Carin Hjulström

"När det måste bli nåt vettigt sagt"

Arkiv för år: 2014

Låt oss prata om tiggarna

Jag hade köpt en ny bäddmadrass.

Den gamla stuvade jag in i bakluckan för vidare transport till tippen. Det var egentligen inget fel på den, men den hade varit med länge och kändes solkig.

Väl i bilen slogs jag av tanken på att stanna till vid romernas läger vid Kallebäcksmotet och fråga om någon ville ha den. Eller… nej, det kanske skulle uppfattas som nedvärderande och ofint?

Så jag körde förbi. Körde på som vanligt, kan man säga.

Kanske är det påminnelsen om den uppenbara orättvisan som gör det så komplicerat. Möta blicken eller inte? Ge ett medkännande leende eller se upptagen ut? Försöka läsa av om lidandet är äkta, känna i fickan efter växel…

De som överlevt Estonia talar ofta om den skuld de känner för att de klarade sig. På samma sätt skäms jag när jag ser tiggaren.

Livet är inte rättvist. Några har fötts på solsidan, andra inte. Jag har haft tur. Det har inte du. Vi ska bemöta andra människor som vi själva vill bli bemötta, samtidigt som det ligger djupt rotat i oss att försvara det som är vårt.

Det är passiviteten som gör mig mest illa till mods. Tanken på att bara sitta eller ligga framåtlutad på knä framför en pappmugg. Timme efter timme. Dag efter dag. Fötter som somnar, knän som domnar och apati och förnedring som äter sig in. Inget att se fram emot. Ingen högkonjunktur att hoppas på.

Det är svårt att prata om, nästan farligt. Så många grynnor och skär att köra på. Jag är livrädd just nu. Tänk om jag skriver något fel, något som kan missuppfattas? Vem vill riskera att uppfattas som fördomsfull eller politiskt inkorrekt? Det är enklare att tiga.

Fast… det går ju inte. Ibland tänker jag att det är bättre att det blir lite rätt än helt fel och att tystnad och förnekelse måste vara det sämsta alternativet.

Så låt oss prata om tiggarna. Och låt oss förlåta oss själva om vi råkar uttrycka oss på ett sätt som inte är PK. För vi måste nog gå till botten med vad vi tycker om att människor saknar land, hem och rättigheter.

Och, förresten, vem har rätt till ett land? Vem har sagt att just detta är vårt? Är det bara av hävd eller har alla människor egentligen, innerst inne, samma rätt till jorden?

Jag såg en statusuppdatering på Facebook i somras. Frågan löd: Varför kommer tusentals thailändare till Sverige för att plocka bär när här finns massor av arbetslösa, tiggande romer?

Inlägget möttes av massiv kritik. Det ansågs fördomsfullt och politiskt inkorrekt. Och det kanske det var. Kanhända är den här gruppen så van att inte få jobb att de inte ens orkar eller vågar försöka. Och efter tusen nej infinner sig passiviteten. Det vet varenda kotte.

Jag tänker på byteshandel som vi människor ägnat oss åt sedan stenåldern. I byteshandeln finns en jämvikt. Du får mitt och jag får ditt, båda blir nöjda.

I tiggandet finns inget sådant byte. Där är det bara skulden som är handelsvaran. Den gör oss båda, både tiggaren och mig, illa till mods.

Därför blev jag glad när jag häromveckan hade åkt till Ikea – ensam, min idiot – för att köpa nya garderober. När jag körde ut min överlastade kundvagn satt där en yngre man och sträckte fram handen. Jag mötte hastigt hans blick men hade fullt sjå att styra ekipaget. När jag kom framtill bilen insåg jag att jag hade tagit mig vatten över huvudet. Paketen var astunga.

Då kom han gående över parkeringen. Med en gest visade han att han kunde hjälpa till. Det var som en skänk från ovan. Som tur var hade jag kontanter på mig. Det tog väl fem minuter att lasta in. Jag fick hjälp och han fick betalt. Vi log mot varann. Det var faktiskt en schysst deal för oss båda.

Nu i veckan såg jag en man som satt vid Kopparmärra och flätade vackra korgar. Han var duktig, såg stolt ut. Vid Drottningstorget stod ett gäng gatumusikanter. Musiken var uppsluppen, stämningen glad och internationell. En känsla värd att betala för.

Utanför varje Hemköpsbutik sitter tiggaren och skramlar med sin pappmugg samtidigt som gamla människor kämpar med sina matkassar. Där finns en tjänst att erbjuda och en tjänst att våga ta emot. Back to basics. Byteshandel istället för passivitet. Vi behöver ju varann.

Jag då? Är jag så jävla bra? Nej. Jag är lika vilsen som alla andra. Bäddmadrassen hamnade i en återvinningslåda till slut.

Då slapp jag ju ta tag i problematiken.

Carin Hjulström

 

Det går uppåt – tro det eller ej

Jag ligger i soffan och glor på Aktuellt. Krig i Syrien, konflikt i Ukraina, ebola i Afrika. Hot om terrordåd av muslimska fundamentalister, drunkningskatastrofer med båtflyktingar, tiggare på gator och torg. Fattigdom, förtryck och fördumning.

Ett rasistiskt parti har just blivit Sveriges tredje största.

Claes Elfsberg pratar på om stridigheter som tilltar, antal döda som stiger och oroligheter som sprider sig.

Det är lätt att tappa sugen, att tänka att allt verkligen är på väg åt fel håll.

Nyheter måste förstås vinklas. Vi journalister drar saker till sin spets, förenklar och förtydligar så att mottagaren snabbt ska förstå budskapet. Vi berättar helt enkelt en historia. Och det greppet – storytelling – har spridit sig inom all annan sorts kommunikation de senaste åren. Det är storyn som säljer företaget, produkten, ideologin, partiet eller fördomen.

Det ska vara tydliga budskap som är lätta att ta till sig och som folk till och med klarar att sprida vidare i bekantskapskretsen och samtidigt verka lite smarta och pålästa.

Berättelsen om världen är just nu en nedåtgående spiral av ödesmättat elände. Mitt i denna centrifug är det lätt att glömma att det också finns andra sätt att beskriva vart vi är på väg.

Det är ingen lätt match, men det finns gudskelov de som försöker.

Som Hans Rosling, vår världsberömde professor i internationell hälsa, som i åratal har åkt jorden runt med sina statistikföreläsningar om befolkningsutvecklingen. Jag blir lika fascinerad varje gång han påpekar hur vi i västvärlden TROR att resten av världen ser ut – till exempel att en indisk familj består av fattiga, outbildade vuxna med i genomsnitt sex barn som lever i svält och fattigdom – och sedan förklarar att en genomsnittlig indisk familj numera utgörs av två vuxna och två barn som går i skolan, har mat på bordet och hopp om ett gott liv.

Sprudlande av extas berättar han om hur dramatiskt spädbarnsdödligheten sjunker, hur utbildningsnivåerna stiger och att tillgången på mat och sjukvård aldrig har varit så god. Världen har strängt taget aldrig varit så bra som nu. Och den blir bara bättre!

Budskapet i Per Schlingmanns och Kjell A Nordströms bok, Urban Express, gör mig också lite skönt uppåt. Det här är herrar som vet vikten av att skapa en story (Schlingmann låg ju bakom konstruktionen av De nya moderaterna och Nordström har turnerat världen runt med föreläsningen Funky Business). De utgår också från statistik och fokus ligger på vad den snabba urbaniseringen kommer att leda till.

Att jordens befolkning flyttar till megacities är förstås inget nytt, men Schlingmann och Nordström konstaterar att de som först lämnar landsbygden för storstaden är … kvinnorna. Överallt syns samma mönster. Kvinnorna bryter upp och flyttar till städerna för att utbilda sig, göra karriär, skaffa sig inflytande och ett bra liv. Och en hög lön. I New York har unga singelkvinnor till och med högre genomsnittlig årsinkomst än motsvarande singelmän. Barn och familj? Det får vänta.

Utvecklingens förlorare blir följaktligen lågutbildade män i glesbygd som vägrar inse att tiderna har förändrats. Män som inte ens vill bli räddade utan hellre sitter kvar och porrsurfar, spelar nätkasino, dricker för mycket alkohol och hoppas på nya bidrag. Grattis.

Vilken är då berättelsen om Sverige i tiggarnas och de hemlösas tidevarv? Jag funderar på det när jag går på en interaktiv teaterföreställning för ungdomar i en högstadieskola i Ale.

Det är stökigt i publiken. Pratigt, bråkigt. Skådespelarna tvingas bryta flera gånger för att be de störande vara tysta eller gå ut. Ord som ”blatte” och ”kärring med gardin” far genom luften. Det känns hopplöst deprimerande.

I skolvalet i Ale röstar 60 procent på Sverigedemokraterna, hör jag någon säga.

60 procent?! Herregud! Ja, då fattar man ju. Så illa är det alltså.

Eller… vänta nu, finns det kanske en annan bild?

På nätet finns en databas där man kan se resultatet i årets skolval, kommun för kommun, skola för skola.

Och guess what? Betydligt FÄRRE röstade på SD i skolvalet i Ale än i svenska riksdagsvalet.

Tänk så lätt det hade kunnat bli en smaskig story. Fast det är tvärtom. SD tappar. SD förlorar. SD backar! I just det här fallet handlar det bara om stökiga elever och en lam lärare. Inget annat.

Det är så lätt att förföras av det enkla. Men det finns nästan alltid en annan och sannare berättelse om man bara orkar vända på perspektivet.

Det går alltså uppåt för världen. Inte bara med tro och hopp. Utan på riktigt. Hör du det, Claes Elfsberg!

Carin Hjulström

 

 

 

 

 

 

 

Det krafsar i mina väggar

Det finns ett hål upp ur underjorden. Jag tror att det är därifrån de kommer, råttorna. När man täpper till med grus och makadam uppstår snart ett nytt hål en bit därifrån. De finns överallt i avloppsrör, kloaker och ledningar. Tränger sig på, äter sig in.

En metafor för valutgången. I allra högsta grad. Men också en realitet hemma hos mig. Något krafsar i mina väggar. Och det är väldigt obehagligt.

Jag önskar att jag kunde snacka med fanskapet, som en Dr Doolittle. ”Gå ut och lek i skogen. Ät hos någon annan idag.” Men nej, ingen råtta lyssnar på mig.

Och inte har jag någon hjälp av hunden, som enligt rasbeskrivningen ändå är framavlad för att fånga möss. Hon tittar bara förundrat när något springer över tassarna på henne. Lätt deprimerad är hon också sedan hennes äldre hundkompis gick bort i våras.

Så jag gjorde två saker. Ett: satte ut en fälla på en hylla i källaren. Två: Började grunna på om jycken kanske skulle få en ny hundkamrat.

Några veckor senare dök annonsen upp på Blocket. Det var en spansk hittehund, importerad av en seriös hundförening, noga veterinärundersökt och med eget EU-pass. Dessutom ljuvligt söt. Det blev kärlek vid första ögonkastet och min deprimerade jycke var som valp på nytt.

Hon fick heta Zelda och var en klassisk gatukorsning. Ingen visste förstås vad hon hade varit med om i livet. Jag googlade på spanska raser och kom fram till att hon troligen hade en betydande del ratonero bodeguero i sig – en liten spansk råttfångarras som används i vinkällare och på barer. Saker och ting kunde inte vara mer perfekt.

Redan första dagen hemma i trädgården visade hon en fantastisk talang. Precis där jag sett de läskiga gynnarna stod hon och darrade av upphetsning.

Men, som alla vet, blir det sällan som man har tänkt sig. Oväntade saker hände.

Jag for till Mollösund över helgen, lämnade gammelhunden hemma med sonen, och tog med den nya för att få lite särskild matte-jycke-tid. Vi skulle bonda. Och det gjorde vi verkligen. Hon vek inte ett steg från min sida, förutom när hon lät sig bäddas ner i en barnvagn av fyraåringen vi besökte. Allt var solsken. Tills vi gick på promenad.

En familj gick förbi med en väska och Zelda… gick till attack. Hon hängde i kopplet, råskällde och visade tänderna som den värsta hyena. Jag bad om ursäkt och förklarade att ingen visste vad lilla Zelda varit med om.

Nåväl. Vi gick till badplatsen. Zelda låg på filten och gosade med fyraåringen och mig när min färgstarka väninna från Brasilien anslöt med sitt pick och pack. Vi hade skojat om att hon och hunden borde kunna prata spanska. Så hon sa några ord och, plötsligt, blev hunden hysterisk. Den kastade sig fram och högg tänderna i benet på henne!

Allt blev kaos. Sedan pinsamt tyst.

– Din hund är rasist, sa väninnan lugnt.

Samma dag for jag tillbaka till jourhemmet och lämnade tillbaka den ljuvliga lilla hunden som måste ha varit med om något förskräckligt eftersom hon var så rädd och hatisk mot mörkhyade människor.

Och råttan då? Vad hände med den? Jodå, en förmiddag hördes kraftigt prasslande från källaren. För högt för att bara vara en råtta. Mer som en hyperaktiv apa.

Det tog en halvtimme innan jag vågade mig ner. Redan på håll såg jag att prylar for kors och tvärs och ner på golvet. Hela fällan for runt. Hjälp, den lever! Och den är skitförbannad!

Vem fanken ska lösa det här, tänkte jag? Det är ju jag som är ju vuxen här. Kvinnor kan och allt det där. Så jag tog på mig stövlar, jacka, glasögon och handskar och beväpnade mig med ficklampa, hink, en stor stekspade och en rejäl grilltång. Planen var att fösa ner hela ekipaget i hinken, lägga något tungt över och sedan fundera vidare över den slutgiltiga lösningen.

Jag smög fram med tång och hink i högsta hugg. Råttan vände sig mot mig, satte sig på rumpan av pur förvåning, spände blicken i mig och skrek: Piiip! Samtidigt visade den med en nick mot fällan att den satt fast med tassen. Under någon sekund hade vi… ögonkontakt. Jag ska inte säga att den var söt, men det fanns något märkligt Disney-mänskligt över den. Som i Råttatouille.

Inte bli blödig nu, tänkte jag och sträckte darrande fram den stora grilltången och knep till. Ett än mer hjärtskärande skri hördes, och så ett rassel och som i ultrarapid såg jag hur råttan slingrade sig ur fällan.

Jag såg den kravla ner bakom hyllor och bråte med sin skadade tass.

Där stod jag, rädd och besviken, och såg enormt löjlig ut. Märkligt nog har den inte synts till sedan dess.

Vad kan man då lära av denna historia? Förmodligen ingenting. Eller att rädsla kan skapa obegriplig och missriktad vrede och att till och med en råtta kan vara människa innerst inne. Eller också att man kan skrämma skadedjur på flykten om man bara ser tillräckligt fånig ut.

Carin Dr Doolittle Hjulström

 

Valår varje år

Jag har en speciell väninna. Varje gång jag tänker på henne påminns jag om att det är valår – inte bara i år.

Jag träffade henne första gången på ett barnkalas i ett av stadens mest exklusiva villaområden. Hon var gift med en jurist och bodde i en enorm kåk med pool i bästa läge. Utanför stod fina bilar i vilka de många barnen skjutsades till olika aktiviteter.

Jag trodde att jag visste ungefär vilken typ av person hon var.

Det visade sig där på kalaset att hon hade en häst. En isländsk sådan. Och när hon talade om den fick hon något förklarat i blicken. Förresten hade familjen en extra kuse, ifall något barn, någon make eller vän skulle vilja rida med ut i skogen. Ja ja, jag fattar sorten, tänkte jag.

Vi blev i alla fall vänner. Jag följde med henne till stallet. Det var inga skruttiga ök det handlade om, det var dyra djur med tjusiga gångarter.

Vi red och pratade, pratade och red. Hon hade vant sig vid att finnas till för familjen och alla andra. Men hästarna var hennes egen dröm. Varje år unnade hon sig också att åka till Island på turridning, för där fanns de allra bästa hästarna. Ibland köpte hon med sig några nya hem. Vissa har råd, tänkte jag.

Vad som skulle hända sedan hade ingen – absolut inte jag och kanske inte heller hon – kunnat föreställa sig.

För plötsligt gjorde hon ett val. Ett udda sådant.

I juni åkte jag för att hälsa på. För att komma till hennes nya hem får man först ta flyget till Reykjavik och sedan buss i nordvästlig riktning i närmare fem timmar. Landskapet övergår successivt från kargt och lavasvart till böljande gröna kullar, fjäll med snö på topparna, slingrande älvar och milsvida hedar med betande får och hästar. När man ser Midfjordur på vänster sida svänger man av mot Hvammstangi. Byn har 590 invånare och är mest känd för sin stickfabrik och sina sälsafaris. I trädgårdarna mellan husen betar hästar.

Där, i ett nyrenoverat hus precis intill havet, tar min väninna emot med öppna armar, tillsammans med den tystlåtne hästbonde som är en av anledningarna till att hon nu befinner sig i en annan del av världen.

Tolv andra kvinnor i min ålder – svenskor och danskor – är också med i turistbussen. Alla får de något förklarat i blicken när de pratar om Island och hästar med namn som Örn, Gladur och Ormur.

Jag har ingen aning om vad jag ska förvänta mig av en vecka hos min väninna i Hvammstangi. Det enda jag vet är att jag kommer att få rida och bada i badtunna precis intill fjorden.

Sju nyinredda rum och hundra hästar väntar på oss. Och en val. Jo, faktiskt. Det är en knölval som varje kväll roar sig med att spruta vatten och slå med stjärtfenan i fjorden utanför altanen. Vi ser den så ofta att ingen orkar bry sig till slut.

Min väninna har lärt sig flytande isländska. Hästbonden, Steinbjörn, kan varken svenska eller engelska. Det enda jag hör honom säga är ”Komma, komma” när vi ska rida åt ett visst håll. Men hästar kan han. Och, jäklar, vad vi får rida!

Vi ska driva en flock om åttio lösa hästar dryga tretton mil på fem dagar. Hästarna kommer från olika gårdar och ska under sommaren bygga upp sina muskler, lära sig att gå i flock och så småningom ridas till. De bästa blir tävlingshästar, de näst bästa finfina turhästar och de sämsta… tja, jag vet inte. Många av de föl vi ser på hedarna går till slakt. Man äter föl på Island.

Vi rider mellan två och tre mil om dagen, genom floder och havsvikar, över berg och nerför raviner. Under lunchpausen byter vi inte bara hästar utan också skavsårsplåster och kläder eftersom vi är våta upp till midjan. Vi färdas i ett, med svenska ridmått, galet högt tempo i obanad terräng där ingen kunde tro att hästar kunde gå. Som små tappra soldater bär de oss genom hav, över sten och berg. Och mellan förtrupp och eftertrupp rusar den lyckliga flocken av lösa hästar. Vi är helt enkelt isländska cowboys.  Ett slags urinvånare som gör det nordbor har gjort i tusentals år. Det ÄR speciellt.

En kväll får jag äntligen min väninna för mig själv en stund. Hon är trött av att jobba dygnet runt, men stolt. Det är hon som har köpt kåken och ordnat med renoveringen. Tack vare henne är det nu full tillströmning av självförverkligande medelålders kvinnor till en liten by på nordvästra Island.

Det exklusiva villaområdet i Göteborg känns mycket avlägset.

I fjorden utanför sprutar valen som en påminnelse om att vi alla har ett val. Varje år.

Carin Hjulström

”Fortsätt, när mörkret kommer och allt gör ont…”

Varje kväll innan jag somnar måste jag lyssna på en sång. Det spelar ingen roll hur jag mår, hur trött jag är och kanske frusen, för när jag hör de första plockande tonerna från gitarren så blir jag alldeles varm och mjuk. Det är något med den där melodin och den oskuldsfulla pojkrösten som får mig att fyllas av bilder från min uppväxt. När Håkan sjunger: ”Änglarna har åkt på pisk, gårdarna är grönsvarta” ser jag mig själv liksom uppifrån i ett vårljust Göteborg. Året är 1980 och storebrorsan och jag vandrar över Överåsberget, ner mot E 6:an. Vi korsar den trafikerade bron vid spårvagnshallarna och svänger av mot Gårda. Ruffiga, skitiga Gårda. Det är där, i rivningskåkarna, replokalerna ligger, där band från halva stan skapar musik och väver drömmar. Jag hör jublet från en match borta på Gamla Ullevi och känner dofter av damm och gräs den första riktigt varma dagen som annonserar att det snart är sommar i stan.

Jag ser uppspelta bandmedlemmar, till fots kånkandes på ett astungt, gulmålat elpiano, köpt för en förmögenhet från någon som spelat med Nationalteaterns rockorkester. Genom hela Gårda bär vi det, sedan uppför alla trappor till vår korridor, vår lokal. Kanske blir vi världsberömda… kanske blir vi ingenting. Nervösa är vi, inför den stundande spelningen på Nya Ullevi. Fredsgala och fyrtiotusen på läktarna. Oro för att ljudanläggningen inte ska räcka till (vilket den inte heller gjorde, folk trodde att vi spelade punk). Där står pojkvännen jag just har gjort slut med, den första men inte den sista. Han är fortfarande kvar i bandet. Hur ska det bli nu?

Håkan sjunger vidare. ”Du kanske aldrig når dit du vill nå, men du når mig. Du kanske aldrig får den du vill få, men du får mig.” Här händer det att jag börja gråta. Inte för att jag är ledsen utan för att jag överväldigas av alla möjligheter som låg öppna för oss då och vetskapen om att det nu går att börja summera. Var hamnade vi? Hur blev våra liv? Vilka av dem vi växte upp med nådde dit de ville nå?

Jag upphör aldrig att fascineras av musikens förmåga att öppna sinnen och minnen. Plötsligt är jag bara där, då när ingen av oss visste vart vi skulle ta vägen och vad vi skulle leva av. Vi visste inte vilka vi var, inte om vi skulle överleva vår trettioårsdag.

När sången, som heter ”Valborg” klingar ut med violinernas pizzicato är jag så fylld av sentimentalitet att jag måste ha mer. En låt till. En som pekar mer framåt än bakåt. Och då blir det alltid ”Du är snart där”. Håkan Hellström igen, förstås. Helst versionen från Skansen i somras, när Helen Sjöholm och Tomas von Brömssen gästade. Texten och musiken öppnar nya dörrar. ”Fortsätt, när mörkret kommer och allt gör ont, fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod, som ett hjärta som vägrar sluta slå…”

Precis så kändes det att fylla femtio, tänker jag. Och kanske också sextio, sjuttio, åttio och nittio. Strax därpå kommer de fraser som har burit mig genom det senaste året. ”Där under träden, bakom stängslet, finns en stig för dig. Fortsätt.” Och då ser jag alltihop: träden, staketet jag ska över och den underbart lummiga stigen där bakom. Sedan kommer det allra vackraste, fraserna som bara strålar av ljus: ”Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än.”
Och där är det som om Håkan hjälper mig att se på de kommande fyrtio-femtio åren på ett helt nytt sätt. Det är klart att det bästa inte har hänt än! Det är kvar och ligger där framme och väntar. Bara fortsätt.

Att han sedan sjunger vidare: ”Ljug för mig, ljug för mig att allt det bästa inte hänt än”, det skiter jag i. För då har hoppet redan slagit rot.
Och nu är det som att alltihop – då och nu – smälter samman. Håkan på Ullevi i ett förhoppningsvis försommarvarmt Gårda. Då kommer jag att vara sjutton år, och femtio, samtidigt. Jag kommer att ha allt det bästa framför mig och samtidigt halva livet bakom mig.

Jag kanske aldrig får den jag vill få, men jag får dig, Håkan.

Carin Hjulström

 

 

Hellre färgglad gnuggis än outplånliga tatueringar

Jag ser Zlatans rygg kväll efter kväll. Jag ser Beckhams armar när han springer runt naken i reklamen och jag ser Patrik Sjöbergs urringning på fredagkvällarna.

Förmodligen är det meningen att jag ska tycka att de där tatueringarna är läckra och sexiga. Kanske ÄR de det, men det som far genom min hjärna är istället ord som: ogenomtänkt och ”stökigt”. Jävligt stökigt. De här tatuerade kropparna ser för mig ut som när man har kommit hem från affären och ställt upp alla matvaror på en köksbänk full med disk. Eller som soffbordet när man legat hemma och varit sjuk och det är tidningar, post, värktabletter, snytpapper, näsdroppar och halvfulla kaffekoppar vart man ser. Eller trädgården innan man orkat kratta upp efter vintern. Ja, ni fattar, rörigt, smutsigt… ofräscht. Jag vill helt enkelt städa. Jag vill gnugga, putsa och framför allt börja om!

Men för kroppar finns inga disktrasor som biter, inga krattor som får gruset att se ut som nytt. Det finns en märklig paradox i vår kultur som inte diskuterats alls. Nästan alla populärkulturella lifestyleprogram går ju ut på ”makeovers” – att göra om sitt hem, sin stil, sin vikt, sin frisyr. Ut med det gamla, in med det nya. Och är det något vi har fått lära oss är att man ska ha en enkel bas och förändra med detaljer. Satsa på enfärgat och förändra med kuddar, textilier och kanske en fondtapet.

Men de jävla tatueringarna? De sitter ju där för evigt! Att dränka kroppen i tatueringar är som att fylla sitt hem med stormönstrade tapeter intill de gamla, att ösa på med tavlor, pynt och utsmyckningar, brokadmönstrade tyger och grälla färger och sedan KLARLACKA över hela skiten så att inget någonsin går att ändra. Aldrig mer en ren vit vägg. På med mer mönster bara! Aldrig någon ny kyl och frys. Klarlacka över de fula gamla bara. Allt ska vara kvar, omöjligt att renovera.

Fast sedan, i framtiden, kommer förstås den där fernissan att ha åldrats så att skapelsen förändrat sin ursprungliga distinkta färg och form och allt ser bedagat och suddigt ut i en enda gröngrå röra. Som när man kommer in i ett hem som stått orenoverat sedan 70-talet.

Jag fattar det inte.

Och när vi nu har stajlister till precis allt, var är de där de allra bäst behövs? En hel generation (eller två) håller på att skapa kroppsliga inredningskatastrofer i paritet med radonförgiftning och mögelhus.

Varför, bland alla onödiga yrken som finns här i världen, finns det inga ”personal tatoo stajlists”? Varför finns inga proffs som på ett pedagogiskt sätt kan guida människor i vad en hudfärgad yta tål utan att bli förstörd för all framtid? Vilka symboler funkar ihop?  Vad är smakfullt och vad är bara tacky?

Det förvånar mig enormt att inte TV-kanalerna har insett att här finns en helt ny genre att exploatera. Bygglov kan bli Rygglov, Roomservice bli Bodyservice och Sommartorpet följs upp av Sommarkroppen. För att inte tala om Äntligen hemma som i ordens sanna bemärkelse skulle kunna bli Äntligen borta. Och tänk så många kändisar det finns att frossa i!

Jag må vara gammaldags, men jag tittar på Zlatans rygg och tänker vad vacker den hade varit om den var hudfärgad. Och att Patrik inte hade sett ut som en gammal kåkfarare om han hade kunnat nöja sig med några motiv istället för att, som småbarn gör, kladda runt på hela teckningen. Och Beckham. Fan vad snygg han hade varit om man hade fått se hans kropp som den verkligen ser ut.

Trendsättare som inte kan förnya sig – det är ju motsatsen till det de vill vara? Vad var det egentligen för fel med gnuggisar?

Carin Hjulström