Carin Hjulström

"När det måste bli nåt vettigt sagt"

Arkiv för år: 2019

Dags att ta bladet från munnen

Nästan varje dag möts jag av frågan: Varför är du inte på SVT längre? När ser vi dig i rutan igen? Varje gång känner jag hur pulsen ökar och trycket över bröstet kommer tillbaka. Måste hitta på några bra svepskäl, inte bara säga som det är. Så har jag hållit på sedan 2008.
Men så läser jag Lina Thomsgårds och Daniel Sjölins berättelser om vad som hände när de arbetade på SVT:s kulturprogram ”Kobra” respektive ”Babel”. De värvades som frontfigurer, uppmuntrades att arbeta halvt ihjäl sig i lojalitet med sina respektive produktioner, för att sedan när de bad om rättigheter som borde gälla alla anställda få veta att de inte var önskvärda längre.

När jag har läst klart sprider sig en känsla av befrielse. Äntligen! Äntligen vågar någon ta bladet från munnen. Och jag inser att även jag har något att berätta – en historia jag har tryckt ner i åratal för att den gör så ont. För att jag skäms över hur SVT har behandlat mig och skäms över att jag lojalt har skyddat företaget.

Thomsgårds och Sjölins berättelser är så lika min egen. Om arbetsförhållanden som går ut på att man ska leverera av bara helvete, alltid stå för den stora kreativa insatsen, hänge sig totalt åt programmet och självklart ta alla smällar massmedialt utan att ha tillstymmelse till trygghet i ryggen när avtalet löper ut. För avtalen löper alltid ut. SVT har satt i system att suga ut det gottigaste ur sina frilansprofiler och sedan kasta dem på programledartippen.

Jag gjorde mina första program 1986. Då var jag 23 år och nybakad journalist, beredd att arbeta hur hårt som helst för att uppnå mina drömmar. Redan från start fick jag förklarat för mig att det var korta kontrakt som gällde. Lönen var en normal journalistlön, fast bara för den korta tid projektet gällde. In och jobba hårt, därefter ut igen. Ring inte oss, vi ringer dig. Programmen gick bra. ”Gig”, ”Fredags-Exter”, ”Carin med C”. Jag ledde ”Melodifestivalen” helt själv och 6.3 miljoner tittade när Carola gjorde comeback. Men aldrig någonsin talades det om en anställning. Jag tänkte och hoppades att erbjudandet skulle komma om jag bara var bra nog. Att ställa krav fanns inte på kartan, då skulle jag klassas som besvärlig och diskvalificera mig själv från framtida uppdrag. Det ville jag ju inte.

Under alla de år jag var SVT Göteborgs mest profilerade kvinnliga programledare erbjöds jag inte en enda gång en tjänst eller en anställning. Då hade jag ändå visat att jag inte bara kunde programleda utan också att jag kunde skapa nya format, skriva manus och producera. Men varje gång en ny säsong kom på tal var det alltid den korta projektanställningen som kom fram. Två veckor innan ett projekt var slut kom meddelandet som talade om att passerkort och inloggning snart skulle upphöra att fungera. Ibland fick man som projektanställd vara med på jullunchen, oftast inte.

När SVT 2003 skulle dra igång en ny direktsänd talkshow fick jag testa för jobbet som alla andra och fick det. Än en gång hade jag visat att jag pallade för trycket. När programmet gick ut i rutan skulle man ”tävla” mot Stockholm och Malmö som också skulle köra varsin säsong av ”21.30” och därefter skulle publikintervjuer och analys av tittarsiffrorna avgöra vilken programledare som skulle få fortsätta. De andra programmen kom inte i närheten av siffrorna för det ”21.30” jag gjorde för SVT Göteborg. Jag slet som en oxe och levererade med råge. Jag gjorde över etthundrasextio ”Carin 21.30” med fina tittarsiffror och recensioner. Jag hamnade på topplistor och innelistor, höll budget och var på det hela tagen en rasande duktig flicka. I den vanliga världen brukar ett lyckat projekt, där alla är nöjda med resultatet och man håller budget, betyda att man kör vidare. Allt annat vore ju kompetensförstöring. Men inte på SVT.

2008 tog kontraktet i vanlig ordning slut och passerkortet slutade att fungera. Sedan hände … ingenting. ”SVT skriker efter kvinnliga programledare” stod det på löpsedlarna titt som tätt. Journalisterna ringde och frågade vilka program jag skulle göra härnäst. Men min telefon var tyst. Varför ringde de inte? Jag hade ju presenterat nya idéer.

Jag fattade ingenting. Och jag kunde omöjligen svara på omgivningens förundrade frågor. Från att ha varit en av SVT Göteborgs mest produktiva programledare som hela tiden levererat det jag blivit anlitad för var det som om jag inte fanns. Under tjugotvå år gav jag SVT allt jag hade. Precis som Thomsgård och Sjölin kan jag instämma i att man som programledare förväntas stå längst fram och hålla fanan med SVT:s emblem högt, men aldrig, aldrig vänta sig något i gengäld. Tvärtom matades jag hela tiden med tal om hur tacksam jag skulle vara för att jag fick arbeta på SVT och att det alltid fanns tvåtusen andra som ville ha jobbet ifall galoscherna inte passade.

Lina Thomsgård använde uttrycket ”man är inte längre flavour of the week”. Just så kändes det. Jag var bara 45, men tydligen förbrukad.

Det kan inte vara meningen att ett skattefinansierat public service-företag ska bete sig värre än skrupulösa hårdkommersiella aktörer. Det är inte bara oetiskt och ohederligt, det är också väldigt korkat. Tänk så mycket talang och erfarenhet som kastas bort.
Jag har ljugit länge nog om varför jag inte längre är på SVT. Nu kan sanningen sägas – ur ett personalpolitiskt hänseende behandlades jag som skit. Och kanske gick publiken miste om många bra program.

Carin Hjulström