Carin Hjulström

"När det måste bli nåt vettigt sagt"

Carin Hjulström

Varför ingen kvalitetssäkring av politikerna?

Vem vill bli politiker?

Jag funderar på det ibland. Vem vill stå till svars, försöka förklara misslyckanden, anklagas för att bara prata, skylla ifrån sig och dessutom sko sig på samhället?

Ställ frågan vid ett fikabord och inte många har något gott att säga om politikerskrået.

Bilden förstärks i nya boken ”Den härskande klassen”. Där driver Veckans Affärers före detta chefredaktör, Bengt Ericson, tesen att något har gått väldigt snett med demokratin. Han menar att det offentliga partistödet har gjort partierna ekonomiskt oberoende av sina medlemmar. Eftersom partiväsendet själva beslutar om sitt eget mångmiljardstöd har det på så sätt skapats en samförståndskultur där politiker från olika läger har mer gemensamt med varandra än med de väljargrupper de säger sig företräda.

Rekryteringen till partierna sker nu, enligt Ericson, i huvudsak ur familjer där man av tradition engagerat sig politisk, vilket i princip handlar om tre (!) procent av befolkningen. Det avreglerade Sverige är dessutom ett av få länder som inte har några spärrar alls när det gäller vad professionella politiker kan ägna sig åt när karriären tar slut, vilket gör att politiken kan ses som början på en lönsam yrkesresa. Sedan Göran Perssons övergång till näringslivet har det strömhoppats över till PR-byråer, företagsledningar och styrelseuppdrag. Där kan politiker fritt kapitalisera på sina kontakter från den politiska tiden. Ideologernas förvandling till yrkesproffs skapar misstro bland medborgarna, menar Ericson som vill se en karenstid på minst ett år efter avslutade politiska uppdrag. Låter högst rimligt i mina öron.

Men det som stannar kvar hos mig när jag har funderat över yrkeskåren politiker en stund är inte i första hand avsaknaden av idealism – snarare bristen på kunskap. Inte hos alla givetvis. Många är säkert mycket kunniga. Jag tänker mer generellt.

Samtidigt som samhället och omvärlden blir allt mer komplex och ställer högre krav på oss som medborgare är politiken ett av de områden där ingenting förändrats, där inga nya högre krav har tillkommit.

Om vi backar tillbaka en livstid var bildning den självklara vägen att bli lyssnad på för den som inte hade namn eller pengar.

Kunskap var makt. Eller… är det så att kunskap VAR makt?

För hur ser det ut idag? Är det våra skarpaste och mest kunniga hjärnor som väljer politikerskrået? Känner vi stort förtroende för att våra folkvalda verkligen har koll på sin historia (så att den INTE upprepar sig), nationalekonomi, sociologi, statsvetenskap, statistik? Har vi kompetens-säkrat och kunskapslyft ”Den härskande klassen” som Ericson kallar dem?

Jag är osäker.

Jag skulle aldrig våga låta mig opereras av en kirurg utan fullgjord mångårig utbildning. Ingen får laga mina tänder utan legitimation. Det är självklart att ingen får köra bil utan körkort eller bygga skyskrapor utan att högutbildade ingenjörer noga beräknat hållfastheten.

Men vad krävs för att bli folkvald politiker? Tja… folkets förtroende förstås. Men behöver förtroende vara samma sak som kunskap? Faktiskt inte. Förtroende kan också den få som bekräftar ens världsbild, hur felaktig den än må vara. Får ”Jorden-är-platt-partiet” bara tillräckligt många röster ligger vägen till riksdagen öppen.

Hur kan ett land som vill vara ett av världens bästa när det gäller utbildning, välfärd, forskning, entreprenörskap, kultur och mycket annat INTE kvalitetssäkra gruppen som ska styra skutan?

Visst ska åsikter och ideologier brytas mot varandra i ett demokratiskt samhälle, men vem har nytta av att fakta och siffror blandas ihop med floskler och myter och uttalas som sanningar?

Allt blir så uppenbart när Hans Rosling dyker upp på sociala medier eller i tv och förklarar hur saker och ting förhåller sig. Statistik, hårda fakta, fingret på regelverkens ömma punkter.

Det är inte politikerförakt jag försöker underblåsa. Tvärtom! Jag vill känna större förtroende och respekt för våra folkvalda. Jag vill veta att de kan vad de pratar om och att deras åsikter och ideologi bygger på grundläggande kunskap mer än antaganden, känslor, hörsägen och felslut.

Lika väl som vi kan besluta om amorteringskrav för bolån eller legitimation för förskollärare borde vi kunna besluta om ett ”körkort” eller ”basår” för politiker som vill låta sig arvoderas av det allmänna. Då skulle vi kunna byta politikerföraktet mot politikerrespekt och uppmuntra de skarpaste hjärnorna att satsa på politiken.

Kan det vara nåt? Svar till signaturen ”Pånyttfödelse eller politiskt självmord?”

 

Carin Hjulström

 

 

 

 

 

 

 

 

Västlänken – silade mygg och svalda kameler

Det finns inga resurser.

Visst har vi hört det förut? Men nu kan vi slå fast, det gäller inte längre. I alla fall inte här i Göteborg. Tvärtom verkar vår stad hysa i det närmaste outtömliga tillgångar när det gäller engagemang, upprop, demonstrationer, debattartiklar, ja gud vet allt, i syfte att värna samhällets bästa.

 

Men all denna energi har inte plöjts ner för att stoppa segregationen, gängkrigen och skjutningarna. Inte heller för att jobba aktivt mot nyfattigdom och hemlöshet. Nej, nej. Dessa tusentals timmar och miljontals kilojoule har satsats på att älta ett nästan tio år gammalt beslut som är fattat i god demokratisk ordning.

Ja, nej, jag kan inte hålla mig längre. Det handlar om Västlänken, såklart.

Ser man till det oerhörda engagemang som har vaknat hos högutbildade medelålders och äldre män (för det är framför allt män som går igång på det här) är uppenbarligen resurser vårt minsta problem.

Så många djupt tänkande människor har lagt så mycket tid och energi på att försöka peka på vilka kostnadsberäkningar som eventuellt kunde ha gjorts på ett annat sätt, lista ut vilka dolda agendor politiker och tjänstemän i regionen kunde ha haft och uppskatta hur ”oerhört få” som skulle kliva av och på vid till exempel Västlänkens station i Haga. Allt detta samtidigt som vi står inför enorma utmaningar som verkligen kräver regionens resurser. Segregation, nyfattigdom, arbetslöshet, bostadsbrist… Nog är det lite pinsamt?

Minns ni när internet var nytt? Ingen kunde då föreställa sig exakt hur det skulle användas. Det utkristalliserade sig först när de digitala motorvägarna byggdes ut och användarna kunde pröva sig fram.

Minns ni när sms såg dagens ljus? Kortfattade textmeddelanden skapades för militära sammanhang där kort ljudlös ordergivning kunde vara till nytta. Ingen begrep då att det skulle snappas upp av unga människor och snabbt bli ett av de vanligaste sätten att kommunicera.

Att försöka förutspå framtidens användarmönster med hjälp av gammal kunskap går helt enkelt inte. Vi kan bara försöka skapa förutsättningar.

Självklart skulle förankring och kommunikation om Västlänkens nödvändighet ha gjorts annorlunda och skötts bättre. Men alla som på allvar satt sig in i vilka utmaningar vi står inför i framtiden, i konkurrens med andra regioner, ser den omedelbara nyttan med projektet. Vi kanske inte satsar hundra procent rätt, men vi skapar i alla fall förutsättningar.

Varför är man då emot? Tja, det är klart att om man tycker att vi ska fortsätta att ha det som vi har det eftersom det var bra förr – då blir Västlänken fullständigt obegriplig. Likadant om man inte riktigt orkat läsa på eller bryr sig mer om hundralapparna i den egna plånboken idag än om att skapa en hållbar och framgångsrik stad i framtiden.

Det är bisarrt att beslut som vi verkligen BORDE ha protesterat mot mer eller mindre har lämnats därhän. Varför hojtar inga arga gubbar om kommunaliseringen av skolan? Eller införandet av New Public Management inom vården? Rapporterna från PISA- och OECD visar ju nu de långsiktiga konsekvenserna. Det är, som Jan Björklund sa rakt ut, amatörer som sköter skolan idag, i den meningen att kommunala politiker i Sveriges 290 kommuner rimligen inte kan ha spetskompetens inom lärande och pedagogik.

NPM röstades igenom i riksdagen 1988 utan diskussion. Det var något Ronald Reagan hade provat i USA utan framgång. För varje år som går blir det allt tydligare hur dyrt och ineffektivt det var att börja betrakta sjuka människor som om de vore bilar som kunde skickas runt hur som helst i en fabrik med interndebiteringar och en helvetisk administration som följd.

Myggen silas, kamelerna sväljs. Idag framstår Frida Boisens och GT:s kampanj för en folkomröstning om trängselskatten inte bara som genant utan närapå omoralisk. Ren populism i ett illa maskerat försök att rädda ett sjunkande tidningsskepp. Resultatet? Att respekten för demokratiskt arbete sjönk till botten. En kampanj som bara gynnade alla andra regioner än den här. Och hur många unga människor i Göteborg ser politiker som ett spännande yrkesval idag?

 

Men istället för att gå runt och vara irriterad försöker jag tänka att vi har definierat en fantastisk resurs. Vi har alltså en stor grupp handlingskraftiga mogna män som är beredda att offra tid och energi, och till och med sin heder, för samhällets bästa.

Låt oss bara försöka styra in detta stadens nya gäng på en annan väg. En väg där målet är att göra nytta istället för att undergräva demokratiska principer, slita sönder partier och förstöra fikapauser och middagsbjudningar.

Låt oss ge dessa halvgoa gubbar en vänskaplig knuff i en gemensam riktning så att de kan göra GOTT för staden istället för att strö grus och sten på en taskigt underhållen tågräls.

Länge leve demokratin, för Göteborg, i framtiden!

 

Carin Hjulström

 

 

Tarmen släpper inte in vem som helst

Det är det här med att lära sig nya saker.

När man väl har börjat trigga på det blir det som en drog. Man vill veta mer, förstå, kunna dra egna slutsatser.

Just nu har jag gått loss på tarmsystemet. Allt tack vare unga tyska forskaren Giulia Enders som i lilla boken ”Charmen med tarmen” samlat ihop ny, revolutionerande information.

Vi brukar prata om magkänsla.

På engelska heter det gut-feeling. Tarmkänsla. Nya rön tyder på att tarmsystemet påverkar oss lika mycket som hjärnan. Det låter som ett skämt, men jag skojar inte.

Om man rullar ut tarmen längs en lång linje skulle den nå runt sju meter. Om man dessutom sprider ut tarmens alla vindlingar och prång skulle den sträcka sig cirka sju kilometer. Med hjälp av oerhört sinnrika nervceller och ungefär två kilo bakterier utgör tarmen två tredjedelar av vårt immunsystem. (Det trixiga är att alla har en unik bakterieflora beroende på vad vi stoppat i oss i livet, så det som är bra för en person kan vara dåligt för en annan. Var och en måste prova sig fram.)

Det är tarmen, dess matsmältningsapparat och immunsystem, som avgör vad av allt det vi får i oss via munnen (mat likaväl som baciller) som kroppen ska stöta bort eller acceptera. Det som accepteras ska sönderdelas till molekyler och atomer så att ämnena kan skickas runt med blodet för att till sist få nå fram till vår högt aktade, ömtåliga hjärna. (Jag föreställer mig tarmen som företagets duktiga receptionist som vet allt om alla och inte släpper in vem som helst till VD, läs hjärnan.) Tarmens nervnätverk är så komplext och intelligent att det till och med kallas för tarmhjärnan.

Många av våra vanligaste sjukdomar startar där. Psoriasis hänger till exempel ihop med ett överaktivt immunsystem. Tarmens första immunkontroll görs i halsmandlarna. Om de råkar jobba för mycket blir det fel i systemet. Man får klåda. När man opererade bort halsmandlarna på en grupp psoriasispatienter visade det sig att 85 procent blev av med klådan.

Nu är forskarna inne på att även depressioner startar i magen. Det kan låta som mumbo jumbo, men med tanke på att 95 procent av allt serotonin produceras i tarmcellerna är det snarare mer självklart än korkat. Det är också bevisat att människor som lider av IBS, irritable bowel syndrom (dåligt fungerande tarm), är mer drabbade av ångest och depressioner än andra.

Det här kan få konsekvenser!

Vårt ”jag” (hur vi är, känner oss, mår, tänker) kanske inte bara sitter i hjärnan, som vetenskapen trott de senaste århundradena? Om tarmen avgör vad som får nå hjärnan är det ju tarmen som styr?!

Man har gjort ett experiment som ger spännande ledtrådar. En mus släpptes ner i en bassäng med vatten. Den bottnade inte. Frågan var hur länge den skulle fortsätta simma för att hitta land?

Möss med depressiva drag (fråga mig inte hur man gjorde dem deppiga) simmade inte särskilt länge. Men när man gav dem antidepressiva substanser satte de genast fart igen. 2011 testade forskarna att, istället för medicin, ge mössen bakterier. Det som hände när de fick Lactobacillus Rhamnosus var revolutionerande. Mössen började simma som sjutton igen och visade dessutom betydligt lägre stressnivåer. När så forskarna provade att kapa den nerv som är den viktigaste och snabbaste vägen mellan tarm och hjärna… upphörde effekten. Mössen slutade simma. Det var alltså bakterierna i musens tarm som via nervus vagus talade om för musens hjärna att den inte var deprimerad längre. Tarmhjärnan guidade hjärnan!

Häromåret testade man att låta en grupp försökspersoner äta en portion blandade bakterier om dagen (yummy!). Efter fyra veckor hade de områden i hjärnan som bearbetar känslor och smärta helt förändrats.

Egentligen är det självklart. Vi behöver bara gå tillbaka till vårt eget baby-stadium. Då bestod vårt ”jag” väldigt tydligt av tarm och hjärna. Vi åt, trivdes när vi var mätta, mådde ännu bättre när vi fick rapa, blev olyckliga av gaser i magen och totalt förtvivlade när vi var hungriga igen. Men nu har vi lärt oss att det ser illa ut att gråta högt när vi är svinhungriga eller restaurangmaten är dålig.

Magkänslan har alltså mycket mer med ”jaget” att göra än vad vår hjärna har begripit. Uttrycket ”Du är vad du äter” är mer sant än någon kunnat ana. Våra ”jag” beror på vad vi får i oss!

Tarmen rules. Och den är värd att pratas om.

Hit med en tomat! Jetzt!

Bort med kändisarna – in med vanlisarna

Renée Nyberg kommer insladdande till kaj på en vattenscooter och ber Måns Zelmerlöw att sätta sig bakom, riktigt nära.

Det som ser ut som ”Mia på Grötö” heter nu ”Renées brygga”, men konceptet är ungefär detsamma. Och programmet lockar alltså med superintressanta gäster… som Måns Zelmerlöw. Ja, heta programledarkollegorna Agneta Sjödin och Steffo Törnqvist kommer också.

När sedan Babben Larsson dyker upp i en trailer på en konkurrerande kanal och säger ”det är jag som är Babben, jag som är Babben, jag som är Babben” och berättar att en av de spännande gästerna i nya säsongen är… Måns Zelmerlöw, då säckar jag liksom ihop hemma i soffan. Jag orkar inte. Finns det inga andra?

Missförstå mig rätt. Det är inget fel på gästerna. Problemet är rundgången. Samma människor med samma sorts karriär har dragit sitt livs historia i olika underhållningsprogram så fruktansvärt många gånger att soppa kokt på en spik känns som en het chicken curry i jämförelse.

Vem har hittat på att artister och mediafolk skulle vara mer intressanta och relevanta än andra? Och framför allt – var ÄR de andra? De där som nu inte får plats?  Vanlisarna – vanliga människor som gjort något spännande och enastående.

Ja, jag vet att det kryllar av vanliga människor i dokusåporna. Det kanske är kul att veta exakt hur viktigt deltagarna tycker att det är att uppvakta sin partner med en blomma, hur ofta de tränar, om de kan måtta upp tre kilo råg i en hink eller grilla en flintastek. Men idéer? Politik? Värderingar? Livsåskådning? Inte ett ljud. Så mycket TV-tid och så oerhört lite vi får veta.

Det är synd. För jag tror att vanlisarna är vår största tillgång. Vi kan ana dem i dokumentärform ibland. Människoödena. Ofta i långsamt berättade entimmesprogram. Det är fint. Men det som förvånar mig är att ingen ger okända människor med bultande hjärtan, skarpa hjärnor och originella funderingar en modernare och mer aktuell plattform.

När SVT för drygt tio år sedan skulle satsa på direktsänd talkshow med flera program i veckan fick TV-produktionsbolaget där jag jobbade en förfrågan om ett ta fram en idé. Rätt snabbt kom vi fram till att Sverige förmodligen var alldeles för litet för att bygga showen helt på kändisar. Kändisarna skulle inte räcka till. Det skulle bli torftigt och enahanda.

Vi började därför snegla på utländska format som utgick från vanliga människor, som det ju finns betydligt fler av. Kanske fanns där något att inspireras av? Och vi hittade ”Jerry Sadowitz möter folket i New York” – en udda talkshow med en extremt kontroversiell brittisk-amerikansk ståupp-komiker som tillät sig att driva brutalt med precis allt, inklusive kön och etnicitet och ofta väldigt långt ifrån rumsrent.

I en lokal fanns en scen, ett skrivbord, två stolar och en publik som brann för att få lägga fram en tes, väcka en fråga eller berätta sin angelägna historia. Sadowitz valde självsvåldigt vem som skulle få ta plats i stolen. Gästen fick chansen att dra sin story. Men om snacket började gå tomgång eller om resonemanget haltade pinglade Sadowitz i en ringklocka och gästen fick tacka för sig och gå ut i kulissen. Programmet var en underlig blandning av speakers corner och talkshow som kändes befriande oförutsägbar. Drastiskt och extremt ojämnt, ja, men väldigt varierande, ofta intressant och för det mesta mycket underhållande.

Man borde kunna göra något liknande, fast på riktigt, tänkte vi. Begåvade, verbala människor med unika historier, spännande tankar och idéer i ett snabbt flöde under ledning av en vass och rolig programledare. Jag minns inte minns inte vad vi kallade konceptet och inte vilken komiker vi föreslog. Men hur som helst blev det inte så. Och uppenbarligen hade vi fel. Det gick visst att förlita sig på kändisarnas berättelser i en evig massmedia-cirkel. Kanske är det bara jag som är trött?

Men skam den som ger sig. Mer än någonsin tidigare tror jag på en talkshow med ovanliga vanliga människor – forskare, lärare, entreprenörer, livsresenärer – med intressanta livsöden och idéer i ett högt och underhållande tempo. Stoff, helt enkelt. Nytt, hett stoff.

Och vattenscooter? Allvarligt talat, är inte det lite 00-tal?

Carin Hjulström

Världen har fått kristallsjukan

Det svajar så väldigt. Skulle bara böja mig ner och plocka upp en strumpa för att kasta den i tvätten. Det dumma var väl att jag böjde huvudet upp och ner, vände mig om och reste mig typ samtidigt. Sekunden efter upplevde jag en fylla som inte var av denna världen. Det fanns inte en fast punkt i tillvaron. Allt bara snurrade. Jag fick fatt i en stol och kröp sakta bort till sängen medan jag kämpade emot kräkningarna.

Kristallsjukan heter det tydligen. Och det är inget hokus pokus med rökelse och magiska stenar utan handlar om att små kristaller lossnar inne i örat, hamnar på fel ställe och sedan ligger där och irriterar.

För att bli av med skiten måste man lyckas ”snurra” bort dem igen. Det gör man med Epleys manöver. Jag vet att det låter sinnessjukt, men det är sant.

Först ska man ta reda på i vilket öra kristallerna har lossnat genom att böja huvudet bakåt och vrida det åt respektive håll. Det håll där det snurrar – där har kristallerna lossnat.

Då sätter man sig på en säng – vrider huvudet fyrtiofem grader åt sidan och lägger sig sedan snabbt ner på rygg så att huvudet hamnar utanför sängkanten och hänger neråt. Där ligger man en stund med huvudet åt sidan innan man sakta vrider huvudet åt andra hållet, lägger sig på den sidan och sätter sig upp. Sen ska man sitta rakt upp och ner i minst femton minuter. Helst i fyrtioåtta timmar.

Det är där jag sitter nu. Allt gungar fortfarande men jag vet att jag måste vänta. Bara vänta. Tankarna snurrar och far. Från kristallsjukan till Kristallnatten, sedan vidare från Göteborg till Berlin.

Jag var där, i Berlin, när terrordåden i Paris ägde rum. Det var underligt. Hela Europa kom plötsligt så nära. Vi gick till Kejsar Wilhelms Gedächtnichtskirke på Kurfürstendamm, pappa och jag, och tittade på de stora fotona över Berlin efter bombningarna 1943. Hela stan låg i ruiner, av kyrkan återstod bara en del av tornet. Resten var en ruin. Som fått stå kvar, för att påminna oss om hur skört att allt var. Och är.

Stora dekaler med texten ”Je suis Charlie” täckte husväggar i kvarteren intill DDR-museet. Avlyssningsutrustning, förhörsrum och gamla fängelseceller kändes både långt borta och nära. På löpsedlar utanför rapporterades om Putins nya framstötar i Ukraina. I svenska nyhetsappar konstaterades kränkningar av främmande ubåtar och stridsflyg. Terrorceller spårades i Belgien. Och Berlin. Övervakning, kontroll och hotbilder.

På kvällen gick vi på Theater Shaubühne. Föreställningen var något av det modernaste jag sett, lika mycket liveproducerad film som teater. I förgrunden fanns en perrong, en räls och ett tågset som kunde röra sig i sidled över scenen. Bakom vagnarna anades flera rum som vi i publiken knappt kunde se. Det var där merparten av pjäsen utspelade sig. Allt filmades av ett svartklätt filmteam och visades i realtid på en stor bildskärm över tåget. Nära, men också distanserat. Teater fast på bio.

Innehållet var märkligt aktuellt. Det handlade om kvinnorna runt de män som forskade fram dödsgasen som användes i gaskamrarna. Pjäsen skildrade den panik och vanmakt de kände inför att inte kunna stoppa den annalkande katastrofen. Istället för att vända vreden utåt och explodera vände dessa tuktade kvinnor sin skräck och förtvivlan inåt… och tog livet av sig.

Deras förtvivlan kändes ända in. Många grät. Vad fan skulle jag ha gjort om det var min man som forskade fram zyklon B? Hade jag vågat agera? Hade jag också gått under?

Utanför håller ett nytt kallt krig på att ta form. Plus islamistisk radikalisering. Plus globalisering och ny teknik som öppnat alldeles för många dörrar för terrorism som påtryckningsmedel.

Har hela världen har fått kristallsjukan? Ligger himlen verkligen uppåt? Golvet svajar. Allt snurrar.

Vi behöver kanske en Epleys manöver för hela skiten? Låt oss alla vrida huvudet så mycket vi kan åt höger, lägga oss ner, vrida ansiktet långsamt åt vänster och sedan sakta sätta oss upp. Förhoppningsvis kommer vi upp till en ny och bättre värld där ingen behöver ta livet av sig på grund av vanmakt och förtvivlan.

Och i mitt liv får tappade strumpor från och med nu ligga kvar. Jag får väl sopa upp dem.

Kan påven och Pippi skapa ny hederskultur?

Fan vet hur jag tänkte. Men för ett kort ögonblick verkade det självklart att begreppen riskkapitalist, påven, hederskultur och Pippi Långstrump hängde ihop som ler och långhalm.

Låt mig göra ett försök att förklara.

I grunden handlar det om heder och ära. I filmens värld smäller heder lika högt som de klassiska drivkrafterna kärlek, makt och pengar.

Heder och ära kan driva en människa att utföra de mest omöjliga och livsfarliga uppdrag. Vilken kriminell, missbrukande fattiglapp som helst kan bli en ärad och älskad hjälte om han eller hon agerar hedervärt och räddar ett utsatt barn eller offrar sig för sitt land.

Heder och ära handlar om omgivningens syn på en individ i gruppen. Hedern förändras utifrån hur personen ifråga agerar. Handlingar som gynnar gruppen ökar individens heder, medan det som skadar gruppen sänker anseendet. Heder måste alltså förtjänas. Den som förlorat sin heder riskerar att bli utstött, medan den som betett sig ärofyllt kan få makt och privilegier.

Pippi Långstrump brukar ju säga att den som är mycket stark måste vara mycket snäll. För barn brukar det vara en djupt rotad och självklar övertygelse.

Därför är det en absurd upplevelse att läsa boken ”De svenska riskkapitalisterna”. Där skildras hur en liten grupp svenska män med goda uppväxtförhållanden och hög utbildning har byggt upp en affärsmodell som bygger på att fullständigt strunta i heder och ära.

Allt har skett de senaste femton åren och omgetts av dimridåer och hysch hysch. Om jag har fattat saken rätt går det till ungefär så här:

Några riskkapitalister (i Sverige är de färre än trettio) startar en fond i ett skatteparadis, till exempel på Jersey. Ett antal investerare erbjuds att satsa pengar i fonden som ska köpa bolag som anses lågt värderade. Bolagen rationaliseras, omstruktureras och effektiviseras samtidigt som aktierna belånas med upp till tio gånger värdet, vilket genererar nya pengar att investera för.

Parallellt skapas ett annat företag, också kontrollerat av riskkapitalbolaget, som lånar ut pengar till de inköpta bolagen till skyhög ränta. Bolagen töms då snabbt på kapital medan ränteinkomsterna hamnar hos riskkapitalisterna. Några år senare, när förändringskuren är klar och marknaden har stigit, säljs bolagen och fonden stängs.

Riskkapitalisterna har då inte bara tjänat stora pengar på ränteinkomsterna utan också tagit ut en ordentlig grundersättning plus extra bonus på de företagsförvärv de har gjort.

Så kan sedan ett fåtal personer plocka ut miljardvinster trots att någon verklig tillväxt inte har skett.

Förlorarna är många. Vi skattebetalare är några av dem. För bland de bolag som plundras finns ju svenska friskolor och äldreboenden. John Bauer-koncernen och Carema är de två mest kända exemplen på när riskkapitalisterna tömt bolag kopplade till den svenska välfärden.

Det går inte att läsa Carolina Neuraths och Jan Almgrens utmärkta bok utan att fundera på vad som hände med hedern och äran.

För hundra år sedan var svensken i gemen tämligen skräckslagen inför den yttersta domen. Alla oroade sig för hur ens gärningar skulle summeras när det var dags att lämna jordelivet. Skulle det bli himmel eller helvete? Idag tror väl knappast någon att man måste beveka Sankte Per för att porten till himlen ska öppna sig. Det finns med andra ord ingen konsekvens… så varför bry sig?

Förra veckan höll påven Fransiskus tal i EU-parlamentet. Det han sa var möjligen naivt, men kändes som ett uppfriskande glas vatten efter en lång och svettig vandring.

”Det är dags att bygga ett Europa som inte bara kretsar kring ekonomin. Det är dags att återskapa ett Europa som en plats för vetenskap, konst, musik och mänskliga värderingar. Det är oacceptabelt att miljoner människor runt om i världen dör av hunger när tonvis med mat slängs varje dag från våra bord. Det är dags att stödja politik som skapar arbeten och återger de arbetande värdighet genom att garantera ordentliga arbetsförhållanden. Glöm inte människan!”

Kan det vara dags att återerövra det nedsolkade begreppet hederskultur? Kan man tvätta det rent igen och fylla det med ett nytt och sunt innehåll? Om så är fallet är mitt förslag den livsregel som återfinns inom nästan alla kulturer och religioner:

Gör inte mot andra, det ni inte vill att de ska göra mot er. Gör mot andra som ni vill att de ska göra mot er.

Hörni riskkapitalister! Kom ihåg vad Pippi sa: Den som är mycket stark måste vara mycket snäll! Annars kommer hon och lyfter upp er.

Carin Hjulström

 

 

 

Törs man hoppas att han dog av skam?

I år är det 70 år sen Hitler tog livet av sig i bunkern i Berlin.

 

Nazisternas illdåd glider allt längre in i minnets dunklare vrår.

Men så läste jag notisen om den återfunna konstgömman och plötsligt vaknade intresset igen.

 

Det var i en nergången lägenhet i München som tyska polisen hittade ett mörklagt rum, fyllt med konst.

Lägenhetsinnehavaren hette Cornelius Gurlitt, var 79 år fyllda och son till en tysk konsthandlare .

Polisen kom gubben Gurlitt på spåren vid en gränskontroll mellan Tyskland och Schweiz då han råkade ha en osedvanligt stor summa pengar med sig.

Det märkliga var att gubben Gurlitt inte fanns i några register. Han hade aldrig betalat skatt, han hade aldrig hade haft ett arbete. Han existerade strängt taget inte i det moderna Tysklands rullor.

Gurlitts försörjning, livet igenom, hade nämligen bestått i att då och då sälja någon av de tavlor som hans far, död i en bilolycka på 50-talet, lämnat efter sig.

I lägenheten, som i övrigt var full med skräp och rutten mat, fann polisen över 1 400 konstverk beslagtagna av nazisterna under 30- och 40-talen. Samlingen värderades till nio miljarder kronor och innehöll dittills okända verk av Picasso, Chagall och Matisse.

Hitler var besatt av konst, opera och kultur. Det är väl känt hur bygget av den nationalsocialistiska staten regisserades in i minsta detalj. Nya storslagna monument, torg och platser byggdes för att ge skådespelen den rätta inramningen, varje parad var en teaterföreställning i syfte att slå fast den germanska rasens överlägsenhet. På de mest krystade sätt försökte Hitlers historiker ”bevisa” att tidigare landvinningar, uppfinningar och högtstående kulturer egentligen var germanska.

Är det någon enda positiv egenskap man ska tillskriva denna förfärlige man så var det att han såg kulturens enorma kraft. Han såg konstens, musiken och teaterns förmåga att tala till människans alla sinnen och på så sätt skapa gemensamma visioner om en utopisk värld. Tyvärr i onda syften.

När ledande Sverigedemokrater i höstas började prata om att styra den svenska kulturen bort från mångkultur och samtidskonst ringde otäckt välbekanta klockor.

Bara uppbygglig konst med ”rätt” budskap skulle få anslag. Konst som ingen begriper sig på har inget existensberättigande.

 

Efter att ha läst Anders Rydells utmärkta Augustnominerade ”Plundrarna” står det klart inte bara hur enormt omfattande nazisternas konstjakt var utan också vad som egentligen låg bakom. Visst handlade det om girighet, men ännu mer om ideologi. En önskan om att skriva om historien och regissera den efter egna syften.

Lika mycket som Hitler älskade och idealiserade klassiska mästare som Rembrandt, Vermeer och van Dyck, lika mycket hatade han modernister som Picasso, Van Gogh och Chagall. Deras verk var så provocerande undermåliga att de skulle beslagtas och förintas. Det ordnades till och med offentliga utställningar för att håna och bespotta ”degenererad” konst.

Konstkännarnas roll under kriget tycks ha varit lika viktig som officerarnas. Varje ny tysk landvinning följdes direkt av en välorganiserad apparat som katalogiserade och beslagtog konstsamlingar från judiska familjer och affärsmän. Tågvagn efter tågvagn med tiotusentals föremål skickades till Tyskland för att fylla Hitlers nya museer, medan dess judiska ägare flydde hals över huvud eller dog i koncentrationslägren.

Det var först strax före millennieskiftet som världen kom överens om ett regelverk för att återlämna stulen konst. Och det visade sig förstås vara extremt komplicerat. Särskilt som många stulna tavlor än idag hänger på museer runt om i världen. Tavlorna hade med tiden hamnat hos mindre nogräknade konsthandlare som när åren gick vågat sig på att börja sälja.

Moderna Museet i Stockholm är ett av de museer som under flera år vägrade att återlämna en stulen tavla med argumentationen att tavlan, Blumengarten, var köpt i god tro. Mycket pinsamt.

Var landar då allt detta i nutid?

Tja, det finns förstås många aspekter. Men en tydligt falskskorrande och närmast komisk del i kråksången är hur okunniga det får ledande Sverigedemokrater att framstå. Ty i partiets kulturpolitik ivras bara för folkdräkter, hembygdsföreningar, 50-talets folkhemsideal och att konst inte ska förarga. Om det är en vision att slåss för är det hög tid för SD:s ledargarnityr att sätta sig i skolbänken med en svensk ordbok.

Gubben Gurlitt försvann förresten efter razzian, men dök upp igen på ett sjukhus för en akut hjärtoperation. Han dog. Törs man hoppas av skam?

Carin Hjulström

Låt oss prata om tiggarna

Jag hade köpt en ny bäddmadrass.

Den gamla stuvade jag in i bakluckan för vidare transport till tippen. Det var egentligen inget fel på den, men den hade varit med länge och kändes solkig.

Väl i bilen slogs jag av tanken på att stanna till vid romernas läger vid Kallebäcksmotet och fråga om någon ville ha den. Eller… nej, det kanske skulle uppfattas som nedvärderande och ofint?

Så jag körde förbi. Körde på som vanligt, kan man säga.

Kanske är det påminnelsen om den uppenbara orättvisan som gör det så komplicerat. Möta blicken eller inte? Ge ett medkännande leende eller se upptagen ut? Försöka läsa av om lidandet är äkta, känna i fickan efter växel…

De som överlevt Estonia talar ofta om den skuld de känner för att de klarade sig. På samma sätt skäms jag när jag ser tiggaren.

Livet är inte rättvist. Några har fötts på solsidan, andra inte. Jag har haft tur. Det har inte du. Vi ska bemöta andra människor som vi själva vill bli bemötta, samtidigt som det ligger djupt rotat i oss att försvara det som är vårt.

Det är passiviteten som gör mig mest illa till mods. Tanken på att bara sitta eller ligga framåtlutad på knä framför en pappmugg. Timme efter timme. Dag efter dag. Fötter som somnar, knän som domnar och apati och förnedring som äter sig in. Inget att se fram emot. Ingen högkonjunktur att hoppas på.

Det är svårt att prata om, nästan farligt. Så många grynnor och skär att köra på. Jag är livrädd just nu. Tänk om jag skriver något fel, något som kan missuppfattas? Vem vill riskera att uppfattas som fördomsfull eller politiskt inkorrekt? Det är enklare att tiga.

Fast… det går ju inte. Ibland tänker jag att det är bättre att det blir lite rätt än helt fel och att tystnad och förnekelse måste vara det sämsta alternativet.

Så låt oss prata om tiggarna. Och låt oss förlåta oss själva om vi råkar uttrycka oss på ett sätt som inte är PK. För vi måste nog gå till botten med vad vi tycker om att människor saknar land, hem och rättigheter.

Och, förresten, vem har rätt till ett land? Vem har sagt att just detta är vårt? Är det bara av hävd eller har alla människor egentligen, innerst inne, samma rätt till jorden?

Jag såg en statusuppdatering på Facebook i somras. Frågan löd: Varför kommer tusentals thailändare till Sverige för att plocka bär när här finns massor av arbetslösa, tiggande romer?

Inlägget möttes av massiv kritik. Det ansågs fördomsfullt och politiskt inkorrekt. Och det kanske det var. Kanhända är den här gruppen så van att inte få jobb att de inte ens orkar eller vågar försöka. Och efter tusen nej infinner sig passiviteten. Det vet varenda kotte.

Jag tänker på byteshandel som vi människor ägnat oss åt sedan stenåldern. I byteshandeln finns en jämvikt. Du får mitt och jag får ditt, båda blir nöjda.

I tiggandet finns inget sådant byte. Där är det bara skulden som är handelsvaran. Den gör oss båda, både tiggaren och mig, illa till mods.

Därför blev jag glad när jag häromveckan hade åkt till Ikea – ensam, min idiot – för att köpa nya garderober. När jag körde ut min överlastade kundvagn satt där en yngre man och sträckte fram handen. Jag mötte hastigt hans blick men hade fullt sjå att styra ekipaget. När jag kom framtill bilen insåg jag att jag hade tagit mig vatten över huvudet. Paketen var astunga.

Då kom han gående över parkeringen. Med en gest visade han att han kunde hjälpa till. Det var som en skänk från ovan. Som tur var hade jag kontanter på mig. Det tog väl fem minuter att lasta in. Jag fick hjälp och han fick betalt. Vi log mot varann. Det var faktiskt en schysst deal för oss båda.

Nu i veckan såg jag en man som satt vid Kopparmärra och flätade vackra korgar. Han var duktig, såg stolt ut. Vid Drottningstorget stod ett gäng gatumusikanter. Musiken var uppsluppen, stämningen glad och internationell. En känsla värd att betala för.

Utanför varje Hemköpsbutik sitter tiggaren och skramlar med sin pappmugg samtidigt som gamla människor kämpar med sina matkassar. Där finns en tjänst att erbjuda och en tjänst att våga ta emot. Back to basics. Byteshandel istället för passivitet. Vi behöver ju varann.

Jag då? Är jag så jävla bra? Nej. Jag är lika vilsen som alla andra. Bäddmadrassen hamnade i en återvinningslåda till slut.

Då slapp jag ju ta tag i problematiken.

Carin Hjulström

 

Det går uppåt – tro det eller ej

Jag ligger i soffan och glor på Aktuellt. Krig i Syrien, konflikt i Ukraina, ebola i Afrika. Hot om terrordåd av muslimska fundamentalister, drunkningskatastrofer med båtflyktingar, tiggare på gator och torg. Fattigdom, förtryck och fördumning.

Ett rasistiskt parti har just blivit Sveriges tredje största.

Claes Elfsberg pratar på om stridigheter som tilltar, antal döda som stiger och oroligheter som sprider sig.

Det är lätt att tappa sugen, att tänka att allt verkligen är på väg åt fel håll.

Nyheter måste förstås vinklas. Vi journalister drar saker till sin spets, förenklar och förtydligar så att mottagaren snabbt ska förstå budskapet. Vi berättar helt enkelt en historia. Och det greppet – storytelling – har spridit sig inom all annan sorts kommunikation de senaste åren. Det är storyn som säljer företaget, produkten, ideologin, partiet eller fördomen.

Det ska vara tydliga budskap som är lätta att ta till sig och som folk till och med klarar att sprida vidare i bekantskapskretsen och samtidigt verka lite smarta och pålästa.

Berättelsen om världen är just nu en nedåtgående spiral av ödesmättat elände. Mitt i denna centrifug är det lätt att glömma att det också finns andra sätt att beskriva vart vi är på väg.

Det är ingen lätt match, men det finns gudskelov de som försöker.

Som Hans Rosling, vår världsberömde professor i internationell hälsa, som i åratal har åkt jorden runt med sina statistikföreläsningar om befolkningsutvecklingen. Jag blir lika fascinerad varje gång han påpekar hur vi i västvärlden TROR att resten av världen ser ut – till exempel att en indisk familj består av fattiga, outbildade vuxna med i genomsnitt sex barn som lever i svält och fattigdom – och sedan förklarar att en genomsnittlig indisk familj numera utgörs av två vuxna och två barn som går i skolan, har mat på bordet och hopp om ett gott liv.

Sprudlande av extas berättar han om hur dramatiskt spädbarnsdödligheten sjunker, hur utbildningsnivåerna stiger och att tillgången på mat och sjukvård aldrig har varit så god. Världen har strängt taget aldrig varit så bra som nu. Och den blir bara bättre!

Budskapet i Per Schlingmanns och Kjell A Nordströms bok, Urban Express, gör mig också lite skönt uppåt. Det här är herrar som vet vikten av att skapa en story (Schlingmann låg ju bakom konstruktionen av De nya moderaterna och Nordström har turnerat världen runt med föreläsningen Funky Business). De utgår också från statistik och fokus ligger på vad den snabba urbaniseringen kommer att leda till.

Att jordens befolkning flyttar till megacities är förstås inget nytt, men Schlingmann och Nordström konstaterar att de som först lämnar landsbygden för storstaden är … kvinnorna. Överallt syns samma mönster. Kvinnorna bryter upp och flyttar till städerna för att utbilda sig, göra karriär, skaffa sig inflytande och ett bra liv. Och en hög lön. I New York har unga singelkvinnor till och med högre genomsnittlig årsinkomst än motsvarande singelmän. Barn och familj? Det får vänta.

Utvecklingens förlorare blir följaktligen lågutbildade män i glesbygd som vägrar inse att tiderna har förändrats. Män som inte ens vill bli räddade utan hellre sitter kvar och porrsurfar, spelar nätkasino, dricker för mycket alkohol och hoppas på nya bidrag. Grattis.

Vilken är då berättelsen om Sverige i tiggarnas och de hemlösas tidevarv? Jag funderar på det när jag går på en interaktiv teaterföreställning för ungdomar i en högstadieskola i Ale.

Det är stökigt i publiken. Pratigt, bråkigt. Skådespelarna tvingas bryta flera gånger för att be de störande vara tysta eller gå ut. Ord som ”blatte” och ”kärring med gardin” far genom luften. Det känns hopplöst deprimerande.

I skolvalet i Ale röstar 60 procent på Sverigedemokraterna, hör jag någon säga.

60 procent?! Herregud! Ja, då fattar man ju. Så illa är det alltså.

Eller… vänta nu, finns det kanske en annan bild?

På nätet finns en databas där man kan se resultatet i årets skolval, kommun för kommun, skola för skola.

Och guess what? Betydligt FÄRRE röstade på SD i skolvalet i Ale än i svenska riksdagsvalet.

Tänk så lätt det hade kunnat bli en smaskig story. Fast det är tvärtom. SD tappar. SD förlorar. SD backar! I just det här fallet handlar det bara om stökiga elever och en lam lärare. Inget annat.

Det är så lätt att förföras av det enkla. Men det finns nästan alltid en annan och sannare berättelse om man bara orkar vända på perspektivet.

Det går alltså uppåt för världen. Inte bara med tro och hopp. Utan på riktigt. Hör du det, Claes Elfsberg!

Carin Hjulström

 

 

 

 

 

 

 

Det krafsar i mina väggar

Det finns ett hål upp ur underjorden. Jag tror att det är därifrån de kommer, råttorna. När man täpper till med grus och makadam uppstår snart ett nytt hål en bit därifrån. De finns överallt i avloppsrör, kloaker och ledningar. Tränger sig på, äter sig in.

En metafor för valutgången. I allra högsta grad. Men också en realitet hemma hos mig. Något krafsar i mina väggar. Och det är väldigt obehagligt.

Jag önskar att jag kunde snacka med fanskapet, som en Dr Doolittle. ”Gå ut och lek i skogen. Ät hos någon annan idag.” Men nej, ingen råtta lyssnar på mig.

Och inte har jag någon hjälp av hunden, som enligt rasbeskrivningen ändå är framavlad för att fånga möss. Hon tittar bara förundrat när något springer över tassarna på henne. Lätt deprimerad är hon också sedan hennes äldre hundkompis gick bort i våras.

Så jag gjorde två saker. Ett: satte ut en fälla på en hylla i källaren. Två: Började grunna på om jycken kanske skulle få en ny hundkamrat.

Några veckor senare dök annonsen upp på Blocket. Det var en spansk hittehund, importerad av en seriös hundförening, noga veterinärundersökt och med eget EU-pass. Dessutom ljuvligt söt. Det blev kärlek vid första ögonkastet och min deprimerade jycke var som valp på nytt.

Hon fick heta Zelda och var en klassisk gatukorsning. Ingen visste förstås vad hon hade varit med om i livet. Jag googlade på spanska raser och kom fram till att hon troligen hade en betydande del ratonero bodeguero i sig – en liten spansk råttfångarras som används i vinkällare och på barer. Saker och ting kunde inte vara mer perfekt.

Redan första dagen hemma i trädgården visade hon en fantastisk talang. Precis där jag sett de läskiga gynnarna stod hon och darrade av upphetsning.

Men, som alla vet, blir det sällan som man har tänkt sig. Oväntade saker hände.

Jag for till Mollösund över helgen, lämnade gammelhunden hemma med sonen, och tog med den nya för att få lite särskild matte-jycke-tid. Vi skulle bonda. Och det gjorde vi verkligen. Hon vek inte ett steg från min sida, förutom när hon lät sig bäddas ner i en barnvagn av fyraåringen vi besökte. Allt var solsken. Tills vi gick på promenad.

En familj gick förbi med en väska och Zelda… gick till attack. Hon hängde i kopplet, råskällde och visade tänderna som den värsta hyena. Jag bad om ursäkt och förklarade att ingen visste vad lilla Zelda varit med om.

Nåväl. Vi gick till badplatsen. Zelda låg på filten och gosade med fyraåringen och mig när min färgstarka väninna från Brasilien anslöt med sitt pick och pack. Vi hade skojat om att hon och hunden borde kunna prata spanska. Så hon sa några ord och, plötsligt, blev hunden hysterisk. Den kastade sig fram och högg tänderna i benet på henne!

Allt blev kaos. Sedan pinsamt tyst.

– Din hund är rasist, sa väninnan lugnt.

Samma dag for jag tillbaka till jourhemmet och lämnade tillbaka den ljuvliga lilla hunden som måste ha varit med om något förskräckligt eftersom hon var så rädd och hatisk mot mörkhyade människor.

Och råttan då? Vad hände med den? Jodå, en förmiddag hördes kraftigt prasslande från källaren. För högt för att bara vara en råtta. Mer som en hyperaktiv apa.

Det tog en halvtimme innan jag vågade mig ner. Redan på håll såg jag att prylar for kors och tvärs och ner på golvet. Hela fällan for runt. Hjälp, den lever! Och den är skitförbannad!

Vem fanken ska lösa det här, tänkte jag? Det är ju jag som är ju vuxen här. Kvinnor kan och allt det där. Så jag tog på mig stövlar, jacka, glasögon och handskar och beväpnade mig med ficklampa, hink, en stor stekspade och en rejäl grilltång. Planen var att fösa ner hela ekipaget i hinken, lägga något tungt över och sedan fundera vidare över den slutgiltiga lösningen.

Jag smög fram med tång och hink i högsta hugg. Råttan vände sig mot mig, satte sig på rumpan av pur förvåning, spände blicken i mig och skrek: Piiip! Samtidigt visade den med en nick mot fällan att den satt fast med tassen. Under någon sekund hade vi… ögonkontakt. Jag ska inte säga att den var söt, men det fanns något märkligt Disney-mänskligt över den. Som i Råttatouille.

Inte bli blödig nu, tänkte jag och sträckte darrande fram den stora grilltången och knep till. Ett än mer hjärtskärande skri hördes, och så ett rassel och som i ultrarapid såg jag hur råttan slingrade sig ur fällan.

Jag såg den kravla ner bakom hyllor och bråte med sin skadade tass.

Där stod jag, rädd och besviken, och såg enormt löjlig ut. Märkligt nog har den inte synts till sedan dess.

Vad kan man då lära av denna historia? Förmodligen ingenting. Eller att rädsla kan skapa obegriplig och missriktad vrede och att till och med en råtta kan vara människa innerst inne. Eller också att man kan skrämma skadedjur på flykten om man bara ser tillräckligt fånig ut.

Carin Dr Doolittle Hjulström