Carin Hjulström

"När det måste bli nåt vettigt sagt"

Krönika

Bananflugornas herrar

I media är den otrogne alltid en man. Francois Hollande, Tiger Woods, Hugh Grant, Aston Kutcher… Kvinnorna lyser nästan helt med sin frånvaro. En av världens få kända äktenskapsbryterskor, Anna Karenina, var inte bara påhittad utan tvingades också av sin författare, Leo Tolstoj, att hoppa framför tåget för att sona sitt brott. De verkliga männen kliver däremot obekymrat vidare både i livet och karriären.

Ändå finns det statistik som säger att kvinnor är otrogna lika ofta som män. Enligt en undersökning i tidningen Amelia har mer än var fjärde kvinna varit otrogen och nästan tio procent har till och med en pågående parallell relation. Ändå talas det tyst om detta. Kanske är kvinnor bättre på att bevara sina hemligheter? Vad vet jag.

I djurvärlden är otrogna honor däremot ett välkänt och mycket vanligt fenomen. Polyandri förekommer hos nästan alla arter, även sådana som klassificerats som monogama.

Varför det är så vanligt har forskarna varit osäkra på, men en studie från Current Biology pekar på att det kan handla om arternas överlevnad.

I ett försök delade man in bananflugor i två grupper. Honorna i den ena gruppen fick bara para sig med en utvald hane. Honorna i den andra fick para sig med hur många som helst. Efter femton generationer hade populationen med honor som bara hade en bananhane helt dött ut.

Varför kan man undra? De monogama honorna hade ju tvingats para sig med sina hanar oavsett hur bra eller dåliga deras gener var. Det gjorde till exempel att en kromosom som gör att det bara föds döttrar kunde sprida sig vidare, vilket förstås fick till följd att gruppen dog ut. I det fria valet vinner däremot alltid livskraftiga gener framför livsodugliga. Honornas otrohet kan alltså vara avgörande för att rädda hela arten från utrotning. Sug på den.

Nu är det ju möjligen en viss skillnad på bananflugor och män, men ändå. Principen kanske säger något.
Vilken svensk man vill då svenska kvinnor helst vara otrogen med? Mikael Persbrandt vinner nästan alltid. Men en undersökning från i fjol redovisade ett överraskande och smått ironiskt resultat. På första plats, med över tjugo procent av rösterna, hamnade ingen mindre än bananflugornas herre – Sean Banan.

”Sean Banan är ingen hunk, men han är kul, och kvinnor vill ha roligt med sin älskare, konstaterade undersökningsmakarna.” Skratt är alltså ett underskattat afrodisiakum.

Jag hade en gång en chef med en speciell syn på relationer. Han förstod inte hur man kunde lova att vara någon trogen. ”Man har ju bara ett liv. Hur skulle man kunna lova någon att avstå från en fantastisk upplevelse i detta enda liv?” Att begränsa varandra på det sättet, menade han, vore mer omoraliskt än otroheten i sig. Jag var gift och småbarnsmamma och fullständigt oförstående inför resonemanget. Fortfarande tror jag att argumentationen är rätt ovanlig. Däremot florerar ju en utbredd frikortskultur. (För den som aldrig hört talas om begreppet innebär det att båda parter i ett förhållande utser ett ”frikort” som man har den andres medgivande att ha sex med om tillfälle skulle ges.)

Att välja en internationell storstjärna är förstås riskfritt. Jag gissar att Scarlett Johansson, Beyonce, Leonardo di Caprio och Justin Bieber är populära friplåtar. Om det däremot står Gina Dirawi, Anton Hysén eller Farmen-André kan den pikanta relationsuppgörelsen förstås sluta annorlunda. Och redan där – i diskussionen om var gränsen ska gå – kan konflikten börja.

Det är intressant att så många vill leka med tanken, intressant att otrohet är så vanligt, både bland mäktiga män och hemlighetsfulla kvinnor. Vad säger det om oss? Hur mycket handlar om lust och bekräftelse och hur mycket handlar om att man vill samla på sig erfarenheter för att ha något att tänka tillbaka på när man sitter på hemmet?

Kanske är det rätt och slätt god planering inför ålderdomen som får en fjärdedel av kvinnorna att vara otrogna. Eller ett omedvetet uppdrag att rädda släkten från utplåning.

Och männen? Varför håller de på och varför låter de sig avslöjas? Kanske för att visa att de bland alla bananflugor i flocken ändå är herre på täppan. Att bli tagen med byxorna nere visar ju ändå att man har något mellan benen.

Pappa i Paris

Vi åkte till Paris, min pappa och jag. Han kom flygandes från Stockholm. Jag från Göteborg. Vi skulle ses vid biljettluckan för snabbtåget in till stan. Men han var inte där. Där jag stod fanns inte han och där han stod fanns inte jag.

Det var förstås den jävla Charles de Gaulle som hade krånglat till det med alla sina flygplatsterminaler. Elementärt kan tyckas, men inte desto mindre komplicerat. Hur som helst krånglade jag mig via buss och tåg fram till rätt ställe och där stod han och vinkade glatt med kepsen. Det kändes som om vi båda hade varit borttappade långt mer än en timme.

Det var inte första gången vi skulle på resa, bara han och jag. För trettio år sedan for vi till Dubrovnik i ett försök att reparera vår såriga far-dotter-relation. Vi hade knappt setts sedan skilsmässan. Han hade lämnat Göteborg för Stockholm och skulle bli pappa igen. Jag minns att det sved. Vi hade dubbelrum då. Det kändes som att dela rum med en främling. Solen sken på det forna Jugoslavien medan han ringde till sitt nya hem för att fråga om gravidmagen.

Nu klev vi av snabbtåget i centrala Paris för att leta efter en taxi. Först på väg upp för tunnelbanans alla trappor såg jag det jag inte har velat förstå tidigare – att starka, kvicka pappa plötsligt såg trött och tagen ut. Skör och mager, åldrad, snart 75. Sådant som inte syns via telefon. Precis som ärret efter pacemakern.

Jag ville inte att han skulle bära väskan själv, men han skulle förstås. Vi kom upp vid Boulevard Saint Michel. Han sökte med blicken efter taxi och gick… rakt ut i gatan. Jag såg bussen komma, såg chaufförens skräckslagna min, hörde gnisslet av bromsarna. Och jag skrek: Pappa, akta!!!

– Det här börjar inget vidare, sa han irriterat när jag lyckats få honom upp på trottoaren. Det var faktiskt grönt.
Jo jo, det är möjligt, men mitt hjärta pickade i alla fall hårt, hårt när vi äntligen satt i taxin.

Gudskelov var hotellet just så parisiskt pittoreskt som vi hade drömt om och vi fick varsitt vackert enkelrum med bjälkar i taket. Någon timme senare satt vi på Les Deux Magots och åt och skrattade åt dagens missöden precis som Sartre, Picasso och Hemingway gjort före oss.

Fyra dagar – bara pappa och jag. Ofta har jag hört honom berätta om sina skrivperioder på caféer i Paris. Om museer, teatrar, kyrkor, parker, butiker och restauranger han brukat besöka.

Jag behövde göra research för nya boken. Vill du visa mig ditt Paris? var frågan jag ställde någon gång runt nyår. Nej, svarade han. Det är för sent, jag orkar inte längre.

Ledsen. Jag måste medge att jag blev det. Men, så för någon månad sedan ringde han och sa: Jag behöver bryta känslan av att vara nyopererad. Jag vill åka. Fast jag måste kunna vila.

Vinglig var han, och trött blev han, men så såg jag också på stegräknaren att vi gick närmare en mil per dag. Han visade mig det absurda och skräckinjagande skelettmuseet i Les Jardins des Plantes, han tog med mig på fransk fars på Odeonteatern, han bjöd på café crème och crème bruleé vid just det bord på Le Depart Saint Michel där han skrivit så mycket och vi fikade oss igenom Brasserie Lipp, Café Sarah Bernard och Philippe Starck-stället vid Kulturhuset. Vi beställde rödvin till luncherna, gick i trendiga bokshoppar, utforskade kyrkorum och vandrade längs boulevarderna. Jag hjälpte honom att välja skjorta på favoritbutiken Hollington. När fötterna värkte tog vi tunnelbana till hotellet, upp på rummet och vila, sedan ut igen. Vi pratade och pratade, och gick tysta länge också. Och under något av alla dessa samtal fick jag veta att han inte är rädd för att dö och att han tycker att han har levt ett fantastiskt liv, ett liv han har fått ägna åt det han vill – teatern.

Sista kvällen åkte han ensam på fransk teater i en förort. Jag gick ensam på jazzklubb i Quartier Latin. Både lite oroliga men ändå stolta över den andre.

Ett pling i min mobil när jazzbandet hade paus. Sms från pappa. ”Jag tycker vi har det väldigt bra här i Paris, du och jag.” Där satt jag, fånigt leende.

Att få vara, prata, lyssna sig mätt innan det är för sent är en nåd att stilla bedja om. En investering för livet, bättre än vilken aktie som helst. ”Till Paris” må vara en enkel melodi, men den fungerar.