Carin Hjulström

"När det måste bli nåt vettigt sagt"

Vi är avbockningsturister

Till slut hade jag tittat på bilderna av Azorernas fantastiska vulkansjöar så många gånger att det kändes som om jag redan hade sett dem.

Om jag någon gång skulle komma i väg till den lilla ögruppen i Atlanten skulle det egentligen mest handla om att bocka av en synupplevelse jag redan hade haft. Med den skillnaden att bilderna på datorn var tagna i bästa tänkbara väder och mest fördelaktiga vinkel. Jag var less på Azorerna utan att ens ha varit där.

Efter att ha konsumerat femtioelva historiska dokumentärer om Machu Picchu känns det lite likadant. ”Not been there, but done that”.

Säkert har många fler än jag besökt ”orörda paradisöar” i Thailand för att upptäcka att man delar upplevelsen med ett par hundra tjattrande och selfie-fotograferande japaner, kineser och ryssar. Under OS i Rio lär det ha varit fem timmars kö för att ens komma upp till Jesusstatyn, där tiotusentals turister trängdes för att ta de obligatoriska bilderna. Detta samtidigt som flashiga helikopterbilder på statyn, vyerna och berget vevades i TV och på bildskärmarna tusentals gånger varje dag.

Är det inte något konstigt med det? Onödigt, liksom. Som om vi har blivit avbocknings-turister.

Vi reser bara mer och mer. Och eftersom vi har hektiska liv vill vi förstås ha garanterat lyckade upplevelser den korta tid vi är iväg. Vi bor gärna på hotellkedjor som vi vet att vi gillar, äter på restauranger vi fått rekommenderade och kollar in alla sevärdheter man bör se. Och plåtar dem förstås.

Men var vi egentligen där? Det ytliga resandet går fort, vi vet vad vi får och det smakar ungefär likadant överallt. Ungefär som på McDonalds.

Men det ytliga resandet gör heller inte anspråk på någon djupare förståelse för resmålets kultur och människorna som bor där. Så kanske det måste bli det i globaliseringens tidevarv, tänker jag. Hur skulle det annars vara?

Därför känner jag mig närmast påkommen när en professor vid Princetonuniversitetet påpekar i en debattartikel att vi inte alls befinner oss i globaliseringens tidevarv. Va? Vad stod det? Det kan väl inte stämma?

Jo, Harold James, professor i historia och internationella relationer, menar att globaliseringen har varit på tillbakagång de senaste tjugo åren! Redan i slutet av nittiotalet blev stater och människor så rädda för alla de möjligheter som verklig globalisering skulle åstadkomma (hjälp, hjälp, japanska bilar kommer att översvämma de amerikanska vägarna!) att en grogrund för nationalism och isolationism uppstod. Det är isolationismen, inte globaliseringen, som är vår tids tydligaste trend. Oupps.

Och Harold James tror att det har att göra med vårt frekventa resande, och framför allt HUR vi reser.

Den tydligaste symbolen för det ytliga resandet är de gigantiska kryssningsfartyg som är så populära nu. Reseföretagen fraktar tiotusentals passagerare runt i Karibien eller Medelhavet och då och då erbjuds några timmars besök i land – Suckarnas bro i Venedig, check. Parthenon i Aten, check. Lutande tornet i Pisa, check. Sedan återvänder resenärerna till sin trygga hytt med barerna, restaurangerna, poolerna, skridskobanan, klätterväggen och den tropiska regnskogen inom bekvämt avstånd.

De historiska platserna slits ner av dessa horder av besökare och områdena runt omkring har sedan länge förvandlats till charmlösa marknadsplatser. Resenärernas upplevelse präglas mer av turistströmmarna i sig än av den kultur de tror sig uppleva.

Förr tog det tid att resa. Lång tid. Därför var man också tvungen att stanna ett bra tag när man väl kom fram. När Winston Churchills besökte Franklin Roosevelt i Washington strax efter USA:s inträde i andra världskriget stannade han i mer än tre veckor. Närmare bestämt bodde Churchill hos Roosevelt i Vita huset i 24 dygn! Så fick också den färska alliansen mellan England och USA tid att verkligen fördjupas. Och de vann kriget.

Princeton-professor James menar att vi måste förändra vårt förhållningssätt till resande. Först när vi stannar längre och lär känna folk på plats kan vår rädsla för främlingar och andra kulturer påverkas. Han tror till och med att om världens ledare tillbringade mer tid ihop och verkligen lärde känna varandra skulle förståelsen mellan folken öka och världen bli en bättre plats att leva på.

Det är ju en helt jävla galen tanke. Fast jag gillar den.

 

Carin Hjulström

Djur och pengar – schhh!

Jag ser dem på TV flera gånger i veckan – hundarna, hästarna, katterna, marsvinen, kaninerna och deras oroliga hussar och mattar. I program som Veterinärerna och SOS Djur är ingen krämpa är för liten eller för stor för att behandlas. Inga ansträngningar ska sparas för att familjens älskade medlem ska bli bra igen. Pengar pratar man aldrig om. Den ekonomiska faktorn existerar inte.

Verkligheten ser annorlunda ut. Det vet jag, och många andra.

Det är lördag och jourtaxa. Den lilla tiken och jag sitter i ett väntrum fullt av djurägare. Hon är trött och slö, äter inte, dricker mycket. Jag har redan på fredagen ringt en djurklinik. Kom in eller avvakta, är rådet. Skulle det vara livmoderinflammation är hon ändå för gammal för operation, säger de. Barnen och jag har ställt in oss på att det är försent. Hunden är gammal. Vi har gråtit och kramat adjö.

Det blir lördag och svårt att bara avvakta, så vi åker till ett jouröppet djursjukhus. I väntrummet läser jag ett reportage i tidningen Djurskyddet om unga hunden Eskil och hans matte. Eskil har problem med att bakbenen låser sig och veterinären har rekommenderat operation. Med skruvar i lederna ska Eskil bli bra. Men skruvarna hamnar fel och för ytligt, vävnaderna blir inflammerade och matte och hund dras in i en spiral av veterinärbesök och galopperande kostnader. Snart har de besökt kliniken närmare femtio gånger och lagt över 100 000 kronor på veterinärvård. Men det högsta priset, det värsta för matte, det är skammen: ”Ibland tänker jag att det bästa för alla skulle vara att avsluta detta. Men jag skäms så fruktansvärt över att ens tänka på att blanda in pengar i beslutet.”

Tiken och jag får äntligen komma in. Det tas prover, görs röntgen och ultraljud.

– Om vi inte opererar kan hon dö, säger veterinären med blicken fäst mot provsvaren på dataskärmen.

– Så det är livmoderinflammation? säger jag.

– Förmodligen. Värdena är inte så dåliga, men hon kan ju snabbt bli sämre, säger veterinären allvarligt.

– Den veterinärklinik jag ringde igår sa att man inte opererar så gamla hundar?

– Jodå. Operationer kan gå bra även på en gammal hund. Det kommer att kosta runt 25 – 30 000 kronor. Ja, och så är det ju helg förstås, säger veterinären och ler urskuldande.

– Kan man inte medicinera? frågar jag.

– Risken är stor att inflammationen kommer tillbaka, så vi brukar inte göra det. Jag föreslår operation idag eller senast imorgon. Vi lägger in henne här nu direkt och så får vi se när vi hinner operera. Det kan bli på måndag också.

– Och hon måste ligga inne? frågar jag.

– Det är förstås säkrast att vi har henne under uppsikt. Jag skriver ett pris på, tja, 35 000 kronor. Det kostar ju liksom vad det kostar.

– Jag har nog bara försäkring upp till 17 000 kr, säger jag förvirrat.

– Sen tillkommer självrisken, plus tjugo procent av beloppet. Då skriver jag 35 000 kr här, så kan du bara signera.

Tystnaden mellan veterinärens fråga och mitt svar är kanske tre-fyra sekunder.

Jag önskar att hunden ska titta på mig och ge mig ett svar, men det gör hon inte. Veterinären ger mig en blick som om hon inte förstår problemet. Jag känner pressen att utan diskussion godta erbjudandet. Pengar och djur – så märkligt skamfyllt att tala om. Plötsligt, nytt läge. Sorg vrängs till ångest.

De senaste åren har sällskapsdjur blivit big business. Riskkapitalbolag har köpt upp en stor del av landets veterinärkliniker, som Evidensia och AniCura. Poängen är förstås att tjäna pengar. Bland annat genom merförsäljning, som att få djurägarna att köpa så många behandlingar som möjligt vid varje tillfälle – röntgen, ultraljud, provtagningar. Alla krämpor måste utredas noga så att man kan utesluta vad det inte är. Allt medan notan tickar på.

Den medicinska utvecklingen går så fort att åkommor som förr ansågs obotliga nu är möjliga att behandla. Och i djurprogrammen, sponsrade av riskkapitalägda veterinärkedjor, ser vi svårt sjuka djur räddas och familjer gråta av glädje. Priset får vi aldrig veta. Solklart är dock att vårdkostnaderna skenar, vilket får försäkringsbolagen att tokhöja premierna och ändra villkoren så att djurägarna måste betala mer ur egen ficka.

För annars? Annars väntar skammen.

Väl hemma i TV-soffan ser jag en magsjuk sköldpadda ordineras en operation. Familjen säger storgråtande ja. Är det etiskt försvarbart? Är det rimligt?

Jag vet inte. Och den gamla 35 000-kronorstiken ger mig inga svar. Hon bara ligger där vid mina fötter och snarkar obekymrat.

 

Carin Hjulström

 

 

 

 

 

 

Att vara eller inte vara kapellmästare

I år missade jag den precis. Sammankomsten med stor S. Medan jag befann mig i en radiostudio, i direktsändning och nyhetsläge, träffades en skara speciellt inbjudna i gotländska Hablingbo. Turen hade kommit till det gamla hus som ägs och bebos av textildesignern Kerstin Boulogner med make.

Jag var som sagt inte där, men gissar att det gick till ungefär som härom året hemma hos författaren Marianne Cederwall i Ala: Finaste kaffeservisen framdukad, nybryggt kaffe, te och saft, bullar och sju sorters kakor och spetsdukar på trädgårdsborden i bersån.

Då kände jag ingen alls. Marianne hade kommit fram och presenterat sig på en boksignering i Västerås och påpekat att vi faktiskt var både författarkollegor och sommargotlänningar. Och, dessutom, ägare till var sitt kapell.

Strax därefter fick jag inbjudan till Kapellmästarna – gruppen det handlar om. Just detta, att vi äger ett kapell eller missionshus på Gotland, är det som förenar oss.

Trots våra olika åldrar och bakgrund brukar det inte vara några svårigheter att hitta samtalsämnen. ”Vad var det för sorts frikyrka i ert?” ”Har ni altaret kvar?” ”Fanns det indraget vatten?”

Medlemskapet går i stort sett ut på att ses och fika i något av kapellen en gång per sommar OCH att erbjuda toalettbesök och ett glas saft för kapellmästare som är på genomresa i socknen. Inget krångel. Fritt som i frikyrka.

Gotland är känt som Sveriges kyrkotätaste landskap med över hundra medeltida stenkyrkor i bruk. Men att det också kryllar av missionshus och kapell är kanske inte lika välbekant.

Husen är ofta höga, byggda av trä och centralt belägna mitt i socknen. Vissa är fortfarande i bruk och nyttjas av baptister, metodister eller andra aktiva frikyrkoförsamlingar. Andra har sålts vidare, ofta efter årtionden av förfall. En del kåkar har genom åren fått tjäna som militärförläggning, flyktingboende eller förråd. Nu är sommarhus det populäraste användningsområdet. Och jag är inte ensam om att ha fallit för den rymd och frid ett avdankat kapell kan erbjuda – Sofia Wistam och Fredrik Wikingsson är andra som blivit förälskade i gotländska kapell.

Frikyrkligheten kom till Sverige i mitten på 1800-talet. Sjömän som seglat till Amerika fascinerades av den amerikanska metodismens friare hållning och tog den med sig hem. Bort med hierarkier och prästerskapsledd liturgi. Fram för väckelse och en nära ”egen” kontakt med Gud. Svenskarna som levde fattigt och torftigt hungrade efter hopp, glädje och framtidstro och tog emot de frikyrkliga idéerna med öppna armar. Folkbildningsideal, nykterhetsivrande och arbetarrörelse växte fram parallellt.

På Gotland fick de nya religiösa idéerna snabbt fäste. Frikyrkan predikade som sagt människans likhet inför Gud. Och att församlingens medlemmar – oavsett om man var herre eller dräng – åkte häst och vagn TILLSAMMANS till mötena var något helt nytt och alldeles oerhört.

I dessa enkelt byggda trähus lyssnade man på predikningar, sjöng, bad och tog del av föredrag om världen och allehanda ting. Glädje, utblick, bildning och hopp om egenmakt istället för en präst som mässade i stenkyrkan intill.

Men alla frikyrkor var inte av det öppna, fria slaget.

Den första frikyrkan på ön grundades av snickaren Jöns Hjorter som efter ett syndfullt leverne hängde undan spelmansfiolen och blev predikant. Hjorterianismen förordade ett ytterst pietistiskt liv. Inget prat på väg till kyrkan. Knarrande skor var förbjudna eftersom ljudet kunde föra tankarna till dans. Blommor i fönstren var inte att tänka på. Hjorters kapell står fortfarande kvar men är idag minnesmärkt och bebos, gudskelov, inte av någon.

Mitt hus är från början ett metodistkapell och byggt någon gång runt 1909. Varje år stannar det till folk och frågar om det möjligen är något föredrag, någon konstutställning eller konsert på gång. De första gångerna stod jag lite som ett fån och viftade undan frågorna med ett leende. Men nu, sedan jag genom Kapellmästarnas lilla hobbygrupp lärt mig mer om kapellens historia, har jag börjat fundera på om jag kanske har ett ansvar mot huset jag bor i, en plikt mot alla som varit verksamma där genom åren?

Någon församling tänker jag inte starta, men kanske kan det vara dags att återuppta den gamla folkbildnings- och mötestraditionen. Att inbjuda till sång, glädje och bildning är väl ett semesterprojekt så gott som något?

Kapellmästare Carin Hjulström

 

Det är om somrarna åren går

Jag ligger i den mjuka vita sanden på en handduk som egentligen är för liten. Det gör ingenting, för sanden är het och vinden ljum. Till och med havet är varmt. Inget sjögräs, ingen tång, inga alger – bara solskimrande blågrönt vatten som sakta rullar in över perfekt vågformad sandbotten.

Jag tänker på cykelturen bort till kyrkan. I min socken på Gotland ligger kyrkan mitt i byn. Hagmarkerna omkring är öppna, sikten vidsträckt och kyrkogården liksom lite upphöjd. Jag föreställer mig att man skulle ha väldigt bra utsikt om man låg begravd där.

Jag skulle kunna fråga Sune, bonden på gården intill, om det bara gick. Under hela sitt liv bodde han med utsikt över de där ängarna och kyrkan. Nu vilar han intill kyrkan, någon kilometer från gården, med fri sikt mot sina gamla ägor. Liksom kvar hemma.

Det där är ju inte alla förunnat i dessa flyktingströmmarnas tidevarv – att få födas, leva och dö på samma plats. Kanske är det avundsvärt, kanske inte? Möjligen något enahanda. Men jag är säker på att återkommandet påverkar oss.

Det är på somrarna jag åldras. Inte så att jag blir äldre, snarare så att jag känner alla mina år. Verkligen känner dem i mig.

Det har säkert med ängarna att göra, men framför allt med stränderna och havet. Samma stränder som när jag var barn. Samma hav.

När jag sluter ögonen och hör vågskvalpet kan jag vara precis hur gammal eller ung som helst. I den här sanden, under den här solen, på den här stranden har jag legat i hela mitt liv. Om jag stänger ögonlocken en stund är jag sex år och pirrigt uppspelt inför skolstarten. Är min skolväska fin nog, kommer jag att känna igen några på uppropet, kommer fröken att vara snäll eller sträng? Kanske sätter jag mig upp på handduken och frågar jag mamma om jag får bada en gång till innan vi går hem och äter fil och korvmackor till lunch. Eller så frågar jag pappa om han kan hjälpa mig att hitta en bra dyksten. Det hände nog inte ofta att han hjälpte mig att leta, men eftersom tanken slår mig borde det ha hänt.

Jag kan också vara fjorton och lyssna intensivt efter det omisskännliga ljudet av segel som slår i vinden och hoppas på att nittonåriga Peter ska stå borta vid windsurfinguthyrningen och se ut som om han har så tråkigt att han kan tänka sig att prata med mig. Jag är i puberteten, orolig för att håret ser fett ut trots att det är nytvättat och fingrar oroligt på hakan för att kolla om det kommit någon ny finne sedan jag gick hemifrån. Jag vill så gärna vara vuxen fast jag inte riktigt vet hur. Jag vet bara att jag vill vara med och räknas och att det är irriterande och sorgligt att Peter tycker att jag är för liten. Fem år senare ska jag komma att säga att han är passé, att det finns killar inom musiken och journalistiken som är mer intressanta än en långhårig, windsurfande stockholmare. Om jag nu nånsin vågade säga det. Kanske tänkte jag det bara…

En fluga landar på min mage. Jag viftar bort den och känner hur rund den är. Jag är runt trettio, gravid med mitt andra barn och oavbrutet trött av att jaga en pigg tvååring dagarna i ända och samtidigt fajtas med de hormonstormar som rasar i min kropp. Jag känner mig svullen och vätskefylld som en vattenmelon och får ta sats för att komma upp från handduken, rulla ner till strandkanten och vada ut i havet. Men i vattnet är jag fortfarande lätt. Kanske dyker jag och söker med undervattensblicken efter dykstenen. Den måste ha varit vit. Jag har alltid tyckt bäst om kalkvita dykstenar.

Jag kan också vara trettiosex och aldrig ens hinna sluta ögonen för att jag måste sanda av badrockar, lösa konflikter om hinkar och armpuffar, duka fram saft och kex och titta i evighet på barn som tror att de kan simma – vilket de givetvis inte kan, men ett visst mått av bedrägeri ingår trots allt i att vara en bra förälder.

Jag kan också vara fyrtiotvå och få ligga helt ifred på handduken men veta inombords att beslutet jag tagit kommer att förändra allt. Att uppbrott och avsked väntar. Det är vad jag vill men ändå inte förstår.

Eller som nu, femtiotvå. Lite ung, lite gammal, fortfarande likadan inuti. I alla fall här i sanden på stranden intill samma gamla hav även om talesättet säger att vattenmolekylerna där ute inte är desamma – man kan inte gå ner i samma flod två gånger.

Det är augusti. Det är dags att sätta sig upp på handduken och söka med blicken efter en ny dyksten. Sen ska jag gå ner till vattnet, kastar mitt enkla mål så långt ut jag vågar. Och sen dyker jag.

Carin Hjulström

Kommunal dejtingsajt löser bostadsbristen?

ur Göteborgs-Posten ”Världens Gång”

”Vi kanske borde starta en kommunal dejtingsajt”.

Orden kom från Johan Nyhus, socialdemokratisk kommunpolitiker i Göteborg, på ett seminarium om fastighets- och bostadsmarknaden.

Nyhus var förstås snabb med att påpeka att idén bara var ett skämt, men nog fanns det ett stråk av allvar i botten.

Alla vet att det saknas bostäder. Det är värst i storstäderna, men även på riktigt små orter kan man tvingas stå i kö i fem, tio år för att få en hyresrätt. Utveckling som hade kunnat ske blir därför inte av. Utan människor, ingen tillväxt.

Inom de närmaste fyra åren måste 460 000 nya hyres- och bostadsrätter byggas för att möta efterfrågan från nyanlända flyktingar och ungdomar som vill flytta hemifrån.

Det är så vi är vana att få problemet beskrivet för oss. Därför kom Boverkets utspel förra veckan som en överraskning. Boverkets utredare menar nämligen att det inte alls är brist på bostäder. Problemet är att den boyta som finns – de bostäder och de kvadratmeter som redan existerar – är så ojämlikt fördelade.

Vi har som bekant flest ensamhushåll i världen. I Sverige bor 38 procent ensamma. Utredaren stack ut hakan genom att påpeka det orimliga i att många människor bor betydligt större än de behöver medan andra står utan bostad. Hans förslag var att överväga en omfördelning av befintliga bostäder. Gulp! Lätt att säga. Enormt svårt att genomföra. Vem skulle acceptera att myndigheterna lade sig i hur ens bostad ska disponeras? Inte många.

Nej, då är Johan Nyhus förslag mer tänkvärt. Hur kan myndigheterna få fler att vilja dela bostad så att nya ytor frigörs? Det handlar om attityder. När jag växte upp brukade min mormor säga ”Bind dig inte. Häng inte upp ditt liv på någon karl. Det blir bara elände.”

Jag kan förstå att hon sa så. På den tiden fanns all anledning, framför allt för kvinnor, att sträva mot självständighet och frihet. Min generation har omfamnat det sättet att tänka. I vår kultur att det är negativt att vara beroende av någon annan. Man ska i alla lägen sträva efter oberoende, inte krångla in sig med andra människor.

En vän till mig har arbetat med kriminalvårdsfrågor för FN i Afrika. Där ser fängelsepersonalen förstås med stora ögon på den höga materiella standarden i svenska fängelser, men när de inser att svenska fångar bor i varsin cell, ensamma, blir de helt förfärade. Det är ju det värsta straffet av alla.

Den oberoendekultur vi i Sverige har utvecklat sedan 1970-talet visar nu sina baksidor. Överallt i landet sitter ensamma människor. De rår sig själva, kan ha det precis som de vill och har väldigt gott om plats men känner sig också obehövda och övergivna. Att leva i ett vacuum, utan social kontext, leder ofta till psykiska och fysiska problem. Och det gäller oavsett ålder. Den som blir deprimerad orkar inte gå ut och röra på sig, skapa sociala kontakter eller tillgodogöra sig kultur – just det som ökar känslan av välbefinnande och mening. Det ensamma livet i lägenheten blir en ond cirkel.

Man kan till och med fråga sig om det är vettigt att skilsmässobarn ska ha egna rum hos båda föräldrarna när forskning tyder på att barn kan må lika bra eller bättre om de delar rum med ett syskon upp till puberteten.

Johan Nyhus är något på spåren med sin knasiga idé. Vi måste utmana den rädsla för beroende som håller på att förgöra oss. Vi behöver ju varandra! Ända sedan artens uppkomst för hundratusen år sedan har vi levt i flock. Forskningen visar att människor som lever ensamma har en betydligt kortare livslängd än de som har en livskamrat. För män är skillnaden hela sju år. Beröring är det mest läkande som finns. Social samvaro förlänger livet.

Ur en samhällsekonomisk synvinkel finns här massor att hämta: Vi skulle få högre livskvalitet och förlänga medellivslängden. Vi skulle leva mer klimatsmart eftersom vi delar på såväl mat som prylar och på så sätt gör av med mindre energi. Vi skulle lösa den akuta bostadskrisen, slippa bygga tillfälliga modulhus och istället kunna satsa på vettiga, hållbara bostäder. Dessutom skulle tillväxten öka eftersom ett ökat samboende skulle frigöra lägenheter så att fler människor kan flytta till orter där företagen vill anställa och växa.

Jag tror att våra barnbarnsbarn kommer att se tillbaka på vår tid som en helt bisarr epok. Hur kunde vi acceptera ett samhälle där nästan halva befolkningen levde så isolerat att de blev sjuka medan andra inte hade någonstans att bo?

Så Nyhus, tipsa Stefan Löfvén om att inrätta någon typ av relationsminister. Vi har allt att vinna!

Dessutom är det ju härligt med kärlek.

 

Carin Hjulström

 

 

 

 

 

 

Vad ska vara med i filmen om dig?

Imorgon är det över. Drygt trettiotusen besökare har sett film, pratat film, andats film på Göteborg Filmfestival.

Jag har inte sett en enda eftersom jag har varit i Thailand. Men på planet dit och hem såg jag fler filmer än jag brukar hinna med på ett halvår.

Som ”The Kingsman” med Colin Firth, som var smart och storslagen action och ”This is where I leave you” som fick mig att gråta lite, förmodligen mest för att jag var så trött. ”The Bucket List” var helt okej tack vare briljanta Jack Nicholson och ”Big Eyes”, om konstnärinnan som blir blåst på sin upphovsrätt av sin egen make, var oväntat fascinerande. Det irriterar mig fortfarande att vi landade på Landvetter tio minuter innan filmen var slut.

Konstigast var ”True Story” om framgångsrika journalisten Michael Finkel som fått sparken efter slarv med research i ett krigsreportage. När en amerikan, som misstänks ha mördat hela sin familj, grips av polis i en annan del av världen uppger han att hans namn är … Michael Finkel. Ni fattar själva. Journalisten undrar varför, tar kontakt, åker till fängelset och försöker skriva mannens story. Skyldig eller icke skyldig, manipulerande eller missförstådd är frågorna som maler. Slutet blir inte så storartat som man kunde tro eftersom historien är sann. Och sanningen kan visserligen ofta överträffa dikten, men ibland är den mest ganska konstig och faller lite platt.

Jag är förtjust i filmer som berättar livsöden från vaggan till graven. Som verklighetsbaserade ”The Butler” som kom häromåret. Det finns något vackert i att se ett liv berättas som en vindlande historia med en sammanhållande röd tråd.

För i filmens värld har alla livsöden en röd tråd. Det finns alltid en tematik och en sens moral. Ur det enorma stoff som ett liv utgör plockar filmskaparna – mer eller mindre framgångsrikt – fram de ögonblick som ska spinna tråden som gör storyn begriplig, engagerande och meningsfull.

Så enkel är sällan verkligheten, som har en fånig tendens att vara mer slumpartad och konstig. Hur som helst är tanken väckt i mig där jag sitter på planet. Vilken är den röda tråden i mitt liv?

Jag frågar min dotter som sitter i sätet intill om vilka scener från uppväxten hon skulle ta med i den framtida filmen om hennes liv.

Hon tycker att frågan är för svår. Hur vet man vad som är betydelsefullt och talande medan det pågår, undrar hon? Ja, hur vet man det?

Jag går till dramaturgiboken och läser på om den episka berättarstrukturen med rötter i antikens Grekland. ”En stark huvudkaraktär skildras under en lång tidsrymd genom olika episoder som alla har en tydlig tematisk inriktning.” Homeros Odyssén är ett paradexempel. Huvudpersonens inre drivkrafter, egenskaper och förutsättningar bör, enligt regelboken, vara formulerade redan innan manusarbetet tar sin början. Bara det som är absolut nödvändigt för berättelsen ska vara med. Scener som inte för historien framåt har ingen plats.

Jag inser att det svåra i den eventuella filmen om mig själv blir att sålla. Enligt dramaturgerna räcker det att visa tio procent av huvudkaraktärens problematik. Resten räknar publiken ut tack vare handlingen, de andra karaktärerna och sina egna fördomar. Det gäller alltså att kunna motivera varför en enskild scen behövs, vad den fyller för funktion i berättelsen, vad personerna vill med varandra, vad som händer och vad det leder till.

 

Verklighetsbaserade ”The Butler” bygger på färgade systataren Eugene Allens liv som butler i Vita huset. Han tjänade under åtta presidenter – från Eisenhower till Reagan. Under sin trettiofyra år långa anställningstid går huvudpersonen, fint spelad av Forrest Whitaker, från att kuvat acceptera rollen som ”house nigga” till att inse det absurda i, och börja kämpa för, att de svarta anställda ska få samma lön som de vita i Vita husets personalstab. Och i slutet (Obs spoilervarning!) gör butlern äntligen upp med sin inre konflikt. Han säger upp sig för att ansluta sig till sonens radikala kamp för den svarta medborgarrättsrörelsen.

En fantastisk historia. En otroligt stark tematik. En jävligt bra röd tråd. Där ligger man i lä.

Men vilken skulle den vara? Den röda tråden i mitt liv?

Och vilken skulle vara den röda tråden i DITT? Vilka är de avgörande, nödvändiga scenerna som absolut måste vara med i ”Filmen om ditt liv som dig själv”, som Kurt Olsson skulle ha sagt. Man börjar fundera …

Så välkommen till en ny sorts filmfestival som inte tar slut imorgon.

Kom ihåg att tio procent räcker.

Lycka till med manuset.

Carin Hjulström