Carin Hjulström

"När det måste bli nåt vettigt sagt"

juni 2014

Nej, Google hjälper oss inte att se runt hörnen

Ibland önskar jag att jag hade samma egenskap som Leif GW Perssons polishjälte Lars Martin Johansson, han som var känd inom kåren för att kunna se runt hörn. För vem vill inte vara förberedd när framtiden kommer?

Minns ni när vi började prata om informationssamhället? Vi var rätt många som undrade vad vi egentligen skulle göra där ute på nätet. Det fanns ju redan bibliotek?

Men så upptäckte vi enkelheten i att googla och en ny värld öppnade sig. Just att googla blev synonymt med att både få överblick och kunna kika i varje vrå. Snart skulle precis allt vara sökbart. Alla skulle kunna läsa och veta allt om allting.

Och som vi googlade!  Vi var ju trygga i förvissningen om vi redan befann oss i framtiden och att inga fler hörn behövdes spejas runt.

Men det var före adwords, filterbubblan och big data.

För den som inte är i databranschen funkar det så här: Vilket företag som helst kan gå in på Google adwords, skriva en annons, välja ut ett antal relevanta sökord och så fort en dataanvändare söker på de orden visas annonsen intill resultatet. Och så tar Google förstås betalt. Inte konstigt alls.

Grejen är det material som knuffas undan av annonserna. Vi ser alltså inte längre allt, utan bara en bråkdel. Samtidigt tror vi fortfarande att vi ser rubbet.

Dagens sökmotorer läser ständigt av vad vi söker på och gör ett urval. Bara det som förväntas intressera oss visas på skärmen. Det är det som kallas filterbubblan. Mitt resultat på Google skiljer sig alltså väsentligt från ditt. Vi får således inte samma bild av verkligheten.

I dag är 98 procent av all världens information digitalt lagrad. Allt snabbare processorer utför blixtsnabba beräkningar efter allt smartare algoritmer och analyserar enorma mängder insamlade data i en svindlade takt. Det är anledningen till att Google vet vad vi vill söka efter redan innan vi knappat in orden. Och det innebär strålande tider för dem som vet hur man ska dra nytta av det.Det är det som kallas big data.

I boken ”Big data: A revolution that will transform the way we live, work and think”förklaras hur big data håller på att förändra vårt sätt att förstå världen.

Människan är van vid att söka förståelse i orsakssamband, att en sak leder till en annan. Men big data struntar i orsak och verkan och utgår enbart från statistik och sannolikhet. I översättningstjänsten Google Translate används till exempel inga grammatiska analyser. Allt bygger på statistiska samband mellan ordförekomster och meningskonstruktioner. Och våra värderingar följer efter tekniken! Forskarna märker nu att vi inte självklart söker svaren i resonemang om orsak och verkan utan i statistiken.

Här hemma märker vi mest av big data när vi utsätts för läskigt välriktad webbreklam. Skorna man har kollat på dyker plötsligt upp överallt. Det kan man kanske leva med. Problemet är att det som nu samlas in av Facebook, Google, CIA och NSA sparas på obestämd tid.

Historien borde ha lärt oss hur illa det kan gå. När Hollands föredömliga personregister hamnade i nazisternas händer på 40-talet användes de till att leta upp judar och skicka dem till utrotningsläger. Idag är möjligheterna att samla in persondata miljontals gånger större.

Ändå verkar de flesta rycka på axlarna. Det är liksom så här det är nuförtiden…

Och visst finns det också fördelar. Big data öppnar fantastiska möjligheter till exempel inom sjukvården. Om vi systematiskt sammanställer och analyserar all information som genereras på sjukhus runt om i världen går det att dra slutsatser om vilka behandlingar som funkar bäst och rädda massor av liv genom att sätta in rätt hjälp i exakt rätt ögonblick.

Men för att återgå till GW:s polishjälte, han som kunde se runt hörn. Vad skulle han ha sett om han fanns här och nu?

Jag gissar att han skulle säga att vi snart inte ser skogen för bara trän. Att vi måste fatta att googla inte längre är att gå till ett bibliotek utan att frivilligt besöka en tingeltangelmarknad där aggressiva försäljare inte bara försöker sälja tusen saker utan dessutom följer efter en hem.

Detta sker samtidigt som en hel generation har vant sig av med att läsa böcker och gå på bibliotek, för man litar på att helheten och sanningen finns på Google. Glappet som uppstår är enormt.

Kanske hade GW:s Lars Martin Johansson konstaterat att människan alltid har skapat nya genvägar. Kanske hade han anat att det kan komma att uppstå ett akut behov av ett ”rent” Google, en värld på webben där annonserna får maka på sig för det som inte är köpt.

Osannolikt, jag vet. Men drömma kan man fortfarande utan att lämna digitala spår. Även om just den här lagras för evigt i Googles databas.

Carin Hjulström

 

Nu är det hans tur att se världen

Grabben fyllde nyss tjugo. I paketet från mig låg en begagnad ryggsäck med pengar i, ett bidrag till sommarens tågluffning. När jag hörde talas om att drömmen fanns hos honom var beslutet inte svårt att fatta. Jag kunde helt enkelt inte tänka mig en bättre tjugoårspresent. Det hade inte bara med resandets berikande egenskaper att göra, utan också med mig. För omedelbart började minnena bubbla upp. Paris, Rom, Aten, spanska fiskebyar, grekiska övärlden. Och den där sömniga franska småstaden där vi hoppade av utan att ens veta var vi var och en stund senare satt i en bil med tre killar på väg mot ett landsbygdsdisco bara de lovade dyrt och heligt att inte våldta oss.

Tre luffningar gjorde jag. På nummer ett var jag bara sexton och reste med min första pojkvän som hade blont, lockigt hår, kunde sjunga och spela gitarr. Andra gången åkte jag med en arbetskompis från sommarjobbet på Gotland. Hon var rikemansdotter, van att få som hon ville och skulle absolut låta klippa ny frisyr på fin salong i Paris. Med på köpet kom också hennes familjs australiensiska utbytesstudent, som under sitt år i Sverige redan hade lyckats gå upp trettio kilo. Tredje gången gillt var jag färdig journalist och reste med ny kollega och gammal barndomsvän. Som en åsna mellan två hötappar.

Det var1972 som tjugo europeiska länder enades om att sälja billiga månadsbiljetter till ungdomar under 21. Succén var omedelbar. Tågen fylldes av ryggsäckskånkande ungdomar. Satsningen permanentades och åldersgränsen höjdes. Under en månads tid kunde man hoppa på vilket tåg som helst. Fanns ingen sittplats fick man stå. Billigt var det. Jag tror mitt första kort kostade runt sjuhundra kronor.

Det utvecklades olika skolor i hur man skulle resa. Vissa lät impulserna styra helt fritt och for kors och tvärs för att få ut max av biljetten. Andra planerade noga för att hitta smartaste resvägen. Sevärdheter, storstad och en rejäl portion sol och bad brukade ingå. Monument som lutande tornet i Pisa, Parthenon i Aten, Notre Dame och Eiffeltornet i Paris var närmast obligatoriska.

Reskassan skulle vara skral. Jag minns att pojkvännen och jag räknade med att leva på hundra kronor om dagen. Det skulle räcka till boende, mat och nöjen. Ha ha. Kalkylen sprack förstås direkt. Vi kom fram till att enda sättet att få pengarna att räcka var att äta feta och mättande saker, som donuts, så att vi mådde illa och inte kunde äta mer.

Att ringa hem och be om mer pengar fanns inte på kartan. I alla fall inte för mig. På första resan ringde jag hem en gång på en hel månad. Jag skämdes när jag begärde collect call och visste att jag skulle få bannor för den onödiga kostnaden när jag kom hem. Mycket var annorlunda då.

Av resan med pojkvännen minns jag mest ett uppvaknande i Atens hamnstad Pireus. Vi var ett helt gäng tågluffare som hade anlänt mitt i natten efter att ha åkt båt från Italien. Allt var mörkt och dött. I brist på sovplats rullade vi ut sovsäckarna på en rund gräsplätt nära kajen. Jag lyckades somna trots det hårda underlaget och vaknade några timmar senare av ett herrans oväsen, orsakat av att vi befann oss mitt i en kraftigt trafikerad rondell. Det första jag såg när jag öppnade ögonen var en vit liten hund som stod och pissade på den som sov intill. På jyckens sida stod textat med sprayfärg: KUK. Jag hoppades att det var en grekisk förkortning.

Från resa nummer två minns jag den ensamstående franska matematikprofessorn som så generöst erbjöd oss husrum i släktens lägenhet på Rivieran. Vi bjöds på mat och intellektuella diskussioner och pratade sinsemellan om vilken enorm tur vi hade haft. Mitt i natten vaknade vi, den ena efter den andra, först av vägglös, sedan av ett ihärdigt tafsade från den kärlekskranke matematikern. Vi drog förstås. Och som vanligt hamnade vi i Paris.

Det var där min väninna satsade halva reskassan på att gå till en tjusig frisörsalong strax intill Place de la Concorde. Jag och den oavbrutet ätande australiensiskan satt vid obelisken och väntade i timmar. Så kom hon. Vi höll vi på att missa henne helt. Kvinnan som kom gående mot oss såg ut som en sextioårig fransk dam, med högt fluffat hår i en missklädsam rödlila ton. Australiensiskan föreslog att vi skulle trösta vår panka, desillusionerade väninna med en rejäl bakelse.

Nu sitter jag här med en kartbok från 70-talet, där länderna fortfarande heter Jugoslavien och Öst- och Västtyskland. Fingret följer en tänkt resrutt. Hur skulle jag åka idag? Skulle jag börja med Berlin, Prag och kanske Split för att sedan dra ner till grekiska övärlden? Eller vore det roligare att starta i Genève och sedan åka vidare mot Madrid och Lissabon?

Grabben och hans kompisar kanske skulle uppskatta om jag mötte upp i Paris? Eller också… inte.