Carin Hjulström

"När det måste bli nåt vettigt sagt"

augusti 2014

Valår varje år

Jag har en speciell väninna. Varje gång jag tänker på henne påminns jag om att det är valår – inte bara i år.

Jag träffade henne första gången på ett barnkalas i ett av stadens mest exklusiva villaområden. Hon var gift med en jurist och bodde i en enorm kåk med pool i bästa läge. Utanför stod fina bilar i vilka de många barnen skjutsades till olika aktiviteter.

Jag trodde att jag visste ungefär vilken typ av person hon var.

Det visade sig där på kalaset att hon hade en häst. En isländsk sådan. Och när hon talade om den fick hon något förklarat i blicken. Förresten hade familjen en extra kuse, ifall något barn, någon make eller vän skulle vilja rida med ut i skogen. Ja ja, jag fattar sorten, tänkte jag.

Vi blev i alla fall vänner. Jag följde med henne till stallet. Det var inga skruttiga ök det handlade om, det var dyra djur med tjusiga gångarter.

Vi red och pratade, pratade och red. Hon hade vant sig vid att finnas till för familjen och alla andra. Men hästarna var hennes egen dröm. Varje år unnade hon sig också att åka till Island på turridning, för där fanns de allra bästa hästarna. Ibland köpte hon med sig några nya hem. Vissa har råd, tänkte jag.

Vad som skulle hända sedan hade ingen – absolut inte jag och kanske inte heller hon – kunnat föreställa sig.

För plötsligt gjorde hon ett val. Ett udda sådant.

I juni åkte jag för att hälsa på. För att komma till hennes nya hem får man först ta flyget till Reykjavik och sedan buss i nordvästlig riktning i närmare fem timmar. Landskapet övergår successivt från kargt och lavasvart till böljande gröna kullar, fjäll med snö på topparna, slingrande älvar och milsvida hedar med betande får och hästar. När man ser Midfjordur på vänster sida svänger man av mot Hvammstangi. Byn har 590 invånare och är mest känd för sin stickfabrik och sina sälsafaris. I trädgårdarna mellan husen betar hästar.

Där, i ett nyrenoverat hus precis intill havet, tar min väninna emot med öppna armar, tillsammans med den tystlåtne hästbonde som är en av anledningarna till att hon nu befinner sig i en annan del av världen.

Tolv andra kvinnor i min ålder – svenskor och danskor – är också med i turistbussen. Alla får de något förklarat i blicken när de pratar om Island och hästar med namn som Örn, Gladur och Ormur.

Jag har ingen aning om vad jag ska förvänta mig av en vecka hos min väninna i Hvammstangi. Det enda jag vet är att jag kommer att få rida och bada i badtunna precis intill fjorden.

Sju nyinredda rum och hundra hästar väntar på oss. Och en val. Jo, faktiskt. Det är en knölval som varje kväll roar sig med att spruta vatten och slå med stjärtfenan i fjorden utanför altanen. Vi ser den så ofta att ingen orkar bry sig till slut.

Min väninna har lärt sig flytande isländska. Hästbonden, Steinbjörn, kan varken svenska eller engelska. Det enda jag hör honom säga är ”Komma, komma” när vi ska rida åt ett visst håll. Men hästar kan han. Och, jäklar, vad vi får rida!

Vi ska driva en flock om åttio lösa hästar dryga tretton mil på fem dagar. Hästarna kommer från olika gårdar och ska under sommaren bygga upp sina muskler, lära sig att gå i flock och så småningom ridas till. De bästa blir tävlingshästar, de näst bästa finfina turhästar och de sämsta… tja, jag vet inte. Många av de föl vi ser på hedarna går till slakt. Man äter föl på Island.

Vi rider mellan två och tre mil om dagen, genom floder och havsvikar, över berg och nerför raviner. Under lunchpausen byter vi inte bara hästar utan också skavsårsplåster och kläder eftersom vi är våta upp till midjan. Vi färdas i ett, med svenska ridmått, galet högt tempo i obanad terräng där ingen kunde tro att hästar kunde gå. Som små tappra soldater bär de oss genom hav, över sten och berg. Och mellan förtrupp och eftertrupp rusar den lyckliga flocken av lösa hästar. Vi är helt enkelt isländska cowboys.  Ett slags urinvånare som gör det nordbor har gjort i tusentals år. Det ÄR speciellt.

En kväll får jag äntligen min väninna för mig själv en stund. Hon är trött av att jobba dygnet runt, men stolt. Det är hon som har köpt kåken och ordnat med renoveringen. Tack vare henne är det nu full tillströmning av självförverkligande medelålders kvinnor till en liten by på nordvästra Island.

Det exklusiva villaområdet i Göteborg känns mycket avlägset.

I fjorden utanför sprutar valen som en påminnelse om att vi alla har ett val. Varje år.

Carin Hjulström

”Fortsätt, när mörkret kommer och allt gör ont…”

Varje kväll innan jag somnar måste jag lyssna på en sång. Det spelar ingen roll hur jag mår, hur trött jag är och kanske frusen, för när jag hör de första plockande tonerna från gitarren så blir jag alldeles varm och mjuk. Det är något med den där melodin och den oskuldsfulla pojkrösten som får mig att fyllas av bilder från min uppväxt. När Håkan sjunger: ”Änglarna har åkt på pisk, gårdarna är grönsvarta” ser jag mig själv liksom uppifrån i ett vårljust Göteborg. Året är 1980 och storebrorsan och jag vandrar över Överåsberget, ner mot E 6:an. Vi korsar den trafikerade bron vid spårvagnshallarna och svänger av mot Gårda. Ruffiga, skitiga Gårda. Det är där, i rivningskåkarna, replokalerna ligger, där band från halva stan skapar musik och väver drömmar. Jag hör jublet från en match borta på Gamla Ullevi och känner dofter av damm och gräs den första riktigt varma dagen som annonserar att det snart är sommar i stan.

Jag ser uppspelta bandmedlemmar, till fots kånkandes på ett astungt, gulmålat elpiano, köpt för en förmögenhet från någon som spelat med Nationalteaterns rockorkester. Genom hela Gårda bär vi det, sedan uppför alla trappor till vår korridor, vår lokal. Kanske blir vi världsberömda… kanske blir vi ingenting. Nervösa är vi, inför den stundande spelningen på Nya Ullevi. Fredsgala och fyrtiotusen på läktarna. Oro för att ljudanläggningen inte ska räcka till (vilket den inte heller gjorde, folk trodde att vi spelade punk). Där står pojkvännen jag just har gjort slut med, den första men inte den sista. Han är fortfarande kvar i bandet. Hur ska det bli nu?

Håkan sjunger vidare. ”Du kanske aldrig når dit du vill nå, men du når mig. Du kanske aldrig får den du vill få, men du får mig.” Här händer det att jag börja gråta. Inte för att jag är ledsen utan för att jag överväldigas av alla möjligheter som låg öppna för oss då och vetskapen om att det nu går att börja summera. Var hamnade vi? Hur blev våra liv? Vilka av dem vi växte upp med nådde dit de ville nå?

Jag upphör aldrig att fascineras av musikens förmåga att öppna sinnen och minnen. Plötsligt är jag bara där, då när ingen av oss visste vart vi skulle ta vägen och vad vi skulle leva av. Vi visste inte vilka vi var, inte om vi skulle överleva vår trettioårsdag.

När sången, som heter ”Valborg” klingar ut med violinernas pizzicato är jag så fylld av sentimentalitet att jag måste ha mer. En låt till. En som pekar mer framåt än bakåt. Och då blir det alltid ”Du är snart där”. Håkan Hellström igen, förstås. Helst versionen från Skansen i somras, när Helen Sjöholm och Tomas von Brömssen gästade. Texten och musiken öppnar nya dörrar. ”Fortsätt, när mörkret kommer och allt gör ont, fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod, som ett hjärta som vägrar sluta slå…”

Precis så kändes det att fylla femtio, tänker jag. Och kanske också sextio, sjuttio, åttio och nittio. Strax därpå kommer de fraser som har burit mig genom det senaste året. ”Där under träden, bakom stängslet, finns en stig för dig. Fortsätt.” Och då ser jag alltihop: träden, staketet jag ska över och den underbart lummiga stigen där bakom. Sedan kommer det allra vackraste, fraserna som bara strålar av ljus: ”Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än.”
Och där är det som om Håkan hjälper mig att se på de kommande fyrtio-femtio åren på ett helt nytt sätt. Det är klart att det bästa inte har hänt än! Det är kvar och ligger där framme och väntar. Bara fortsätt.

Att han sedan sjunger vidare: ”Ljug för mig, ljug för mig att allt det bästa inte hänt än”, det skiter jag i. För då har hoppet redan slagit rot.
Och nu är det som att alltihop – då och nu – smälter samman. Håkan på Ullevi i ett förhoppningsvis försommarvarmt Gårda. Då kommer jag att vara sjutton år, och femtio, samtidigt. Jag kommer att ha allt det bästa framför mig och samtidigt halva livet bakom mig.

Jag kanske aldrig får den jag vill få, men jag får dig, Håkan.

Carin Hjulström