Carin Hjulström

"När det måste bli nåt vettigt sagt"

januari 2015

Kan påven och Pippi skapa ny hederskultur?

Fan vet hur jag tänkte. Men för ett kort ögonblick verkade det självklart att begreppen riskkapitalist, påven, hederskultur och Pippi Långstrump hängde ihop som ler och långhalm.

Låt mig göra ett försök att förklara.

I grunden handlar det om heder och ära. I filmens värld smäller heder lika högt som de klassiska drivkrafterna kärlek, makt och pengar.

Heder och ära kan driva en människa att utföra de mest omöjliga och livsfarliga uppdrag. Vilken kriminell, missbrukande fattiglapp som helst kan bli en ärad och älskad hjälte om han eller hon agerar hedervärt och räddar ett utsatt barn eller offrar sig för sitt land.

Heder och ära handlar om omgivningens syn på en individ i gruppen. Hedern förändras utifrån hur personen ifråga agerar. Handlingar som gynnar gruppen ökar individens heder, medan det som skadar gruppen sänker anseendet. Heder måste alltså förtjänas. Den som förlorat sin heder riskerar att bli utstött, medan den som betett sig ärofyllt kan få makt och privilegier.

Pippi Långstrump brukar ju säga att den som är mycket stark måste vara mycket snäll. För barn brukar det vara en djupt rotad och självklar övertygelse.

Därför är det en absurd upplevelse att läsa boken ”De svenska riskkapitalisterna”. Där skildras hur en liten grupp svenska män med goda uppväxtförhållanden och hög utbildning har byggt upp en affärsmodell som bygger på att fullständigt strunta i heder och ära.

Allt har skett de senaste femton åren och omgetts av dimridåer och hysch hysch. Om jag har fattat saken rätt går det till ungefär så här:

Några riskkapitalister (i Sverige är de färre än trettio) startar en fond i ett skatteparadis, till exempel på Jersey. Ett antal investerare erbjuds att satsa pengar i fonden som ska köpa bolag som anses lågt värderade. Bolagen rationaliseras, omstruktureras och effektiviseras samtidigt som aktierna belånas med upp till tio gånger värdet, vilket genererar nya pengar att investera för.

Parallellt skapas ett annat företag, också kontrollerat av riskkapitalbolaget, som lånar ut pengar till de inköpta bolagen till skyhög ränta. Bolagen töms då snabbt på kapital medan ränteinkomsterna hamnar hos riskkapitalisterna. Några år senare, när förändringskuren är klar och marknaden har stigit, säljs bolagen och fonden stängs.

Riskkapitalisterna har då inte bara tjänat stora pengar på ränteinkomsterna utan också tagit ut en ordentlig grundersättning plus extra bonus på de företagsförvärv de har gjort.

Så kan sedan ett fåtal personer plocka ut miljardvinster trots att någon verklig tillväxt inte har skett.

Förlorarna är många. Vi skattebetalare är några av dem. För bland de bolag som plundras finns ju svenska friskolor och äldreboenden. John Bauer-koncernen och Carema är de två mest kända exemplen på när riskkapitalisterna tömt bolag kopplade till den svenska välfärden.

Det går inte att läsa Carolina Neuraths och Jan Almgrens utmärkta bok utan att fundera på vad som hände med hedern och äran.

För hundra år sedan var svensken i gemen tämligen skräckslagen inför den yttersta domen. Alla oroade sig för hur ens gärningar skulle summeras när det var dags att lämna jordelivet. Skulle det bli himmel eller helvete? Idag tror väl knappast någon att man måste beveka Sankte Per för att porten till himlen ska öppna sig. Det finns med andra ord ingen konsekvens… så varför bry sig?

Förra veckan höll påven Fransiskus tal i EU-parlamentet. Det han sa var möjligen naivt, men kändes som ett uppfriskande glas vatten efter en lång och svettig vandring.

”Det är dags att bygga ett Europa som inte bara kretsar kring ekonomin. Det är dags att återskapa ett Europa som en plats för vetenskap, konst, musik och mänskliga värderingar. Det är oacceptabelt att miljoner människor runt om i världen dör av hunger när tonvis med mat slängs varje dag från våra bord. Det är dags att stödja politik som skapar arbeten och återger de arbetande värdighet genom att garantera ordentliga arbetsförhållanden. Glöm inte människan!”

Kan det vara dags att återerövra det nedsolkade begreppet hederskultur? Kan man tvätta det rent igen och fylla det med ett nytt och sunt innehåll? Om så är fallet är mitt förslag den livsregel som återfinns inom nästan alla kulturer och religioner:

Gör inte mot andra, det ni inte vill att de ska göra mot er. Gör mot andra som ni vill att de ska göra mot er.

Hörni riskkapitalister! Kom ihåg vad Pippi sa: Den som är mycket stark måste vara mycket snäll! Annars kommer hon och lyfter upp er.

Carin Hjulström

 

 

 

Törs man hoppas att han dog av skam?

I år är det 70 år sen Hitler tog livet av sig i bunkern i Berlin.

 

Nazisternas illdåd glider allt längre in i minnets dunklare vrår.

Men så läste jag notisen om den återfunna konstgömman och plötsligt vaknade intresset igen.

 

Det var i en nergången lägenhet i München som tyska polisen hittade ett mörklagt rum, fyllt med konst.

Lägenhetsinnehavaren hette Cornelius Gurlitt, var 79 år fyllda och son till en tysk konsthandlare .

Polisen kom gubben Gurlitt på spåren vid en gränskontroll mellan Tyskland och Schweiz då han råkade ha en osedvanligt stor summa pengar med sig.

Det märkliga var att gubben Gurlitt inte fanns i några register. Han hade aldrig betalat skatt, han hade aldrig hade haft ett arbete. Han existerade strängt taget inte i det moderna Tysklands rullor.

Gurlitts försörjning, livet igenom, hade nämligen bestått i att då och då sälja någon av de tavlor som hans far, död i en bilolycka på 50-talet, lämnat efter sig.

I lägenheten, som i övrigt var full med skräp och rutten mat, fann polisen över 1 400 konstverk beslagtagna av nazisterna under 30- och 40-talen. Samlingen värderades till nio miljarder kronor och innehöll dittills okända verk av Picasso, Chagall och Matisse.

Hitler var besatt av konst, opera och kultur. Det är väl känt hur bygget av den nationalsocialistiska staten regisserades in i minsta detalj. Nya storslagna monument, torg och platser byggdes för att ge skådespelen den rätta inramningen, varje parad var en teaterföreställning i syfte att slå fast den germanska rasens överlägsenhet. På de mest krystade sätt försökte Hitlers historiker ”bevisa” att tidigare landvinningar, uppfinningar och högtstående kulturer egentligen var germanska.

Är det någon enda positiv egenskap man ska tillskriva denna förfärlige man så var det att han såg kulturens enorma kraft. Han såg konstens, musiken och teaterns förmåga att tala till människans alla sinnen och på så sätt skapa gemensamma visioner om en utopisk värld. Tyvärr i onda syften.

När ledande Sverigedemokrater i höstas började prata om att styra den svenska kulturen bort från mångkultur och samtidskonst ringde otäckt välbekanta klockor.

Bara uppbygglig konst med ”rätt” budskap skulle få anslag. Konst som ingen begriper sig på har inget existensberättigande.

 

Efter att ha läst Anders Rydells utmärkta Augustnominerade ”Plundrarna” står det klart inte bara hur enormt omfattande nazisternas konstjakt var utan också vad som egentligen låg bakom. Visst handlade det om girighet, men ännu mer om ideologi. En önskan om att skriva om historien och regissera den efter egna syften.

Lika mycket som Hitler älskade och idealiserade klassiska mästare som Rembrandt, Vermeer och van Dyck, lika mycket hatade han modernister som Picasso, Van Gogh och Chagall. Deras verk var så provocerande undermåliga att de skulle beslagtas och förintas. Det ordnades till och med offentliga utställningar för att håna och bespotta ”degenererad” konst.

Konstkännarnas roll under kriget tycks ha varit lika viktig som officerarnas. Varje ny tysk landvinning följdes direkt av en välorganiserad apparat som katalogiserade och beslagtog konstsamlingar från judiska familjer och affärsmän. Tågvagn efter tågvagn med tiotusentals föremål skickades till Tyskland för att fylla Hitlers nya museer, medan dess judiska ägare flydde hals över huvud eller dog i koncentrationslägren.

Det var först strax före millennieskiftet som världen kom överens om ett regelverk för att återlämna stulen konst. Och det visade sig förstås vara extremt komplicerat. Särskilt som många stulna tavlor än idag hänger på museer runt om i världen. Tavlorna hade med tiden hamnat hos mindre nogräknade konsthandlare som när åren gick vågat sig på att börja sälja.

Moderna Museet i Stockholm är ett av de museer som under flera år vägrade att återlämna en stulen tavla med argumentationen att tavlan, Blumengarten, var köpt i god tro. Mycket pinsamt.

Var landar då allt detta i nutid?

Tja, det finns förstås många aspekter. Men en tydligt falskskorrande och närmast komisk del i kråksången är hur okunniga det får ledande Sverigedemokrater att framstå. Ty i partiets kulturpolitik ivras bara för folkdräkter, hembygdsföreningar, 50-talets folkhemsideal och att konst inte ska förarga. Om det är en vision att slåss för är det hög tid för SD:s ledargarnityr att sätta sig i skolbänken med en svensk ordbok.

Gubben Gurlitt försvann förresten efter razzian, men dök upp igen på ett sjukhus för en akut hjärtoperation. Han dog. Törs man hoppas av skam?

Carin Hjulström