Carin Hjulström

"När det måste bli nåt vettigt sagt"

mars 2015

Bort med kändisarna – in med vanlisarna

Renée Nyberg kommer insladdande till kaj på en vattenscooter och ber Måns Zelmerlöw att sätta sig bakom, riktigt nära.

Det som ser ut som ”Mia på Grötö” heter nu ”Renées brygga”, men konceptet är ungefär detsamma. Och programmet lockar alltså med superintressanta gäster… som Måns Zelmerlöw. Ja, heta programledarkollegorna Agneta Sjödin och Steffo Törnqvist kommer också.

När sedan Babben Larsson dyker upp i en trailer på en konkurrerande kanal och säger ”det är jag som är Babben, jag som är Babben, jag som är Babben” och berättar att en av de spännande gästerna i nya säsongen är… Måns Zelmerlöw, då säckar jag liksom ihop hemma i soffan. Jag orkar inte. Finns det inga andra?

Missförstå mig rätt. Det är inget fel på gästerna. Problemet är rundgången. Samma människor med samma sorts karriär har dragit sitt livs historia i olika underhållningsprogram så fruktansvärt många gånger att soppa kokt på en spik känns som en het chicken curry i jämförelse.

Vem har hittat på att artister och mediafolk skulle vara mer intressanta och relevanta än andra? Och framför allt – var ÄR de andra? De där som nu inte får plats?  Vanlisarna – vanliga människor som gjort något spännande och enastående.

Ja, jag vet att det kryllar av vanliga människor i dokusåporna. Det kanske är kul att veta exakt hur viktigt deltagarna tycker att det är att uppvakta sin partner med en blomma, hur ofta de tränar, om de kan måtta upp tre kilo råg i en hink eller grilla en flintastek. Men idéer? Politik? Värderingar? Livsåskådning? Inte ett ljud. Så mycket TV-tid och så oerhört lite vi får veta.

Det är synd. För jag tror att vanlisarna är vår största tillgång. Vi kan ana dem i dokumentärform ibland. Människoödena. Ofta i långsamt berättade entimmesprogram. Det är fint. Men det som förvånar mig är att ingen ger okända människor med bultande hjärtan, skarpa hjärnor och originella funderingar en modernare och mer aktuell plattform.

När SVT för drygt tio år sedan skulle satsa på direktsänd talkshow med flera program i veckan fick TV-produktionsbolaget där jag jobbade en förfrågan om ett ta fram en idé. Rätt snabbt kom vi fram till att Sverige förmodligen var alldeles för litet för att bygga showen helt på kändisar. Kändisarna skulle inte räcka till. Det skulle bli torftigt och enahanda.

Vi började därför snegla på utländska format som utgick från vanliga människor, som det ju finns betydligt fler av. Kanske fanns där något att inspireras av? Och vi hittade ”Jerry Sadowitz möter folket i New York” – en udda talkshow med en extremt kontroversiell brittisk-amerikansk ståupp-komiker som tillät sig att driva brutalt med precis allt, inklusive kön och etnicitet och ofta väldigt långt ifrån rumsrent.

I en lokal fanns en scen, ett skrivbord, två stolar och en publik som brann för att få lägga fram en tes, väcka en fråga eller berätta sin angelägna historia. Sadowitz valde självsvåldigt vem som skulle få ta plats i stolen. Gästen fick chansen att dra sin story. Men om snacket började gå tomgång eller om resonemanget haltade pinglade Sadowitz i en ringklocka och gästen fick tacka för sig och gå ut i kulissen. Programmet var en underlig blandning av speakers corner och talkshow som kändes befriande oförutsägbar. Drastiskt och extremt ojämnt, ja, men väldigt varierande, ofta intressant och för det mesta mycket underhållande.

Man borde kunna göra något liknande, fast på riktigt, tänkte vi. Begåvade, verbala människor med unika historier, spännande tankar och idéer i ett snabbt flöde under ledning av en vass och rolig programledare. Jag minns inte minns inte vad vi kallade konceptet och inte vilken komiker vi föreslog. Men hur som helst blev det inte så. Och uppenbarligen hade vi fel. Det gick visst att förlita sig på kändisarnas berättelser i en evig massmedia-cirkel. Kanske är det bara jag som är trött?

Men skam den som ger sig. Mer än någonsin tidigare tror jag på en talkshow med ovanliga vanliga människor – forskare, lärare, entreprenörer, livsresenärer – med intressanta livsöden och idéer i ett högt och underhållande tempo. Stoff, helt enkelt. Nytt, hett stoff.

Och vattenscooter? Allvarligt talat, är inte det lite 00-tal?

Carin Hjulström

Världen har fått kristallsjukan

Det svajar så väldigt. Skulle bara böja mig ner och plocka upp en strumpa för att kasta den i tvätten. Det dumma var väl att jag böjde huvudet upp och ner, vände mig om och reste mig typ samtidigt. Sekunden efter upplevde jag en fylla som inte var av denna världen. Det fanns inte en fast punkt i tillvaron. Allt bara snurrade. Jag fick fatt i en stol och kröp sakta bort till sängen medan jag kämpade emot kräkningarna.

Kristallsjukan heter det tydligen. Och det är inget hokus pokus med rökelse och magiska stenar utan handlar om att små kristaller lossnar inne i örat, hamnar på fel ställe och sedan ligger där och irriterar.

För att bli av med skiten måste man lyckas ”snurra” bort dem igen. Det gör man med Epleys manöver. Jag vet att det låter sinnessjukt, men det är sant.

Först ska man ta reda på i vilket öra kristallerna har lossnat genom att böja huvudet bakåt och vrida det åt respektive håll. Det håll där det snurrar – där har kristallerna lossnat.

Då sätter man sig på en säng – vrider huvudet fyrtiofem grader åt sidan och lägger sig sedan snabbt ner på rygg så att huvudet hamnar utanför sängkanten och hänger neråt. Där ligger man en stund med huvudet åt sidan innan man sakta vrider huvudet åt andra hållet, lägger sig på den sidan och sätter sig upp. Sen ska man sitta rakt upp och ner i minst femton minuter. Helst i fyrtioåtta timmar.

Det är där jag sitter nu. Allt gungar fortfarande men jag vet att jag måste vänta. Bara vänta. Tankarna snurrar och far. Från kristallsjukan till Kristallnatten, sedan vidare från Göteborg till Berlin.

Jag var där, i Berlin, när terrordåden i Paris ägde rum. Det var underligt. Hela Europa kom plötsligt så nära. Vi gick till Kejsar Wilhelms Gedächtnichtskirke på Kurfürstendamm, pappa och jag, och tittade på de stora fotona över Berlin efter bombningarna 1943. Hela stan låg i ruiner, av kyrkan återstod bara en del av tornet. Resten var en ruin. Som fått stå kvar, för att påminna oss om hur skört att allt var. Och är.

Stora dekaler med texten ”Je suis Charlie” täckte husväggar i kvarteren intill DDR-museet. Avlyssningsutrustning, förhörsrum och gamla fängelseceller kändes både långt borta och nära. På löpsedlar utanför rapporterades om Putins nya framstötar i Ukraina. I svenska nyhetsappar konstaterades kränkningar av främmande ubåtar och stridsflyg. Terrorceller spårades i Belgien. Och Berlin. Övervakning, kontroll och hotbilder.

På kvällen gick vi på Theater Shaubühne. Föreställningen var något av det modernaste jag sett, lika mycket liveproducerad film som teater. I förgrunden fanns en perrong, en räls och ett tågset som kunde röra sig i sidled över scenen. Bakom vagnarna anades flera rum som vi i publiken knappt kunde se. Det var där merparten av pjäsen utspelade sig. Allt filmades av ett svartklätt filmteam och visades i realtid på en stor bildskärm över tåget. Nära, men också distanserat. Teater fast på bio.

Innehållet var märkligt aktuellt. Det handlade om kvinnorna runt de män som forskade fram dödsgasen som användes i gaskamrarna. Pjäsen skildrade den panik och vanmakt de kände inför att inte kunna stoppa den annalkande katastrofen. Istället för att vända vreden utåt och explodera vände dessa tuktade kvinnor sin skräck och förtvivlan inåt… och tog livet av sig.

Deras förtvivlan kändes ända in. Många grät. Vad fan skulle jag ha gjort om det var min man som forskade fram zyklon B? Hade jag vågat agera? Hade jag också gått under?

Utanför håller ett nytt kallt krig på att ta form. Plus islamistisk radikalisering. Plus globalisering och ny teknik som öppnat alldeles för många dörrar för terrorism som påtryckningsmedel.

Har hela världen har fått kristallsjukan? Ligger himlen verkligen uppåt? Golvet svajar. Allt snurrar.

Vi behöver kanske en Epleys manöver för hela skiten? Låt oss alla vrida huvudet så mycket vi kan åt höger, lägga oss ner, vrida ansiktet långsamt åt vänster och sedan sakta sätta oss upp. Förhoppningsvis kommer vi upp till en ny och bättre värld där ingen behöver ta livet av sig på grund av vanmakt och förtvivlan.

Och i mitt liv får tappade strumpor från och med nu ligga kvar. Jag får väl sopa upp dem.