Carin Hjulström

"När det måste bli nåt vettigt sagt"

oktober 2015

Det är kvinnor som bär världen

 

I helgen befann jag mig mitt i ett apokalyptiskt oväder i Nice. Medan regnet piskade mot rutan satt jag och min vän på rummet och diskuterade Anna Mannheimers senaste krönika. Den där Anna slår fast att det är enkelt att hitta den gemensamma nämnaren över vilka som inte kan följa våra svenska lagar, som slåss, bränner bilar, skjuter och våldtar. Hon skriver: Sverige, vi har ett resultat. Det är män! Det är alltid, alltid män.

Min vän och jag konstaterade att tankegången kanske inte är ny, men tål att upprepas eftersom Anna förstås har alldeles, alldeles rätt. Vem kan säga emot en sådan självklarhet?

Jag tycker bara att hon tar i för lite. Varför begränsa sig till Sverige? Låt blicken svepa över världen och inse att sakernas tillstånd är resultatet av männens värld. Både de erkända och de ökända är män. Kina, Indien, USA, Pakistan, Ryssland är bara början på listan över länder som styrs av mer eller mindre valda män.

Al Quaida består av män, talibanerna i Afghanistan likaså, precis som Boko Haram i Nigeria och IS i Syren. IS som vill skapa en fundamentalistisk stat genom att störta den syriske presidenten al-Assad som i flera år bombat sin egen befolkning. Och nu har Vladimir Putin i sin ambition att erövra ett slags tsaristisk gudastatus haft vänligheten att låta sina militära styrkor bomba rebellkontrollerade områden i Syrien i syfte att hjälpa den bombande al-Assad. På vägen passade rysk stridsflyg på att passera genom turkiskt luftrum utan tillstånd vilket fick Natos Jens Stoltenberg att gå i taket och världen att hålla andan. Rysslands kränkningar av Ukrainas fortsätter förstås, men det har man nästan glömt bort mitt i flyktingkatastrofen.

I Nordkorea fortsätter Kim Jong Un sitt farsartade, fruktansvärda terrorstyre med stridsspetsar vända mot Sydkorea. I Mexico har knarkkarteller dödat över 90 000 medan det i Italien och Japan är business as usual för maffiaklanerna. Till det kan vi också lägga namn som Joseph Fritzl och Anders Behring Breivik.

Det är inga svårigheter att hitta den gemensamma nämnaren. Det är män. Det är alltid, alltid män.

Det är lätt att bli matt, förkrossad och förtvivlad. Men bättre att bli förbannad. Jag blir lite glad av den isländske ministern som skapat en jämställdhetsrörelse bland män i EU. Han, som är far till fem söner, har fattat att jämställdhet aldrig kan vara en fråga enbart för kvinnor. Kvinnorna, ja. Var är de? Med plågsam insikt ser jag att det här var första gången i den här texten jag nämnde kvinnorna. Det vill gärna bli så. Först handlar det om det som händer i världen – männens värld – och först mot slutet handlar det om hur det här påverkar kvinnorna.

Jag vet att jag är priviligierad, men för många av världens kvinnor är livet ett slags ständigt scenarbetande i denna livets teater där alla viktiga roller spelas av män. Allt kvinnan gör syftar till att underlätta spelet på scenen. Serva, duka fram, torka rent, badda pannan och sedan se till att de stora aktörerna får sex och nödvändig vila.

Inte nog med att världens kvinnor har lägre status och äger en försumbar del av världens tillgångar, kvinnor ska också orka med ett fysiskt liv som männen inte är i närheten av.

Hon börjar menstruera redan i tioårsåldern, veckolånga smärtor som anses smutsiga och orena. I månad efter månad i närmare fyrtio år ska hon blöda, samtidigt som hon lever under hotet att utsättas för sexuella övergrepp när barnkroppen blir kvinna. Snart ska hon bära mannens barn, se sin kropp förvandlas och bli tung, föda under stor smärta, amma, kånka och fostra medan hon kanske är gravid igen. När hon äntligen kommer ur sin fertila ålder ska hon drabbas av klimakteriets plågor med benskörhet, depressioner och svettningar. Och dessutom – ännu lägre status. För en gammal kvinna är en meningslös kvinna. En kvinna utan en attraktiv kropp är överspelad.

Dagen efter ovädret som dödade tretton personer på Franska Rivièran sken solen som om ingenting hade hänt och vi sjöng i Svenska kyrkans Villa Ingeborg. Det var tre äldre kvinnor som ordnade arrangemanget, två yngre som skötte serveringen efteråt.

När jag satt i solen i villans vackra trädgård och såg kvinnorna springa och ordna med mer vin och bröd till alla fick jag plötsligt en inre bild av en man på en åsna. Mannen var för tung för det lilla djuret som ändå tappert bar honom över stenig mark, i piskande regn och brännande sol. I min bild var kvinnan åsnan. Hon bar. Han red.

Det är kvinnor som bär världen. Men även åsnor kan kasta av sin herre.

 

Carin Hjulström

 

 

Varför ingen kvalitetssäkring av politikerna?

Vem vill bli politiker?

Jag funderar på det ibland. Vem vill stå till svars, försöka förklara misslyckanden, anklagas för att bara prata, skylla ifrån sig och dessutom sko sig på samhället?

Ställ frågan vid ett fikabord och inte många har något gott att säga om politikerskrået.

Bilden förstärks i nya boken ”Den härskande klassen”. Där driver Veckans Affärers före detta chefredaktör, Bengt Ericson, tesen att något har gått väldigt snett med demokratin. Han menar att det offentliga partistödet har gjort partierna ekonomiskt oberoende av sina medlemmar. Eftersom partiväsendet själva beslutar om sitt eget mångmiljardstöd har det på så sätt skapats en samförståndskultur där politiker från olika läger har mer gemensamt med varandra än med de väljargrupper de säger sig företräda.

Rekryteringen till partierna sker nu, enligt Ericson, i huvudsak ur familjer där man av tradition engagerat sig politisk, vilket i princip handlar om tre (!) procent av befolkningen. Det avreglerade Sverige är dessutom ett av få länder som inte har några spärrar alls när det gäller vad professionella politiker kan ägna sig åt när karriären tar slut, vilket gör att politiken kan ses som början på en lönsam yrkesresa. Sedan Göran Perssons övergång till näringslivet har det strömhoppats över till PR-byråer, företagsledningar och styrelseuppdrag. Där kan politiker fritt kapitalisera på sina kontakter från den politiska tiden. Ideologernas förvandling till yrkesproffs skapar misstro bland medborgarna, menar Ericson som vill se en karenstid på minst ett år efter avslutade politiska uppdrag. Låter högst rimligt i mina öron.

Men det som stannar kvar hos mig när jag har funderat över yrkeskåren politiker en stund är inte i första hand avsaknaden av idealism – snarare bristen på kunskap. Inte hos alla givetvis. Många är säkert mycket kunniga. Jag tänker mer generellt.

Samtidigt som samhället och omvärlden blir allt mer komplex och ställer högre krav på oss som medborgare är politiken ett av de områden där ingenting förändrats, där inga nya högre krav har tillkommit.

Om vi backar tillbaka en livstid var bildning den självklara vägen att bli lyssnad på för den som inte hade namn eller pengar.

Kunskap var makt. Eller… är det så att kunskap VAR makt?

För hur ser det ut idag? Är det våra skarpaste och mest kunniga hjärnor som väljer politikerskrået? Känner vi stort förtroende för att våra folkvalda verkligen har koll på sin historia (så att den INTE upprepar sig), nationalekonomi, sociologi, statsvetenskap, statistik? Har vi kompetens-säkrat och kunskapslyft ”Den härskande klassen” som Ericson kallar dem?

Jag är osäker.

Jag skulle aldrig våga låta mig opereras av en kirurg utan fullgjord mångårig utbildning. Ingen får laga mina tänder utan legitimation. Det är självklart att ingen får köra bil utan körkort eller bygga skyskrapor utan att högutbildade ingenjörer noga beräknat hållfastheten.

Men vad krävs för att bli folkvald politiker? Tja… folkets förtroende förstås. Men behöver förtroende vara samma sak som kunskap? Faktiskt inte. Förtroende kan också den få som bekräftar ens världsbild, hur felaktig den än må vara. Får ”Jorden-är-platt-partiet” bara tillräckligt många röster ligger vägen till riksdagen öppen.

Hur kan ett land som vill vara ett av världens bästa när det gäller utbildning, välfärd, forskning, entreprenörskap, kultur och mycket annat INTE kvalitetssäkra gruppen som ska styra skutan?

Visst ska åsikter och ideologier brytas mot varandra i ett demokratiskt samhälle, men vem har nytta av att fakta och siffror blandas ihop med floskler och myter och uttalas som sanningar?

Allt blir så uppenbart när Hans Rosling dyker upp på sociala medier eller i tv och förklarar hur saker och ting förhåller sig. Statistik, hårda fakta, fingret på regelverkens ömma punkter.

Det är inte politikerförakt jag försöker underblåsa. Tvärtom! Jag vill känna större förtroende och respekt för våra folkvalda. Jag vill veta att de kan vad de pratar om och att deras åsikter och ideologi bygger på grundläggande kunskap mer än antaganden, känslor, hörsägen och felslut.

Lika väl som vi kan besluta om amorteringskrav för bolån eller legitimation för förskollärare borde vi kunna besluta om ett ”körkort” eller ”basår” för politiker som vill låta sig arvoderas av det allmänna. Då skulle vi kunna byta politikerföraktet mot politikerrespekt och uppmuntra de skarpaste hjärnorna att satsa på politiken.

Kan det vara nåt? Svar till signaturen ”Pånyttfödelse eller politiskt självmord?”

 

Carin Hjulström