Carin Hjulström

"När det måste bli nåt vettigt sagt"

februari 2016

Vad ska vara med i filmen om dig?

Imorgon är det över. Drygt trettiotusen besökare har sett film, pratat film, andats film på Göteborg Filmfestival.

Jag har inte sett en enda eftersom jag har varit i Thailand. Men på planet dit och hem såg jag fler filmer än jag brukar hinna med på ett halvår.

Som ”The Kingsman” med Colin Firth, som var smart och storslagen action och ”This is where I leave you” som fick mig att gråta lite, förmodligen mest för att jag var så trött. ”The Bucket List” var helt okej tack vare briljanta Jack Nicholson och ”Big Eyes”, om konstnärinnan som blir blåst på sin upphovsrätt av sin egen make, var oväntat fascinerande. Det irriterar mig fortfarande att vi landade på Landvetter tio minuter innan filmen var slut.

Konstigast var ”True Story” om framgångsrika journalisten Michael Finkel som fått sparken efter slarv med research i ett krigsreportage. När en amerikan, som misstänks ha mördat hela sin familj, grips av polis i en annan del av världen uppger han att hans namn är … Michael Finkel. Ni fattar själva. Journalisten undrar varför, tar kontakt, åker till fängelset och försöker skriva mannens story. Skyldig eller icke skyldig, manipulerande eller missförstådd är frågorna som maler. Slutet blir inte så storartat som man kunde tro eftersom historien är sann. Och sanningen kan visserligen ofta överträffa dikten, men ibland är den mest ganska konstig och faller lite platt.

Jag är förtjust i filmer som berättar livsöden från vaggan till graven. Som verklighetsbaserade ”The Butler” som kom häromåret. Det finns något vackert i att se ett liv berättas som en vindlande historia med en sammanhållande röd tråd.

För i filmens värld har alla livsöden en röd tråd. Det finns alltid en tematik och en sens moral. Ur det enorma stoff som ett liv utgör plockar filmskaparna – mer eller mindre framgångsrikt – fram de ögonblick som ska spinna tråden som gör storyn begriplig, engagerande och meningsfull.

Så enkel är sällan verkligheten, som har en fånig tendens att vara mer slumpartad och konstig. Hur som helst är tanken väckt i mig där jag sitter på planet. Vilken är den röda tråden i mitt liv?

Jag frågar min dotter som sitter i sätet intill om vilka scener från uppväxten hon skulle ta med i den framtida filmen om hennes liv.

Hon tycker att frågan är för svår. Hur vet man vad som är betydelsefullt och talande medan det pågår, undrar hon? Ja, hur vet man det?

Jag går till dramaturgiboken och läser på om den episka berättarstrukturen med rötter i antikens Grekland. ”En stark huvudkaraktär skildras under en lång tidsrymd genom olika episoder som alla har en tydlig tematisk inriktning.” Homeros Odyssén är ett paradexempel. Huvudpersonens inre drivkrafter, egenskaper och förutsättningar bör, enligt regelboken, vara formulerade redan innan manusarbetet tar sin början. Bara det som är absolut nödvändigt för berättelsen ska vara med. Scener som inte för historien framåt har ingen plats.

Jag inser att det svåra i den eventuella filmen om mig själv blir att sålla. Enligt dramaturgerna räcker det att visa tio procent av huvudkaraktärens problematik. Resten räknar publiken ut tack vare handlingen, de andra karaktärerna och sina egna fördomar. Det gäller alltså att kunna motivera varför en enskild scen behövs, vad den fyller för funktion i berättelsen, vad personerna vill med varandra, vad som händer och vad det leder till.

 

Verklighetsbaserade ”The Butler” bygger på färgade systataren Eugene Allens liv som butler i Vita huset. Han tjänade under åtta presidenter – från Eisenhower till Reagan. Under sin trettiofyra år långa anställningstid går huvudpersonen, fint spelad av Forrest Whitaker, från att kuvat acceptera rollen som ”house nigga” till att inse det absurda i, och börja kämpa för, att de svarta anställda ska få samma lön som de vita i Vita husets personalstab. Och i slutet (Obs spoilervarning!) gör butlern äntligen upp med sin inre konflikt. Han säger upp sig för att ansluta sig till sonens radikala kamp för den svarta medborgarrättsrörelsen.

En fantastisk historia. En otroligt stark tematik. En jävligt bra röd tråd. Där ligger man i lä.

Men vilken skulle den vara? Den röda tråden i mitt liv?

Och vilken skulle vara den röda tråden i DITT? Vilka är de avgörande, nödvändiga scenerna som absolut måste vara med i ”Filmen om ditt liv som dig själv”, som Kurt Olsson skulle ha sagt. Man börjar fundera …

Så välkommen till en ny sorts filmfestival som inte tar slut imorgon.

Kom ihåg att tio procent räcker.

Lycka till med manuset.

Carin Hjulström