Carin Hjulström

"När det måste bli nåt vettigt sagt"

mars 2016

Kommunal dejtingsajt löser bostadsbristen?

ur Göteborgs-Posten ”Världens Gång”

”Vi kanske borde starta en kommunal dejtingsajt”.

Orden kom från Johan Nyhus, socialdemokratisk kommunpolitiker i Göteborg, på ett seminarium om fastighets- och bostadsmarknaden.

Nyhus var förstås snabb med att påpeka att idén bara var ett skämt, men nog fanns det ett stråk av allvar i botten.

Alla vet att det saknas bostäder. Det är värst i storstäderna, men även på riktigt små orter kan man tvingas stå i kö i fem, tio år för att få en hyresrätt. Utveckling som hade kunnat ske blir därför inte av. Utan människor, ingen tillväxt.

Inom de närmaste fyra åren måste 460 000 nya hyres- och bostadsrätter byggas för att möta efterfrågan från nyanlända flyktingar och ungdomar som vill flytta hemifrån.

Det är så vi är vana att få problemet beskrivet för oss. Därför kom Boverkets utspel förra veckan som en överraskning. Boverkets utredare menar nämligen att det inte alls är brist på bostäder. Problemet är att den boyta som finns – de bostäder och de kvadratmeter som redan existerar – är så ojämlikt fördelade.

Vi har som bekant flest ensamhushåll i världen. I Sverige bor 38 procent ensamma. Utredaren stack ut hakan genom att påpeka det orimliga i att många människor bor betydligt större än de behöver medan andra står utan bostad. Hans förslag var att överväga en omfördelning av befintliga bostäder. Gulp! Lätt att säga. Enormt svårt att genomföra. Vem skulle acceptera att myndigheterna lade sig i hur ens bostad ska disponeras? Inte många.

Nej, då är Johan Nyhus förslag mer tänkvärt. Hur kan myndigheterna få fler att vilja dela bostad så att nya ytor frigörs? Det handlar om attityder. När jag växte upp brukade min mormor säga ”Bind dig inte. Häng inte upp ditt liv på någon karl. Det blir bara elände.”

Jag kan förstå att hon sa så. På den tiden fanns all anledning, framför allt för kvinnor, att sträva mot självständighet och frihet. Min generation har omfamnat det sättet att tänka. I vår kultur att det är negativt att vara beroende av någon annan. Man ska i alla lägen sträva efter oberoende, inte krångla in sig med andra människor.

En vän till mig har arbetat med kriminalvårdsfrågor för FN i Afrika. Där ser fängelsepersonalen förstås med stora ögon på den höga materiella standarden i svenska fängelser, men när de inser att svenska fångar bor i varsin cell, ensamma, blir de helt förfärade. Det är ju det värsta straffet av alla.

Den oberoendekultur vi i Sverige har utvecklat sedan 1970-talet visar nu sina baksidor. Överallt i landet sitter ensamma människor. De rår sig själva, kan ha det precis som de vill och har väldigt gott om plats men känner sig också obehövda och övergivna. Att leva i ett vacuum, utan social kontext, leder ofta till psykiska och fysiska problem. Och det gäller oavsett ålder. Den som blir deprimerad orkar inte gå ut och röra på sig, skapa sociala kontakter eller tillgodogöra sig kultur – just det som ökar känslan av välbefinnande och mening. Det ensamma livet i lägenheten blir en ond cirkel.

Man kan till och med fråga sig om det är vettigt att skilsmässobarn ska ha egna rum hos båda föräldrarna när forskning tyder på att barn kan må lika bra eller bättre om de delar rum med ett syskon upp till puberteten.

Johan Nyhus är något på spåren med sin knasiga idé. Vi måste utmana den rädsla för beroende som håller på att förgöra oss. Vi behöver ju varandra! Ända sedan artens uppkomst för hundratusen år sedan har vi levt i flock. Forskningen visar att människor som lever ensamma har en betydligt kortare livslängd än de som har en livskamrat. För män är skillnaden hela sju år. Beröring är det mest läkande som finns. Social samvaro förlänger livet.

Ur en samhällsekonomisk synvinkel finns här massor att hämta: Vi skulle få högre livskvalitet och förlänga medellivslängden. Vi skulle leva mer klimatsmart eftersom vi delar på såväl mat som prylar och på så sätt gör av med mindre energi. Vi skulle lösa den akuta bostadskrisen, slippa bygga tillfälliga modulhus och istället kunna satsa på vettiga, hållbara bostäder. Dessutom skulle tillväxten öka eftersom ett ökat samboende skulle frigöra lägenheter så att fler människor kan flytta till orter där företagen vill anställa och växa.

Jag tror att våra barnbarnsbarn kommer att se tillbaka på vår tid som en helt bisarr epok. Hur kunde vi acceptera ett samhälle där nästan halva befolkningen levde så isolerat att de blev sjuka medan andra inte hade någonstans att bo?

Så Nyhus, tipsa Stefan Löfvén om att inrätta någon typ av relationsminister. Vi har allt att vinna!

Dessutom är det ju härligt med kärlek.

 

Carin Hjulström