Carin Hjulström har nu också en bas i Stockholm. Samma mailadress och telefonnummer.
april 2017
Att vara eller inte vara …
Att vara eller inte vara … i Göteborg.
Att flytta eller inte flytta … till Stockholm.
Frågeställningen har hängt mig i hasorna hela arbetslivet. Ska man jobba på där man är och inte svika sitt ursprung eller tillåta sig att följa strömmen och bege sig dit godsaker finns i överflöd?
Det är dubbelt. Att ge sig av kan vara att ge upp, men också att våga gå vidare.
Allt skulle vara annorlunda om jag hade haft mitt hjärta och min gärning i fordonsindustrin. Om jag ville arbeta med framtidens smarta bilar hade Göteborg varit den mest lockande platsen i Sverige med spetskompetens, spännande sammanhang och internationella karriärmöjligheter inom räckhåll. Eller om jag hade brunnit för shipping. Då hade jag tyckt att Göteborgs hamn – Skandinaviens största – var den absolut mest attraktiva arbetsplatsen i norra Europa.
För visst är det många näringar som bubblar av kraft och pondus i Göteborg. Men när det kommer till vissa kreativa branscher är det inte riktigt så.
Raden av namn som av olika skäl gett sig av från stan är lång – från Kent Andersson till Per Andersson. Båda personifierade de Göteborg. Ändå flyttade de till Stockholm. Till och med Håkan Hellström provade. Gudskelov tog han sitt förnuft till fånga och flyttade hem igen. Håkan ska bo i Haga och spela på Ullevi och hör sen!
Tacka vet jag Peter Apelgren, Annika Andersson och Triple and touch som alltid varit trogna sitt Västsverige.
Just så har även jag, patriotiskt, hyllat överlevarna. De som inte går med på att åderlåta stan till förmån för Stockholm. Med en dåres envishet har jag hävdat att det går att leva ett spännande och kreativt liv med utgångspunkt från Avenyn. Det är väl bara bra att inte vara en del av kindpussandet i Stockholm och stå fri från 08-perspektivet? Det bästa med Stockholm är ju tåget tillbaka till Göteborg, Sveriges framsida! Det vet varenda kotte.
Men nu är som sagt inte alla branscher som den tunga industrin. Det går inte att blunda för att den göteborgska mediebranschen inte förmår erbjuda några alternativa karriärvägar.
Den som har jobbat på GP eller GT i hundra år, för att sedan tvingas sluta i något av alla oräkneliga sparpaket, har ingenstans att gå vidare. I Göteborg finns inga jobb som press-sekreterare på myndigheter, departement eller riksdagspartier. Inga magasin eller mediahus.
Den som lasas ut från SR eller SVT har inga andra spännande dörrar att knacka på, för det finns inga andra tv-kanaler, inga andra arbetsgivare. Jo, förresten. Vi har ju Bingolotto. I åratal har samma människor vandrat fram och tillbaka mellan Bingot och Debatt, förlåt Opinion Live. In och ut. Ut och in.
Det finns förstås lysande undantag. Som reklambyrån Forsman Bodenfors, designbyrån Stylt och spelutvecklingsföretagen. Gemensamt för dem är att de har satsat internationellt, utan att ta omvägen om Stockholm. Mycket imponerande, men kräver att man är fler än en.
Jag är femtiotre år. Jag har levt hela mitt liv i den här staden (även om jag tekniskt sett bor i Mölndal). I tjugosju år har jag bott i samma hus vid samma sjö och tagit samma buss in till samma Aveny.
Ska jag bara vara här? Aldrig prova något annat för att jag är så säker på att det här är det bästa?
Medan jag grunnar på detta hittar jag ett gammalt lustigt tidningsklipp: ”Göteborgare tar över Stockholm! Var femte nyinflyttad stockholmare kommer numera från Göteborg och i snitt flyttar sju göteborgare om dagen dit. Detta har lett till att såväl ordvitsande som ordet ”gött” har blivit vanligare i huvudstaden.”
Ja, utan ordvitsande och det som är ”gött” vore det förstås svårt att leva. Plötsligt börjar en tanke ta form – det kanske är dags för mig att se vad som finns att hämta på ”andra sidan”? Man kan lämna och komma tillbaka. Det bästa med att resa bort är att en dag komma hem.
Om jag hyr ut ett rum hemma kan jag kanske provbo och med egna ögon se hur det är? Bara för att ha gjort det.
Sedan går det fort. Jag hittar en lya där, och hyr ut gästrummet här. Sedan packar jag in hunden och datorn i bilen och sätter kurs mot Stockholm.
Kanske blir det fantastiskt, kanske blir det förfärligt. Men jag gör i alla fall ett försök. Häng med! Fortsättning följer. Och please, Göteborg, wish me luck! Jag har alltid mitt hjärta kvar här.
Carin Hjulström
Allt jag inte gjorde
Det sägs att när man ligger på sitt yttersta kommer man inte ångra det man gjorde, bara det man INTE gjorde.
Men jag börjar undra om det stämmer.
När jag ser tillbaka på mitt liv är jag uppriktigt glad och tacksam över en massa saker som jag INTE gjorde.
Jag blev till exempel inte balettdansös, som jag drömde om som liten flicka. Efter att ha sett Alexander Ekmans briljanta tv-uppsättning av ”En midsommarnattsdröm” i helgen inser jag att den precision och grace som de dansarna gav uttryck för hade min kropp aldrig – oavsett ansträngning – kunnat prestera. Jag hade blivit en kass och klumpig ballerina och jag hade redan slitit ut min kropp och gått i pension.
Jag blev ju inte heller fotomodell (ja, skratta ni) som jag och mina tjejkompisar drömde om när vi var elva-tolv eftersom man då fick något slags objektivt kvitto på att man var söt. Eller ännu hellre snygg eftersom söt var något småtjejer var och snygg blev man när man kom i tonåren. Tänk om jag hade försökt mig på en karriär där självsvält och droger är vardag och allt går ut på att andra människor ska tycka att man är vacker och mager nog för att duga till att sälja någons varumärke. Som tjugo centimeter för kort, tjugo kilo för tung och alldeles för glad för att bli bra på svåra modefoton hade jag inte blivit något annat än en katastrof. Varumärken hade gått i konkurs.
Inte blev jag ridlärare heller. Gudskelov. Som jag hade fått stå och frysa i kalla ridhus för en usel lön. Och inte veterinär, trots alla drömmar om att bota hundvalpar och flaskmata moderlösa kalvar. Nu, när jag har sett på tv att en modern veterinär kan vara tvungen att stycka en dödfödd kalv medan den ligger kvar inuti i kon (jo, det är säkert!) är jag djupt tacksam att jag slapp.
Men läkare då? Ångrar jag ändå inte att jag valde bort mitt absoluta drömyrke? Snälla nån, det går ju inte en dag utan att man läser i media om de förfärliga förhållandena på våra vårdcentraler och sjukhus. Tänk att tvingas uppleva nedskärning efter nedskärning och omorganisationer på löpande band och – hemska tanke – mitt i stressen råka felbehandla en patient som kanske till och med dör. Och allt blod. Och all jour. Puh, tänker jag.
Operasångerska ska vi bara inte tala om. Hur kunde jag ens tänka tanken? Visst, jag gillar att sjunga högt och starkt, men gillar jag opera? Nej, inte särskilt. Man hör ju inte vad de sjunger. Stå där kväll efter kväll, utklädd till Birgit Nilsson, och undra.
”Inte” behöver alltså inte vara fel. Det kan rentav vara rätt, vilket också får allt mer stöd i forskning som menar att alltför positivt tänkande kan vara direkt skadligt.
I Barbara Ehrenreichs ”Gilla läget: hur allt gick åt helvete med positivt tänkande” och Bob Knights ”The power of negative thinking” drivs tesen att en viss mån av pessimism är positiv.
Och det finns efterfrågan. Studiecirkeln ”Negativt tänkande” här i Göteborg blev fulltecknad på nolltid. Kursledaren, som är psykolog och doktorand i praktisk filosofi, menar att ”det behövs en motkraft till det positiva tänkandets tyranni, som blivit en farlig samhällsnorm på både individ- och samhällsnivå”.
Våra förfäder var ständigt förberedda på motgångar – var det inte missväxt så var det pest eller kolera. Det ska vi vara glada för. Att tänka negativt och föreställa sig värsta tänkbara scenario – till exempel inför en storm eller flodvåg – kan vara helt avgörande för utfallet.
Även i arbetslivet borde negativa tankar uppmuntras. Om ingen vågar ställa kritiska frågor på grund av risken att kallas nejsägare görs ingen riskanalys – med it-bubblor och finanskrascher som följd.
Den som enbart tänker positivt har helt enkelt inte tillräckligt bra verktyg för att hantera livet.
Så det verkliga carpe diem eller mindfulness handlar alltså om att inte bara se det vackra och mysiga – utan att också se och acceptera det fula och smärtsamma. Livet är inte roligt alla gånger. Det är också lidande. Fråga Buddha.
Hur som helst är jag alltså riktigt nöjd med ganska många saker jag INTE gjorde.
Fast vänta nu … är det verkligen ett tecken på negativt tänkande, eller blir det snarare tvärtom?
Fasen också, nu tänkte jag positivt igen. Det var väl inte bra?
Carin Hjulström
Mamma tackar och hälsar
De brukar ha namn som Sven, Tomas, Anders eller Monika – de främmande människor som tar kontakt med mig via Facebook, e-mail eller i affären. De undrar om de får skicka en hälsning till sin gamla fröken?
Den gamla fröken är alltså inte jag. Det är min mamma, som under trettiosju år var lärare på Sörgårdsskolan i Mölndal.
Som förskolebarn utgick jag självklart från att hon var den bästa fröken i världen, eftersom hon var min mamma. Som tonåring förutsatte jag på motsatt vis att hon förmodligen var världens tjatigaste fröken, eftersom hon var min mamma.
Själv har jag aldrig haft henne som lärare, men det står allt mer klart för mig att hon, på riktigt, måste ha varit något alldeles speciellt.
För det är det de säger, alla de där som tar kontakt med mig, att det var tack vare henne de hade så lätt för sig i gymnasiet, tack vare henne de nu är ingenjörer, sjuksköterskor, bibliotekarier eller vad de nu blivit. De säger att hon såg igenom den truliga, blyga eller bråkiga högstadieelev som just han eller hon var. De berättar om roliga lektioner, om en fröken som verkade älska att stå på den upphöjda lilla scenen vid katedern och spela ut sitt register, som försåg dem med böcker, tog med dem på teater och öppnade dörrar. Och att det bästa hon visste verkade vara att se ungdomar häpna när de såg världen växa och upptäcka hur roligt det var att lära sig nya saker.
När jag tänker tillbaka på min egen skolgång finns det förstås sådana lärare även där. Fröknar och magistrar som gjorde lektionerna till ett äventyr, som fick en att glömma att det var dubbeltimme och nästan känna separationsångest när det ringde ut.
Fast alldeles i början var det viktigaste att fröken var snäll. Och snällare lärare än fröken Röök fick man leta efter. Alltid leende, snäll och tålmodig, aldrig otäckt sträng.
Bland högstadiets många ämneslärare minns jag bara de mest udda. Som religionsmagistern som försökte uppfostra oss med skämtsamma bibelord som ”du skall icke hava begärelse till din nästas papper” när det vankades skriftligt prov. Och musikläraren, med platåskor och för korta jeans, som satte ihop ett blandband med kända klassiska kompositörer och symfonier som vi borde kunna och pumpade ut musiken i uppehållsrummet i veckor. Den kunskapen sitter än.
Åren på gymnasiet präglades av möten med akademiker som kanske hade hoppats på en tjusigare karriär inom universitetet men nu fick nöja sig med gymnasielärartiteln. Talangen och föreläsningskarisman skymde gudskelov oftast bitterheten. Inte minst hos eleganta historieläraren Raoul som berättade om skeenden i världen så spännande att vi satt som tända ljus och matematikläraren Assar som aldrig tröttnade på att förklara differentialekvationer för tröga studenter som borde vetat bättre än att välja naturvetenskaplig linje. En kompakt äldre dam i vit rock och Margaretaflätor gjorde också ett outplånligt intryck genom att berätta om en biologilaboration som gick så snett att den därefter blev förbjuden. Va? Fatta! (En grupp elever skulle titta i mikroskop på sin egen kromosomuppsättning för att själva kunna se att flickorna var xx och pojkarna xy. Men en av pojkarna visade sig ha uppsättningen xxy och fick inför alla sina klasskamrater veta att han hade Klinefelters syndrom vilket leder till kvinnligare former, outvecklat manligt könsorgan och sterilitet. Glömmer det aldrig!)
Var och en som har gått i skolan vet att ALLT kommer an på lärarens kunskap och förmåga att nå ut. Morgontrötta hormonstinna ungdomar är ingen lek, det vet vi alla, men de bästa lärarna älskar sin scen och fortsätter att inspirera, locka, utmana och ställa krav.
Idag slåss många om en plats i rampljuset, drömmer om ett liv på scenen och att få bekräftelse från hängivna fans. Och så kastar de sig in i en stenhård musikbransch och slutar – i bästa fall – som ett lördagsavbrott i shoppinglunken på Frölunda Torg.
Tänk om hälften av dem som nu söker till Idol istället satsade på att bli stjärnor i en annan bransch där det finns massor av scener, riktiga jobb med en fast lön och, framför allt, en stor skara unga som kan bli lojala fans om showen funkar.
Kanske är det dags för ett ”Lärarnas Idol” där jury och tv-tittare vaskar fram de unga män och kvinnor som kan göra Sverige till en kunskapsnation igen.
Sven, Tomas, Anders, Monika och alla andra – mamma tackar och hälsar. Själv vill jag tacka skolan för en väldans massa kunskap. Önskar bara att jag kom ihåg allt.
Carin Hjulström