Carin Hjulström

"När det måste bli nåt vettigt sagt"

januari 2021

En jävla härlig läsupplevelse

Jag varvar läsningen av Lydia Sandgrens gula tegelstensroman ”Samlade verk” med en kortare text i Expressen om koderna på Stockholms tjusigaste stadsdel, Östermalm. Det är bestsellerförfattaren Denise Rudberg som berättar om vad som gäller. En av de outtalade koderna är att aldrig ta av sig skorna när man går in hos någon. Strumpläst eller barfota är pinsamt fel. Att tala väl är förstås också viktigt. Om man använder svordomar görs det aldrig negativt. Ska det sväras ska det vara positivt. Man kan alltså säga ”Det var jävligt trevligt på midsommar” eller ”Vilken förbaskat god whisky”, men inte ”Jag är jävligt förbannad på skattetrycket.”

Lite längre ner i texten förklarar Denise Rudberg vad som absolut inte går hem på Östermalm: göteborgare. Jag tror först att jag läst fel, men det står faktiskt så. Den göteborgska överklassen ses helt enkelt inte som tillräckligt fin. Göteborgska företagsledare ses som buffliga och lite okultiverade, som inte alls förstår vikten av att ha en försiktig framtoning. Som att pengar bara ska finnas, okommenterade, och läggas på exklusiv mat, fina viner, gods på landsbygden, jaktresor och familjesammankomster. Och finkultur förstås. Att inte tillägna sig kultur och bildning anses som bonnigt. Bara vår dialekt, göteborgskan, uppges reta östermalmarna eftersom den symboliserar Göteborg som en stolt arbetarstad.

Med detta i bakhuvudet känns det som en triumf att Sveriges mest finkulturella litteraturpris – Augustpriset för bästa roman – går till Lydia Sandgren för debutromanen ”Samlade verk”. I nästan 700 sidor går huvudkaraktären Martin Berg, en misslyckad författare och senare bokförläggare, gata upp och gata ned i Vasastan, Lorensberg, Haga och Majorna. Och tänka sig att Martin Berg vid sina besök i Stockholm knappt hittar till Centralstationen eller vet hur man tar sig till de coola ställena på Södermalm. Mycket uppfriskande.

”Samlade verk” har väckt het debatt. Medan vissa recensenter har kallat den en magnifik och kraftfull debut gick till exempel DN:s Åsa Beckman ut och menade att romanen är full av klyschor om konstnärligt skapande och inte alls förtjänar kritikens sprakande superlativer och genanta övertolkningar. Lång är den hur som helst. Och nog kan jag hålla med om att det är många hundra sidor där Martin Bergs liv som ung student i Göteborg på 80-talet bara pågår. Han går till universitetsbiblioteket, han går ut och dricker öl, han drömmer om att skriva en roman, han tar med en tjej hem från krogen, han pluggar för en tenta, han åker till Paris med vännerna, försöker än en gång skriva en bok, går till biblioteket, startar ett bokförlag osv. Det är ofta underhållande och välfångat, ibland ganska enahanda. Det är faktiskt snudd på unikt att ingen klåfingrig förläggare övertalat författaren att stryka bort ett par hundra sidor. Men kanske beror det på att Lydia Sandgren har valt att gestalta en i nu-planet medelålders man. Och nog har Lars Noréns dagböcker, Ulf Lundells Vardagar och Karl-Ove Knausgårds Min kamp jämnat marken för att skriva om manliga liv i dess minsta och mest repetitativa beståndsdelar. Jag tror det.

Det som fascinerar mig allra mest i Lydia Sandgrens elva år långa bokprojekt är ändå att hon som nu 33-årig kvinna valt att skriva om en medelålders man som var ung på 80-talet. Tänk er själva, elva år med en man på 80-talet. Obegripligt, men kul. Det som drog in även mig i ”Samlade verk” var förstås miljöerna och tiden. Jag rörde mig också i Göteborgs innerstad och nattliv de där åren. Jag gick på rockklubben Errols och på svartklubben Draupner. Ungefär samtidigt som bokens karaktärer ska se bandet Attentat på Sprängkullen befann jag mig i en musikstudio med just Attentat för att göra körpålägg. Medan Martin Berg drack öl med mystiska flickvännen Cecilia och geniförklarade konstnären Gustaf Becker intervjuade jag Paul och Linda McCartney i ett omklädningsrum på Scandinavium, såg Princes privata klubbspelning på Park Lane och for till Paris över dagen för att intervjua Eurythmics. Hade karaktärerna funnits på riktigt hade jag tveklöst intervjuat Martin Becker om hans nystartade bokförlag och Gustaf Becker om hans konstnärskap.

Så för mig var den största behållningen av ”Samlade verk” att än en gång få uppleva hur det var att en sen natt ha missat sista vagnen hem till Strömmensberg och tvingas gå ända från Magasinsgatan.

Och vips fick ju nu Östermalmsmänniskorna en finkulturell göteborgare att välkomna in i salongerna, med eller utan skor. Varför nu Lydia skulle vilja hänga där när hon har en egen pulserande stad att röra sig i. Ett stort grattis till denna envisa, begåvade och roliga göteborgsförfattarinna för en lång, men jävla härlig läsupplevelse.

 

Carin Hjulström

Var snäll mot den som kan komma att skriva din minnesruna

Under sommaren har jag märkt att jag ofta dröjer vid sidor i tidningen som jag tidigare bläddrade förbi – minnesrunorna. Det är fascinerande att läsa om hur människors liv har gestaltat sig. Nu i veckan har jag läst om Hellen som avlidit 87 år gammal efter en tids sjukdom. Uppväxt i Stockholm, med tre syskon, tillbringades vintrarna i Vålådalen och somrarna i Torekov. Efter en examen som samhällsvetare vid Uppsala universitet hamnade hon i New Delhi för Sidas räkning och kom sedan att tillbringa många av sina levnadsår utomlands i länder som Etiopien, Somalia och Indien. Hon underhöll släkt och vänner med en uppskattad och årligen återkommande julgransplundring.

Jag har läst om Monica som for till Tyskland som au pair när hon var 19, förälskade sig i en tysk, startade skönhetssalong, fick fyra barn och varje sommar återvände till släkten på Tjörn men blev sitt nya hemland trogen. Och om en Torgil som hade den ovanliga texten i dödsannonsen: ”Så kan det gå”.

Under pandemin har vi väl alla fått en mer ödmjuk inställning till livet och insett hur skört allt är. När livskraftiga män som Adam Alsing och Claes Borgström rycktes bort mitt i steget fick vår osårbarhet en oväntad blödande rispa.

En dag ska livet rinna ur även min kropp. Hur det nu ska ske. Det är också sådant man undrar. Kommer jag att vara beredd? Kommer det att göra ont? Kommer jag att känna mig nöjd och så att säga färdig? Eller blir det som för den 96-årige bonden som i dödsannonsen efter sin jämngamla hustru skrev ”Varför?”

Under sensommaren tog jag mig något motvilligt an Marie Nilsson Linds ”Josas bok”. Jag trodde att jag visste vad den skulle handla om – artisten Josefin Nilssons tragiska relation med en välkänd skådespelare, som ledde till att hon efter många års fysiskt och psykiskt lidande tog sitt liv. Men boken är så mycket mer. Det är en fängslande livsruna om en begåvad, ung kvinnas liv, från en komplicerad uppväxt i en dysfunktionell lantbrukarfamilj, till ett vibrerande artisteri och en förbrännande livsstil. Men det är minst lika mycket Maries egen historia. Och lika underbar läsning som det är att följa Ainbusks första stapplande steg på revyscenen, till den första egna krogshowen, samarbeten med Lill Lindfors och Babben Larsson, utsålda hus, listplaceringar, förstasideslöp och omskrivna samarbeten med Benny Andersson. Lika smärtsamt är det att läsa om resan utför – de ekonomiska konsekvenserna av en krogshow som totalfloppade för att lokalen var för stor och låg för långt från stan. Hur tjejerna i åratal tvingades ta varenda spelning för att försöka betala tillbaka skulderna. Hur det ständiga turnerandet, kraven på nytt material och nya shower med ekonomiskt risktagande till slut bröt ner skaparglädjen och istället skapade panikångest, depressioner och mörker. Att tvingas höra arrangörer be dem tona ner de utlevande inslagen eftersom de ju faktiskt inte var purunga längre och att det, typ, blev lite osmakligt. Slutet är förstås väntat och sorgligt, men framför allt är Josas bok en fantastisk minnesruna över priset för konstnärligt skapande och av djup kärlek till en lillasyster. Jag träffade Josefin några gånger. Hon var i mitt sommarhus på Gotland. Jag minns henne som självlysande. Josas bok berörde mig på djupet för allt kom så nära.

Jag kan inte låta bli att fundera på vad det skulle stå i en minnesruna över mig. ”Vi minns Carin som glad, smart, rolig och omtänksam. Hon växte upp i Göteborg, flyttade till Stockholm vid 53 års ålder och tillbringade sina sista år …” Ja, det där sista vet jag ju inte än.

Det värsta vore kanske om ingen skrev något alls. Eller?

Lokaltidningen Redwood Falls Gazette i Minnesota publicerade för två år sedan en minnesruna som väckte stort uppseende. Den gällde Kathleen Dehmlow Schunk, som dött vid 80 års ålder. ”Kathleen föddes den 19 mars 1938, gifte sig 1957 med Dennis Dehmlow och fick barnen Gina och Jay.1962 blev hon gravid med sin makes broder, Lyle Dehmlow, flyttade med honom till Kalifornien och övergav de två barnen.” Minnesrunan avslutas: ”Hon kommer inte att saknas av Gina och Jay, som anser att jorden är en bättre plats utan henne.”

Texten delades mer än 100 000 gånger på Twitter och reaktionerna blev så starka att lokaltidningen valde att ta bort annonsen. Sonen Jay blev intervjuad i Daily Mail om varför han och systern skrivit en sådan runa.

”Vi ville äntligen få sista ordet.”

Det finns alltså all anledning att i dessa tider vara extra snäll mot sina närmaste. Särskilt mot dem som kan tänkas skriva ens runa.

 

Carin Hjulström

 

 

 

 

När Carin med C äntligen blev av med bokstaven K

Hur hade det gått för Lisa Minelli utan z eller för Lena Filipsson utan Ph? Det får vi aldrig veta.

Jag vet inte hur många gånger i livet jag har fått förklara att jag stavar Carin med C. Min mamma hävdade nämligen att C är vackrare än K, både form- och ljudmässigt. (Hur man nu kan hävda att en bokstav är vackrare än en annan, men så var det i alla fall.) Enligt familjelegenden skulle jag vara uppkallad efter Erik XIV vackra hustru Karin Månsdotter. Att hon stavade med K talades det tyst om.

Redan från första klass fick jag påpeka att jag minsann hette Carin med C. För underligt nog stod det att jag hette Karin Hjulström med K på varenda klasslista. Varje gång måste jag förklara för fröken att det var fel för jag hette Carin med C. När jag blev något äldre kunde jag inflika att jag stavade som den kända regissören Carin Mannheimer. Det kändes skönt att det fanns någon mer som stavade som jag.

I högstadiet fick jag en bästis som hette Karin med K. Jag vågade aldrig berätta för henne att C var en vackrare bokstav än K för då kanske hon skulle bli ledsen. Lustigt nog blev även min bästa vän på Journalisthögskolan en Karin med K. Jag minns en absurd situation när jag följde med henne för att titta på en etta i Lunden. Det var 80-tal, mitt i vintern och smällkallt ute. Jag hade köpt en superbillig kaninpäls med enorma axelvaddar på Ohlssons päls i Olskroken. Allt för att hålla värmen. Karin tyckte den var fin och frågade om det var okej att hon köpte en likadan. På visningen råkade vi båda ha våra gigantiska pälsar på oss och presenterade oss för mäklaren som Karin och Carin. Han såg på oss med flackande blick och stigande förvåning varvid jag försökte jag underlätta för honom genom att förklara att jag var Carin med C medan hon som var intresserad av lägenheten var Karin med K. Lustigt nog köpte hon lägenheten och bodde där i många år. Pälsarna blev däremot snart ett fall för Myrorna.

Det var bekymmersamt att det hela tiden stod fel i mina papper. Varje gång jag skickade efter ett personbevis stod det att jag hette Karin Hjulström. Till slut åkte jag pastorsexpeditionen vid Örgryte Nya Kyrka för att reda ut saken. När jag förklarade mitt problem för kvinnan på expeditionen sa hon att vi borde titta på grundhandlingen som lämnats in då föräldrarna skrivit in mitt namn. Äntligen, tänkte jag! Äntligen ska allt bli rätt och jag ska få heta mitt Carin med C utan problem.

Så döm om min förvåning när kvinnan lade fram ett dokument ifyllt för hand av min pappa. Där, minsann, stod det att jag heter Karin Astrid Maria Hjulström.

Jag? Skulle jag heta Karin? Det var ju just hon jag inte var?

När jag frågade pappa hade han inte ens något minne av att ha skrivit in mitt namn på pastorsexpeditionen, än mindre att ha stavat med K. Själv kände jag mig blåst, förd bakom ljuset.

Till stavningsbekymren kom förstås också att det skulle vara Hjulström med Hj. Några år senare adderade jag ytterligare en komplikation med att det skulle vara Livh med vh, inte hv, f ,fv eller bara v. Och inget bindestreck. Och att ändra namn var på den här tiden så dyrt och komplicerat att tanken aldrig slog mig.

På körkort och i pass har jag protesterat mot det förtryckta K genom att konsekvent ändå skriva under med C. Men på senare år har ju flygbolag och passkontrollanter blivit extremt noga med att namnen på biljetter och pass måste vara rätt stavade. Alltså började jag känna mig tvingad att också skriva under med K. Det såg inte bara larvigt ut, det kändes helt fel.

Men så en dag i våras när inspirationen till skrivandet tröt gick jag in på Skatteverkets hemsida och studerade hur man gör när man byter namn. Och hur otroligt det än kan låta var det så enkelt att jag plötsligt – efter alla dessa år – hade bytt till Carin med C på bara några minuter.

Snart fick jag ett registerutdrag med posten där det står att jag, från och med den 28 april, heter Carin Astrid Maria Hjulström Livh. Halleluja!

Nu är mitt enda problem att både pass och körkort blivit ogiltiga. För där heter jag inte bara Karin med K utan har också skrivit under som Karin. Trolöshet mot huvudman på alla punkter.

Och denna bagatell kom jag att tänka på för att nyhetsuppläsaren på Rapport kallar Belarus diktator för Alexandr Lukasjenka, medan andra nyhetsmedier säger Lukasjenko. Jag undrar hur han stavar sitt namn när han rätteligen skriver under sin avskedsansökan som Belarus president och Europas siste diktator.

 

Carin Hjulström

Sortera gärna böckerna i färgordning

Vi går på fikapromenad i parken, väninnorna och jag. En av dem håller på att tömma sin pappas hem sedan han har flyttat till ett vårdboende. Fadern är en mycket beläst intellektuell och väggarna i hans hem är täckta av bokhyllor med avancerad litteratur på tyska, franska, engelska och svenska som han samlat på sedan universitetsåren. Här finns en skatt av tankar och kunskap.

Men på vårdhemmet finns förstås ingen plats för sådant. Inför försäljningen av lägenheten ombeds min väninna att göra sig av med alla böcker, utom en hylla som stajlisten tycker kan få stå kvar som dekorelement. När min vän har packat ner alla böcker räknar hon till etthundrasextio papperskassar. Hon ringer ett antikvariat som vänligt avböjer eftersom ingen köper böcker i coronatider. De kan tyvärr inte lagra så många böcker som de inte vet om de kan sälja. Motvilligt och med sorg i hjärtat kontaktar hon Myrorna som erbjuder sig att komma och titta. Väl där inser personen den enorma omfattningen, räknar ut hur många ton etthundrasextio papperskassar väger och kommer fram till att fyrtio kassar är vad Myrornas bil klarar av. Kvar står en exklusiv och värdefull samling i etthundratjugo kassar.

Min väninna börjar söka efter priser på bortforsling och destruktion av böcker. Destruktion? Utan böcker, ingen kunskap, ingen klokskap, ingen utveckling! Det skär i en att ens höra henne berätta. Förr fanns bland fattigt folk en dröm om att utbildning kunde leda till ett bättre liv. Kunskap var makt och med den kunde även människor som kom från svåra förhållanden konkurrera om viktiga poster i samhället och bli lärare, läkare, jurister, politiker eller myndighetspersoner. Vart tog det vägen? Hur kunde vi på bara några generationer förlora bildning som ideal? Nu sätts snarare tilltron till att vinna Robinson, Big Brother eller Paradise Hotel, etablera sig som influencer eller youtuber och tjäna pengar på reklamsamarbeten om allt mellan himmel och jord. För att några år senare podda bittert om hur branschen krossat dem och beklaga sig över att media bara vill ha nytt blod och nya naiva kandidater som också skryter om att de aldrig har läst en bok.

Jag måste läsa. Just nu läser jag amerikanska bestsellern ”Där kräftorna sjunger”, av romandebuterande Delia Owens, 75 år gammal. Boken handlar om lilla Kya Clark som växer upp i North Carolinas våtmarker under fruktansvärda omständigheter. En misshandlande alkoholiserad far driver först modern, sedan alla äldre syskon på flykt från deras plåtskjul långt in i träskmarken. Kya, sex år, tvingas se alla familjemedlemmar hon älskar lämna hemmet. Hon blir kvar, ensam. Ibland är pappan hemma, full och galen, men snart försvinner också han. Som tur är har han lärt Kya att köra båt och fiska. Från sex års ålder får hon klara sig helt själv och försöka försörja sig genom att sälja musslor till en vänlig båtmacksföreståndare. Av människorna i den närbelägna byn Barkley Cove ses hon som en träskunge man ska akta sig noga för. Efter en enda dag i skolan flyr hon tillbaka ut till skjulet i våtmarken där ingen kan håna henne.

Det här hade kunnat bli en sorglig eländesskildring. Men det som gör att det inte blir det är att en pojke i våtmarken lär Kya att läsa. Han ger henne också sina gamla böcker. Med böckernas hjälp kan hon lära sig om alla växter och djur i våtmarken och hon börjar också samla in och teckna av det hon ser. Många år senare blir hennes illustrationer och samlade verk utgivna i bokform.

Historien om Kya Clark hade sett helt annorlunda ut om det inte vore för hennes törst på kunskap. Genom att utbilda sig själv fick hon något att leva för, istället för att gå under i ältande av sin miserabla situation.

Och många är ju de verkliga författare, vetenskapsmän och politiker som lyckats ta sig från fattigdom och svåra förhållanden genom att söka sig till böckerna. Från Albert Camus till Caitlin Moran, som växte upp i en liten stuga med sju syskon, där det lokala biblioteket blev hennes räddning.

Hur slutade då historien om min väninna med alla böckerna? Jo, precis när hon accepterat det sorgliga i att betala för bortforsling och destruktion ringde personen på antikvariatet och berättade att folk hade börjat köpa lite böcker igen och att de gärna tog hand om de resterande etthundratjugo kassarna.

Lägenheten ska nu säljas. Där finns en bokhylla kvar.

”Du får gärna sortera böckerna i färgordning efter ryggarna. Det ser trevligare ut”, säger stajlisten till väninnan.

Så blev bildningsidealet yta. Ska man skratta eller gråta?

 

Carin Hjulström