I år missade jag den precis. Sammankomsten med stor S. Medan jag befann mig i en radiostudio, i direktsändning och nyhetsläge, träffades en skara speciellt inbjudna i gotländska Hablingbo. Turen hade kommit till det gamla hus som ägs och bebos av textildesignern Kerstin Boulogner med make.

Jag var som sagt inte där, men gissar att det gick till ungefär som härom året hemma hos författaren Marianne Cederwall i Ala: Finaste kaffeservisen framdukad, nybryggt kaffe, te och saft, bullar och sju sorters kakor och spetsdukar på trädgårdsborden i bersån.

Då kände jag ingen alls. Marianne hade kommit fram och presenterat sig på en boksignering i Västerås och påpekat att vi faktiskt var både författarkollegor och sommargotlänningar. Och, dessutom, ägare till var sitt kapell.

Strax därefter fick jag inbjudan till Kapellmästarna – gruppen det handlar om. Just detta, att vi äger ett kapell eller missionshus på Gotland, är det som förenar oss.

Trots våra olika åldrar och bakgrund brukar det inte vara några svårigheter att hitta samtalsämnen. ”Vad var det för sorts frikyrka i ert?” ”Har ni altaret kvar?” ”Fanns det indraget vatten?”

Medlemskapet går i stort sett ut på att ses och fika i något av kapellen en gång per sommar OCH att erbjuda toalettbesök och ett glas saft för kapellmästare som är på genomresa i socknen. Inget krångel. Fritt som i frikyrka.

Gotland är känt som Sveriges kyrkotätaste landskap med över hundra medeltida stenkyrkor i bruk. Men att det också kryllar av missionshus och kapell är kanske inte lika välbekant.

Husen är ofta höga, byggda av trä och centralt belägna mitt i socknen. Vissa är fortfarande i bruk och nyttjas av baptister, metodister eller andra aktiva frikyrkoförsamlingar. Andra har sålts vidare, ofta efter årtionden av förfall. En del kåkar har genom åren fått tjäna som militärförläggning, flyktingboende eller förråd. Nu är sommarhus det populäraste användningsområdet. Och jag är inte ensam om att ha fallit för den rymd och frid ett avdankat kapell kan erbjuda – Sofia Wistam och Fredrik Wikingsson är andra som blivit förälskade i gotländska kapell.

Frikyrkligheten kom till Sverige i mitten på 1800-talet. Sjömän som seglat till Amerika fascinerades av den amerikanska metodismens friare hållning och tog den med sig hem. Bort med hierarkier och prästerskapsledd liturgi. Fram för väckelse och en nära ”egen” kontakt med Gud. Svenskarna som levde fattigt och torftigt hungrade efter hopp, glädje och framtidstro och tog emot de frikyrkliga idéerna med öppna armar. Folkbildningsideal, nykterhetsivrande och arbetarrörelse växte fram parallellt.

På Gotland fick de nya religiösa idéerna snabbt fäste. Frikyrkan predikade som sagt människans likhet inför Gud. Och att församlingens medlemmar – oavsett om man var herre eller dräng – åkte häst och vagn TILLSAMMANS till mötena var något helt nytt och alldeles oerhört.

I dessa enkelt byggda trähus lyssnade man på predikningar, sjöng, bad och tog del av föredrag om världen och allehanda ting. Glädje, utblick, bildning och hopp om egenmakt istället för en präst som mässade i stenkyrkan intill.

Men alla frikyrkor var inte av det öppna, fria slaget.

Den första frikyrkan på ön grundades av snickaren Jöns Hjorter som efter ett syndfullt leverne hängde undan spelmansfiolen och blev predikant. Hjorterianismen förordade ett ytterst pietistiskt liv. Inget prat på väg till kyrkan. Knarrande skor var förbjudna eftersom ljudet kunde föra tankarna till dans. Blommor i fönstren var inte att tänka på. Hjorters kapell står fortfarande kvar men är idag minnesmärkt och bebos, gudskelov, inte av någon.

Mitt hus är från början ett metodistkapell och byggt någon gång runt 1909. Varje år stannar det till folk och frågar om det möjligen är något föredrag, någon konstutställning eller konsert på gång. De första gångerna stod jag lite som ett fån och viftade undan frågorna med ett leende. Men nu, sedan jag genom Kapellmästarnas lilla hobbygrupp lärt mig mer om kapellens historia, har jag börjat fundera på om jag kanske har ett ansvar mot huset jag bor i, en plikt mot alla som varit verksamma där genom åren?

Någon församling tänker jag inte starta, men kanske kan det vara dags att återuppta den gamla folkbildnings- och mötestraditionen. Att inbjuda till sång, glädje och bildning är väl ett semesterprojekt så gott som något?

Kapellmästare Carin Hjulström