Carin Hjulström

"När det måste bli nåt vettigt sagt"

Krönika

Att vara eller inte vara …

Att vara eller inte vara … i Göteborg.

Att flytta eller inte flytta … till Stockholm.

Frågeställningen har hängt mig i hasorna hela arbetslivet. Ska man jobba på där man är och inte svika sitt ursprung eller tillåta sig att följa strömmen och bege sig dit godsaker finns i överflöd?

Det är dubbelt. Att ge sig av kan vara att ge upp, men också att våga gå vidare.

Allt skulle vara annorlunda om jag hade haft mitt hjärta och min gärning i fordonsindustrin. Om jag ville arbeta med framtidens smarta bilar hade Göteborg varit den mest lockande platsen i Sverige med spetskompetens, spännande sammanhang och internationella karriärmöjligheter inom räckhåll. Eller om jag hade brunnit för shipping. Då hade jag tyckt att Göteborgs hamn – Skandinaviens största – var den absolut mest attraktiva arbetsplatsen i norra Europa.

För visst är det många näringar som bubblar av kraft och pondus i Göteborg. Men när det kommer till vissa kreativa branscher är det inte riktigt så.

Raden av namn som av olika skäl gett sig av från stan är lång – från Kent Andersson till Per Andersson. Båda personifierade de Göteborg. Ändå flyttade de till Stockholm. Till och med Håkan Hellström provade. Gudskelov tog han sitt förnuft till fånga och flyttade hem igen. Håkan ska bo i Haga och spela på Ullevi och hör sen!

Tacka vet jag Peter Apelgren, Annika Andersson och Triple and touch som alltid varit trogna sitt Västsverige.

Just så har även jag, patriotiskt, hyllat överlevarna. De som inte går med på att åderlåta stan till förmån för Stockholm. Med en dåres envishet har jag hävdat att det går att leva ett spännande och kreativt liv med utgångspunkt från Avenyn. Det är väl bara bra att inte vara en del av kindpussandet i Stockholm och stå fri från 08-perspektivet? Det bästa med Stockholm är ju tåget tillbaka till Göteborg, Sveriges framsida! Det vet varenda kotte.

Men nu är som sagt inte alla branscher som den tunga industrin. Det går inte att blunda för att den göteborgska mediebranschen inte förmår erbjuda några alternativa karriärvägar.

Den som har jobbat på GP eller GT i hundra år, för att sedan tvingas sluta i något av alla oräkneliga sparpaket, har ingenstans att gå vidare. I Göteborg finns inga jobb som press-sekreterare på myndigheter, departement eller riksdagspartier. Inga magasin eller mediahus.

Den som lasas ut från SR eller SVT har inga andra spännande dörrar att knacka på, för det finns inga andra tv-kanaler, inga andra arbetsgivare. Jo, förresten. Vi har ju Bingolotto. I åratal har samma människor vandrat fram och tillbaka mellan Bingot och Debatt, förlåt Opinion Live. In och ut. Ut och in.

Det finns förstås lysande undantag. Som reklambyrån Forsman Bodenfors, designbyrån Stylt och spelutvecklingsföretagen. Gemensamt för dem är att de har satsat internationellt, utan att ta omvägen om Stockholm. Mycket imponerande, men kräver att man är fler än en.

Jag är femtiotre år. Jag har levt hela mitt liv i den här staden (även om jag tekniskt sett bor i Mölndal). I tjugosju år har jag bott i samma hus vid samma sjö och tagit samma buss in till samma Aveny.

Ska jag bara vara här? Aldrig prova något annat för att jag är så säker på att det här är det bästa?

Medan jag grunnar på detta hittar jag ett gammalt lustigt tidningsklipp: ”Göteborgare tar över Stockholm! Var femte nyinflyttad stockholmare kommer numera från Göteborg och i snitt flyttar sju göteborgare om dagen dit. Detta har lett till att såväl ordvitsande som ordet ”gött” har blivit vanligare i huvudstaden.”

Ja, utan ordvitsande och det som är ”gött” vore det förstås svårt att leva. Plötsligt börjar en tanke ta form – det kanske är dags för mig att se vad som finns att hämta på ”andra sidan”? Man kan lämna och komma tillbaka. Det bästa med att resa bort är att en dag komma hem.

Om jag hyr ut ett rum hemma kan jag kanske provbo och med egna ögon se hur det är? Bara för att ha gjort det.

Sedan går det fort. Jag hittar en lya där, och hyr ut gästrummet här. Sedan packar jag in hunden och datorn i bilen och sätter kurs mot Stockholm.

Kanske blir det fantastiskt, kanske blir det förfärligt. Men jag gör i alla fall ett försök. Häng med! Fortsättning följer. Och please, Göteborg, wish me luck! Jag har alltid mitt hjärta kvar här.

 

Carin Hjulström

Allt jag inte gjorde

Det sägs att när man ligger på sitt yttersta kommer man inte ångra det man gjorde, bara det man INTE gjorde.

Men jag börjar undra om det stämmer.

När jag ser tillbaka på mitt liv är jag uppriktigt glad och tacksam över en massa saker som jag INTE gjorde.

Jag blev till exempel inte balettdansös, som jag drömde om som liten flicka. Efter att ha sett Alexander Ekmans briljanta tv-uppsättning av ”En midsommarnattsdröm” i helgen inser jag att den precision och grace som de dansarna gav uttryck för hade min kropp aldrig – oavsett ansträngning – kunnat prestera. Jag hade blivit en kass och klumpig ballerina och jag hade redan slitit ut min kropp och gått i pension.

Jag blev ju inte heller fotomodell (ja, skratta ni) som jag och mina tjejkompisar drömde om när vi var elva-tolv eftersom man då fick något slags objektivt kvitto på att man var söt. Eller ännu hellre snygg eftersom söt var något småtjejer var och snygg blev man när man kom i tonåren. Tänk om jag hade försökt mig på en karriär där självsvält och droger är vardag och allt går ut på att andra människor ska tycka att man är vacker och mager nog för att duga till att sälja någons varumärke. Som tjugo centimeter för kort, tjugo kilo för tung och alldeles för glad för att bli bra på svåra modefoton hade jag inte blivit något annat än en katastrof. Varumärken hade gått i konkurs.

Inte blev jag ridlärare heller. Gudskelov. Som jag hade fått stå och frysa i kalla ridhus för en usel lön. Och inte veterinär, trots alla drömmar om att bota hundvalpar och flaskmata moderlösa kalvar. Nu, när jag har sett på tv att en modern veterinär kan vara tvungen att stycka en dödfödd kalv medan den ligger kvar inuti i kon (jo, det är säkert!) är jag djupt tacksam att jag slapp.

Men läkare då? Ångrar jag ändå inte att jag valde bort mitt absoluta drömyrke? Snälla nån, det går ju inte en dag utan att man läser i media om de förfärliga förhållandena på våra vårdcentraler och sjukhus. Tänk att tvingas uppleva nedskärning efter nedskärning och omorganisationer på löpande band och – hemska tanke – mitt i stressen råka felbehandla en patient som kanske till och med dör. Och allt blod. Och all jour. Puh, tänker jag.

Operasångerska ska vi bara inte tala om. Hur kunde jag ens tänka tanken? Visst, jag gillar att sjunga högt och starkt, men gillar jag opera? Nej, inte särskilt. Man hör ju inte vad de sjunger. Stå där kväll efter kväll, utklädd till Birgit Nilsson, och undra.

”Inte” behöver alltså inte vara fel. Det kan rentav vara rätt, vilket också får allt mer stöd i forskning som menar att alltför positivt tänkande kan vara direkt skadligt.

I Barbara Ehrenreichs ”Gilla läget: hur allt gick åt helvete med positivt tänkande” och Bob Knights ”The power of negative thinking” drivs tesen att en viss mån av pessimism är positiv.

Och det finns efterfrågan. Studiecirkeln ”Negativt tänkande” här i Göteborg blev fulltecknad på nolltid. Kursledaren, som är psykolog och doktorand i praktisk filosofi, menar att ”det behövs en motkraft till det positiva tänkandets tyranni, som blivit en farlig samhällsnorm på både individ- och samhällsnivå”.

Våra förfäder var ständigt förberedda på motgångar – var det inte missväxt så var det pest eller kolera. Det ska vi vara glada för. Att tänka negativt och föreställa sig värsta tänkbara scenario – till exempel inför en storm eller flodvåg – kan vara helt avgörande för utfallet.

Även i arbetslivet borde negativa tankar uppmuntras. Om ingen vågar ställa kritiska frågor på grund av risken att kallas nejsägare görs ingen riskanalys – med it-bubblor och finanskrascher som följd.

Den som enbart tänker positivt har helt enkelt inte tillräckligt bra verktyg för att hantera livet.

Så det verkliga carpe diem eller mindfulness handlar alltså om att inte bara se det vackra och mysiga – utan att också se och acceptera det fula och smärtsamma. Livet är inte roligt alla gånger. Det är också lidande. Fråga Buddha.

Hur som helst är jag alltså riktigt nöjd med ganska många saker jag INTE gjorde.

Fast vänta nu … är det verkligen ett tecken på negativt tänkande, eller blir det snarare tvärtom?

Fasen också, nu tänkte jag positivt igen. Det var väl inte bra?

 

Carin Hjulström

 

Mamma tackar och hälsar

De brukar ha namn som Sven, Tomas, Anders eller Monika – de främmande människor som tar kontakt med mig via Facebook, e-mail eller i affären. De undrar om de får skicka en hälsning till sin gamla fröken?

Den gamla fröken är alltså inte jag. Det är min mamma, som under trettiosju år var lärare på Sörgårdsskolan i Mölndal.

Som förskolebarn utgick jag självklart från att hon var den bästa fröken i världen, eftersom hon var min mamma. Som tonåring förutsatte jag på motsatt vis att hon förmodligen var världens tjatigaste fröken, eftersom hon var min mamma.

Själv har jag aldrig haft henne som lärare, men det står allt mer klart för mig att hon, på riktigt, måste ha varit något alldeles speciellt.

För det är det de säger, alla de där som tar kontakt med mig, att det var tack vare henne de hade så lätt för sig i gymnasiet, tack vare henne de nu är ingenjörer, sjuksköterskor, bibliotekarier eller vad de nu blivit. De säger att hon såg igenom den truliga, blyga eller bråkiga högstadieelev som just han eller hon var. De berättar om roliga lektioner, om en fröken som verkade älska att stå på den upphöjda lilla scenen vid katedern och spela ut sitt register, som försåg dem med böcker, tog med dem på teater och öppnade dörrar. Och att det bästa hon visste verkade vara att se ungdomar häpna när de såg världen växa och upptäcka hur roligt det var att lära sig nya saker.

När jag tänker tillbaka på min egen skolgång finns det förstås sådana lärare även där. Fröknar och magistrar som gjorde lektionerna till ett äventyr, som fick en att glömma att det var dubbeltimme och nästan känna separationsångest när det ringde ut.

Fast alldeles i början var det viktigaste att fröken var snäll. Och snällare lärare än fröken Röök fick man leta efter. Alltid leende, snäll och tålmodig, aldrig otäckt sträng.

Bland högstadiets många ämneslärare minns jag bara de mest udda. Som religionsmagistern som försökte uppfostra oss med skämtsamma bibelord som ”du skall icke hava begärelse till din nästas papper” när det vankades skriftligt prov. Och musikläraren, med platåskor och för korta jeans, som satte ihop ett blandband med kända klassiska kompositörer och symfonier som vi borde kunna och pumpade ut musiken i uppehållsrummet i veckor. Den kunskapen sitter än.

Åren på gymnasiet präglades av möten med akademiker som kanske hade hoppats på en tjusigare karriär inom universitetet men nu fick nöja sig med gymnasielärartiteln. Talangen och föreläsningskarisman skymde gudskelov oftast bitterheten. Inte minst hos eleganta historieläraren Raoul som berättade om skeenden i världen så spännande att vi satt som tända ljus och matematikläraren Assar som aldrig tröttnade på att förklara differentialekvationer för tröga studenter som borde vetat bättre än att välja naturvetenskaplig linje. En kompakt äldre dam i vit rock och Margaretaflätor gjorde också ett outplånligt intryck genom att berätta om en biologilaboration som gick så snett att den därefter blev förbjuden. Va? Fatta! (En grupp elever skulle titta i mikroskop på sin egen kromosomuppsättning för att själva kunna se att flickorna var xx och pojkarna xy. Men en av pojkarna visade sig ha uppsättningen xxy och fick inför alla sina klasskamrater veta att han hade Klinefelters syndrom vilket leder till kvinnligare former, outvecklat manligt könsorgan och sterilitet. Glömmer det aldrig!)

Var och en som har gått i skolan vet att ALLT kommer an på lärarens kunskap och förmåga att nå ut. Morgontrötta hormonstinna ungdomar är ingen lek, det vet vi alla, men de bästa lärarna älskar sin scen och fortsätter att inspirera, locka, utmana och ställa krav.

Idag slåss många om en plats i rampljuset, drömmer om ett liv på scenen och att få bekräftelse från hängivna fans. Och så kastar de sig in i en stenhård musikbransch och slutar – i bästa fall – som ett lördagsavbrott i shoppinglunken på Frölunda Torg.

Tänk om hälften av dem som nu söker till Idol istället satsade på att bli stjärnor i en annan bransch där det finns massor av scener, riktiga jobb med en fast lön och, framför allt, en stor skara unga som kan bli lojala fans om showen funkar.

Kanske är det dags för ett ”Lärarnas Idol” där jury och tv-tittare vaskar fram de unga män och kvinnor som kan göra Sverige till en kunskapsnation igen.

Sven, Tomas, Anders, Monika och alla andra – mamma tackar och hälsar. Själv vill jag tacka skolan för en väldans massa kunskap. Önskar bara att jag kom ihåg allt.

 

Carin Hjulström

 

Vilken tur att jag inte …

Det sägs att när man ligger på sitt yttersta kommer man inte att ångra det man gjorde, bara det man INTE gjorde.

Men jag börjar undra om det stämmer.

När jag ser tillbaka på mitt liv är jag uppriktigt glad och tacksam över en massa saker som jag INTE gjorde.

Jag blev till exempel inte balettdansös, som jag drömde om som liten flicka. Efter att ha sett Alexander Ekmans briljanta tv-uppsättning av ”En midsommarnattsdröm” i helgen inser jag att den precision och grace som de dansarna gav uttryck för hade min kropp aldrig – oavsett ansträngning – kunnat prestera. Jag hade blivit en kass och klumpig ballerina och jag hade redan slitit ut min kropp och gått i pension.

Jag blev ju inte heller fotomodell (ja, skratta ni) som jag och mina tjejkompisar drömde om när vi var elva-tolv eftersom man då fick något slags objektivt kvitto på att man var söt. Eller ännu hellre snygg eftersom söt var något småtjejer var och snygg blev man när man kom i tonåren. Tänk om jag hade försökt mig på en karriär där självsvält och droger är vardag och allt går ut på att andra människor ska tycka att man är vacker och mager nog för att duga till att sälja någons varumärke. Som tjugo centimeter för kort, tjugo kilo för tung och alldeles för glad för att bli bra på svåra modefoton hade jag inte blivit något annat än en katastrof. Varumärken hade gått i konkurs.

Inte blev jag ridlärare heller. Gudskelov. Som jag hade fått stå och frysa i kalla ridhus för en usel lön. Och inte veterinär, trots alla drömmar om att bota hundvalpar och flaskmata moderlösa kalvar. Nu, när jag har sett på tv att en modern veterinär kan vara tvungen att stycka en dödfödd kalv medan den ligger kvar inuti i kon (jo, det är säkert!) är jag djupt tacksam att jag slapp.

Men läkare då? Ångrar jag ändå inte att jag valde bort mitt absoluta drömyrke? Snälla nån, det går ju inte en dag utan att man läser i media om de förfärliga förhållandena på våra vårdcentraler och sjukhus. Tänk att tvingas uppleva nedskärning efter nedskärning och omorganisationer på löpande band och – hemska tanke – mitt i stressen råka felbehandla en patient som kanske till och med dör. Och allt blod. Och all jour. Puh, tänker jag.

Operasångerska ska vi bara inte tala om. Hur kunde jag ens tänka tanken? Visst, jag gillar att sjunga högt och starkt, men gillar jag opera? Nej, inte särskilt. Man hör ju inte vad de sjunger. Stå där kväll efter kväll, utklädd till Birgit Nilsson, och undra.

”Inte” behöver alltså inte vara fel. Det kan rentav vara rätt, vilket också får allt mer stöd i forskning som menar att alltför positivt tänkande kan vara direkt skadligt.

I Barbara Ehrenreichs ”Gilla läget: hur allt gick åt helvete med positivt tänkande” och Bob Knights ”The power of negative thinking” drivs tesen att en viss mån av pessimism är positiv.

Och det finns efterfrågan. Studiecirkeln ”Negativt tänkande” här i Göteborg blev fulltecknad på nolltid. Kursledaren, som är psykolog och doktorand i praktisk filosofi, menar att ”det behövs en motkraft till det positiva tänkandets tyranni, som blivit en farlig samhällsnorm på både individ- och samhällsnivå”.

Våra förfäder var ständigt förberedda på motgångar – var det inte missväxt så var det pest eller kolera. Det ska vi vara glada för. Att tänka negativt och föreställa sig värsta tänkbara scenario – till exempel inför en storm eller flodvåg – kan vara helt avgörande för utfallet.

Även i arbetslivet borde negativa tankar uppmuntras. Om ingen vågar ställa kritiska frågor på grund av risken att kallas nejsägare görs ingen riskanalys – med it-bubblor och finanskrascher som följd.

Den som enbart tänker positivt har helt enkelt inte tillräckligt bra verktyg för att hantera livet.

Så det verkliga carpe diem eller mindfulness handlar alltså om att inte bara se det vackra och mysiga – utan att också se och acceptera det fula och smärtsamma. Livet är inte roligt alla gånger. Det är också lidande. Fråga Buddha.

Hur som helst är jag alltså riktigt nöjd med ganska många saker jag INTE gjorde.

Fast vänta nu … är det verkligen ett tecken på negativt tänkande, eller blir det snarare tvärtom?

Fasen också, nu tänkte jag positivt igen. Det var väl inte bra?

 

Carin Hjulström

 

Vad ska man tro på?

”Nu ska solens alla rara strålar komma att lysa över dig. Det ska vara ett tecken på att du ska få det gott i allt som rör kärlek. Glädjen finns hos dig och du verkar vara både sund och frisk.”

Hemmets Journals horoskop för mitt stjärntecken jungfrun, nu under vecka 40, kändes kanske inte så trovärdigt men ändå uppmuntrande.

– Vad står det om mitt? frågar mannen på andra sidan bordet. Fisken.

– Det står att … ”Förändringar i din kärlek kan komma nu. Du kan bli ledsen, du kan bli glad. Vilket vet du bäst själv.”

– Åh, säger han syrligt. Jag kan bli ledsen, jag kan bli glad? Snacka om helgardering! Tror du på den där skiten?

– Inte ett skvatt, säger jag. Men det är ändå kul att läsa.

Han skakar på huvudet.

– Ingenting kan få mig att tro på sådant trams. Vem fan har förresten bestämt att jag ska vara fisk?

– Du menar vilka stjärntecken som är vilka?

– Exakt, säger han.

– De gamla babylonierna antar jag. Såvida det inte var egyptierna eller perserna. Jag minns inte riktigt.

– Men att jag skulle vara just fisk. Hur kom de fram till det?

– Det beror väl på hur solen stod när du föddes, försöker jag.

– Jamen, babylonierna levde ju för evigheter sedan. De kunde väl inte veta hur solen skulle stå när jag föddes? Och varför just fisk?

– Ingen aning. De utarbetade bara ett system som bygger på att människan påverkas av hur solen, månen och några av planeterna står i förhållande till varandra när en människa föds.

– Och om det blir planerat kejsarsnitt då? Om ungen föds en vecka före utsatt tid. Vad händer då?

– Fråga inte mig.

– Vem ska jag fråga då? Och vem bestämde vilka jävla planeter som skulle räknas med?

– Kanske var Venus, Mars, Jupiter och några till de enda planeter stjärntydarna kunde se med blotta ögat.

Han drack ur det sista ur kaffekoppen.

– Och i förhållande till varandra, säger han tillgjort. Vad menas med det?

– Det har kanske med vinklarna mellan himlakropparna att göra, försöker jag. Trettio graders vinkel, sextio grader och så vidare…

Han lägger armarna i kors över bröstet.

– Och vem bestämde det då? Att det skulle vara just de vinklarna? Trettio grader istället för kanske … tjugofyra eller femtiotvå?

– Det var inte jag som uppfann astrologin.

– Nä nä, men man måste väl få fråga?

– Man måste väl få svara, säger jag.

– Finns det överhuvudtaget några vetenskapligt belägg för astrologi och horoskop? fortsätter han.

– Tror inte det. Förr var det sammankopplat med astronomi och matematik, men nu räknas det som en pseudovetenskap.

– Det var då för väl, säger han och tycks pusta ut. Att de ens iddes komma på skiten.

Egentligen orkar jag inte prata mer, men jag kan inte låta bli.

– Det är väl inte så konstigt, säger jag. Solen har dyrkats i nästan alla religioner och filosofier runt om i världen. Stjärntydare förekommer till och med i Bibeln. Är det inte naturligt att människor har försökt förstå sina liv och velat se in i framtiden?

– Äh, säger han. Gud då? Var kommer han in i bilden?

– Gud? Tja, vissa trodde nog att gud var en synonym för solen.

– Så gud eller solen eller kanske något slags öde har bestämt våra liv och liksom ”skrivit” om det i stjärnorna genom olika vinklar? Snacka om långsökt sätt att kommunicera. Jävligt dålig PR-byrå.

– Det är i alla fall vad astrologerna tror, tror jag. Vissa trodde också att människan var ett slags mikrokosmos som var en spegelbild av världsalltets makrokosmos. Det som fanns i det ena fanns också i det andra.

Han gapskrattar.

– Det där är banne mig löjligare än de där psykopaternas idéer om att småpojkar vill gifta sig med sin mamma och flickor med sin pappa!

Han försöker dricka ur koppen igen trots att den redan är tom.

– Du menar kanske psykoanalytikerna, Freud och Jung? Att mamman och pappan var inblandade trodde stjärntydarna redan för flera tusen år sedan. Solen visar relationen till pappan och månen till mamman.

– Du skojar? Det var ta mig tusan det dummaste jag har hört! Vad säger den där skitläran om hur jag är som person då? Ge mig fiskens personlighet!

Jag bläddrar bland tidningar och länkar tills jag hittar en generell beskrivning:

– Fiskarna är förvirringens och otillfredsställelsens stjärntecken. Obesvarade frågor, osäkerhet och hjälplöshet hör stjärntecknet till.

Tystnaden lägrar sig.

– Det var som fan, säger han till sist. Står det något om pengar och spel?

Jag letar lite till.

– För vecka 40 står det ”I spel med hästar har du lyckan och vinner en slant. Din ekonomi ska vara god nu.”

– På riktigt, frågar han?

– Ja. Titta själv, säger jag.

– Det är ju så förbannat idiotiskt att man får lust att lämna in en Harry Boy. Men säg inget till någon. Lova.

 

Carin Hjulström

 

 

 

 

 

Vi är avbockningsturister

Till slut hade jag tittat på bilderna av Azorernas fantastiska vulkansjöar så många gånger att det kändes som om jag redan hade sett dem.

Om jag någon gång skulle komma i väg till den lilla ögruppen i Atlanten skulle det egentligen mest handla om att bocka av en synupplevelse jag redan hade haft. Med den skillnaden att bilderna på datorn var tagna i bästa tänkbara väder och mest fördelaktiga vinkel. Jag var less på Azorerna utan att ens ha varit där.

Efter att ha konsumerat femtioelva historiska dokumentärer om Machu Picchu känns det lite likadant. ”Not been there, but done that”.

Säkert har många fler än jag besökt ”orörda paradisöar” i Thailand för att upptäcka att man delar upplevelsen med ett par hundra tjattrande och selfie-fotograferande japaner, kineser och ryssar. Under OS i Rio lär det ha varit fem timmars kö för att ens komma upp till Jesusstatyn, där tiotusentals turister trängdes för att ta de obligatoriska bilderna. Detta samtidigt som flashiga helikopterbilder på statyn, vyerna och berget vevades i TV och på bildskärmarna tusentals gånger varje dag.

Är det inte något konstigt med det? Onödigt, liksom. Som om vi har blivit avbocknings-turister.

Vi reser bara mer och mer. Och eftersom vi har hektiska liv vill vi förstås ha garanterat lyckade upplevelser den korta tid vi är iväg. Vi bor gärna på hotellkedjor som vi vet att vi gillar, äter på restauranger vi fått rekommenderade och kollar in alla sevärdheter man bör se. Och plåtar dem förstås.

Men var vi egentligen där? Det ytliga resandet går fort, vi vet vad vi får och det smakar ungefär likadant överallt. Ungefär som på McDonalds.

Men det ytliga resandet gör heller inte anspråk på någon djupare förståelse för resmålets kultur och människorna som bor där. Så kanske det måste bli det i globaliseringens tidevarv, tänker jag. Hur skulle det annars vara?

Därför känner jag mig närmast påkommen när en professor vid Princetonuniversitetet påpekar i en debattartikel att vi inte alls befinner oss i globaliseringens tidevarv. Va? Vad stod det? Det kan väl inte stämma?

Jo, Harold James, professor i historia och internationella relationer, menar att globaliseringen har varit på tillbakagång de senaste tjugo åren! Redan i slutet av nittiotalet blev stater och människor så rädda för alla de möjligheter som verklig globalisering skulle åstadkomma (hjälp, hjälp, japanska bilar kommer att översvämma de amerikanska vägarna!) att en grogrund för nationalism och isolationism uppstod. Det är isolationismen, inte globaliseringen, som är vår tids tydligaste trend. Oupps.

Och Harold James tror att det har att göra med vårt frekventa resande, och framför allt HUR vi reser.

Den tydligaste symbolen för det ytliga resandet är de gigantiska kryssningsfartyg som är så populära nu. Reseföretagen fraktar tiotusentals passagerare runt i Karibien eller Medelhavet och då och då erbjuds några timmars besök i land – Suckarnas bro i Venedig, check. Parthenon i Aten, check. Lutande tornet i Pisa, check. Sedan återvänder resenärerna till sin trygga hytt med barerna, restaurangerna, poolerna, skridskobanan, klätterväggen och den tropiska regnskogen inom bekvämt avstånd.

De historiska platserna slits ner av dessa horder av besökare och områdena runt omkring har sedan länge förvandlats till charmlösa marknadsplatser. Resenärernas upplevelse präglas mer av turistströmmarna i sig än av den kultur de tror sig uppleva.

Förr tog det tid att resa. Lång tid. Därför var man också tvungen att stanna ett bra tag när man väl kom fram. När Winston Churchills besökte Franklin Roosevelt i Washington strax efter USA:s inträde i andra världskriget stannade han i mer än tre veckor. Närmare bestämt bodde Churchill hos Roosevelt i Vita huset i 24 dygn! Så fick också den färska alliansen mellan England och USA tid att verkligen fördjupas. Och de vann kriget.

Princeton-professor James menar att vi måste förändra vårt förhållningssätt till resande. Först när vi stannar längre och lär känna folk på plats kan vår rädsla för främlingar och andra kulturer påverkas. Han tror till och med att om världens ledare tillbringade mer tid ihop och verkligen lärde känna varandra skulle förståelsen mellan folken öka och världen bli en bättre plats att leva på.

Det är ju en helt jävla galen tanke. Fast jag gillar den.

 

Carin Hjulström