Carin Hjulström

"När det måste bli nåt vettigt sagt"

Göteborg

Att vara eller inte vara …

Att vara eller inte vara … i Göteborg.

Att flytta eller inte flytta … till Stockholm.

Frågeställningen har hängt mig i hasorna hela arbetslivet. Ska man jobba på där man är och inte svika sitt ursprung eller tillåta sig att följa strömmen och bege sig dit godsaker finns i överflöd?

Det är dubbelt. Att ge sig av kan vara att ge upp, men också att våga gå vidare.

Allt skulle vara annorlunda om jag hade haft mitt hjärta och min gärning i fordonsindustrin. Om jag ville arbeta med framtidens smarta bilar hade Göteborg varit den mest lockande platsen i Sverige med spetskompetens, spännande sammanhang och internationella karriärmöjligheter inom räckhåll. Eller om jag hade brunnit för shipping. Då hade jag tyckt att Göteborgs hamn – Skandinaviens största – var den absolut mest attraktiva arbetsplatsen i norra Europa.

För visst är det många näringar som bubblar av kraft och pondus i Göteborg. Men när det kommer till vissa kreativa branscher är det inte riktigt så.

Raden av namn som av olika skäl gett sig av från stan är lång – från Kent Andersson till Per Andersson. Båda personifierade de Göteborg. Ändå flyttade de till Stockholm. Till och med Håkan Hellström provade. Gudskelov tog han sitt förnuft till fånga och flyttade hem igen. Håkan ska bo i Haga och spela på Ullevi och hör sen!

Tacka vet jag Peter Apelgren, Annika Andersson och Triple and touch som alltid varit trogna sitt Västsverige.

Just så har även jag, patriotiskt, hyllat överlevarna. De som inte går med på att åderlåta stan till förmån för Stockholm. Med en dåres envishet har jag hävdat att det går att leva ett spännande och kreativt liv med utgångspunkt från Avenyn. Det är väl bara bra att inte vara en del av kindpussandet i Stockholm och stå fri från 08-perspektivet? Det bästa med Stockholm är ju tåget tillbaka till Göteborg, Sveriges framsida! Det vet varenda kotte.

Men nu är som sagt inte alla branscher som den tunga industrin. Det går inte att blunda för att den göteborgska mediebranschen inte förmår erbjuda några alternativa karriärvägar.

Den som har jobbat på GP eller GT i hundra år, för att sedan tvingas sluta i något av alla oräkneliga sparpaket, har ingenstans att gå vidare. I Göteborg finns inga jobb som press-sekreterare på myndigheter, departement eller riksdagspartier. Inga magasin eller mediahus.

Den som lasas ut från SR eller SVT har inga andra spännande dörrar att knacka på, för det finns inga andra tv-kanaler, inga andra arbetsgivare. Jo, förresten. Vi har ju Bingolotto. I åratal har samma människor vandrat fram och tillbaka mellan Bingot och Debatt, förlåt Opinion Live. In och ut. Ut och in.

Det finns förstås lysande undantag. Som reklambyrån Forsman Bodenfors, designbyrån Stylt och spelutvecklingsföretagen. Gemensamt för dem är att de har satsat internationellt, utan att ta omvägen om Stockholm. Mycket imponerande, men kräver att man är fler än en.

Jag är femtiotre år. Jag har levt hela mitt liv i den här staden (även om jag tekniskt sett bor i Mölndal). I tjugosju år har jag bott i samma hus vid samma sjö och tagit samma buss in till samma Aveny.

Ska jag bara vara här? Aldrig prova något annat för att jag är så säker på att det här är det bästa?

Medan jag grunnar på detta hittar jag ett gammalt lustigt tidningsklipp: ”Göteborgare tar över Stockholm! Var femte nyinflyttad stockholmare kommer numera från Göteborg och i snitt flyttar sju göteborgare om dagen dit. Detta har lett till att såväl ordvitsande som ordet ”gött” har blivit vanligare i huvudstaden.”

Ja, utan ordvitsande och det som är ”gött” vore det förstås svårt att leva. Plötsligt börjar en tanke ta form – det kanske är dags för mig att se vad som finns att hämta på ”andra sidan”? Man kan lämna och komma tillbaka. Det bästa med att resa bort är att en dag komma hem.

Om jag hyr ut ett rum hemma kan jag kanske provbo och med egna ögon se hur det är? Bara för att ha gjort det.

Sedan går det fort. Jag hittar en lya där, och hyr ut gästrummet här. Sedan packar jag in hunden och datorn i bilen och sätter kurs mot Stockholm.

Kanske blir det fantastiskt, kanske blir det förfärligt. Men jag gör i alla fall ett försök. Häng med! Fortsättning följer. Och please, Göteborg, wish me luck! Jag har alltid mitt hjärta kvar här.

 

Carin Hjulström

Västlänken – silade mygg och svalda kameler

Det finns inga resurser.

Visst har vi hört det förut? Men nu kan vi slå fast, det gäller inte längre. I alla fall inte här i Göteborg. Tvärtom verkar vår stad hysa i det närmaste outtömliga tillgångar när det gäller engagemang, upprop, demonstrationer, debattartiklar, ja gud vet allt, i syfte att värna samhällets bästa.

 

Men all denna energi har inte plöjts ner för att stoppa segregationen, gängkrigen och skjutningarna. Inte heller för att jobba aktivt mot nyfattigdom och hemlöshet. Nej, nej. Dessa tusentals timmar och miljontals kilojoule har satsats på att älta ett nästan tio år gammalt beslut som är fattat i god demokratisk ordning.

Ja, nej, jag kan inte hålla mig längre. Det handlar om Västlänken, såklart.

Ser man till det oerhörda engagemang som har vaknat hos högutbildade medelålders och äldre män (för det är framför allt män som går igång på det här) är uppenbarligen resurser vårt minsta problem.

Så många djupt tänkande människor har lagt så mycket tid och energi på att försöka peka på vilka kostnadsberäkningar som eventuellt kunde ha gjorts på ett annat sätt, lista ut vilka dolda agendor politiker och tjänstemän i regionen kunde ha haft och uppskatta hur ”oerhört få” som skulle kliva av och på vid till exempel Västlänkens station i Haga. Allt detta samtidigt som vi står inför enorma utmaningar som verkligen kräver regionens resurser. Segregation, nyfattigdom, arbetslöshet, bostadsbrist… Nog är det lite pinsamt?

Minns ni när internet var nytt? Ingen kunde då föreställa sig exakt hur det skulle användas. Det utkristalliserade sig först när de digitala motorvägarna byggdes ut och användarna kunde pröva sig fram.

Minns ni när sms såg dagens ljus? Kortfattade textmeddelanden skapades för militära sammanhang där kort ljudlös ordergivning kunde vara till nytta. Ingen begrep då att det skulle snappas upp av unga människor och snabbt bli ett av de vanligaste sätten att kommunicera.

Att försöka förutspå framtidens användarmönster med hjälp av gammal kunskap går helt enkelt inte. Vi kan bara försöka skapa förutsättningar.

Självklart skulle förankring och kommunikation om Västlänkens nödvändighet ha gjorts annorlunda och skötts bättre. Men alla som på allvar satt sig in i vilka utmaningar vi står inför i framtiden, i konkurrens med andra regioner, ser den omedelbara nyttan med projektet. Vi kanske inte satsar hundra procent rätt, men vi skapar i alla fall förutsättningar.

Varför är man då emot? Tja, det är klart att om man tycker att vi ska fortsätta att ha det som vi har det eftersom det var bra förr – då blir Västlänken fullständigt obegriplig. Likadant om man inte riktigt orkat läsa på eller bryr sig mer om hundralapparna i den egna plånboken idag än om att skapa en hållbar och framgångsrik stad i framtiden.

Det är bisarrt att beslut som vi verkligen BORDE ha protesterat mot mer eller mindre har lämnats därhän. Varför hojtar inga arga gubbar om kommunaliseringen av skolan? Eller införandet av New Public Management inom vården? Rapporterna från PISA- och OECD visar ju nu de långsiktiga konsekvenserna. Det är, som Jan Björklund sa rakt ut, amatörer som sköter skolan idag, i den meningen att kommunala politiker i Sveriges 290 kommuner rimligen inte kan ha spetskompetens inom lärande och pedagogik.

NPM röstades igenom i riksdagen 1988 utan diskussion. Det var något Ronald Reagan hade provat i USA utan framgång. För varje år som går blir det allt tydligare hur dyrt och ineffektivt det var att börja betrakta sjuka människor som om de vore bilar som kunde skickas runt hur som helst i en fabrik med interndebiteringar och en helvetisk administration som följd.

Myggen silas, kamelerna sväljs. Idag framstår Frida Boisens och GT:s kampanj för en folkomröstning om trängselskatten inte bara som genant utan närapå omoralisk. Ren populism i ett illa maskerat försök att rädda ett sjunkande tidningsskepp. Resultatet? Att respekten för demokratiskt arbete sjönk till botten. En kampanj som bara gynnade alla andra regioner än den här. Och hur många unga människor i Göteborg ser politiker som ett spännande yrkesval idag?

 

Men istället för att gå runt och vara irriterad försöker jag tänka att vi har definierat en fantastisk resurs. Vi har alltså en stor grupp handlingskraftiga mogna män som är beredda att offra tid och energi, och till och med sin heder, för samhällets bästa.

Låt oss bara försöka styra in detta stadens nya gäng på en annan väg. En väg där målet är att göra nytta istället för att undergräva demokratiska principer, slita sönder partier och förstöra fikapauser och middagsbjudningar.

Låt oss ge dessa halvgoa gubbar en vänskaplig knuff i en gemensam riktning så att de kan göra GOTT för staden istället för att strö grus och sten på en taskigt underhållen tågräls.

Länge leve demokratin, för Göteborg, i framtiden!

 

Carin Hjulström

 

 

”Fortsätt, när mörkret kommer och allt gör ont…”

Varje kväll innan jag somnar måste jag lyssna på en sång. Det spelar ingen roll hur jag mår, hur trött jag är och kanske frusen, för när jag hör de första plockande tonerna från gitarren så blir jag alldeles varm och mjuk. Det är något med den där melodin och den oskuldsfulla pojkrösten som får mig att fyllas av bilder från min uppväxt. När Håkan sjunger: ”Änglarna har åkt på pisk, gårdarna är grönsvarta” ser jag mig själv liksom uppifrån i ett vårljust Göteborg. Året är 1980 och storebrorsan och jag vandrar över Överåsberget, ner mot E 6:an. Vi korsar den trafikerade bron vid spårvagnshallarna och svänger av mot Gårda. Ruffiga, skitiga Gårda. Det är där, i rivningskåkarna, replokalerna ligger, där band från halva stan skapar musik och väver drömmar. Jag hör jublet från en match borta på Gamla Ullevi och känner dofter av damm och gräs den första riktigt varma dagen som annonserar att det snart är sommar i stan.

Jag ser uppspelta bandmedlemmar, till fots kånkandes på ett astungt, gulmålat elpiano, köpt för en förmögenhet från någon som spelat med Nationalteaterns rockorkester. Genom hela Gårda bär vi det, sedan uppför alla trappor till vår korridor, vår lokal. Kanske blir vi världsberömda… kanske blir vi ingenting. Nervösa är vi, inför den stundande spelningen på Nya Ullevi. Fredsgala och fyrtiotusen på läktarna. Oro för att ljudanläggningen inte ska räcka till (vilket den inte heller gjorde, folk trodde att vi spelade punk). Där står pojkvännen jag just har gjort slut med, den första men inte den sista. Han är fortfarande kvar i bandet. Hur ska det bli nu?

Håkan sjunger vidare. ”Du kanske aldrig når dit du vill nå, men du når mig. Du kanske aldrig får den du vill få, men du får mig.” Här händer det att jag börja gråta. Inte för att jag är ledsen utan för att jag överväldigas av alla möjligheter som låg öppna för oss då och vetskapen om att det nu går att börja summera. Var hamnade vi? Hur blev våra liv? Vilka av dem vi växte upp med nådde dit de ville nå?

Jag upphör aldrig att fascineras av musikens förmåga att öppna sinnen och minnen. Plötsligt är jag bara där, då när ingen av oss visste vart vi skulle ta vägen och vad vi skulle leva av. Vi visste inte vilka vi var, inte om vi skulle överleva vår trettioårsdag.

När sången, som heter ”Valborg” klingar ut med violinernas pizzicato är jag så fylld av sentimentalitet att jag måste ha mer. En låt till. En som pekar mer framåt än bakåt. Och då blir det alltid ”Du är snart där”. Håkan Hellström igen, förstås. Helst versionen från Skansen i somras, när Helen Sjöholm och Tomas von Brömssen gästade. Texten och musiken öppnar nya dörrar. ”Fortsätt, när mörkret kommer och allt gör ont, fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod, som ett hjärta som vägrar sluta slå…”

Precis så kändes det att fylla femtio, tänker jag. Och kanske också sextio, sjuttio, åttio och nittio. Strax därpå kommer de fraser som har burit mig genom det senaste året. ”Där under träden, bakom stängslet, finns en stig för dig. Fortsätt.” Och då ser jag alltihop: träden, staketet jag ska över och den underbart lummiga stigen där bakom. Sedan kommer det allra vackraste, fraserna som bara strålar av ljus: ”Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än.”
Och där är det som om Håkan hjälper mig att se på de kommande fyrtio-femtio åren på ett helt nytt sätt. Det är klart att det bästa inte har hänt än! Det är kvar och ligger där framme och väntar. Bara fortsätt.

Att han sedan sjunger vidare: ”Ljug för mig, ljug för mig att allt det bästa inte hänt än”, det skiter jag i. För då har hoppet redan slagit rot.
Och nu är det som att alltihop – då och nu – smälter samman. Håkan på Ullevi i ett förhoppningsvis försommarvarmt Gårda. Då kommer jag att vara sjutton år, och femtio, samtidigt. Jag kommer att ha allt det bästa framför mig och samtidigt halva livet bakom mig.

Jag kanske aldrig får den jag vill få, men jag får dig, Håkan.

Carin Hjulström