Carin Hjulström

"När det måste bli nåt vettigt sagt"

män och kvinnor

Faran av körsång

Han är orolig för mig, min son. Inte bara så där lite klädsamt, utan faktiskt på riktigt. Han går igång, argumenterar och tjatar, vägrar liksom släppa ämnet.

Det som skrämmer honom är att jag skulle bli religiös. Ända sedan jag gick med i kyrkans gospelkör har han med jämna mellanrum uttryckt sina farhågor. Det sker ofta i samband med att jag råkar gnola på någon refräng eller använda uttryck som ”i vår församling”, ”på gudstjänsten i söndags” eller ”visste ni att alla oblater är glutenfria nuförtiden?”

– Du får fan inte gå och bli kristen morsan! säger han och höjer ett varningens finger.

– Svär inte, säger jag och frågar vad som i så fall skulle vara så fruktansvärt med det.

– Fattar du hur mycket skit det står i Bibeln? Folk slaktar varann till höger och vänster, de offrar sina barn till Gud och kvinnan ska tiga i församlingen. Tycker du att det är rätt kanske?

– Absolut inte. Men att sjunga i en gospelkör är inte samma sak som att tro på allt som står i Bibeln.

– Men ni sjunger ju om Gud och tro och sånt.

– Jo, men du pratar om Gamla Testamentet som skrevs för tretusen år sedan, av män, om män. Klart att en del konstigheter hamnade där.

– Som om det skulle vara något skäl?! Det gick inte en dag på IT-Media-linjen utan att det pratades källkritik. Utan tillförlitliga källor blev man underkänd. Och vad är Bibeln? En enda jättestor otillförlitlig källa!

– Visst, den är författad under en otroligt lång period och dessutom avskriven och översatt ett oändligt antal gånger men man kan inte bara vifta bort den, säger jag.

– Du hör väl hur otillförlitligt det låter? Bibeln hade blivit underkänd idag.
Varje gång vi har den här diskussionen tvingas jag fundera på två saker: dels vad jag kan och tycker om Bibeln, dels hur det egentligen påverkar mig att befinna mig i kyrkorummet och sjunga de där gospellåtarna.

Annika Borgs utmärkta lilla bok ”Bibeln på mitt sätt” är ett bra sätt att snabbt fräscha upp minnet. Bibeln är ju ändå den mest inflytelserika samling texter vi har i vår kultur och har inspirerat och provocerat i alla tider, från Bergman till Dylan och Madonna.

Borg lyfter inte bara fram de populära och älskade texterna, utan ägnar minst lika stort utrymme åt de problematiska och omdebatterade. ”Kan man vara feminist och kristen?” är en av frågorna hon ställer, liksom varför vissa ska vara härskarfolk och andra undersåtar. Och hon ägnar ett helt kapitel åt det hon kallar Bibelns svarta sidor. Som historien om Abraham och Sara som efter många år till sist lyckas få ett barn, sonen Isak.

En tid därefter satte Gud Abraham på prov: ”Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som ett brännoffer på ett berg.” Abraham tog med sonen till offerplatsen och pojken frågade: ”Far, här är eld och ved, men var är fåret som ska offras?” ”Min son, sade Abraham, Gud utser åt sig det får som ska offras.”

Inte förrän i allra sista stund visade sig en ängel och Abraham hejdades. Som tack för offerviljan sa Gud : ”Eftersom du inte vägrade mig din ende son ska jag välsigna dig och göra dina ättlingar talrika som stjärnorna på himlen.”

Vad Sara tyckte om att maken tänkte bränna hennes efterlängtade son på bål står det inget om. Inte heller vilket trauma Isak måste ha gått igenom. Det är en vidrig historia.

– Men det är inte sånt här man predikar om i kyrkan idag, försöker jag. På ”våra” gudstjänster pratas det om öppenhet, gemenskap, allas lika värde och rätten att vara sig själv. Inget dömande. Ingen skrämsel.

– Äh. Sånt kan man ju läsa i vilken självhjälpsbok som helst, säger han. Och det där att Eva skapades av Adams revben, hur försvarar du det?

Det gör jag inte. Istället refererar jag till den andra skapelseberättelsen, som Borg så klokt letat fram. Den som finns i första Mosebok men inte alls är lika känd som den berömda frasen om revbenet. Där står: ”Gud sade: Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. Till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.”

– Den har jag aldrig hört, säger han.

– Det är inte förrän man går till källan som man kan göra sin egen analys.
Sedan säger jag till honom att han inte behöver oroa sig. Jag har ännu ingen aning om vad jag tror. Det enda jag vet är att man mår väldigt bra av att sjunga gospel. Och det känns rätt riskfritt.

Bananflugornas herrar

I media är den otrogne alltid en man. Francois Hollande, Tiger Woods, Hugh Grant, Aston Kutcher… Kvinnorna lyser nästan helt med sin frånvaro. En av världens få kända äktenskapsbryterskor, Anna Karenina, var inte bara påhittad utan tvingades också av sin författare, Leo Tolstoj, att hoppa framför tåget för att sona sitt brott. De verkliga männen kliver däremot obekymrat vidare både i livet och karriären.

Ändå finns det statistik som säger att kvinnor är otrogna lika ofta som män. Enligt en undersökning i tidningen Amelia har mer än var fjärde kvinna varit otrogen och nästan tio procent har till och med en pågående parallell relation. Ändå talas det tyst om detta. Kanske är kvinnor bättre på att bevara sina hemligheter? Vad vet jag.

I djurvärlden är otrogna honor däremot ett välkänt och mycket vanligt fenomen. Polyandri förekommer hos nästan alla arter, även sådana som klassificerats som monogama.

Varför det är så vanligt har forskarna varit osäkra på, men en studie från Current Biology pekar på att det kan handla om arternas överlevnad.

I ett försök delade man in bananflugor i två grupper. Honorna i den ena gruppen fick bara para sig med en utvald hane. Honorna i den andra fick para sig med hur många som helst. Efter femton generationer hade populationen med honor som bara hade en bananhane helt dött ut.

Varför kan man undra? De monogama honorna hade ju tvingats para sig med sina hanar oavsett hur bra eller dåliga deras gener var. Det gjorde till exempel att en kromosom som gör att det bara föds döttrar kunde sprida sig vidare, vilket förstås fick till följd att gruppen dog ut. I det fria valet vinner däremot alltid livskraftiga gener framför livsodugliga. Honornas otrohet kan alltså vara avgörande för att rädda hela arten från utrotning. Sug på den.

Nu är det ju möjligen en viss skillnad på bananflugor och män, men ändå. Principen kanske säger något.
Vilken svensk man vill då svenska kvinnor helst vara otrogen med? Mikael Persbrandt vinner nästan alltid. Men en undersökning från i fjol redovisade ett överraskande och smått ironiskt resultat. På första plats, med över tjugo procent av rösterna, hamnade ingen mindre än bananflugornas herre – Sean Banan.

”Sean Banan är ingen hunk, men han är kul, och kvinnor vill ha roligt med sin älskare, konstaterade undersökningsmakarna.” Skratt är alltså ett underskattat afrodisiakum.

Jag hade en gång en chef med en speciell syn på relationer. Han förstod inte hur man kunde lova att vara någon trogen. ”Man har ju bara ett liv. Hur skulle man kunna lova någon att avstå från en fantastisk upplevelse i detta enda liv?” Att begränsa varandra på det sättet, menade han, vore mer omoraliskt än otroheten i sig. Jag var gift och småbarnsmamma och fullständigt oförstående inför resonemanget. Fortfarande tror jag att argumentationen är rätt ovanlig. Däremot florerar ju en utbredd frikortskultur. (För den som aldrig hört talas om begreppet innebär det att båda parter i ett förhållande utser ett ”frikort” som man har den andres medgivande att ha sex med om tillfälle skulle ges.)

Att välja en internationell storstjärna är förstås riskfritt. Jag gissar att Scarlett Johansson, Beyonce, Leonardo di Caprio och Justin Bieber är populära friplåtar. Om det däremot står Gina Dirawi, Anton Hysén eller Farmen-André kan den pikanta relationsuppgörelsen förstås sluta annorlunda. Och redan där – i diskussionen om var gränsen ska gå – kan konflikten börja.

Det är intressant att så många vill leka med tanken, intressant att otrohet är så vanligt, både bland mäktiga män och hemlighetsfulla kvinnor. Vad säger det om oss? Hur mycket handlar om lust och bekräftelse och hur mycket handlar om att man vill samla på sig erfarenheter för att ha något att tänka tillbaka på när man sitter på hemmet?

Kanske är det rätt och slätt god planering inför ålderdomen som får en fjärdedel av kvinnorna att vara otrogna. Eller ett omedvetet uppdrag att rädda släkten från utplåning.

Och männen? Varför håller de på och varför låter de sig avslöjas? Kanske för att visa att de bland alla bananflugor i flocken ändå är herre på täppan. Att bli tagen med byxorna nere visar ju ändå att man har något mellan benen.