Jag ser dem på TV flera gånger i veckan – hundarna, hästarna, katterna, marsvinen, kaninerna och deras oroliga hussar och mattar. I program som Veterinärerna och SOS Djur är ingen krämpa är för liten eller för stor för att behandlas. Inga ansträngningar ska sparas för att familjens älskade medlem ska bli bra igen. Pengar pratar man aldrig om. Den ekonomiska faktorn existerar inte.

Verkligheten ser annorlunda ut. Det vet jag, och många andra.

Det är lördag och jourtaxa. Den lilla tiken och jag sitter i ett väntrum fullt av djurägare. Hon är trött och slö, äter inte, dricker mycket. Jag har redan på fredagen ringt en djurklinik. Kom in eller avvakta, är rådet. Skulle det vara livmoderinflammation är hon ändå för gammal för operation, säger de. Barnen och jag har ställt in oss på att det är försent. Hunden är gammal. Vi har gråtit och kramat adjö.

Det blir lördag och svårt att bara avvakta, så vi åker till ett jouröppet djursjukhus. I väntrummet läser jag ett reportage i tidningen Djurskyddet om unga hunden Eskil och hans matte. Eskil har problem med att bakbenen låser sig och veterinären har rekommenderat operation. Med skruvar i lederna ska Eskil bli bra. Men skruvarna hamnar fel och för ytligt, vävnaderna blir inflammerade och matte och hund dras in i en spiral av veterinärbesök och galopperande kostnader. Snart har de besökt kliniken närmare femtio gånger och lagt över 100 000 kronor på veterinärvård. Men det högsta priset, det värsta för matte, det är skammen: ”Ibland tänker jag att det bästa för alla skulle vara att avsluta detta. Men jag skäms så fruktansvärt över att ens tänka på att blanda in pengar i beslutet.”

Tiken och jag får äntligen komma in. Det tas prover, görs röntgen och ultraljud.

– Om vi inte opererar kan hon dö, säger veterinären med blicken fäst mot provsvaren på dataskärmen.

– Så det är livmoderinflammation? säger jag.

– Förmodligen. Värdena är inte så dåliga, men hon kan ju snabbt bli sämre, säger veterinären allvarligt.

– Den veterinärklinik jag ringde igår sa att man inte opererar så gamla hundar?

– Jodå. Operationer kan gå bra även på en gammal hund. Det kommer att kosta runt 25 – 30 000 kronor. Ja, och så är det ju helg förstås, säger veterinären och ler urskuldande.

– Kan man inte medicinera? frågar jag.

– Risken är stor att inflammationen kommer tillbaka, så vi brukar inte göra det. Jag föreslår operation idag eller senast imorgon. Vi lägger in henne här nu direkt och så får vi se när vi hinner operera. Det kan bli på måndag också.

– Och hon måste ligga inne? frågar jag.

– Det är förstås säkrast att vi har henne under uppsikt. Jag skriver ett pris på, tja, 35 000 kronor. Det kostar ju liksom vad det kostar.

– Jag har nog bara försäkring upp till 17 000 kr, säger jag förvirrat.

– Sen tillkommer självrisken, plus tjugo procent av beloppet. Då skriver jag 35 000 kr här, så kan du bara signera.

Tystnaden mellan veterinärens fråga och mitt svar är kanske tre-fyra sekunder.

Jag önskar att hunden ska titta på mig och ge mig ett svar, men det gör hon inte. Veterinären ger mig en blick som om hon inte förstår problemet. Jag känner pressen att utan diskussion godta erbjudandet. Pengar och djur – så märkligt skamfyllt att tala om. Plötsligt, nytt läge. Sorg vrängs till ångest.

De senaste åren har sällskapsdjur blivit big business. Riskkapitalbolag har köpt upp en stor del av landets veterinärkliniker, som Evidensia och AniCura. Poängen är förstås att tjäna pengar. Bland annat genom merförsäljning, som att få djurägarna att köpa så många behandlingar som möjligt vid varje tillfälle – röntgen, ultraljud, provtagningar. Alla krämpor måste utredas noga så att man kan utesluta vad det inte är. Allt medan notan tickar på.

Den medicinska utvecklingen går så fort att åkommor som förr ansågs obotliga nu är möjliga att behandla. Och i djurprogrammen, sponsrade av riskkapitalägda veterinärkedjor, ser vi svårt sjuka djur räddas och familjer gråta av glädje. Priset får vi aldrig veta. Solklart är dock att vårdkostnaderna skenar, vilket får försäkringsbolagen att tokhöja premierna och ändra villkoren så att djurägarna måste betala mer ur egen ficka.

För annars? Annars väntar skammen.

Väl hemma i TV-soffan ser jag en magsjuk sköldpadda ordineras en operation. Familjen säger storgråtande ja. Är det etiskt försvarbart? Är det rimligt?

Jag vet inte. Och den gamla 35 000-kronorstiken ger mig inga svar. Hon bara ligger där vid mina fötter och snarkar obekymrat.

 

Carin Hjulström

 

 

 

 

 

 

I år missade jag den precis. Sammankomsten med stor S. Medan jag befann mig i en radiostudio, i direktsändning och nyhetsläge, träffades en skara speciellt inbjudna i gotländska Hablingbo. Turen hade kommit till det gamla hus som ägs och bebos av textildesignern Kerstin Boulogner med make.

Jag var som sagt inte där, men gissar att det gick till ungefär som härom året hemma hos författaren Marianne Cederwall i Ala: Finaste kaffeservisen framdukad, nybryggt kaffe, te och saft, bullar och sju sorters kakor och spetsdukar på trädgårdsborden i bersån.

Då kände jag ingen alls. Marianne hade kommit fram och presenterat sig på en boksignering i Västerås och påpekat att vi faktiskt var både författarkollegor och sommargotlänningar. Och, dessutom, ägare till var sitt kapell.

Strax därefter fick jag inbjudan till Kapellmästarna – gruppen det handlar om. Just detta, att vi äger ett kapell eller missionshus på Gotland, är det som förenar oss.

Trots våra olika åldrar och bakgrund brukar det inte vara några svårigheter att hitta samtalsämnen. ”Vad var det för sorts frikyrka i ert?” ”Har ni altaret kvar?” ”Fanns det indraget vatten?”

Medlemskapet går i stort sett ut på att ses och fika i något av kapellen en gång per sommar OCH att erbjuda toalettbesök och ett glas saft för kapellmästare som är på genomresa i socknen. Inget krångel. Fritt som i frikyrka.

Gotland är känt som Sveriges kyrkotätaste landskap med över hundra medeltida stenkyrkor i bruk. Men att det också kryllar av missionshus och kapell är kanske inte lika välbekant.

Husen är ofta höga, byggda av trä och centralt belägna mitt i socknen. Vissa är fortfarande i bruk och nyttjas av baptister, metodister eller andra aktiva frikyrkoförsamlingar. Andra har sålts vidare, ofta efter årtionden av förfall. En del kåkar har genom åren fått tjäna som militärförläggning, flyktingboende eller förråd. Nu är sommarhus det populäraste användningsområdet. Och jag är inte ensam om att ha fallit för den rymd och frid ett avdankat kapell kan erbjuda – Sofia Wistam och Fredrik Wikingsson är andra som blivit förälskade i gotländska kapell.

Frikyrkligheten kom till Sverige i mitten på 1800-talet. Sjömän som seglat till Amerika fascinerades av den amerikanska metodismens friare hållning och tog den med sig hem. Bort med hierarkier och prästerskapsledd liturgi. Fram för väckelse och en nära ”egen” kontakt med Gud. Svenskarna som levde fattigt och torftigt hungrade efter hopp, glädje och framtidstro och tog emot de frikyrkliga idéerna med öppna armar. Folkbildningsideal, nykterhetsivrande och arbetarrörelse växte fram parallellt.

På Gotland fick de nya religiösa idéerna snabbt fäste. Frikyrkan predikade som sagt människans likhet inför Gud. Och att församlingens medlemmar – oavsett om man var herre eller dräng – åkte häst och vagn TILLSAMMANS till mötena var något helt nytt och alldeles oerhört.

I dessa enkelt byggda trähus lyssnade man på predikningar, sjöng, bad och tog del av föredrag om världen och allehanda ting. Glädje, utblick, bildning och hopp om egenmakt istället för en präst som mässade i stenkyrkan intill.

Men alla frikyrkor var inte av det öppna, fria slaget.

Den första frikyrkan på ön grundades av snickaren Jöns Hjorter som efter ett syndfullt leverne hängde undan spelmansfiolen och blev predikant. Hjorterianismen förordade ett ytterst pietistiskt liv. Inget prat på väg till kyrkan. Knarrande skor var förbjudna eftersom ljudet kunde föra tankarna till dans. Blommor i fönstren var inte att tänka på. Hjorters kapell står fortfarande kvar men är idag minnesmärkt och bebos, gudskelov, inte av någon.

Mitt hus är från början ett metodistkapell och byggt någon gång runt 1909. Varje år stannar det till folk och frågar om det möjligen är något föredrag, någon konstutställning eller konsert på gång. De första gångerna stod jag lite som ett fån och viftade undan frågorna med ett leende. Men nu, sedan jag genom Kapellmästarnas lilla hobbygrupp lärt mig mer om kapellens historia, har jag börjat fundera på om jag kanske har ett ansvar mot huset jag bor i, en plikt mot alla som varit verksamma där genom åren?

Någon församling tänker jag inte starta, men kanske kan det vara dags att återuppta den gamla folkbildnings- och mötestraditionen. Att inbjuda till sång, glädje och bildning är väl ett semesterprojekt så gott som något?

Kapellmästare Carin Hjulström

 

Jag ligger i den mjuka vita sanden på en handduk som egentligen är för liten. Det gör ingenting, för sanden är het och vinden ljum. Till och med havet är varmt. Inget sjögräs, ingen tång, inga alger – bara solskimrande blågrönt vatten som sakta rullar in över perfekt vågformad sandbotten.

Jag tänker på cykelturen bort till kyrkan. I min socken på Gotland ligger kyrkan mitt i byn. Hagmarkerna omkring är öppna, sikten vidsträckt och kyrkogården liksom lite upphöjd. Jag föreställer mig att man skulle ha väldigt bra utsikt om man låg begravd där.

Jag skulle kunna fråga Sune, bonden på gården intill, om det bara gick. Under hela sitt liv bodde han med utsikt över de där ängarna och kyrkan. Nu vilar han intill kyrkan, någon kilometer från gården, med fri sikt mot sina gamla ägor. Liksom kvar hemma.

Det där är ju inte alla förunnat i dessa flyktingströmmarnas tidevarv – att få födas, leva och dö på samma plats. Kanske är det avundsvärt, kanske inte? Möjligen något enahanda. Men jag är säker på att återkommandet påverkar oss.

Det är på somrarna jag åldras. Inte så att jag blir äldre, snarare så att jag känner alla mina år. Verkligen känner dem i mig.

Det har säkert med ängarna att göra, men framför allt med stränderna och havet. Samma stränder som när jag var barn. Samma hav.

När jag sluter ögonen och hör vågskvalpet kan jag vara precis hur gammal eller ung som helst. I den här sanden, under den här solen, på den här stranden har jag legat i hela mitt liv. Om jag stänger ögonlocken en stund är jag sex år och pirrigt uppspelt inför skolstarten. Är min skolväska fin nog, kommer jag att känna igen några på uppropet, kommer fröken att vara snäll eller sträng? Kanske sätter jag mig upp på handduken och frågar jag mamma om jag får bada en gång till innan vi går hem och äter fil och korvmackor till lunch. Eller så frågar jag pappa om han kan hjälpa mig att hitta en bra dyksten. Det hände nog inte ofta att han hjälpte mig att leta, men eftersom tanken slår mig borde det ha hänt.

Jag kan också vara fjorton och lyssna intensivt efter det omisskännliga ljudet av segel som slår i vinden och hoppas på att nittonåriga Peter ska stå borta vid windsurfinguthyrningen och se ut som om han har så tråkigt att han kan tänka sig att prata med mig. Jag är i puberteten, orolig för att håret ser fett ut trots att det är nytvättat och fingrar oroligt på hakan för att kolla om det kommit någon ny finne sedan jag gick hemifrån. Jag vill så gärna vara vuxen fast jag inte riktigt vet hur. Jag vet bara att jag vill vara med och räknas och att det är irriterande och sorgligt att Peter tycker att jag är för liten. Fem år senare ska jag komma att säga att han är passé, att det finns killar inom musiken och journalistiken som är mer intressanta än en långhårig, windsurfande stockholmare. Om jag nu nånsin vågade säga det. Kanske tänkte jag det bara…

En fluga landar på min mage. Jag viftar bort den och känner hur rund den är. Jag är runt trettio, gravid med mitt andra barn och oavbrutet trött av att jaga en pigg tvååring dagarna i ända och samtidigt fajtas med de hormonstormar som rasar i min kropp. Jag känner mig svullen och vätskefylld som en vattenmelon och får ta sats för att komma upp från handduken, rulla ner till strandkanten och vada ut i havet. Men i vattnet är jag fortfarande lätt. Kanske dyker jag och söker med undervattensblicken efter dykstenen. Den måste ha varit vit. Jag har alltid tyckt bäst om kalkvita dykstenar.

Jag kan också vara trettiosex och aldrig ens hinna sluta ögonen för att jag måste sanda av badrockar, lösa konflikter om hinkar och armpuffar, duka fram saft och kex och titta i evighet på barn som tror att de kan simma – vilket de givetvis inte kan, men ett visst mått av bedrägeri ingår trots allt i att vara en bra förälder.

Jag kan också vara fyrtiotvå och få ligga helt ifred på handduken men veta inombords att beslutet jag tagit kommer att förändra allt. Att uppbrott och avsked väntar. Det är vad jag vill men ändå inte förstår.

Eller som nu, femtiotvå. Lite ung, lite gammal, fortfarande likadan inuti. I alla fall här i sanden på stranden intill samma gamla hav även om talesättet säger att vattenmolekylerna där ute inte är desamma – man kan inte gå ner i samma flod två gånger.

Det är augusti. Det är dags att sätta sig upp på handduken och söka med blicken efter en ny dyksten. Sen ska jag gå ner till vattnet, kastar mitt enkla mål så långt ut jag vågar. Och sen dyker jag.

Carin Hjulström