Till slut hade jag tittat på bilderna av Azorernas fantastiska vulkansjöar så många gånger att det kändes som om jag redan hade sett dem.

Om jag någon gång skulle komma i väg till den lilla ögruppen i Atlanten skulle det egentligen mest handla om att bocka av en synupplevelse jag redan hade haft. Med den skillnaden att bilderna på datorn var tagna i bästa tänkbara väder och mest fördelaktiga vinkel. Jag var less på Azorerna utan att ens ha varit där.

Efter att ha konsumerat femtioelva historiska dokumentärer om Machu Picchu känns det lite likadant. ”Not been there, but done that”.

Säkert har många fler än jag besökt ”orörda paradisöar” i Thailand för att upptäcka att man delar upplevelsen med ett par hundra tjattrande och selfie-fotograferande japaner, kineser och ryssar. Under OS i Rio lär det ha varit fem timmars kö för att ens komma upp till Jesusstatyn, där tiotusentals turister trängdes för att ta de obligatoriska bilderna. Detta samtidigt som flashiga helikopterbilder på statyn, vyerna och berget vevades i TV och på bildskärmarna tusentals gånger varje dag.

Är det inte något konstigt med det? Onödigt, liksom. Som om vi har blivit avbocknings-turister.

Vi reser bara mer och mer. Och eftersom vi har hektiska liv vill vi förstås ha garanterat lyckade upplevelser den korta tid vi är iväg. Vi bor gärna på hotellkedjor som vi vet att vi gillar, äter på restauranger vi fått rekommenderade och kollar in alla sevärdheter man bör se. Och plåtar dem förstås.

Men var vi egentligen där? Det ytliga resandet går fort, vi vet vad vi får och det smakar ungefär likadant överallt. Ungefär som på McDonalds.

Men det ytliga resandet gör heller inte anspråk på någon djupare förståelse för resmålets kultur och människorna som bor där. Så kanske det måste bli det i globaliseringens tidevarv, tänker jag. Hur skulle det annars vara?

Därför känner jag mig närmast påkommen när en professor vid Princetonuniversitetet påpekar i en debattartikel att vi inte alls befinner oss i globaliseringens tidevarv. Va? Vad stod det? Det kan väl inte stämma?

Jo, Harold James, professor i historia och internationella relationer, menar att globaliseringen har varit på tillbakagång de senaste tjugo åren! Redan i slutet av nittiotalet blev stater och människor så rädda för alla de möjligheter som verklig globalisering skulle åstadkomma (hjälp, hjälp, japanska bilar kommer att översvämma de amerikanska vägarna!) att en grogrund för nationalism och isolationism uppstod. Det är isolationismen, inte globaliseringen, som är vår tids tydligaste trend. Oupps.

Och Harold James tror att det har att göra med vårt frekventa resande, och framför allt HUR vi reser.

Den tydligaste symbolen för det ytliga resandet är de gigantiska kryssningsfartyg som är så populära nu. Reseföretagen fraktar tiotusentals passagerare runt i Karibien eller Medelhavet och då och då erbjuds några timmars besök i land – Suckarnas bro i Venedig, check. Parthenon i Aten, check. Lutande tornet i Pisa, check. Sedan återvänder resenärerna till sin trygga hytt med barerna, restaurangerna, poolerna, skridskobanan, klätterväggen och den tropiska regnskogen inom bekvämt avstånd.

De historiska platserna slits ner av dessa horder av besökare och områdena runt omkring har sedan länge förvandlats till charmlösa marknadsplatser. Resenärernas upplevelse präglas mer av turistströmmarna i sig än av den kultur de tror sig uppleva.

Förr tog det tid att resa. Lång tid. Därför var man också tvungen att stanna ett bra tag när man väl kom fram. När Winston Churchills besökte Franklin Roosevelt i Washington strax efter USA:s inträde i andra världskriget stannade han i mer än tre veckor. Närmare bestämt bodde Churchill hos Roosevelt i Vita huset i 24 dygn! Så fick också den färska alliansen mellan England och USA tid att verkligen fördjupas. Och de vann kriget.

Princeton-professor James menar att vi måste förändra vårt förhållningssätt till resande. Först när vi stannar längre och lär känna folk på plats kan vår rädsla för främlingar och andra kulturer påverkas. Han tror till och med att om världens ledare tillbringade mer tid ihop och verkligen lärde känna varandra skulle förståelsen mellan folken öka och världen bli en bättre plats att leva på.

Det är ju en helt jävla galen tanke. Fast jag gillar den.

 

Carin Hjulström