De brukar ha namn som Sven, Tomas, Anders eller Monika – de främmande människor som tar kontakt med mig via Facebook, e-mail eller i affären. De undrar om de får skicka en hälsning till sin gamla fröken?

Den gamla fröken är alltså inte jag. Det är min mamma, som under trettiosju år var lärare på Sörgårdsskolan i Mölndal.

Som förskolebarn utgick jag självklart från att hon var den bästa fröken i världen, eftersom hon var min mamma. Som tonåring förutsatte jag på motsatt vis att hon förmodligen var världens tjatigaste fröken, eftersom hon var min mamma.

Själv har jag aldrig haft henne som lärare, men det står allt mer klart för mig att hon, på riktigt, måste ha varit något alldeles speciellt.

För det är det de säger, alla de där som tar kontakt med mig, att det var tack vare henne de hade så lätt för sig i gymnasiet, tack vare henne de nu är ingenjörer, sjuksköterskor, bibliotekarier eller vad de nu blivit. De säger att hon såg igenom den truliga, blyga eller bråkiga högstadieelev som just han eller hon var. De berättar om roliga lektioner, om en fröken som verkade älska att stå på den upphöjda lilla scenen vid katedern och spela ut sitt register, som försåg dem med böcker, tog med dem på teater och öppnade dörrar. Och att det bästa hon visste verkade vara att se ungdomar häpna när de såg världen växa och upptäcka hur roligt det var att lära sig nya saker.

När jag tänker tillbaka på min egen skolgång finns det förstås sådana lärare även där. Fröknar och magistrar som gjorde lektionerna till ett äventyr, som fick en att glömma att det var dubbeltimme och nästan känna separationsångest när det ringde ut.

Fast alldeles i början var det viktigaste att fröken var snäll. Och snällare lärare än fröken Röök fick man leta efter. Alltid leende, snäll och tålmodig, aldrig otäckt sträng.

Bland högstadiets många ämneslärare minns jag bara de mest udda. Som religionsmagistern som försökte uppfostra oss med skämtsamma bibelord som ”du skall icke hava begärelse till din nästas papper” när det vankades skriftligt prov. Och musikläraren, med platåskor och för korta jeans, som satte ihop ett blandband med kända klassiska kompositörer och symfonier som vi borde kunna och pumpade ut musiken i uppehållsrummet i veckor. Den kunskapen sitter än.

Åren på gymnasiet präglades av möten med akademiker som kanske hade hoppats på en tjusigare karriär inom universitetet men nu fick nöja sig med gymnasielärartiteln. Talangen och föreläsningskarisman skymde gudskelov oftast bitterheten. Inte minst hos eleganta historieläraren Raoul som berättade om skeenden i världen så spännande att vi satt som tända ljus och matematikläraren Assar som aldrig tröttnade på att förklara differentialekvationer för tröga studenter som borde vetat bättre än att välja naturvetenskaplig linje. En kompakt äldre dam i vit rock och Margaretaflätor gjorde också ett outplånligt intryck genom att berätta om en biologilaboration som gick så snett att den därefter blev förbjuden. Va? Fatta! (En grupp elever skulle titta i mikroskop på sin egen kromosomuppsättning för att själva kunna se att flickorna var xx och pojkarna xy. Men en av pojkarna visade sig ha uppsättningen xxy och fick inför alla sina klasskamrater veta att han hade Klinefelters syndrom vilket leder till kvinnligare former, outvecklat manligt könsorgan och sterilitet. Glömmer det aldrig!)

Var och en som har gått i skolan vet att ALLT kommer an på lärarens kunskap och förmåga att nå ut. Morgontrötta hormonstinna ungdomar är ingen lek, det vet vi alla, men de bästa lärarna älskar sin scen och fortsätter att inspirera, locka, utmana och ställa krav.

Idag slåss många om en plats i rampljuset, drömmer om ett liv på scenen och att få bekräftelse från hängivna fans. Och så kastar de sig in i en stenhård musikbransch och slutar – i bästa fall – som ett lördagsavbrott i shoppinglunken på Frölunda Torg.

Tänk om hälften av dem som nu söker till Idol istället satsade på att bli stjärnor i en annan bransch där det finns massor av scener, riktiga jobb med en fast lön och, framför allt, en stor skara unga som kan bli lojala fans om showen funkar.

Kanske är det dags för ett ”Lärarnas Idol” där jury och tv-tittare vaskar fram de unga män och kvinnor som kan göra Sverige till en kunskapsnation igen.

Sven, Tomas, Anders, Monika och alla andra – mamma tackar och hälsar. Själv vill jag tacka skolan för en väldans massa kunskap. Önskar bara att jag kom ihåg allt.

Carin Hjulström