”Helvetet har aldrig varit så hett som nu”.

Jag hittar den märkliga formuleringen på nätet av en slump. Om det nu fortfarande finns, helvetet. För nog har det talats ganska lite om det på sistone?

Jag sitter i en kyrkbänk i Skoklosters slottskyrka vid Mälaren och solen står som ett rakblad in genom de blyinfattade fönstren. Det är många minusgrader ute men inne i kyrkan är det varmt. Jag har sjungit gospel med min nya kör. Nu vidtar högmässans rutiner. Prästen sjunger a cappella långa stycken. Ibland ska vi stå, ibland sitta ner, ibland svara på prästens frågor i unison talkör. Upplägget är vackert men känns mer rituellt än jag minns det från barndomens enstaka kyrkobesök med skolan. Jag försöker att inte bli rastlös, tänker att jag kan se det som sägs som affirmationer, uppmuntrande självinstruktioner. För budskapet kretsar kring samma idé hela tiden – välj att gå i ljuset, någon lyser upp din väg, du är aldrig ensam bara du tror och hoppas på det goda. Fraserna kunde vara sådana där små textlappar man kan riva ut ur tidningar som Amelia och Tara och sätta på kylskåpet för att hela tiden intala sig att tro på det goda och se livet positivt.

I ett fattigt liv för hundra år sedan kan jag verkligen förstå att man behövde påminna sig om detta varje vecka. Kanske behöver man det även nu, men varför är det då så tomt i kyrkbänkarna? Och varför är medelåldern så hög bland dem som ändå sitter där?

Min föräldrageneration tyckte att det var tråkigt att gå i kyrkan. Förmodligen för att det var väldigt tråkigt. Gudstjänster och sammankomster var entoniga, trista och repetitativa. Att sitta i hårda kyrkbänkar och huka under en sträng och dömande gud var för många en sövande pina. Men man var tvungen att sitta där, för alternativet var värre. Att hamna i helvetet.

Frikyrkans gladare tilltal med sång och begripligt språk var bättre på att locka de yngre och delvis var det väl därför svenska kyrkan tvingades förändra sitt tonläge. Mindre skuld, skam och domedag. Mer hopp och ljus.

Sedan försvann ju helvetet från den svenska kristendomen, oklart hur, och med det kanske hotet om vad som skulle hända om man inte gick i kyrkan. Folk fick andra intressen, andra saker att tro på. Plötsligt ansåg vi oss inte behöva de påminnelser om ljuset som varit en självklarhet i över tusen år. Kanske peppar vi oss på annat sätt nuförtiden.

När rättegångarna mot Paristerroristen Salah Abdeslam och Stockholmsterroristen Rakhmat Akilov satte igång förra veckan började jag fundera över de vardagliga rutiner som följer med livet som hängiven islamist. Bönen.

Vad får unga och medelålders män att frivilligt lägga sig på knä och be fem gånger per dag? Tänk er en grupp vanliga trötta gymnasiegrabbar i vilken svensk stad som helst. Vad skulle kunna få dem – som förmodligen skulle skolka från ett studiebesök i en vanlig svensk kyrka för att det verkade sjukt tråkigt – att acceptera att knäböja och rabbla religiösa böner många gånger per dag, vecka efter vecka, år efter år? Tillgången på tjejer i livet efter detta? Oklart.

Svensk säkerhetspolis anger olika faktorer som lockar unga att bli fundamentalister; sökande efter spänning, grubblerier om livets mening och utstöttas sökande efter en gruppgemenskap. De socioekonomiska skälen är många. Men jag funderar också på om behovet av struktur och påminnande positiva budskap kan vara en nyckel.

Längtan efter krav, regler, rutiner och en form för själva livet tycks vara universell. Ligg inte bara kvar i soffan och tänd ännu en cigg. Gör något. Schemalagd tillvaro. Umbäranden för ett högre syfte. Rabbla, rabbla, rabbla. Samma ritual igen och igen. Likheterna med meditationens tankefrigörande mantran och människors hysteriska tränande är slående, bortsett från att innehållet är helt olika.

Jag hittar inget årtal för när man i svenska kyrkan slutade att tala om helvetet. Men de facto är det så. Kanske har dagens upplysta människor svårt att tro att en kärleksfull gud skulle skicka någon ner dit.

Men enligt en undersökning av tidningen Dagen för några år sedan (där jag också hittade det inledande citatet) lever helvetet kvar i det tysta hos många kyrkliga ledare. Över åttiotre procent av präster och pastorer tror att helvetet existerar. Man pratar bara inte om det.

Just den här dagen i Skokloster kyrka finns ingenting som påminner om helvetet. Allt är frid och vackert.

Det är när man slår på mobilen och går in på nyheterna som helvetet dyker upp. Kanske har det helt enkelt utlokaliserats. Frågan är av vem.

 

Carin Hjulström

 

Jag hade fastnat framför Wahlgrens värld. Mor och dotter skulle iväg någonstans när Bianca frågade efter ett ”skoho”. ”Ett vad?” undrade mamma Pernilla. Ett ”skoho” upprepade Bianca. ”Herregud, har du sagt det hela ditt liv? Det heter skohorn vet du väl?” sa Pernilla. ”Och vad är det för fel på skoho?” kontrade dottern avväpnande på döttrars vis.

För egen del var jag hela min uppväxt övertygad om att det hette ”poliojumper”. Vad skulle det annars heta?

Språk är både vardagsvara och dynamit. Ett eget språk har alla. Vissa kämpar för att ha ett rikt och målande, andra skiter i vilket så länge det går att göra sig förstådd. Var och en väljer ord och uttryck och vad man fyller sina meningar med för mening.

Redan Pippi Långstrump tyckte att det var kul med ord som låter som om de finns även om de inte gör det. Pippi gillade ”spunk”. Och visst är det ovanligt distinkt och bra? Som jag minns det kom Pippi, Tommy och Annika fram till att det kunde vara ljudet som hördes när man sparkade på en tom konservburk.

Men det kan också betyda något annat. När en mamma på ridskolan sa att min dotter hade ”spunk” visste jag inte om jag skulle bli smickrad eller heligt förbannad. Så småningom fick jag klart för mig att i deras släkt betydde ”spunk” att ha det där lilla extra.

Rintagilitet tycker jag också låter som om det finns. Är inte det något viktigt finansiellt? Kanske hur mycket man har kvar när räntan på bostadslånet är betalad men man ännu inte har betalat amorteringen? Andra förslag?

Sedan finns det ord som bara ligger och väntar på att bli använda men som vi tror inte är korrekta nog. Som ordet ”färst”. När jag skulle programleda Andra chansen för tusen år sedan insåg jag att det kunde bli nödvändigt att inte bara prata om vilken artist som hade fått färre röster än de övriga utan också vem som hade fått ”färst”. En språkvetare ringdes upp i direktsändning och förklarade att det inte finns några hinder att använda denna böjningsform som till och med grammatiskt är helt korrekt. Bara att sätt igång! Man kan alltså ha färst rätt på provet. Eller färst fel. Datorns autokorrigeringsprogram markerar inte ens med rött när jag skriver det. Köttfärst finns däremot inte.

Det där med autokorrigeringsprogram är ju annars ett kapitel för sig. Det är lätt hänt att man slappnar av och tror att programmet sköter stavningen. Jag begriper fortfarande inte hur min granne kunde bli ”sekretare” istället för sekreterare i mailet jag skickade ut till hela bostadsrättsföreningen. Sekretare – stackars människa! Förlåt!

Om man ser ett ord felstavat tillräckligt många gånger börjar man till sluta tveka om vad som egentligen är rätt. I de tjusigaste spalter blandas numera sätt och sett ihop i en märklig röra; ”Normalt sätt gör vi inte så här” istället för ”normalt sett”. Men Gått nytt år är den värsta stavning jag sett i år.

Vissa ord kan man unna sig att gena på. Jag skriver till exempel sällan också i sms och mail. Jag tycker att ”oxå” är snyggare och går fortare att skriva. Dessutom kan det näppeligen missförstås, vilket förstås är viktigt. Jag är förresten inte ensam om att älska ord som näppeligen – adverbet som kan bytas ut mot svårligen eller sannolikt inte.

Om man vill få språket att låta som om man vore Leif GW Persson är det bara att vara flitig med gammaldags uttryck som emellertid, oomkullrunkelig, i sinom tid och till yttermera visso och sedan krydda med hejiga slanguttryck som ”inte ett jota” och ”smaka på sin egen medicin”. Då blir det humoristiskt och folkligt men ändå akademiskt och förtroendeingivande. Fredrik Lindström gör ju likadant, mixar fult och fint. Han vet exakt varför det heter som det heter men använder själv värsta språket. Enligt Lindström blir allt dessutom roligare om man vågar vara specifik. Det är således skojigare att säga ”han mumsade på en finsk pinne” än ”han mumsade på en kaka”. Tja, döm själva.

I alla familjer finns gamla felsägningar som lever kvar för att de har en alldeles egen historia. Det är oftast något ungarna sa när de var små.

I min familj säger vi fortfarande macka med lö, lola och gaspetti (macka med smör, overallen och spagetti) liksom duddar, blobba och kastet (stövlar, gå och jobba och staket).

Själv kommer jag hädanefter alltid att kalla ett skohorn för ett ”skoho” för att det gör mig lite extra glad.

Glad spunk på er allihopa!

 

Carin Hjulström

 

Vanlig fråga: Hur kommer man på en krönika?

Enkelt svar: Funderar koncentrerat på vad man själv och andra tycks tänka på mest just nu. Vilka är samtalsämnena framför andra?

Mörkret förstås. Mörkret är alltid nummer ett så här års. Ännu mer i Stockholm än i Göteborg eftersom solen går ner en trekvart tidigare i huvudstaden. I Göteborg pratar man mer om gråvädret, regnet och blåsten. I Stockholm är det mörkret. Själv håller jag stenhårt fast i en känsla av duktighet, att vi snart har klarat det. Om bara några veckor vänder det och än har vi inte gått under. Så länge man inte nämner januari och februari fungerar illusionen rätt hyggligt.

Decemberstress är annars ett säkert uppslag. Fakirtidiga lussefiranden, glöggkalas och julfester. Mat, sötsaker och alkohol i orimliga mängder. Gott och trevligt men samtidigt en påminnelse om vår tids sjuka frosseri som ingen egentligen vill ha eller mår bra av. Slitet ämne dock, tänker jag och lägger det åt sidan.

Att de flesta passar ganska dåligt i mössa är en tanke som far genom mitt huvud. Jag lovar att närmare sjuttiofem procent av befolkningen upplever sig se dum eller töntig ut när mössan kommer på. Jag vet inte vad det är som händer med ansiktet. Frisyrens förmildrande omständigheter försvinner, proportionerna blir fel, anletsdragen ser hopklämda och konstiga ut. Såvida man inte är hipp förstås. Eller hipster om nu sådana finns kvar. Egentligen är det obegripligt att en ungdomskultur gjorde mössan till sin revoltsymbol. Hur gick det till? Mössan var ju det yttersta tecknet på att man följde föräldrarnas anvisningar om att för guds skull inte bli kall om öronen för då kunde man bli förkyld och tvingas vara hemma från skolan. Var det förresten därför alla barn, i alla fall på min tid, inte ville ha mössa? Mössrebeller. Roligt ord, magert ämne …

Pyntet är ett säkert kort. När är det okej att börja julpynta och när ska granen in? Äkta eller plast, kungs eller vanlig? En avlägsen bekant vägrar riktig gran för att det är synd att ”slakta” träden. Jodå, trauman finns att hämta överallt. Och hur mycket el drar inte alla dessa ljusanordningar som numera hänger kors och tvärs i retsamt omatchande färger? Julen som miljöförstörare är en stark kandidat, särskilt som forskare upptäckt att vi borde bojkotta glittret eftersom det blir mikroplaster som inte bryts ner i naturen på miljarders miljarder år. Tänk på det, lusse lelle.

Käcka prylar är ett annat ämne i halkans tider. Där faller jag själv i farstun. Jag är rädd att det är ett tydligt ålderstecken men jag är fortfarande så frimodig att vågar vara öppen med det. Reflexspray är ett exempel på en typiskt käck pryl. Man kan spraya den på baksidan av ungarnas jackor utan att de märker det! Coola ungdomar har ingen aning om att de syns i mörkret! Ha!

Kängor med inbyggda broddar är också fruktansvärt käckt. Jag känner en tydlig dragning. Det är nära nu. Tidigare år har jag gått bananas på ryggsäcken som är en kylbag. Har den dessutom inbyggda hjul och går att dra som rullväska så går jag helt i taket och köper upp hela lagret för att ge bort till folk jag känner. Förlåt, alla. Mer en sommargrej, kanske.

Vad har vi mer? Jo, om man ska gå ”all in” på julen eller protestera mot prylhetsen. Blir det berg av lego och elcyklar under granen eller blir det getter i Afrika och katastrofpaket? Eller tacos och trisslott.

Bland bättre bemedlade finns alltid pratet om att ”lätta upp” vintern med en solresa. Men om man åker över jul, kommer inte resten av året i otakt då? Man blir liksom vilse bland högtiderna. Vissa smällar tar hårdare än andra.

Mer då? Jo, störst av allt så här års är … tröttheten. Att det enda man vill är att sova. ”Det jag ser fram emot mest av allt just nu är sömnen” står det i min dagbok. Jösses vad deprimerande tänker jag. Men vid närmare eftertanke är sömn ett väldigt bra intresse. Sömn skadar ingen annan. Sömn är miljövänligt. Sömn är njutning. Och tänk, sömn är gratis!

Så jag laddar ner gratisappen Sleep cycle och lägger mobilen i sängen för att få veta hur jag har det med sömnen. Nästa morgon får jag hela min rubbade sömncykel i ett stiligt diagram, samt meddelandet: ”Period av snarkning, elva minuter. Vill du lyssna på din snarkning?” Va? Nä! Eller? Jo, det är klart att jag vill! Kostar 299 kronor. Men, vad fan. Det är ju rena natta!

Mina vänner, det är mörkt nu, men det blir ljusare igen.

 

Carin Hjulström

 

Det var en vanlig dag i augusti och jag steg på pendeltåget på en sommarödslig perrong. ”Observera att tåget inte går till Stockholms Central utan stannar på den nya stationen Stockholms City.”

Nog hade jag sett byggstöket i gångtunneln under Centralen många gånger och reflekterat över att Odenplan länge varit omgärdat av byggplank, men jag hade aldrig reflekterat över vad resultatet skulle bli.

Bondgårdarna längs Mälarens stränder susade förbi och efter Sundbyberg sprakade det till i högtalaranläggningen igen. ”Nu kommer tåget att åka ner i den nya tunneln under jord. Nästa stopp är Odenplan. Därefter Stockholm City.” Det blev mörkt utanför fönstret. Ett par minuter senare steg jag förundrad av på en splitter ny station, långt ner i underjorden. Glasdörrar slöt sig bakom mig, tåget rullade iväg med en svagt swish. Jag befann mig som i en modern katedral. Rymligt, fräscht, upplyst, konst på väggar och tak, guider i gula västar som visade vägen. Jag tog den långa rulltrappan uppåt och var plötsligt på T-centralen vid Sergels torg, utan att ha behövt trängas i Centralstationens långa, otrygga tunnlar. I stället hade jag alla tunnelbanelinjer inom räckhåll och hela staden utanför svängdörrarna.

Är det alltså det här det handlar om? Regionförstoring? Avstånden minskar, möjligheterna att välja ökar. Jag kan bo på landet och jobba mitt i stan utan att ta bilen. Man behöver inte ens bo i en närförort, det räcker att bo i närheten av de snabba pendellinjerna.

Vi har länge matats med budskap om att urbaniseringen är en urkraft som inte går att hejda. Att staden liksom vinner över landet. Och det är ju änna sorgligt. Är det rimligt att vissa människor trängs i dyra, artificiella innerstadsmiljöer medan folk som inte har råd tvingas bo i stenökenliknande förorter medan landsbygden glesnar och förtvinar?

Det är där regionförstoringen kommer in i bilden. På ett bra sätt. Jag promenerade genom innerstan och tog rulltrappan ner vid Odenplan. Vips befann jag mig på min perrong ute på landet igen. Så funkar Citybanan och så tror jag att det blir med Västlänken. Västlänken kommer att göra det möjligt att välja ett helt annat boende om man så vill. Till och med ett annat liv. Närmare naturen, kanske i en småstad. Och storstaden kommer inte längre att vara full av bilar och höginkomsttagare. Staden kommer att vara tillgänglig för alla som reser längs snabba tåglinjer och enkelt kan ta sig vidare vart som helst.

Ända sedan min mormor frågade om jag ville ta över hennes och morfars gamla hus i en liten by på södra Gotland har jag grunnat på hur och var jag vill bo. Jag var nitton år. Mormors enda krav var att jag flyttade till Gotland permanent. Hur hade mitt liv blivit då? Var man bor präglar ju hela livet. Storstad eller landsbygd? Förort eller småstad? Som ung var city det mest attraktiva. Helst mitt i smeten. Manhattan för de modiga, Avenyn för oss andra.

Jag tackade nej till mormors erbjudande och hamnade i en minitvåa på ett blåsigt Strömmensberg, på höjden ovanför Härlanda fängelse. Dusch i källaren och ingen hiss.

Sedan kom livet emellan med heltidsjobb, familj, barn, hund och hus. Bygga till, hämta barn, köpa sommarhus. Ständig expansion.

Så ramlar tjugo år iväg och plötsligt har ungarna flyttat hemifrån. Där står man och kan välja sitt liv igen. Mitt i smeten-suget har bleknat. Vad ska jag göra i den intensiva staden? Fika, dricka vin, gå på teater och utställningar förstås … men nästa morgon? Ska jag titta ut på husen mittemot och göra om samma sak igen? Vännerna pratar inte längre om Manhattan och Avenyn, utan om att flytta till Mollösund, Käringön eller Värmland. För första gången kan jag till och med se lockelsen i småstaden … Alingsås, Sigtuna, Borgholm.

Vad vill man se utanför fönstret för att trivas? Är sushirestaurangen om hörnet och möjligheten att köpa take away-kaffe i farten viktigare än obrutna ängsvyer och en kolsvart natthimmel där varje stjärnfall syns?

Med snabb och smart kollektivtrafik blir valen både fler och enklare. År av byggstök går fortare än man tror och sedan har vi en stad, utan störande biltrafik, som många fler kan ha glädje av. Vem skulle förresten komma på att ta bilen till jobbet i Paris eller London?

Åker hem till Göteborg och hjälper dottern att flytta in i första egna lägenheten. I Härlanda, nedanför mitt gamla berg. Mycket mysigare och inte alls lika blåsigt. Det är bara tidens vingslag som får luften att skälva.

Carin Hjulström

Bildningsdomino. Smaka på ordet. Det ser vid första anblicken ut lite som Bingolotto men är något helt annat. Bildningsdomino finns visserligen inte som sökord på Google, men jag har hört Svenska Akademiens sekreterare Sara Danius och Jessica Gedin prata om det i Babel, alltså måste det existera.

Hur som helst älskar jag det.

Första gången jag upplevde fenomenet i vuxen ålder var nog när jag gjorde TV-program med Paolo Roberto. Vi gjorde en serie talkshows om manligt och kvinnligt (man gjorde sådant på 90-talet) och Paolo strödde bevingade citat omkring sig vart han gick. Hans favorit var det om Ceasar som alltid hade en slav sittande bakom sig på triumfvagnen som viskade i hans öra: Memento mori. Kom ihåg att du är dödlig. Vad han ville säga med citatet förstod jag inte riktigt. Och varför tilläts förresten den där slaven säga något sådant till den romerske kejsaren? Kunskapslucka! Det där måste jag ta reda på omgående. Jag ville för guds skull inte vara punschigare än en boxare. Med andra ord; jag knuffades iväg att söka ny kunskap, att läsa på, få veta mer.

Jag fick samma knuff häromkvällen när jag såg Jessica Gedins samtal med Sara Danius om Nobelpristagaren i litteratur, XX Ishiguro. De pratade om att Ishiguro var tydligt inspirerad av Proust. Jaha, tänkte jag generat och lite surt. Vad fan gjorde Proust som var så märkvärdigt att jag borde ha det levande i minnet? Irriterad började jag leta på nätet efter det jag glömt om den proustska gärningen. Och i samma stund hade jag än en gång sugits in i just detta fenomen, bildningsdomino, vilket alltså betyder att man sugs allt längre in spännande korridorer med hemliga dörrar bakom vilka det gömmer sig ny kunskap. Komiskt i sammanhanget var insikten om att Proust inflytande över Ishiguro lär ha gällt just hans intresse för människans minnen.

Proust menade att minnet var porten till lyckan. Genom att isolera sig och försöka återskapa minnen från förr kunde man uppnå ett bättre liv. (Vad som hände om man hade en olycklig barndom förtalte inte nätversionen.) Proust levde som han lärde och stängde sålunda in sig de sista XX åren av sitt liv och skrev på sitt stora verk ”På spaning efter den tid som flytt”.

Vår nye Nobelpristagare Ishiguro sysselsätter sig med hur nationer hanterar kollektiva minnen, som till exempel efter ett krig eller en katastrof. Och han vill diskutera vilket ansvar vi nu levande har i förhållande till vår egen historia.

Den frasen tar. Eller hur? Hur har vi hanterat våra nationella minnen de senaste tjugo, trettio åren? Palmemordet. Estoniakatastrofen. Backabranden. Finanskrisen. Svininfluensan. Terrorattackerna. Flyktingkrisen. Alla de där orden beskriver kollektiva upplevelser. Ändå har vi var och en starka personliga minnen kopplade till varje händelse. Så minnena av en och samma händelse är ändå mycket olika. Förstå hur svårt det är att skriva ett helt lands historia.

Årets bokmässa hade bildning som tema. Jag fastnade vid ärkebiskop Antje Jackelens samtal med Tysklands förre förbundspresident Joachim Gauck.

Något som också slog an hos mig var hans uppmaning till politiker och kulturarbetare att försöka tala samma språk som ”konsumisterna”, det vill säga människor som är mer intresserade av att konsumera än att förstå omvärlden.

Det var då jag kom att tänka på Paolo Roberto. Att varje person som knuffar till en annan in i kunskapens vindlande värld gör något bra. Det kan vara en lärare, förälder, granne, idrottsledare eller vän som får den första dominobrickan i rörelse. När brickorna väl börjar falla går det som fort!

Bildningsdomino är ju nästan vad hela livet går ut på. Nyfikenhet med en riktning. Bildning behöver inte vara att ha läst en massa böcker och stoltsera med det man vet, bildning är kanske också att alltid vilja veta lite mer.

Och den som börjar leva framåtlutat inser att det är mycket mer spännande att falla framåt än bakåt. Och när man en dag ser tillbaka på sitt liv kommer dessutom lyckan – för att nu lite flott relatera till Proust, ni vet – att vara oändligt mycket större än om man aldrig undersökte något annat än den nya modellen på Playstation. För den dagen vi är gamla kommer det minnet att vara kännas extremt stenålders. Rätta mig om jag har fel.

 

Det finns saker som är så små att det inte känns lönt att diskutera dem. Ändå brottas vi med dem i vår inre monolog nästan varje dag. Där ligger de och krånglar och svider.

Jag tänker exempelvis på hållplatskonflikten, den om man ska stanna eller gå. Man väntar på bussen. En spårvagn glider in och stannar på hållplatsen och tar upp hela ytan. Bussen närmar sig, glider in bakom vagnen, stannar och dörrarna öppnas. Några väntande skyndar snabbt bakåt, förbi hela spårvagnen, för att kliva på bussen. Några står kvar, mitt på, vilsna, andra stressar framåt mot hållplatsens framkant. För bussen stannar väl en gång till? Vad gäller egentligen? Vem vet, inte jag.

Eller de nya fiffiga kundkorgarna i livsmedelsbutikerna. De där med hjul som är så praktiska och lätthanterliga tills man kommer fram till kassan med sin alldeles för tunga och plötsligt väldigt ohanterliga vagn. Ska man försöka lyfta upp skrället på hyllan vid bandet som inte alls är avpassad för hjulförsedda korgar eller böja sig ner för varje vara? Upp och ner. Böj och sträck. Och sedan, var gör man av korgvagnen? Ska man backa tillbaka till det höga hjulkorgstorn som stod före kön och krångla upp den eller bara låta korg-fan stå, på rent trots? Vem vet, inte jag.

För att inte tala om när man försöker boka en läkartid eller förnya ett recept på en vårdcentral där en telefonsvarare leder till knappval som leder till en digital e-tjänst med inloggningsuppgifter som skulle ha skickats efter per post och när ingen finns att fråga om hur man får prata med en helt vanlig MÄNNISKA. Är det smidigt? Vem vet, inte jag.

Eller när man ska skriva in sitt personnummer för att köpa en flygbiljett. Ska århundradesiffrorna vara med eller inte och ska det vara streck framför de fyra sista siffrorna och den där första nollan i telefonnumret, ska den vara med? Och bindestrecket, och det där med + 46 – ska det i så fall vara med mellanslag eller utan? Små jävla underliga frågor som snurrar runt i den inre sfären. Vad säger myndigheten för enhetlighet? Jaså, den finns inte. Det var kanske tur med tanke på hur vi har det med resurserna.

Jag sitter på en vinglig pall i förbutiken på Ica och funderar på e-handelns explosionsartade tillväxt och att det gamla kontorsutrymmet bakom kassan uppenbarligen inte alls är anpassat för anstormningen av paket. Och förbutiksarbetarna verkar inte på något vis uppskatta att gräva fram stora, tunga kollin ur oändamålsenliga lager. Massor av folk i kö. En äldre dam säger att hon har fått paket och kan säga från vem, men hon har svårt att gå, har glömt blanketten hemma och någon mobil har hon inte. Då går det inte, förklarar personalen. Hon frågar vem som kan hjälpa henne. Hon får svaret att hon får kontakta Postnord på nätet. Det kan jag inte, säger tanten. Nähä, säger personalen. Då var det nästa!

Och nästa frågar efter ett paket som skulle ligga till och MED dagens datum, vilket visar sig betyda absolut ingenting eftersom någon okänd stjärna på Postnord har fått för sig att hämta det tidigare på grund av platsbrist på förbutikens lager. Och var paketet befinner sig kan ingen svara på.

Ändå hämtas det förstås ut paket efter paket med skor och kläder som ju sedan ska hem och provas. När det ska bytas blir det enkla plötsligt krångligt för då är det blanketter på rd kan också ha fått för siger en masse, atanke på resursfördelningen, men ändå.tjärna på postnord kan också ha fått för sigpå längden och tvären som ska tejpas på ett särskilt sätt och fyllas i även på nätet med personnummer med eller utan århundrade, telefonnummer med och utan nollor och streck och så förstås tillbaka till samma ställe och köa och lämna in paketet till samma förbutiksanställd som tar emot med en blick som betyder ”jag haaatar paket”.

Kanske kunde man ha haft några trevliga provrum i anslutning till förbutiken, tänker jag? Då kunde man ha provat sina nya kläder och skor där och redan i butiken bestämt sig för om varorna ska skickas tillbaka. Då skulle man ju slippa åka hem, packa upp, prova, bli besviken och sedan åka tillbaka igen och ta ny nummerlapp. Men om det skulle fungera med provrum i förbutiken måste alltihop förstås byggas om och byggas ut och kanske till och med göras lite mysigt. Då funkar det inte med en vinglig pall, trängsel och trött personal. Och då kanske det mer skulle börja likna de butiker som man inte skulle behöva gå till för att handla i från början? Var det meningen? Vem vet, inte jag.

Världen håller andan. Vad skjuter Nordkorea upp nästa gång? Det finns väldigt många mycket viktigare saker att tänka på. Det vet jag i alla fall. Och vad är en missad buss i det stora hela? Jag tror att jag går framåt.

 

Carin Hjulström

 

 

 

Hur har du det i storstan? Sedan jag lastade bilen full och drog till Stockholm återkommer frågan gång på gång.

Komiskt för mig, för där jag befinner mig nu finns inte tillstymmelse till citypuls. Tvärtom. Jag bor i en mix av bullerby, botanisk trädgård och Trägudars land. Jag ska förklara.

Jag visste ingenting om den plats dit jag flyttade för fyra månader sedan. Jag hade bara en underlig idé. Jag ville bo på ett slott eller en herrgård med vackra omgivningar. Stället skulle ligga utanför Stockholm och ha goda kommunikationer.

Efter ett par månaders research hade jag lokaliserat några projekt där gamla gods omvandlats till bostadsrätter. Där fanns allt från enorma slottsliknande våningar på Lennartsnäs för dryga sju miljoner till pyttelägenheter på Wenngarns slott som kostade mindre än en etta i Majorna.

Jag granskade satellitbilder, läste på om kommuner, områden och kommunikationer och hittade till slut ett gods med anor från 1300-talet, bara ett par hundra meter från Mälaren. Här hade släkter som Taube, Sparre och Lagercrantz levt och verkat innan stället i början av 1900-talet blev skola för fattiga barn. I huvudbyggnaden, ritad av Ivar Tengbom som också är arkitekten bakom det blå konserthuset vid Hötorget, fick pojkarna lära sig om lantbruk och hantverk och flickorna om sömnad och barnavård. Eleverna bodde i röda hus med vita knutar med namn som Haga, Tuna, Birka, Kyrktorpet och Sjöstugan.

När fattiga barn inte längre kallades fattiga barn blev gården trädgårdsmästarutbildning. Stora växthus och femhundra äppelträd av olika sorter skvallrar om den tiden, liksom de parkliknande omgivningarna där lindar, ekar, hängbjörkar och valnötsträd lutar sig över ovanliga buskar och växter. Små skyltar i metall visar de latinska namnen precis som i en botanisk trädgård. De gröna skatbona i trädtopparna var alls inga fågelbon utan vilt växande mistel. På riktigt. Aldrig sett förut. Här finns de överallt.

Från huvudbyggnaden leder en sexhundra meter lång lindallé ner till badbryggan i Mälaren. Åkrar och ängar omkring. Vackert som en saga. Jag bestämde mig på tio minuter.

Men åter till trägudarna. Femtio meter från min balkong står en tusenårig runsten. Jag började utforska mitt nya område och fann en trakt som till och med är äldre än Birka.

Redan under bronsåldern – långt före Kristi födelse – bodde det människor här. Då stod vattnet i Mälaren tjugo meter högre, så det som idag är höjder och rullstensåsar var då öar och holmar och de bördiga sädesfälten låg helt under vatten. På några ställen, nära dåtidens strandlinje, är gravrösena så många att hagarna ser ut som puckelpister.

Högst upp på åsen går en mer än tusenårig ”processionsväg” i exakt nord-sydlig riktning. När begravningsföljet vandrade den femhundra meter långa stenlagda vägen fram till gravbålet på kanten av åsen måste södersolen och elden ha smält samman med havet och himlen.

Utsikten finns kvar än idag. Det är märkligt, för i den blickriktningen finns inga bebyggda öar. Det man ser är i total avsaknad av tidsmarkörer – bara rullstenar, mossa, träd, vatten, himmel och en tusen år gammal labyrint som förmodligen skulle ge bronsåldersfolket god fiskelycka. Jag hade kunnat befinna mig i en helt annan tidsålder och ser nästan Jan Fridegårds trälar Holme och Ausi på flykt med sitt nyfödda barn. Där uppe på toppen hörs bara vinden och fåglarna. Och ibland något enstaka flygplan på väg mot Arlanda, ett par mil bort. Forntid möter nutid och det lokala det globala.

Bullerbyn då? Den kom som en överraskning. Men när alla är nyinflyttade är intresset stort för att lära känna sina grannar. I den lokala Facebook-gruppen ”Vi är byn” kan jag läsa om allt från vilka som är nyinflyttade till varför det är strömavbrott och när grannen tänker köra ner sin mobila bastu till sjön för allmänt bad. Jag kan också läsa om när grannens boxer är försvunnen och att den lokala ölbryggaren har planer på att starta spritdestilleri med tillhörande bar.

I ett av växthusen samlas hobbyodlare och driver upp ruccola, tomater, pumpor, potatis, basilika och dill. Min tur att vattna.

Jo, visst saknar jag utsikten över Rådasjön ibland. Och gospelkören, vännerna och barnen. Men annars har jag det … bra! Och nu när jag har lärt mig att hitta både till pendelparkeringen och sopsorteringen är det egentligen bara grävlingarna och vildsvinen som skrämmer. Eller att svalan som byggt bo under taknocken ska flyga in genom balkongdörren av misstag. Den hetsiga storstan i ett nötskal.

 

Carin Hjulström

 

 

 

Vi sitter allra längst bak i salongen. På scenen pågår ett teaterstycke ingen av oss begriper. Pjäsen är förmodligen en komedi. Vi drar den slutsatsen eftersom publiken skrattar då och då. Vi vet inte vad föreställningen heter, än mindre vad den handlar om. Den är på polska. Vi befinner oss på Teatr Bagatela i Krakow och pappa sitter på sätet intill mig, framåtlutad, oavbrutet nyfiken, försöker förstå. Vi är kanske lika där, i den närmast patologiska nyfikenheten.

Jag tankar pappa-närvaro. Det gäller att passa på.

Vi går i pausen. Senare äter vi middag på Pod Baranem – en riktigt gammaldags restaurang med vita dukar, rökavdelning, kypare som de var förr i tiden och foton på stamgästerna på väggarna. Nobelpristagaren Wislawa Szymborska bland andra.

Vi pratar om stort och smått. Men det blir alltid ganska mycket allvar, om hur man borde leva sitt liv för att vara nöjd den dag slutet närmar sig. Och vad kärlek egentligen är. Jag säger att kärlek kanske är att ge vad den andra behöver, inte bara det man själv vill ge. Han har inte sett det så tidigare, säger han. Och vi funderar på vad villkorslös kärlek egentligen betyder.

Vi talar om hur det var när jag var liten, och när han var liten. Hur oändligt stort behov man som barn hade av föräldrarnas bekräftelse. Och hur vi båda upplever att vi fick för lite av den varan från våra fäder – även om han inte reflekterade över det då. Det var ju andra tider. Pappa gjorde på sitt sätt och släppte nästan kontakten med föräldrahemmet när han blev vuxen, i förvissningen om att det var så det skulle vara.

Jag också, på mitt sätt. Men sedan har jag, som så många andra, ägnat ett helt liv åt att som vuxen försöka ta igen det jag inte fick som barn.

På planet hem från underbara Krakow tittar jag med en särskild blick på barnfamiljerna. Jag ser en liten pojke, kanske åtta år, och tänker på hur utlämnad han är till sina föräldrar. Alla värderingar de har, politiskt och religiöst, uppförandekoder, studieteknik, vanor, syn på andra människor – allt kommer den pojken att få från sin mamma och pappa. Och detta ska han sedan antingen leva med eller revoltera mot.

Förälderns makt är så stor. Det är dagens barn som kommer att sitta hos framtidens terapeuter och efter många, långa sessioner inse varför de är som de är och att allt förmodligen handlade om att få pappas eller mammas kärlek och uppmärksamhet.

Vad är det att vara en bra förälder? Hur många vet det när första barnet föds? Vad kommer mina barn att älta den dag de tycker att det är dags att ta itu med sin barndom? Jag tror inte att mina föräldrar grunnade så mycket på föräldraskapet. Det blev väl som det blev.

Man behöver körkort för att köra bil men inte för att skaffa barn – hur många gånger har man inte diskuterat den frågan? Varje gång jag läser om föräldrar som slår sina ungar eller låter dem växa upp i miljöer med allt från sprit och droger till fundamentalism och hakkors, väcks ämnet till liv igen. Hur ska människor som knappt kan ta hand om sig själva kunna ta hand om ett oskyddat barn?

Det är fan inte lätt. Klart alla ska få skaffa barn.

När jag gick i skolan hade vi ett ämne som hette Barnkunskap. Jag tror inte att det finns kvar. Med tanke på hur svårt det är att vara förälder hade det nog varit på sin plats med en allmän kurs i föräldraskap någon gång under skolåren. Om föräldrarna inte klarar av att förmedla schyssta värderingar till barnet är det väl ändå rimligt att ungen någon gång under uppväxten får en chans att lära sig hur det skulle kunna vara?

Jag har alltid velat vara en förälder som är nära. Som lyssnar och ger stöd, men också motstånd. Som uppmuntrar, men utmanar. Som inte skjutsar och curlar in absurdum, vågar sätta gränser, men öppnar dörrar. Jag har säkert gjort tusen och åter tusen fel, men jag har i alla fall varit där. Nära. Kanske har jag till och med tankat mina barn överfulla med mamma-kontakt. Någon mamma-brist fick de aldrig.

Jag hoppas att mina ungar och jag i framtiden kan ha det som jag numera har det med pappa – efter allt vi har tagit oss igenom. Att vi kan prata om stort och smått, resa ihop då och då, gå på en föreställning man inte begriper och ändå ha trevligt, äta och strosa. Innan det är för sent.

Hittar just biljetten till pjäsen. Den hette ju Najdrozszy! Googlar titeln i förhoppning om att finna något om handlingen, men nej, hittar noll. Gissar att det var något med relationer. Det brukar ju vara det.

 

Carin Hjulström