”Sommar, sommar, sommar, det är dans i folkets park …”

Ja, det är Sommar i P1 och Isabella Löwengrip berättar om sin makalösa resa som influencer och entreprenör.

Influencer, ja. Det är bara drygt tio år sedan vi fick lära oss nya begrepp som bloggare, youtuber, vloggare och nu … influencer. Det är inte så länge sedan våra liv gick sin stilla gång utan att speglas i sociala medier. Facebook kom till Sverige så sent som 2007, året därpå började man sälja smartphones, några år senare lanserades Instagram. Ett antal unga, begåvade personligheter förstod sig snabbt på tekniken och blev marknadsledande på populära sociala medieforum. Med sitt kunskapsförsprång skapade de mytomsusade versioner av sig själva där de levde superspännande liv, bar de mest exklusiva kläderna, skorna och väskorna, umgicks med de mest spännande kändisarna och reste på glammiga resor utomlands där livet självklart levdes i överflöd. Det var i sociala medier de trendigaste och mest moderna förnyarna fanns.

Isabella Löwengrip lyckades med just detta – att bygga ett helt varumärke kring sin egen persona och få företag att vilja betala för att få synas ihop med henne. Hon som blev mobbad för sin acne i skolan startade företag på löpande band och skapade till och med en egen hudvårdsserie.

Men åren gick. Det började gå inflation i alla Kissies, Kenzas och Rebecca Stellas som pimpade sina liv till perfektion inför imponerade följare. Köp de här kläderna, de här prylarna och åk på de här träningresorna så blir du mer lik oss som influerar och därmed lyckligare.

Sedan gick åren lite till. Och så kom Greta. Det var när Greta Thunberg dök upp med sina flätor, gympaskor och sin ändamålsenliga regnjacka och skapade verklig inspiration som förändringen blev uppenbar. Hallå? Nödvändiga beslut måste tas för att vi överhuvudtaget ha ett jordklot att bo på. Greta är på riktigt och hon vill något viktigt.

Plötsligt blir den gamla definitionen av influencer något så dammigt och passé att i alla fall jag nästan storknar. Själva idén med att uppmana sina följare att ständigt köpa nya kläder och nytt smink för att ”uttrycka sin sanna personlighet” är ju redan i grunden ett rejält bedrägeri. Medan Greta är sig själv och använder sin mycket speciella personlighet till att skapa opinion och försätta berg uppmanar den gamla sortens influencers sina följare att byta soffkuddar för att ”visa vem du är”.

Jag älskar realityserien ”Wahlgrens värld” och är lika bedårad av Bianca Ingrosso som alla andra. Men jag börjar äcklas av själva idén med att leva ett liv som går ut på att uppmuntra följarna att köpa, köpa, köpa mer saker vi inte behöver. Pernilla Wahlgren försöker ironisera genom att kalla nästa show för ”Hon kom. Hon sågs. Hon sponsrades.” och det är ju fyndigt, men den beska bismaken hänger kvar. Rent krasst handlar allt om att sälja varor vi inte behöver och det är just den sortens överkonsumtion som nu har ställt hela världen inför ett avgörande läge. Företag flyger ner svenska kändisar till rivieran. De äter och dricker, tar tusen selfies, får presenter och produkter och flygs sedan hem. Det känns bara … ofräscht. Allt är markörer för den livsstil Greta Thunberg så avväpnande har lyckats sticka hål på. Planeten håller inte för sådant.

Och med det i bakhuvudet – börjar inte hela idén med influencern, som den har sett ut hittills, att kännas extremt omodern? Är det inte så att den som med ett hårt fastnaglat leende fortsätter att hävda den överdådiga livsstilens överlägsenhet inte bara framstår som stötande utan också som direkt korkad? Jag vet att jag slår in en öppen dörr här, men det är ju så omodernt och otrendigt så att det skriker om det.

Isabella Löwengrip har gjort en enastående resa. Självklart behöver Sverige sina hängivna entreprenörer. Isabella beskriver sig som en företagare som låter drivkraften överskugga allt som kommer i dess väg, såväl barnafödande som kärleksrelationer och vänskapsband. Inget går upp mot entreprenörskapet. Det är själva livsinnehållet. Hon känner sig nu tvingad att lämna Sverige för att kunna bli världens mäktigaste affärskvinna.

Resonemanget står som en symbol för det gamla sättet att se på sig själv och sin roll i världen – att ytan är allt och att värdet räknas i följare och pengar (även om det nu verkar vara si och så med den saken eftersom Löwengrip tycks ha större kostnader för sin livsstil än intäkter, men det är en annan historia).

Vem vet? Hon kanske lyckas. Samtidigt tänker jag att hennes sätt att resonera tyder på att hon inte alls läser av signalerna i tiden. Hennes sätt att tänka är helt enkelt föråldrat. Uppvaknandet för den gamla sortens influencers kan komma att bli brutalt.

Carin Hjulström

 

 

 

Ute drillar fåglarna som tokiga.

I haven sjunger grönlandsvalarna jazz.

Men det finns en melodi som börjar skorra falskt, och det är sången om framgång.

Är det inte hög tid för förändring innan vi förlorar ännu fler?

Jag tänker på de framgångsrika, de fantastiskt begåvade, de unga som lyckas lägga världen för sina fötter, uppnår berömmelse, bekräftelse, rikedomar och lyx men som ändå trasas sönder inuti.

Närmare trehundratusen har sett dokumentären Aviici – True stories på SVT Play sedan dödsbeskedet kom. Porträttet kommer plågsamt nära. I en förfärlig scen sitter en nyopererad Tim Bergling i en taxi, helt neddrogad av smärtstillande mediciner och tvingas ändå ta ställning till vilka radiointervjuer han kan ge för att promota en spelning han helt uppenbart inte borde genomföra.

Några dagar tidigare såg jag Netflix dokumentär om Whitney Houston – den unga, svarta kvinnan med guldrösten som fick ett genombrott världen aldrig tidigare skådat. Whitney hade allt. Och alla omkring henne ville ha en del av kakan. Hon blev navet i en mångmiljonindustri som försörjde släkt, familj och vänner. De människor som borde ha sagt till henne att det snurrade för fort fortsatte istället att driva på för att säkra sin egen inkomst. I dokumentären lyfts en nedtystad homosexuell kärleksrelation, omöjlig i familjens religiösa kontext, fram som en av orsakerna till att hon tappade fotfästet. Ständigt pressad att prestera, ensam och rotlös på lyxiga hotellrum, utmärglad och tandlös dog hon av en överdos.

De börjar bli för många för att vi inte ska se mönstret. Internationella stjärnor som Heath Ledger, River Phoenix, Brittany Murphy, Michael Jackson, Amy Winehouse och Prince – såg sina liv som så smärtsamma att de överdoserade sig till lindring.

Extra sorgligt blir det när tragedier går i arv. Som brittiska programledaren Paula Yates som tog en överdos av heroin sedan hennes pojkvän, Michael Hutchence, sångare i INXS, avslutat sitt liv. I sängen intill Paula låg hennes fyraåriga dotter. Den äldre dottern, Peaches, kolumnist och fotomodell, tog sin överdos när hon var 25. Intill henne i sängen låg hennes elva månader gamla baby. Whitneys Houstons dotter Bobbi Kristina blev bara 23.

Lägger man till stjärnor som hängt ut över stupet men än så länge klarat att hålla sig vid liv kan listan göras hur lång som helst.

Den enda slutsats jag kan dra är att extrem framgång är ett mycket farligt tillstånd. Att flänga kors och tvärs över världen, ständigt prestera på högsta nivå, alltid känna pressen att leverera konstnärliga och ekonomiska resultat, att aldrig känna sig mer värd än sin senaste succé, alltid riskera att börja resan nedåt och göra alla i sin omgivning besvikna – det är en omänsklig livssituation. Vi är inte gjorda för ett sådant liv. Live fast and die young är inte hippt, bara hemskt.

Ändå är vi där och uppmuntrar prestationer redan hos små barn. Stolta föräldrar framhåller och bekräftar ungarnas framgångar i skolan och på idrottsplanen. Vi underblåser medvetet, eller omedvetet, pressen att bli något, att motsvara omvärldens förväntningar.

När ungarna växer upp vill vi att de ska bli vackra, välutbildade, vältränade och så småningom gärna ambitiösa småbarnsföräldrar, lyckade karriärister med ett vackert hem, god ekonomi och ett rikligt socialt umgänge. Maxa livet på alla plan, hela tiden. Carpe diem för helvete – fånga dagen – men bara om du samtidigt är perfekt och skyndar tillbaka in i framgångsfållan.

Framgångsinriktade uppdateringar på sociala medier gör mig allt mer illa till mods. Ser ni inte? ”Jag jagade en idé av lycka som inte var min egen” säger Tim Bergling i dokumentären.

När kommer motrörelsen? När börjar vi på riktigt framhålla tillfredsställelsen i att gå och skrota, att inte göra något särskilt, på sin höjd bläddra i en bok, lösa ett korsord och prata om det som råkar komma upp? När börjar vi framhålla tid att fundera och reflektera som själva poängen med att leva?

Kan det vara så att framgången har ett pris som är så högt att betala att vi borde varna för det på samma sätt som för rökning och droger? Älskade unge – lyckas inte för bra i andras ögon. Sök bara din egen snälla blick. Och ta dig tid att lyssna på fåglarna.

 

Carin Hjulström

Det är måndag kväll och klockan är tio. Jag sitter vid ett skrivbord på ett hotellrum någonstans i Sverige, närmare bestämt i Henån. Det är novembermörkt ute och jag är hotellets enda gäst. I rondellen utanför kör en EPA-traktor varv efter varv i skyhög fart så att det skriker om däcken samtidigt som föraren blinkar med helljus och extralampor. Mitt över gatan lyser en skylt om en grillrestaurang. Den är stängd, liksom thaikrogen två hus bort. Christers pizzeria hade öppet till nio men köket var stängt när jag steg in kvart i.

Jag har pratat om mitt författarskap på Henåns bibliotek. Det är nästan fullsatt. Publiken är vaken och mycket delaktig. Vi pratar om hur idéer föds och blir romaner. Eller krönikor för den delen. Efteråt kommer många fram och vill prata och köpa böcker. Det finns paralleller mellan en ort som Henån och min första bok ”Finns inte på kartan” om ett litet samhälle som får kämpa för att inte dö när många flyttar därifrån.

Någon hänger sig kvar och berättar om en gård som har gått i arv i generationer. Ägarinnan är nästan hundra år, men hon bor kvar och klarar sig helt själv. Marken ligger förstås för fäfot. Ingenting är vidgjort på huset de senaste femtio åren. Det är flera kilometer till närmaste asfalterade väg, så trots att det lyser i fönstren om kvällarna är det ingen som ser det – så ensligt ligger gården.

Kvinnan som är nästan hundra blev aldrig gift och aldrig mor. Hon har levt ensam hela sitt långa liv, ändå är hon känd i bygden som oavbrutet positiv. En som gläds åt att solen tittar fram efter välbehövligt regn och blir exalterad över kantarellerna som stått sig trots nattfrosten. Snart kommer hon att prata om hur vackert det är när skogen pudras vit av snö trots att hon har sett det nästan hundra gånger. Och till våren kommer ju stararna, blåsipporna och syrenerna.

Huset är illa åtgånget – vattenledningarna fryser på vintern, kök och badrum omoderna. Några krämpor har hon, ägarinnan, men inte värre än att hon ser som sitt ansvar att titta till väninnor som mår sämre.

Gården är som en tysk sanndröm om pittoresk svensk landsbygdsidyll. Men en dag kommer det att vara över. Då sitter hon inte längre på sin farstukvist och ler åt koltrastarna. Avlägsna släktingar långt bort i storstan kommer att ärva. Vad ser de i det gamla hemmanet? En guldklimp att älska, rusta och vårda eller ett ruckel att röja? Det är långt från allfarvägar och attraktiva arbeten. Får man sälja något som har gått i arv i generationer – har man ett moraliskt ansvar?

Min bästa väninna grubblar också. Dödsboet efter hennes mamma står i numera i kartonger i Mölndalsvillan – foton, brev, urklipp, diplom, minnen som går tillbaka till i början av 1800-talet. En mor som sparat sin mormors och farmors gamla arvesaker, ting som minner om tidigare släktleds liv och gärningar. Vad ska jag göra med allt? frågar hon. Ställa det i en låda och låta åren gå? Kanske, säger jag valhänt.

Men då kommer ju min dotter, att tvingas överväga samma fråga när hon en dag tar över efter mig. Plus all den skit jag kommer att lämna, fortsätter hon. Hon visar sparade gamla insändare till lokaltidningen, program från släktbegravningar med förteckning över de sörjande. Flera kassettband med mammans egenhändigt hopknåpade kåserier – sända i lokalradion – sparade på idag ospelbara kassettband. En mors röst. Har jag rätt att vara den som släpper taget om allt? frågar hon.

Jag kommer att tänka på linneskåpet i mitt sommarhus. Där ligger min mormors gamla blus, en kofta, en sjal och en handväska. Inget av det kommer någonsin att användas igen. Det är för omodernt, nött och slitet. Hur länge ska det sparas?

Att vara den som säljer marken, avverkar skogen, skänker bort de handvävda linnedukarna och de gamla fotoalbumen är att bryta linjen, skapa hack i släktleden. Att sprida för vinden det någon har samlat, att sluta vårda det någon har vårdat är lite som att häda. Det tynger, svider, värker och bränner.

Men även de ståtligaste träd faller ju och blir mull en dag. Liksom vi. Kanske måste även rester av liv tillåtas att multna, skingras och vittra bort. Det är förfärligt men måste nog få vara det.

Vid midnatt har EPA-traktorn bränt klart och det är tyst och mörkt vid Henåns enda rondell, någonstans i Sverige.

Carin Hjulström

Det kan ha varit sommaren när jag skulle fylla fyra år. Eller kanske fem. Så fort jag vaknat smög jag ner till vardagsrummet i mormors och morfars stora hus på Gotland. För där – i en solstrimma på röllakansmattan – låg min första kärlek. Peggy. Den ljusbruna taxen lyfte lojt på huvudet och gäspade vänligt när jag lade mig tätt intill hennes varma, mjuka kropp och låtsades att hon var min.

Men hund var inte bara onödigt, det var dessutom omöjligt rent praktiskt, sa mina föräldrar. Men så hade vi inbrott i huset i Örgryte. Lillebrorsan kom hem när tjuvarna var där och blev förstås rädd för att gå hem själv. Vi fick låna boxern Fia på obestämd tid av pappas kollega. Fia skulle möta oss när vi kom hem från skolan. Vad vi inte visste var att Fia hade långt gången cancer och tillbringade sina ensamma timmar med att äta eterneller och kräkas överallt i huset. När vi gick ut med henne rymde hon. Några timmar senare kom hon hem och kräktes ännu mer. En granne frågade om vi visste vem som kunde ha tagit deras julskinka som stod på svalning i fönstret. Ingen aning, ljög vi.

Min första egna hund hette Buster och var en kolsvart tibetansk terrier. Buster firade sin första jul genom att smita ut i köket och dra ner en enkilosring med rökt korv och käka upp den medan vi intet ont anande åt sill i matsalen. Korven kom sedan upp och ut under olika mindre trevliga former. Att han föll för korven kunde jag förstå, men han hade också mer svårsmälta favoriträtter. Som utedass och bajamajor. När han kom därifrån och slickade sig om munnen var han svårälskad. Sedan blev han hanhundsilsk, flög på varenda jycke av hankön. Jag tvingades gå emellan när han hade muckat gräl med en pitbullterrier. Bråket slutade med att jag fick ett hugg i handen – av min egen hund. Med två blöjbarn hemma insåg jag att vi alla skulle må bättre av att Buster fick en ny mer stresstålig familj.

Sedan kom Texas, som min dotter köpte för sina sparpengar när hon fyllde tio. Ljuvliga Texas åt och drack men blev bara smalare och smalare och visade sig ha valpdiabetes. Veterinären sa att konstant vård och medicinering inte var ett värdigt liv för en valp. Jag åkte till Blå Stjärnan och såg den söta valpen somna in. Alla grät och vi bestämde att barnen fick stanna hemma från skolan nästa dag. På förmiddagen den elfte september 2001 satt vi framför teven och såg i realtid hur flygplanen flög in i de två tornen. Inte bara i den lilla världen var allting helt fel och upp och ner.

Efter Texas kom Pixie. En smart och lydig dvärgschnauzer men helt ointresserad av främlingar och väldigt avigt inställd till barn. Två år senare fick hon en kompis från samma kennel – Molly. Molly var söt som en smällkaramell, men ärligt talat lite korkad. Hur som helst dyrkade hon Pixie, som var mer skeptisk. Till slut blev de kompisar och det gick elva år. Så en eftermiddag drack Pixie plötsligt upp hela vattenskålen i ett svep och stod sedan bara och skakade. Veterinären konstaterade akut livmoderinflammation. Hela buken full med var. Bara någon timme senare tvingades vi hastigt säga hej då.

Molly blev ensam kvar. Deprimerad, ville bara sova, orkade knappt gå med på promenad. Men tiden gick och hon repade sig. Hon flyttade med mig till Stockholm. Vi gick i skogen varje dag. Hon sprang lös och spred sitt glada skall och sin kärlek till alla som ville ha den. Tills stroken kom.

En varm och solig vårdag förra året tog jag med mig Molly ner till bryggan för sista gången. På den plana ängen intill badplatsen kunde hon fortfarande röra sig utan att ramla. Jag hade med mig ett paket leverpastej och lät henne äta hur mycket hon ville. Jag klappade hennes sträva päls och försökte trots gråten ta lite kort och filmer. Sedan åkte vi till veterinären. I rummet stod ett stearinljus och brann. En sköterska kom och rakade Mollys framben, satte dit en slang och sprutade in något lugnande. Hunden blev sömnig och smärtfri. Jag höll henne i famnen en lång stund. Veterinären kom med sprutan. Jag nickade. Strax därpå somnade hon in medan mina tårar rann.

Några veckor senare började ändå njuta av mitt nya fria liv. Inga rastningar att passa. Skönt! Jag hade haft min beskärda del av hund. Livet var fritt och enkelt och jag styrde min tid helt själv. Perfekt ju.

Det gick ett år. Sedan kom våren. Jag gick ner till bryggan. Och varje gång jag tog klivet ut på bryggan mindes jag den där dagen med Molly och leverpastejen.

Vad som sedan hände vet jag inte. Plötsligt satt jag och stirrade på Kennelklubbens hemsida och läste på om olika raser. Började knarka annonser på Blocket. Kanske, kanske någon gång tänkte jag. Men i alla fall ingen valp. Alldeles för jobbigt. Men så plötsligt satt jag ändå där och glodde på rubriken valpkullar väntas. Absolut ingen valp, tänkte jag medan jag skrev ett mail och bad om att få tinga en tik.

Det är nu tre veckor sedan mellanpinscherfröken Ester Hjulström kom och gjorde hemmet till ett slagfält. Kiss på golvet, avbitna sladdar, söndertuggade strumpor och svårartade bitmärken på såriga händer. Men mitt i kaoset somnar hon i min famn och hennes varma mjuka kropp förflyttar mig till Peggy i ljusstrimman på Gotland. Och det är kärlek.

 

Carin Hjulström

 

Nästan varje dag möts jag av frågan: Varför är du inte på SVT längre? När ser vi dig i rutan igen? Varje gång känner jag hur pulsen ökar och trycket över bröstet kommer tillbaka. Måste hitta på några bra svepskäl, inte bara säga som det är. Så har jag hållit på sedan 2008.
Men så läser jag Lina Thomsgårds och Daniel Sjölins berättelser om vad som hände när de arbetade på SVT:s kulturprogram ”Kobra” respektive ”Babel”. De värvades som frontfigurer, uppmuntrades att arbeta halvt ihjäl sig i lojalitet med sina respektive produktioner, för att sedan när de bad om rättigheter som borde gälla alla anställda få veta att de inte var önskvärda längre.

När jag har läst klart sprider sig en känsla av befrielse. Äntligen! Äntligen vågar någon ta bladet från munnen. Och jag inser att även jag har något att berätta – en historia jag har tryckt ner i åratal för att den gör så ont. För att jag skäms över hur SVT har behandlat mig och skäms över att jag lojalt har skyddat företaget.

Thomsgårds och Sjölins berättelser är så lika min egen. Om arbetsförhållanden som går ut på att man ska leverera av bara helvete, alltid stå för den stora kreativa insatsen, hänge sig totalt åt programmet och självklart ta alla smällar massmedialt utan att ha tillstymmelse till trygghet i ryggen när avtalet löper ut. För avtalen löper alltid ut. SVT har satt i system att suga ut det gottigaste ur sina frilansprofiler och sedan kasta dem på programledartippen.

Jag gjorde mina första program 1986. Då var jag 23 år och nybakad journalist, beredd att arbeta hur hårt som helst för att uppnå mina drömmar. Redan från start fick jag förklarat för mig att det var korta kontrakt som gällde. Lönen var en normal journalistlön, fast bara för den korta tid projektet gällde. In och jobba hårt, därefter ut igen. Ring inte oss, vi ringer dig. Programmen gick bra. ”Gig”, ”Fredags-Exter”, ”Carin med C”. Jag ledde ”Melodifestivalen” helt själv och 6.3 miljoner tittade när Carola gjorde comeback. Men aldrig någonsin talades det om en anställning. Jag tänkte och hoppades att erbjudandet skulle komma om jag bara var bra nog. Att ställa krav fanns inte på kartan, då skulle jag klassas som besvärlig och diskvalificera mig själv från framtida uppdrag. Det ville jag ju inte.

Under alla de år jag var SVT Göteborgs mest profilerade kvinnliga programledare erbjöds jag inte en enda gång en tjänst eller en anställning. Då hade jag ändå visat att jag inte bara kunde programleda utan också att jag kunde skapa nya format, skriva manus och producera. Men varje gång en ny säsong kom på tal var det alltid den korta projektanställningen som kom fram. Två veckor innan ett projekt var slut kom meddelandet som talade om att passerkort och inloggning snart skulle upphöra att fungera. Ibland fick man som projektanställd vara med på jullunchen, oftast inte.

När SVT 2003 skulle dra igång en ny direktsänd talkshow fick jag testa för jobbet som alla andra och fick det. Än en gång hade jag visat att jag pallade för trycket. När programmet gick ut i rutan skulle man ”tävla” mot Stockholm och Malmö som också skulle köra varsin säsong av ”21.30” och därefter skulle publikintervjuer och analys av tittarsiffrorna avgöra vilken programledare som skulle få fortsätta. De andra programmen kom inte i närheten av siffrorna för det ”21.30” jag gjorde för SVT Göteborg. Jag slet som en oxe och levererade med råge. Jag gjorde över etthundrasextio ”Carin 21.30” med fina tittarsiffror och recensioner. Jag hamnade på topplistor och innelistor, höll budget och var på det hela tagen en rasande duktig flicka. I den vanliga världen brukar ett lyckat projekt, där alla är nöjda med resultatet och man håller budget, betyda att man kör vidare. Allt annat vore ju kompetensförstöring. Men inte på SVT.

2008 tog kontraktet i vanlig ordning slut och passerkortet slutade att fungera. Sedan hände … ingenting. ”SVT skriker efter kvinnliga programledare” stod det på löpsedlarna titt som tätt. Journalisterna ringde och frågade vilka program jag skulle göra härnäst. Men min telefon var tyst. Varför ringde de inte? Jag hade ju presenterat nya idéer.

Jag fattade ingenting. Och jag kunde omöjligen svara på omgivningens förundrade frågor. Från att ha varit en av SVT Göteborgs mest produktiva programledare som hela tiden levererat det jag blivit anlitad för var det som om jag inte fanns. Under tjugotvå år gav jag SVT allt jag hade. Precis som Thomsgård och Sjölin kan jag instämma i att man som programledare förväntas stå längst fram och hålla fanan med SVT:s emblem högt, men aldrig, aldrig vänta sig något i gengäld. Tvärtom matades jag hela tiden med tal om hur tacksam jag skulle vara för att jag fick arbeta på SVT och att det alltid fanns tvåtusen andra som ville ha jobbet ifall galoscherna inte passade.

Lina Thomsgård använde uttrycket ”man är inte längre flavour of the week”. Just så kändes det. Jag var bara 45, men tydligen förbrukad.

Det kan inte vara meningen att ett skattefinansierat public service-företag ska bete sig värre än skrupulösa hårdkommersiella aktörer. Det är inte bara oetiskt och ohederligt, det är också väldigt korkat. Tänk så mycket talang och erfarenhet som kastas bort.
Jag har ljugit länge nog om varför jag inte längre är på SVT. Nu kan sanningen sägas – ur ett personalpolitiskt hänseende behandlades jag som skit. Och kanske gick publiken miste om många bra program.

Carin Hjulström