Visst är det här den bästa tiden? Vi är mitt emellan hägg och syrén, björkarna står ljusgröna, skogsbackarna lyser ännu vita av vitsippor och solen värmer inte bara på låtsas. Våren prunkar för fullt och ändå har vi allting framför oss!
Så här års älskar jag skogen ännu mer än vanligt, för nu börjar tiden av stigfinneri. Har man en gång orienterat vet man hur besatt man kan bli av att hitta rätt bland sänkor, punkthöjder och sankmarker. Att veta exakt var man befinner sig på kartan är magi på gränsen till mani. Varje gång jag går i clinch med skogen slås jag av hur många stigar som är till förvillelse lika riktiga stigar, men som ändå inte finns med på kartan. De senaste åren kan de ha skapats av pandemidesperata, nyfrälsta skogsbesökare som penetrerat skogarna med sina nyinköpta Trangia-kök och ambitiösa grillbufféer för hela släkten. Men oftast är det inte så. Oftast är de smala stigarna genom orörd terräng ett verk av … rådjuren. Häromdagen hörde jag några äldre män baktala de vackra djuren. ”De äter upp alla växter och sprider fästningar överallt. Skjut av de jävlarna”, sa den ena gubben till den andra. Jag ville ge svar på tal, men bedömde att chansen att vinna en gubb-diskussion var för liten.
Men om de – som jag – hade läst den självlysande lilla berättelsen ”Rådjursmannen” av Geoffroy Delorme hade de kanske tänkt annorlunda. Boken är en internationell bestseller men har i Sverige gått rätt obemärkt förbi. Den bygger på en sann historia om en fransk liten pojke som känner sig annorlunda och ensam och i sitt utanförskap söker han sig ut i naturen. En dag, i Louivierskogen i Normandie, träffar han på ett nyfiket rådjur. Mötet blir avgörande för honom och redan under skoltiden börjar han tillbringa alltmer tid i skogen – sover under bar himmel och äter det som naturen ger. Hans familj förstår sig inte på honom. Snart bestämmer han sig för att flytta ut i skogen helt och hållet och leva utan kontakt med människor. Han spanar på rådjuren och de tittar nyfiket tillbaka. Han lär sig att skilja på dem och ger dem egna namn. Rådjuret han döper till Daguet börjar följa efter honom överallt. Successivt vill Geoffroy inte bara vara nära rådjuren – han vill leva likadant. Han börjar äta samma kost, svampar och blad av hallon, björnbär och rölleka. Då och då visar rådjuren vägen till någon köksträdgård där de gräver upp morötter, potatis, mangold och andra mer näringsrika grödor. Geoffroys familj försöker tala sonen till rätta, men lyckas inte. Några gånger i månaden smyger han hem på nattliga besök till familjens kök för att äta vad som finns i kylskåpet, plocka med sig lite konserver, ta en dusch och ibland sova några timmar i sin gamla säng. Men han tvättar inte sina kläder, vill inte komma tillbaka till sina vänner rådjuren med annan doft. Med tiden får hans mage allt svårare att smälta vanlig, processad mat och han tycker att fabrikstillverkat bröd smakar illa. I en grop i skogen gömmer han torra kläder, vatten och batterier till sin kamera. Men var sover han? Det visar sig att han nu också vill sova som sina vänner. Och rådjur har inget fast bo. De sover på olika platser och bara en stund i taget. Geoffroy vänjer sig vid att sova sittande på huk, i ett snår, någon timme då och då. Vilken tortyr. Jag hade dött.
Åren går, han blir accepterad i gruppen, får till och med vara med vid en födsel, men är också med om att några av hans vänner skjuts av jägare. En natt när han kommer hem till familjens hus för att vittja kylskåpet är låsen utbytta. Att bli utestängd tar honom hårt. Nu får hans kropp inte längre vanlig mat eller några timmars riktig vila.
Efter sju år i skogen är han i mycket dåligt fysiskt skick. Han är trött, svag och sjuk av brist på näring och sömn. Samtidigt ska området där han lever med sina vänner exploateras. Han kan inte förstå hur djurens rättigheter till sitt hem, sitt liv i skogen förbises så totalt. Rådjuren har funnits i Europa i över 500 000 år.
En dag möter Geoffroy en kvinna med en hund. Av någon anledning börjar han berätta för henne om sitt liv med rådjuren och om alla bilder han tagit i skogen. Hon uppmanar honom entusiastiskt att ställa ut fotona. Några månader senare återupptar han motvilligt kontakten med civilisationen eftersom hans kropp helt enkelt inte klarar mer. Här går det fort i boken och slutet kommer närmast abrupt. Geoffroy Delorme ska ställa ut sina foton på ett galleri i en by nära Louivier. På vernissaget är hans sinnen på helspänn, han har ångest och hjärtklappning av alla människor. Bland vernissagebesökarna ser han en siluett han känner igen. Det är hon – kvinnan med hunden! Något uppstår, något jag gärna hade velat veta mer om. Geoffroy är inte längre ensam och en tid senare presenterar han henne till och med för sin familj i skogen. Vilken story, tänker jag, och kommer för alltid att se på rådjuren jag möter i skogen med en än mer respektfull blick.
Carin Hjulström