”Ryssligan – det låter ungefär som Salaligan, men här handlar det om något betydligt intressantare än ett banalt mördarband. Carin Hjulström har skrivit en roman som med sin blandning av fakta och fiktion blir en djupdykning i en dramatisk tid i Sverige – för att inte tala om världen.

Oktoberevolutionen 1917 följs i Ryssland av inbördeskrig, och i Stockholm står anhängare till den nya regimen mot exilryssar som bittert sörjer tsarväldet. Bland dem som vill åter till den gamla ordningen finns Ryssligan, som 1919 mördar tre bolsjeviker; dess ledare, kosacköversten Hadjetlaché, blir den siste som döms till döden i Sverige, men han benådas. Till ligan hör också den 17-åriga Dagmar, som är en central person i boken.

Detta om verkligheten. I romanfiktionen får i dagens Stockholm frilansjournalisten Helena från en anonym avsändare en låda med dokument och dagböcker om dessa händelser. De har tillhört Kaja Asklund, en avlägsen släkting till Helena – som blir nyfiken, googlar på Hadjetlaché och fastnar. Hon gräver vidare, lär känna Kaja allt bättre och berättar till slut hennes historia.

Denna fiktiva Kaja är i revolutionstiden kring första världskrigets slut en pionjär bland kvinnliga journalister, hon drömmer om en reportageresa till Ryssland och vill studera ryska. Hon möter – före morden – Dagmar, som blir hennes språklärare och vän och den som lyssnar när Kaja beklagar sig över sin förtryckande knöl till karl. Kvinnlig rösträtt är en viktig sak för Kaja, men hon är aktiv i olika sammanhang och lyckas rent av få en intervju med Lenin 1917.

Det finns en sympatisk upptäckarglädje i den här boken, förkroppsligad av Helena, som inte ger sig förrän hon fått svar på de flesta av de många frågor hon ställs inför. Hon lär sig saker hela tiden och drivs liksom läsaren vidare av nyfikenhet på mycket mer än bara kriminalgåtan.

Att Hjulström kanske har blivit överförälskad i sitt stoff och låtit alltför mycket komma med är högst förståeligt: det är ett så maffigt material att det är svårt att recensera boken utan att berätta alldeles för mycket om den. Att språket på intet sätt är märkvärdigt är heller ingenting att gnälla om, för det vill knappast vara mer än funktionellt.

Om man läser den här boken – och det kan man gott göra – så är det för storyn och researchen, för att tala vårdad svenska.”

Jan Ceder 2012-09-25 Expressen