Jag ligger i den mjuka vita sanden på en handduk som egentligen är för liten. Det gör ingenting, för sanden är het och vinden ljum. Till och med havet är varmt. Inget sjögräs, ingen tång, inga alger – bara solskimrande blågrönt vatten som sakta rullar in över perfekt vågformad sandbotten.

Jag tänker på cykelturen bort till kyrkan. I min socken på Gotland ligger kyrkan mitt i byn. Hagmarkerna omkring är öppna, sikten vidsträckt och kyrkogården liksom lite upphöjd. Jag föreställer mig att man skulle ha väldigt bra utsikt om man låg begravd där.

Jag skulle kunna fråga Sune, bonden på gården intill, om det bara gick. Under hela sitt liv bodde han med utsikt över de där ängarna och kyrkan. Nu vilar han intill kyrkan, någon kilometer från gården, med fri sikt mot sina gamla ägor. Liksom kvar hemma.

Det där är ju inte alla förunnat i dessa flyktingströmmarnas tidevarv – att få födas, leva och dö på samma plats. Kanske är det avundsvärt, kanske inte? Möjligen något enahanda. Men jag är säker på att återkommandet påverkar oss.

Det är på somrarna jag åldras. Inte så att jag blir äldre, snarare så att jag känner alla mina år. Verkligen känner dem i mig.

Det har säkert med ängarna att göra, men framför allt med stränderna och havet. Samma stränder som när jag var barn. Samma hav.

När jag sluter ögonen och hör vågskvalpet kan jag vara precis hur gammal eller ung som helst. I den här sanden, under den här solen, på den här stranden har jag legat i hela mitt liv. Om jag stänger ögonlocken en stund är jag sex år och pirrigt uppspelt inför skolstarten. Är min skolväska fin nog, kommer jag att känna igen några på uppropet, kommer fröken att vara snäll eller sträng? Kanske sätter jag mig upp på handduken och frågar jag mamma om jag får bada en gång till innan vi går hem och äter fil och korvmackor till lunch. Eller så frågar jag pappa om han kan hjälpa mig att hitta en bra dyksten. Det hände nog inte ofta att han hjälpte mig att leta, men eftersom tanken slår mig borde det ha hänt.

Jag kan också vara fjorton och lyssna intensivt efter det omisskännliga ljudet av segel som slår i vinden och hoppas på att nittonåriga Peter ska stå borta vid windsurfinguthyrningen och se ut som om han har så tråkigt att han kan tänka sig att prata med mig. Jag är i puberteten, orolig för att håret ser fett ut trots att det är nytvättat och fingrar oroligt på hakan för att kolla om det kommit någon ny finne sedan jag gick hemifrån. Jag vill så gärna vara vuxen fast jag inte riktigt vet hur. Jag vet bara att jag vill vara med och räknas och att det är irriterande och sorgligt att Peter tycker att jag är för liten. Fem år senare ska jag komma att säga att han är passé, att det finns killar inom musiken och journalistiken som är mer intressanta än en långhårig, windsurfande stockholmare. Om jag nu nånsin vågade säga det. Kanske tänkte jag det bara…

En fluga landar på min mage. Jag viftar bort den och känner hur rund den är. Jag är runt trettio, gravid med mitt andra barn och oavbrutet trött av att jaga en pigg tvååring dagarna i ända och samtidigt fajtas med de hormonstormar som rasar i min kropp. Jag känner mig svullen och vätskefylld som en vattenmelon och får ta sats för att komma upp från handduken, rulla ner till strandkanten och vada ut i havet. Men i vattnet är jag fortfarande lätt. Kanske dyker jag och söker med undervattensblicken efter dykstenen. Den måste ha varit vit. Jag har alltid tyckt bäst om kalkvita dykstenar.

Jag kan också vara trettiosex och aldrig ens hinna sluta ögonen för att jag måste sanda av badrockar, lösa konflikter om hinkar och armpuffar, duka fram saft och kex och titta i evighet på barn som tror att de kan simma – vilket de givetvis inte kan, men ett visst mått av bedrägeri ingår trots allt i att vara en bra förälder.

Jag kan också vara fyrtiotvå och få ligga helt ifred på handduken men veta inombords att beslutet jag tagit kommer att förändra allt. Att uppbrott och avsked väntar. Det är vad jag vill men ändå inte förstår.

Eller som nu, femtiotvå. Lite ung, lite gammal, fortfarande likadan inuti. I alla fall här i sanden på stranden intill samma gamla hav även om talesättet säger att vattenmolekylerna där ute inte är desamma – man kan inte gå ner i samma flod två gånger.

Det är augusti. Det är dags att sätta sig upp på handduken och söka med blicken efter en ny dyksten. Sen ska jag gå ner till vattnet, kastar mitt enkla mål så långt ut jag vågar. Och sen dyker jag.

Carin Hjulström