Jag ligger i soffan och glor på Aktuellt. Krig i Syrien, konflikt i Ukraina, ebola i Afrika. Hot om terrordåd av muslimska fundamentalister, drunkningskatastrofer med båtflyktingar, tiggare på gator och torg. Fattigdom, förtryck och fördumning.

Ett rasistiskt parti har just blivit Sveriges tredje största.

Claes Elfsberg pratar på om stridigheter som tilltar, antal döda som stiger och oroligheter som sprider sig.

Det är lätt att tappa sugen, att tänka att allt verkligen är på väg åt fel håll.

Nyheter måste förstås vinklas. Vi journalister drar saker till sin spets, förenklar och förtydligar så att mottagaren snabbt ska förstå budskapet. Vi berättar helt enkelt en historia. Och det greppet – storytelling – har spridit sig inom all annan sorts kommunikation de senaste åren. Det är storyn som säljer företaget, produkten, ideologin, partiet eller fördomen.

Det ska vara tydliga budskap som är lätta att ta till sig och som folk till och med klarar att sprida vidare i bekantskapskretsen och samtidigt verka lite smarta och pålästa.

Berättelsen om världen är just nu en nedåtgående spiral av ödesmättat elände. Mitt i denna centrifug är det lätt att glömma att det också finns andra sätt att beskriva vart vi är på väg.

Det är ingen lätt match, men det finns gudskelov de som försöker.

Som Hans Rosling, vår världsberömde professor i internationell hälsa, som i åratal har åkt jorden runt med sina statistikföreläsningar om befolkningsutvecklingen. Jag blir lika fascinerad varje gång han påpekar hur vi i västvärlden TROR att resten av världen ser ut – till exempel att en indisk familj består av fattiga, outbildade vuxna med i genomsnitt sex barn som lever i svält och fattigdom – och sedan förklarar att en genomsnittlig indisk familj numera utgörs av två vuxna och två barn som går i skolan, har mat på bordet och hopp om ett gott liv.

Sprudlande av extas berättar han om hur dramatiskt spädbarnsdödligheten sjunker, hur utbildningsnivåerna stiger och att tillgången på mat och sjukvård aldrig har varit så god. Världen har strängt taget aldrig varit så bra som nu. Och den blir bara bättre!

Budskapet i Per Schlingmanns och Kjell A Nordströms bok, Urban Express, gör mig också lite skönt uppåt. Det här är herrar som vet vikten av att skapa en story (Schlingmann låg ju bakom konstruktionen av De nya moderaterna och Nordström har turnerat världen runt med föreläsningen Funky Business). De utgår också från statistik och fokus ligger på vad den snabba urbaniseringen kommer att leda till.

Att jordens befolkning flyttar till megacities är förstås inget nytt, men Schlingmann och Nordström konstaterar att de som först lämnar landsbygden för storstaden är … kvinnorna. Överallt syns samma mönster. Kvinnorna bryter upp och flyttar till städerna för att utbilda sig, göra karriär, skaffa sig inflytande och ett bra liv. Och en hög lön. I New York har unga singelkvinnor till och med högre genomsnittlig årsinkomst än motsvarande singelmän. Barn och familj? Det får vänta.

Utvecklingens förlorare blir följaktligen lågutbildade män i glesbygd som vägrar inse att tiderna har förändrats. Män som inte ens vill bli räddade utan hellre sitter kvar och porrsurfar, spelar nätkasino, dricker för mycket alkohol och hoppas på nya bidrag. Grattis.

Vilken är då berättelsen om Sverige i tiggarnas och de hemlösas tidevarv? Jag funderar på det när jag går på en interaktiv teaterföreställning för ungdomar i en högstadieskola i Ale.

Det är stökigt i publiken. Pratigt, bråkigt. Skådespelarna tvingas bryta flera gånger för att be de störande vara tysta eller gå ut. Ord som ”blatte” och ”kärring med gardin” far genom luften. Det känns hopplöst deprimerande.

I skolvalet i Ale röstar 60 procent på Sverigedemokraterna, hör jag någon säga.

60 procent?! Herregud! Ja, då fattar man ju. Så illa är det alltså.

Eller… vänta nu, finns det kanske en annan bild?

På nätet finns en databas där man kan se resultatet i årets skolval, kommun för kommun, skola för skola.

Och guess what? Betydligt FÄRRE röstade på SD i skolvalet i Ale än i svenska riksdagsvalet.

Tänk så lätt det hade kunnat bli en smaskig story. Fast det är tvärtom. SD tappar. SD förlorar. SD backar! I just det här fallet handlar det bara om stökiga elever och en lam lärare. Inget annat.

Det är så lätt att förföras av det enkla. Men det finns nästan alltid en annan och sannare berättelse om man bara orkar vända på perspektivet.

Det går alltså uppåt för världen. Inte bara med tro och hopp. Utan på riktigt. Hör du det, Claes Elfsberg!

Carin Hjulström