Jag ser dem på TV flera gånger i veckan – hundarna, hästarna, katterna, marsvinen, kaninerna och deras oroliga hussar och mattar. I program som Veterinärerna och SOS Djur är ingen krämpa är för liten eller för stor för att behandlas. Inga ansträngningar ska sparas för att familjens älskade medlem ska bli bra igen. Pengar pratar man aldrig om. Den ekonomiska faktorn existerar inte.

Verkligheten ser annorlunda ut. Det vet jag, och många andra.

Det är lördag och jourtaxa. Den lilla tiken och jag sitter i ett väntrum fullt av djurägare. Hon är trött och slö, äter inte, dricker mycket. Jag har redan på fredagen ringt en djurklinik. Kom in eller avvakta, är rådet. Skulle det vara livmoderinflammation är hon ändå för gammal för operation, säger de. Barnen och jag har ställt in oss på att det är försent. Hunden är gammal. Vi har gråtit och kramat adjö.

Det blir lördag och svårt att bara avvakta, så vi åker till ett jouröppet djursjukhus. I väntrummet läser jag ett reportage i tidningen Djurskyddet om unga hunden Eskil och hans matte. Eskil har problem med att bakbenen låser sig och veterinären har rekommenderat operation. Med skruvar i lederna ska Eskil bli bra. Men skruvarna hamnar fel och för ytligt, vävnaderna blir inflammerade och matte och hund dras in i en spiral av veterinärbesök och galopperande kostnader. Snart har de besökt kliniken närmare femtio gånger och lagt över 100 000 kronor på veterinärvård. Men det högsta priset, det värsta för matte, det är skammen: ”Ibland tänker jag att det bästa för alla skulle vara att avsluta detta. Men jag skäms så fruktansvärt över att ens tänka på att blanda in pengar i beslutet.”

Tiken och jag får äntligen komma in. Det tas prover, görs röntgen och ultraljud.

– Om vi inte opererar kan hon dö, säger veterinären med blicken fäst mot provsvaren på dataskärmen.

– Så det är livmoderinflammation? säger jag.

– Förmodligen. Värdena är inte så dåliga, men hon kan ju snabbt bli sämre, säger veterinären allvarligt.

– Den veterinärklinik jag ringde igår sa att man inte opererar så gamla hundar?

– Jodå. Operationer kan gå bra även på en gammal hund. Det kommer att kosta runt 25 – 30 000 kronor. Ja, och så är det ju helg förstås, säger veterinären och ler urskuldande.

– Kan man inte medicinera? frågar jag.

– Risken är stor att inflammationen kommer tillbaka, så vi brukar inte göra det. Jag föreslår operation idag eller senast imorgon. Vi lägger in henne här nu direkt och så får vi se när vi hinner operera. Det kan bli på måndag också.

– Och hon måste ligga inne? frågar jag.

– Det är förstås säkrast att vi har henne under uppsikt. Jag skriver ett pris på, tja, 35 000 kronor. Det kostar ju liksom vad det kostar.

– Jag har nog bara försäkring upp till 17 000 kr, säger jag förvirrat.

– Sen tillkommer självrisken, plus tjugo procent av beloppet. Då skriver jag 35 000 kr här, så kan du bara signera.

Tystnaden mellan veterinärens fråga och mitt svar är kanske tre-fyra sekunder.

Jag önskar att hunden ska titta på mig och ge mig ett svar, men det gör hon inte. Veterinären ger mig en blick som om hon inte förstår problemet. Jag känner pressen att utan diskussion godta erbjudandet. Pengar och djur – så märkligt skamfyllt att tala om. Plötsligt, nytt läge. Sorg vrängs till ångest.

De senaste åren har sällskapsdjur blivit big business. Riskkapitalbolag har köpt upp en stor del av landets veterinärkliniker, som Evidensia och AniCura. Poängen är förstås att tjäna pengar. Bland annat genom merförsäljning, som att få djurägarna att köpa så många behandlingar som möjligt vid varje tillfälle – röntgen, ultraljud, provtagningar. Alla krämpor måste utredas noga så att man kan utesluta vad det inte är. Allt medan notan tickar på.

Den medicinska utvecklingen går så fort att åkommor som förr ansågs obotliga nu är möjliga att behandla. Och i djurprogrammen, sponsrade av riskkapitalägda veterinärkedjor, ser vi svårt sjuka djur räddas och familjer gråta av glädje. Priset får vi aldrig veta. Solklart är dock att vårdkostnaderna skenar, vilket får försäkringsbolagen att tokhöja premierna och ändra villkoren så att djurägarna måste betala mer ur egen ficka.

För annars? Annars väntar skammen.

Väl hemma i TV-soffan ser jag en magsjuk sköldpadda ordineras en operation. Familjen säger storgråtande ja. Är det etiskt försvarbart? Är det rimligt?

Jag vet inte. Och den gamla 35 000-kronorstiken ger mig inga svar. Hon bara ligger där vid mina fötter och snarkar obekymrat.

 

Carin Hjulström