Jag hade fastnat framför Wahlgrens värld. Mor och dotter skulle iväg någonstans när Bianca frågade efter ett ”skoho”. ”Ett vad?” undrade mamma Pernilla. Ett ”skoho” upprepade Bianca. ”Herregud, har du sagt det hela ditt liv? Det heter skohorn vet du väl?” sa Pernilla. ”Och vad är det för fel på skoho?” kontrade dottern avväpnande på döttrars vis.

För egen del var jag hela min uppväxt övertygad om att det hette ”poliojumper”. Vad skulle det annars heta?

Språk är både vardagsvara och dynamit. Ett eget språk har alla. Vissa kämpar för att ha ett rikt och målande, andra skiter i vilket så länge det går att göra sig förstådd. Var och en väljer ord och uttryck och vad man fyller sina meningar med för mening.

Redan Pippi Långstrump tyckte att det var kul med ord som låter som om de finns även om de inte gör det. Pippi gillade ”spunk”. Och visst är det ovanligt distinkt och bra? Som jag minns det kom Pippi, Tommy och Annika fram till att det kunde vara ljudet som hördes när man sparkade på en tom konservburk.

Men det kan också betyda något annat. När en mamma på ridskolan sa att min dotter hade ”spunk” visste jag inte om jag skulle bli smickrad eller heligt förbannad. Så småningom fick jag klart för mig att i deras släkt betydde ”spunk” att ha det där lilla extra.

Rintagilitet tycker jag också låter som om det finns. Är inte det något viktigt finansiellt? Kanske hur mycket man har kvar när räntan på bostadslånet är betalad men man ännu inte har betalat amorteringen? Andra förslag?

Sedan finns det ord som bara ligger och väntar på att bli använda men som vi tror inte är korrekta nog. Som ordet ”färst”. När jag skulle programleda Andra chansen för tusen år sedan insåg jag att det kunde bli nödvändigt att inte bara prata om vilken artist som hade fått färre röster än de övriga utan också vem som hade fått ”färst”. En språkvetare ringdes upp i direktsändning och förklarade att det inte finns några hinder att använda denna böjningsform som till och med grammatiskt är helt korrekt. Bara att sätt igång! Man kan alltså ha färst rätt på provet. Eller färst fel. Datorns autokorrigeringsprogram markerar inte ens med rött när jag skriver det. Köttfärst finns däremot inte.

Det där med autokorrigeringsprogram är ju annars ett kapitel för sig. Det är lätt hänt att man slappnar av och tror att programmet sköter stavningen. Jag begriper fortfarande inte hur min granne kunde bli ”sekretare” istället för sekreterare i mailet jag skickade ut till hela bostadsrättsföreningen. Sekretare – stackars människa! Förlåt!

Om man ser ett ord felstavat tillräckligt många gånger börjar man till sluta tveka om vad som egentligen är rätt. I de tjusigaste spalter blandas numera sätt och sett ihop i en märklig röra; ”Normalt sätt gör vi inte så här” istället för ”normalt sett”. Men Gått nytt år är den värsta stavning jag sett i år.

Vissa ord kan man unna sig att gena på. Jag skriver till exempel sällan också i sms och mail. Jag tycker att ”oxå” är snyggare och går fortare att skriva. Dessutom kan det näppeligen missförstås, vilket förstås är viktigt. Jag är förresten inte ensam om att älska ord som näppeligen – adverbet som kan bytas ut mot svårligen eller sannolikt inte.

Om man vill få språket att låta som om man vore Leif GW Persson är det bara att vara flitig med gammaldags uttryck som emellertid, oomkullrunkelig, i sinom tid och till yttermera visso och sedan krydda med hejiga slanguttryck som ”inte ett jota” och ”smaka på sin egen medicin”. Då blir det humoristiskt och folkligt men ändå akademiskt och förtroendeingivande. Fredrik Lindström gör ju likadant, mixar fult och fint. Han vet exakt varför det heter som det heter men använder själv värsta språket. Enligt Lindström blir allt dessutom roligare om man vågar vara specifik. Det är således skojigare att säga ”han mumsade på en finsk pinne” än ”han mumsade på en kaka”. Tja, döm själva.

I alla familjer finns gamla felsägningar som lever kvar för att de har en alldeles egen historia. Det är oftast något ungarna sa när de var små.

I min familj säger vi fortfarande macka med lö, lola och gaspetti (macka med smör, overallen och spagetti) liksom duddar, blobba och kastet (stövlar, gå och jobba och staket).

Själv kommer jag hädanefter alltid att kalla ett skohorn för ett ”skoho” för att det gör mig lite extra glad.

Glad spunk på er allihopa!

 

Carin Hjulström