Varje kväll innan jag somnar måste jag lyssna på en sång. Det spelar ingen roll hur jag mår, hur trött jag är och kanske frusen, för när jag hör de första plockande tonerna från gitarren så blir jag alldeles varm och mjuk. Det är något med den där melodin och den oskuldsfulla pojkrösten som får mig att fyllas av bilder från min uppväxt. När Håkan sjunger: ”Änglarna har åkt på pisk, gårdarna är grönsvarta” ser jag mig själv liksom uppifrån i ett vårljust Göteborg. Året är 1980 och storebrorsan och jag vandrar över Överåsberget, ner mot E 6:an. Vi korsar den trafikerade bron vid spårvagnshallarna och svänger av mot Gårda. Ruffiga, skitiga Gårda. Det är där, i rivningskåkarna, replokalerna ligger, där band från halva stan skapar musik och väver drömmar. Jag hör jublet från en match borta på Gamla Ullevi och känner dofter av damm och gräs den första riktigt varma dagen som annonserar att det snart är sommar i stan.

Jag ser uppspelta bandmedlemmar, till fots kånkandes på ett astungt, gulmålat elpiano, köpt för en förmögenhet från någon som spelat med Nationalteaterns rockorkester. Genom hela Gårda bär vi det, sedan uppför alla trappor till vår korridor, vår lokal. Kanske blir vi världsberömda… kanske blir vi ingenting. Nervösa är vi, inför den stundande spelningen på Nya Ullevi. Fredsgala och fyrtiotusen på läktarna. Oro för att ljudanläggningen inte ska räcka till (vilket den inte heller gjorde, folk trodde att vi spelade punk). Där står pojkvännen jag just har gjort slut med, den första men inte den sista. Han är fortfarande kvar i bandet. Hur ska det bli nu?

Håkan sjunger vidare. ”Du kanske aldrig når dit du vill nå, men du når mig. Du kanske aldrig får den du vill få, men du får mig.” Här händer det att jag börja gråta. Inte för att jag är ledsen utan för att jag överväldigas av alla möjligheter som låg öppna för oss då och vetskapen om att det nu går att börja summera. Var hamnade vi? Hur blev våra liv? Vilka av dem vi växte upp med nådde dit de ville nå?

Jag upphör aldrig att fascineras av musikens förmåga att öppna sinnen och minnen. Plötsligt är jag bara där, då när ingen av oss visste vart vi skulle ta vägen och vad vi skulle leva av. Vi visste inte vilka vi var, inte om vi skulle överleva vår trettioårsdag.

När sången, som heter ”Valborg” klingar ut med violinernas pizzicato är jag så fylld av sentimentalitet att jag måste ha mer. En låt till. En som pekar mer framåt än bakåt. Och då blir det alltid ”Du är snart där”. Håkan Hellström igen, förstås. Helst versionen från Skansen i somras, när Helen Sjöholm och Tomas von Brömssen gästade. Texten och musiken öppnar nya dörrar. ”Fortsätt, när mörkret kommer och allt gör ont, fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod, som ett hjärta som vägrar sluta slå…”

Precis så kändes det att fylla femtio, tänker jag. Och kanske också sextio, sjuttio, åttio och nittio. Strax därpå kommer de fraser som har burit mig genom det senaste året. ”Där under träden, bakom stängslet, finns en stig för dig. Fortsätt.” Och då ser jag alltihop: träden, staketet jag ska över och den underbart lummiga stigen där bakom. Sedan kommer det allra vackraste, fraserna som bara strålar av ljus: ”Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än.”
Och där är det som om Håkan hjälper mig att se på de kommande fyrtio-femtio åren på ett helt nytt sätt. Det är klart att det bästa inte har hänt än! Det är kvar och ligger där framme och väntar. Bara fortsätt.

Att han sedan sjunger vidare: ”Ljug för mig, ljug för mig att allt det bästa inte hänt än”, det skiter jag i. För då har hoppet redan slagit rot.
Och nu är det som att alltihop – då och nu – smälter samman. Håkan på Ullevi i ett förhoppningsvis försommarvarmt Gårda. Då kommer jag att vara sjutton år, och femtio, samtidigt. Jag kommer att ha allt det bästa framför mig och samtidigt halva livet bakom mig.

Jag kanske aldrig får den jag vill få, men jag får dig, Håkan.

Carin Hjulström