Hur har du det i storstan? Sedan jag lastade bilen full och drog till Stockholm återkommer frågan gång på gång.

Komiskt för mig, för där jag befinner mig nu finns inte tillstymmelse till citypuls. Tvärtom. Jag bor i en mix av bullerby, botanisk trädgård och Trägudars land. Jag ska förklara.

Jag visste ingenting om den plats dit jag flyttade för fyra månader sedan. Jag hade bara en underlig idé. Jag ville bo på ett slott eller en herrgård med vackra omgivningar. Stället skulle ligga utanför Stockholm och ha goda kommunikationer.

Efter ett par månaders research hade jag lokaliserat några projekt där gamla gods omvandlats till bostadsrätter. Där fanns allt från enorma slottsliknande våningar på Lennartsnäs för dryga sju miljoner till pyttelägenheter på Wenngarns slott som kostade mindre än en etta i Majorna.

Jag granskade satellitbilder, läste på om kommuner, områden och kommunikationer och hittade till slut ett gods med anor från 1300-talet, bara ett par hundra meter från Mälaren. Här hade släkter som Taube, Sparre och Lagercrantz levt och verkat innan stället i början av 1900-talet blev skola för fattiga barn. I huvudbyggnaden, ritad av Ivar Tengbom som också är arkitekten bakom det blå konserthuset vid Hötorget, fick pojkarna lära sig om lantbruk och hantverk och flickorna om sömnad och barnavård. Eleverna bodde i röda hus med vita knutar med namn som Haga, Tuna, Birka, Kyrktorpet och Sjöstugan.

När fattiga barn inte längre kallades fattiga barn blev gården trädgårdsmästarutbildning. Stora växthus och femhundra äppelträd av olika sorter skvallrar om den tiden, liksom de parkliknande omgivningarna där lindar, ekar, hängbjörkar och valnötsträd lutar sig över ovanliga buskar och växter. Små skyltar i metall visar de latinska namnen precis som i en botanisk trädgård. De gröna skatbona i trädtopparna var alls inga fågelbon utan vilt växande mistel. På riktigt. Aldrig sett förut. Här finns de överallt.

Från huvudbyggnaden leder en sexhundra meter lång lindallé ner till badbryggan i Mälaren. Åkrar och ängar omkring. Vackert som en saga. Jag bestämde mig på tio minuter.

Men åter till trägudarna. Femtio meter från min balkong står en tusenårig runsten. Jag började utforska mitt nya område och fann en trakt som till och med är äldre än Birka.

Redan under bronsåldern – långt före Kristi födelse – bodde det människor här. Då stod vattnet i Mälaren tjugo meter högre, så det som idag är höjder och rullstensåsar var då öar och holmar och de bördiga sädesfälten låg helt under vatten. På några ställen, nära dåtidens strandlinje, är gravrösena så många att hagarna ser ut som puckelpister.

Högst upp på åsen går en mer än tusenårig ”processionsväg” i exakt nord-sydlig riktning. När begravningsföljet vandrade den femhundra meter långa stenlagda vägen fram till gravbålet på kanten av åsen måste södersolen och elden ha smält samman med havet och himlen.

Utsikten finns kvar än idag. Det är märkligt, för i den blickriktningen finns inga bebyggda öar. Det man ser är i total avsaknad av tidsmarkörer – bara rullstenar, mossa, träd, vatten, himmel och en tusen år gammal labyrint som förmodligen skulle ge bronsåldersfolket god fiskelycka. Jag hade kunnat befinna mig i en helt annan tidsålder och ser nästan Jan Fridegårds trälar Holme och Ausi på flykt med sitt nyfödda barn. Där uppe på toppen hörs bara vinden och fåglarna. Och ibland något enstaka flygplan på väg mot Arlanda, ett par mil bort. Forntid möter nutid och det lokala det globala.

Bullerbyn då? Den kom som en överraskning. Men när alla är nyinflyttade är intresset stort för att lära känna sina grannar. I den lokala Facebook-gruppen ”Vi är byn” kan jag läsa om allt från vilka som är nyinflyttade till varför det är strömavbrott och när grannen tänker köra ner sin mobila bastu till sjön för allmänt bad. Jag kan också läsa om när grannens boxer är försvunnen och att den lokala ölbryggaren har planer på att starta spritdestilleri med tillhörande bar.

I ett av växthusen samlas hobbyodlare och driver upp ruccola, tomater, pumpor, potatis, basilika och dill. Min tur att vattna.

Jo, visst saknar jag utsikten över Rådasjön ibland. Och gospelkören, vännerna och barnen. Men annars har jag det … bra! Och nu när jag har lärt mig att hitta både till pendelparkeringen och sopsorteringen är det egentligen bara grävlingarna och vildsvinen som skrämmer. Eller att svalan som byggt bo under taknocken ska flyga in genom balkongdörren av misstag. Den hetsiga storstan i ett nötskal.

 

Carin Hjulström