Vi sitter allra längst bak i salongen. På scenen pågår ett teaterstycke ingen av oss begriper. Pjäsen är förmodligen en komedi. Vi drar den slutsatsen eftersom publiken skrattar då och då. Vi vet inte vad föreställningen heter, än mindre vad den handlar om. Den är på polska. Vi befinner oss på Teatr Bagatela i Krakow och pappa sitter på sätet intill mig, framåtlutad, oavbrutet nyfiken, försöker förstå. Vi är kanske lika där, i den närmast patologiska nyfikenheten.

Jag tankar pappa-närvaro. Det gäller att passa på.

Vi går i pausen. Senare äter vi middag på Pod Baranem – en riktigt gammaldags restaurang med vita dukar, rökavdelning, kypare som de var förr i tiden och foton på stamgästerna på väggarna. Nobelpristagaren Wislawa Szymborska bland andra.

Vi pratar om stort och smått. Men det blir alltid ganska mycket allvar, om hur man borde leva sitt liv för att vara nöjd den dag slutet närmar sig. Och vad kärlek egentligen är. Jag säger att kärlek kanske är att ge vad den andra behöver, inte bara det man själv vill ge. Han har inte sett det så tidigare, säger han. Och vi funderar på vad villkorslös kärlek egentligen betyder.

Vi talar om hur det var när jag var liten, och när han var liten. Hur oändligt stort behov man som barn hade av föräldrarnas bekräftelse. Och hur vi båda upplever att vi fick för lite av den varan från våra fäder – även om han inte reflekterade över det då. Det var ju andra tider. Pappa gjorde på sitt sätt och släppte nästan kontakten med föräldrahemmet när han blev vuxen, i förvissningen om att det var så det skulle vara.

Jag också, på mitt sätt. Men sedan har jag, som så många andra, ägnat ett helt liv åt att som vuxen försöka ta igen det jag inte fick som barn.

På planet hem från underbara Krakow tittar jag med en särskild blick på barnfamiljerna. Jag ser en liten pojke, kanske åtta år, och tänker på hur utlämnad han är till sina föräldrar. Alla värderingar de har, politiskt och religiöst, uppförandekoder, studieteknik, vanor, syn på andra människor – allt kommer den pojken att få från sin mamma och pappa. Och detta ska han sedan antingen leva med eller revoltera mot.

Förälderns makt är så stor. Det är dagens barn som kommer att sitta hos framtidens terapeuter och efter många, långa sessioner inse varför de är som de är och att allt förmodligen handlade om att få pappas eller mammas kärlek och uppmärksamhet.

Vad är det att vara en bra förälder? Hur många vet det när första barnet föds? Vad kommer mina barn att älta den dag de tycker att det är dags att ta itu med sin barndom? Jag tror inte att mina föräldrar grunnade så mycket på föräldraskapet. Det blev väl som det blev.

Man behöver körkort för att köra bil men inte för att skaffa barn – hur många gånger har man inte diskuterat den frågan? Varje gång jag läser om föräldrar som slår sina ungar eller låter dem växa upp i miljöer med allt från sprit och droger till fundamentalism och hakkors, väcks ämnet till liv igen. Hur ska människor som knappt kan ta hand om sig själva kunna ta hand om ett oskyddat barn?

Det är fan inte lätt. Klart alla ska få skaffa barn.

När jag gick i skolan hade vi ett ämne som hette Barnkunskap. Jag tror inte att det finns kvar. Med tanke på hur svårt det är att vara förälder hade det nog varit på sin plats med en allmän kurs i föräldraskap någon gång under skolåren. Om föräldrarna inte klarar av att förmedla schyssta värderingar till barnet är det väl ändå rimligt att ungen någon gång under uppväxten får en chans att lära sig hur det skulle kunna vara?

Jag har alltid velat vara en förälder som är nära. Som lyssnar och ger stöd, men också motstånd. Som uppmuntrar, men utmanar. Som inte skjutsar och curlar in absurdum, vågar sätta gränser, men öppnar dörrar. Jag har säkert gjort tusen och åter tusen fel, men jag har i alla fall varit där. Nära. Kanske har jag till och med tankat mina barn överfulla med mamma-kontakt. Någon mamma-brist fick de aldrig.

Jag hoppas att mina ungar och jag i framtiden kan ha det som jag numera har det med pappa – efter allt vi har tagit oss igenom. Att vi kan prata om stort och smått, resa ihop då och då, gå på en föreställning man inte begriper och ändå ha trevligt, äta och strosa. Innan det är för sent.

Hittar just biljetten till pjäsen. Den hette ju Najdrozszy! Googlar titeln i förhoppning om att finna något om handlingen, men nej, hittar noll. Gissar att det var något med relationer. Det brukar ju vara det.

 

Carin Hjulström