I helgen befann jag mig mitt i ett apokalyptiskt oväder i Nice. Medan regnet piskade mot rutan satt jag och min vän på rummet och diskuterade Anna Mannheimers senaste krönika. Den där Anna slår fast att det är enkelt att hitta den gemensamma nämnaren över vilka som inte kan följa våra svenska lagar, som slåss, bränner bilar, skjuter och våldtar. Hon skriver: Sverige, vi har ett resultat. Det är män! Det är alltid, alltid män.

Min vän och jag konstaterade att tankegången kanske inte är ny, men tål att upprepas eftersom Anna förstås har alldeles, alldeles rätt. Vem kan säga emot en sådan självklarhet?

Jag tycker bara att hon tar i för lite. Varför begränsa sig till Sverige? Låt blicken svepa över världen och inse att sakernas tillstånd är resultatet av männens värld. Både de erkända och de ökända är män. Kina, Indien, USA, Pakistan, Ryssland är bara början på listan över länder som styrs av mer eller mindre valda män.

Al Quaida består av män, talibanerna i Afghanistan likaså, precis som Boko Haram i Nigeria och IS i Syren. IS som vill skapa en fundamentalistisk stat genom att störta den syriske presidenten al-Assad som i flera år bombat sin egen befolkning. Och nu har Vladimir Putin i sin ambition att erövra ett slags tsaristisk gudastatus haft vänligheten att låta sina militära styrkor bomba rebellkontrollerade områden i Syrien i syfte att hjälpa den bombande al-Assad. På vägen passade rysk stridsflyg på att passera genom turkiskt luftrum utan tillstånd vilket fick Natos Jens Stoltenberg att gå i taket och världen att hålla andan. Rysslands kränkningar av Ukrainas fortsätter förstås, men det har man nästan glömt bort mitt i flyktingkatastrofen.

I Nordkorea fortsätter Kim Jong Un sitt farsartade, fruktansvärda terrorstyre med stridsspetsar vända mot Sydkorea. I Mexico har knarkkarteller dödat över 90 000 medan det i Italien och Japan är business as usual för maffiaklanerna. Till det kan vi också lägga namn som Joseph Fritzl och Anders Behring Breivik.

Det är inga svårigheter att hitta den gemensamma nämnaren. Det är män. Det är alltid, alltid män.

Det är lätt att bli matt, förkrossad och förtvivlad. Men bättre att bli förbannad. Jag blir lite glad av den isländske ministern som skapat en jämställdhetsrörelse bland män i EU. Han, som är far till fem söner, har fattat att jämställdhet aldrig kan vara en fråga enbart för kvinnor. Kvinnorna, ja. Var är de? Med plågsam insikt ser jag att det här var första gången i den här texten jag nämnde kvinnorna. Det vill gärna bli så. Först handlar det om det som händer i världen – männens värld – och först mot slutet handlar det om hur det här påverkar kvinnorna.

Jag vet att jag är priviligierad, men för många av världens kvinnor är livet ett slags ständigt scenarbetande i denna livets teater där alla viktiga roller spelas av män. Allt kvinnan gör syftar till att underlätta spelet på scenen. Serva, duka fram, torka rent, badda pannan och sedan se till att de stora aktörerna får sex och nödvändig vila.

Inte nog med att världens kvinnor har lägre status och äger en försumbar del av världens tillgångar, kvinnor ska också orka med ett fysiskt liv som männen inte är i närheten av.

Hon börjar menstruera redan i tioårsåldern, veckolånga smärtor som anses smutsiga och orena. I månad efter månad i närmare fyrtio år ska hon blöda, samtidigt som hon lever under hotet att utsättas för sexuella övergrepp när barnkroppen blir kvinna. Snart ska hon bära mannens barn, se sin kropp förvandlas och bli tung, föda under stor smärta, amma, kånka och fostra medan hon kanske är gravid igen. När hon äntligen kommer ur sin fertila ålder ska hon drabbas av klimakteriets plågor med benskörhet, depressioner och svettningar. Och dessutom – ännu lägre status. För en gammal kvinna är en meningslös kvinna. En kvinna utan en attraktiv kropp är överspelad.

Dagen efter ovädret som dödade tretton personer på Franska Rivièran sken solen som om ingenting hade hänt och vi sjöng i Svenska kyrkans Villa Ingeborg. Det var tre äldre kvinnor som ordnade arrangemanget, två yngre som skötte serveringen efteråt.

När jag satt i solen i villans vackra trädgård och såg kvinnorna springa och ordna med mer vin och bröd till alla fick jag plötsligt en inre bild av en man på en åsna. Mannen var för tung för det lilla djuret som ändå tappert bar honom över stenig mark, i piskande regn och brännande sol. I min bild var kvinnan åsnan. Hon bar. Han red.

Det är kvinnor som bär världen. Men även åsnor kan kasta av sin herre.

 

Carin Hjulström