Vi åkte till Paris, min pappa och jag. Han kom flygandes från Stockholm. Jag från Göteborg. Vi skulle ses vid biljettluckan för snabbtåget in till stan. Men han var inte där. Där jag stod fanns inte han och där han stod fanns inte jag.
Det var förstås den jävla Charles de Gaulle som hade krånglat till det med alla sina flygplatsterminaler. Elementärt kan tyckas, men inte desto mindre komplicerat. Hur som helst krånglade jag mig via buss och tåg fram till rätt ställe och där stod han och vinkade glatt med kepsen. Det kändes som om vi båda hade varit borttappade långt mer än en timme.
Det var inte första gången vi skulle på resa, bara han och jag. För trettio år sedan for vi till Dubrovnik i ett försök att reparera vår såriga far-dotter-relation. Vi hade knappt setts sedan skilsmässan. Han hade lämnat Göteborg för Stockholm och skulle bli pappa igen. Jag minns att det sved. Vi hade dubbelrum då. Det kändes som att dela rum med en främling. Solen sken på det forna Jugoslavien medan han ringde till sitt nya hem för att fråga om gravidmagen.
Nu klev vi av snabbtåget i centrala Paris för att leta efter en taxi. Först på väg upp för tunnelbanans alla trappor såg jag det jag inte har velat förstå tidigare – att starka, kvicka pappa plötsligt såg trött och tagen ut. Skör och mager, åldrad, snart 75. Sådant som inte syns via telefon. Precis som ärret efter pacemakern.
Jag ville inte att han skulle bära väskan själv, men han skulle förstås. Vi kom upp vid Boulevard Saint Michel. Han sökte med blicken efter taxi och gick… rakt ut i gatan. Jag såg bussen komma, såg chaufförens skräckslagna min, hörde gnisslet av bromsarna. Och jag skrek: Pappa, akta!!!
– Det här börjar inget vidare, sa han irriterat när jag lyckats få honom upp på trottoaren. Det var faktiskt grönt.
Jo jo, det är möjligt, men mitt hjärta pickade i alla fall hårt, hårt när vi äntligen satt i taxin.
Gudskelov var hotellet just så parisiskt pittoreskt som vi hade drömt om och vi fick varsitt vackert enkelrum med bjälkar i taket. Någon timme senare satt vi på Les Deux Magots och åt och skrattade åt dagens missöden precis som Sartre, Picasso och Hemingway gjort före oss.
Fyra dagar – bara pappa och jag. Ofta har jag hört honom berätta om sina skrivperioder på caféer i Paris. Om museer, teatrar, kyrkor, parker, butiker och restauranger han brukat besöka.
Jag behövde göra research för nya boken. Vill du visa mig ditt Paris? var frågan jag ställde någon gång runt nyår. Nej, svarade han. Det är för sent, jag orkar inte längre.
Ledsen. Jag måste medge att jag blev det. Men, så för någon månad sedan ringde han och sa: Jag behöver bryta känslan av att vara nyopererad. Jag vill åka. Fast jag måste kunna vila.
Vinglig var han, och trött blev han, men så såg jag också på stegräknaren att vi gick närmare en mil per dag. Han visade mig det absurda och skräckinjagande skelettmuseet i Les Jardins des Plantes, han tog med mig på fransk fars på Odeonteatern, han bjöd på café crème och crème bruleé vid just det bord på Le Depart Saint Michel där han skrivit så mycket och vi fikade oss igenom Brasserie Lipp, Café Sarah Bernard och Philippe Starck-stället vid Kulturhuset. Vi beställde rödvin till luncherna, gick i trendiga bokshoppar, utforskade kyrkorum och vandrade längs boulevarderna. Jag hjälpte honom att välja skjorta på favoritbutiken Hollington. När fötterna värkte tog vi tunnelbana till hotellet, upp på rummet och vila, sedan ut igen. Vi pratade och pratade, och gick tysta länge också. Och under något av alla dessa samtal fick jag veta att han inte är rädd för att dö och att han tycker att han har levt ett fantastiskt liv, ett liv han har fått ägna åt det han vill – teatern.
Sista kvällen åkte han ensam på fransk teater i en förort. Jag gick ensam på jazzklubb i Quartier Latin. Både lite oroliga men ändå stolta över den andre.
Ett pling i min mobil när jazzbandet hade paus. Sms från pappa. ”Jag tycker vi har det väldigt bra här i Paris, du och jag.” Där satt jag, fånigt leende.
Att få vara, prata, lyssna sig mätt innan det är för sent är en nåd att stilla bedja om. En investering för livet, bättre än vilken aktie som helst. ”Till Paris” må vara en enkel melodi, men den fungerar.