Tänk på döden.

Generationer av göteborgare har en relation till den där inskriptionen vid kyrkogården intill Stampgatan. Jag passerade där på väg till journalisthögskolan och på väg därifrån. Jag såg skylten, men inte tänkte jag på döden. Inte på det sätt som jag gör nuförtiden.

Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta, skrev Tranströmer.

Nu går det knappt en dag utan att jag försöker föreställa mig ögonblicken eller timmarna INNAN jag faktiskt dör. Delvis har det förstås med åldern att göra. För varje gång någon man känner går bort (ett uttryck jag har hört att man inte ska säga till barn eftersom det verkar extremt förvirrande att alla är så ledsna när en person bara har gått ut en stund men i princip kan komma hem igen) gör sig tanken påmind. Nästa gång kan det vara min tur.

I mitt fall tror jag att funderandet också handlar om skrivandet. Författande går ju ut på att försöka leva sig in i hur andra tänker och känner. Att försätta sig i samma tillstånd som karaktären man skildrar är a och o för att en text ska få liv, kliva ut från papperet och bli till verkliga bilder i läsarens huvud. Så jag sugs in i föreställningen av hur livets allra sista timmar, minuter och sekunder skulle kunna vara.

Det finns en Pulitzervinnande bok, ”Tiden” av Paul Harding, som handlar om en man som ligger på sitt yttersta. Släkten är samlad runt om honom och utgör en fond och påminnelse om livet han levt. Läsaren får följa det märkliga lapptäcke av tankar, känslor och minnen som helt osorterat rusar genom den gamle mannens medvetande. Mest fascinerande är blandningen av högt och lågt. Att man antagligen inte alls bara minns de stora och viktiga händelserna i livet – som födseln av ett barn, ett bröllop eller en utmärkelse. Utan att också små, små, till synes obetydliga minnen som man kanske aldrig ens har formulerat för sig själv plötsligt tar form och plats. Ofta från barndomen. I Paul Hardings bok handlar det mycket om den lille pojkens relation till fadern. Ett svek, en lögn, en konflikt. Att bli åsidosatt eller straffad. Ögonblicksbilder av barnet gömt bakom en dörr, skakande av skräck inför faderns vrede. En knarrande bräda, en doft, en flisa i fingret. Återupplevandet på dödsbädden av små, små starka minnen.

Och jag funderar förstås på vad jag tror skulle kunna fara genom mitt medvetande när det närmar sig. Kanske besvikelsen över mammas ilska den gång jag hade sytt fast en hemmasydd blomma på en av hennes klänningar för att göra henne glad. Kanske skammen över skadeglädjen när jag medvetet kastade en basketboll på flickan som alltid fick vara lucia. Kanske skräcken när jag hittade min dotter under vattnet i badkaret, innan jag insåg att hon bara tränade på att hålla andan.

Ingen vet hur tankarna och minnena kommer att prioriteras när tiden verkligen är utmätt.

Jag såg nyskrivna pjäsen ”Here we go” i London förra veckan. Öppningsscenen var en begravningstillställning där en grupp människor pratade om hur de mindes den bortgångne. Mitt i allt ställde de sig sedan, en i taget, och berättade direkt mot publiken hur lång tid de hade kvar att leva och hur de skulle komma att dö. ”Jag dör om sju år, i bröstcancer”. ”Jag dör i en bilolycka om tjugotvå år”. ”Jag dör imorgon” (Det var änkan). Plötsligt såg jag bilden framför mig – hur vi alla går omkring som med en pratbubbla av osynliga siffror över huvudet. En siffra på antalet dagar och år vi har kvar i livet och en dödsorsak. Om vi kunde se vad som stod i bubblorna svävande ovanför oss – skulle vi då ändra vårt sätt att vara och göra andra prioriteringar än idag?

Det här var väl ändå inget muntert ämne, tänker du kanske nu. Kan hon inte skriva om något roligare? Jo, förstås. Men det märkliga är att när jag har ägnat en stund åt att tänka just på döden fylls jag av en överväldigande känsla av närvaro. Att varje stund räknas. Att tiden är utmätt hur vi än beter oss och att det gäller att försöka vara nära den och oss själva.

Snart är det över. Snart får vi inte vara med, inte se hur det går. Det är smärta, men också lättnad. Vi får vila. Logga ut. Koppla bort. Och vi gör det faktiskt tillsammans. Tillsammans med alla andra som inte heller är med längre, alla tidigare släkten. Och de – snart vi – är faktiskt många, många fler än de som är kvar. Så det finns säkert någon där vi kan fråga om vägen om det känns svårt att hitta i det nya.

Carin Hjulström