Jag ser Zlatans rygg kväll efter kväll. Jag ser Beckhams armar när han springer runt naken i reklamen och jag ser Patrik Sjöbergs urringning på fredagkvällarna.

Förmodligen är det meningen att jag ska tycka att de där tatueringarna är läckra och sexiga. Kanske ÄR de det, men det som far genom min hjärna är istället ord som: ogenomtänkt och ”stökigt”. Jävligt stökigt. De här tatuerade kropparna ser för mig ut som när man har kommit hem från affären och ställt upp alla matvaror på en köksbänk full med disk. Eller som soffbordet när man legat hemma och varit sjuk och det är tidningar, post, värktabletter, snytpapper, näsdroppar och halvfulla kaffekoppar vart man ser. Eller trädgården innan man orkat kratta upp efter vintern. Ja, ni fattar, rörigt, smutsigt… ofräscht. Jag vill helt enkelt städa. Jag vill gnugga, putsa och framför allt börja om!

Men för kroppar finns inga disktrasor som biter, inga krattor som får gruset att se ut som nytt. Det finns en märklig paradox i vår kultur som inte diskuterats alls. Nästan alla populärkulturella lifestyleprogram går ju ut på ”makeovers” – att göra om sitt hem, sin stil, sin vikt, sin frisyr. Ut med det gamla, in med det nya. Och är det något vi har fått lära oss är att man ska ha en enkel bas och förändra med detaljer. Satsa på enfärgat och förändra med kuddar, textilier och kanske en fondtapet.

Men de jävla tatueringarna? De sitter ju där för evigt! Att dränka kroppen i tatueringar är som att fylla sitt hem med stormönstrade tapeter intill de gamla, att ösa på med tavlor, pynt och utsmyckningar, brokadmönstrade tyger och grälla färger och sedan KLARLACKA över hela skiten så att inget någonsin går att ändra. Aldrig mer en ren vit vägg. På med mer mönster bara! Aldrig någon ny kyl och frys. Klarlacka över de fula gamla bara. Allt ska vara kvar, omöjligt att renovera.

Fast sedan, i framtiden, kommer förstås den där fernissan att ha åldrats så att skapelsen förändrat sin ursprungliga distinkta färg och form och allt ser bedagat och suddigt ut i en enda gröngrå röra. Som när man kommer in i ett hem som stått orenoverat sedan 70-talet.

Jag fattar det inte.

Och när vi nu har stajlister till precis allt, var är de där de allra bäst behövs? En hel generation (eller två) håller på att skapa kroppsliga inredningskatastrofer i paritet med radonförgiftning och mögelhus.

Varför, bland alla onödiga yrken som finns här i världen, finns det inga ”personal tatoo stajlists”? Varför finns inga proffs som på ett pedagogiskt sätt kan guida människor i vad en hudfärgad yta tål utan att bli förstörd för all framtid? Vilka symboler funkar ihop?  Vad är smakfullt och vad är bara tacky?

Det förvånar mig enormt att inte TV-kanalerna har insett att här finns en helt ny genre att exploatera. Bygglov kan bli Rygglov, Roomservice bli Bodyservice och Sommartorpet följs upp av Sommarkroppen. För att inte tala om Äntligen hemma som i ordens sanna bemärkelse skulle kunna bli Äntligen borta. Och tänk så många kändisar det finns att frossa i!

Jag må vara gammaldags, men jag tittar på Zlatans rygg och tänker vad vacker den hade varit om den var hudfärgad. Och att Patrik inte hade sett ut som en gammal kåkfarare om han hade kunnat nöja sig med några motiv istället för att, som småbarn gör, kladda runt på hela teckningen. Och Beckham. Fan vad snygg han hade varit om man hade fått se hans kropp som den verkligen ser ut.

Trendsättare som inte kan förnya sig – det är ju motsatsen till det de vill vara? Vad var det egentligen för fel med gnuggisar?

Carin Hjulström