Han är orolig för mig, min son. Inte bara så där lite klädsamt, utan faktiskt på riktigt. Han går igång, argumenterar och tjatar, vägrar liksom släppa ämnet.

Det som skrämmer honom är att jag skulle bli religiös. Ända sedan jag gick med i kyrkans gospelkör har han med jämna mellanrum uttryckt sina farhågor. Det sker ofta i samband med att jag råkar gnola på någon refräng eller använda uttryck som ”i vår församling”, ”på gudstjänsten i söndags” eller ”visste ni att alla oblater är glutenfria nuförtiden?”

– Du får fan inte gå och bli kristen morsan! säger han och höjer ett varningens finger.

– Svär inte, säger jag och frågar vad som i så fall skulle vara så fruktansvärt med det.

– Fattar du hur mycket skit det står i Bibeln? Folk slaktar varann till höger och vänster, de offrar sina barn till Gud och kvinnan ska tiga i församlingen. Tycker du att det är rätt kanske?

– Absolut inte. Men att sjunga i en gospelkör är inte samma sak som att tro på allt som står i Bibeln.

– Men ni sjunger ju om Gud och tro och sånt.

– Jo, men du pratar om Gamla Testamentet som skrevs för tretusen år sedan, av män, om män. Klart att en del konstigheter hamnade där.

– Som om det skulle vara något skäl?! Det gick inte en dag på IT-Media-linjen utan att det pratades källkritik. Utan tillförlitliga källor blev man underkänd. Och vad är Bibeln? En enda jättestor otillförlitlig källa!

– Visst, den är författad under en otroligt lång period och dessutom avskriven och översatt ett oändligt antal gånger men man kan inte bara vifta bort den, säger jag.

– Du hör väl hur otillförlitligt det låter? Bibeln hade blivit underkänd idag.
Varje gång vi har den här diskussionen tvingas jag fundera på två saker: dels vad jag kan och tycker om Bibeln, dels hur det egentligen påverkar mig att befinna mig i kyrkorummet och sjunga de där gospellåtarna.

Annika Borgs utmärkta lilla bok ”Bibeln på mitt sätt” är ett bra sätt att snabbt fräscha upp minnet. Bibeln är ju ändå den mest inflytelserika samling texter vi har i vår kultur och har inspirerat och provocerat i alla tider, från Bergman till Dylan och Madonna.

Borg lyfter inte bara fram de populära och älskade texterna, utan ägnar minst lika stort utrymme åt de problematiska och omdebatterade. ”Kan man vara feminist och kristen?” är en av frågorna hon ställer, liksom varför vissa ska vara härskarfolk och andra undersåtar. Och hon ägnar ett helt kapitel åt det hon kallar Bibelns svarta sidor. Som historien om Abraham och Sara som efter många år till sist lyckas få ett barn, sonen Isak.

En tid därefter satte Gud Abraham på prov: ”Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som ett brännoffer på ett berg.” Abraham tog med sonen till offerplatsen och pojken frågade: ”Far, här är eld och ved, men var är fåret som ska offras?” ”Min son, sade Abraham, Gud utser åt sig det får som ska offras.”

Inte förrän i allra sista stund visade sig en ängel och Abraham hejdades. Som tack för offerviljan sa Gud : ”Eftersom du inte vägrade mig din ende son ska jag välsigna dig och göra dina ättlingar talrika som stjärnorna på himlen.”

Vad Sara tyckte om att maken tänkte bränna hennes efterlängtade son på bål står det inget om. Inte heller vilket trauma Isak måste ha gått igenom. Det är en vidrig historia.

– Men det är inte sånt här man predikar om i kyrkan idag, försöker jag. På ”våra” gudstjänster pratas det om öppenhet, gemenskap, allas lika värde och rätten att vara sig själv. Inget dömande. Ingen skrämsel.

– Äh. Sånt kan man ju läsa i vilken självhjälpsbok som helst, säger han. Och det där att Eva skapades av Adams revben, hur försvarar du det?

Det gör jag inte. Istället refererar jag till den andra skapelseberättelsen, som Borg så klokt letat fram. Den som finns i första Mosebok men inte alls är lika känd som den berömda frasen om revbenet. Där står: ”Gud sade: Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. Till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.”

– Den har jag aldrig hört, säger han.

– Det är inte förrän man går till källan som man kan göra sin egen analys.
Sedan säger jag till honom att han inte behöver oroa sig. Jag har ännu ingen aning om vad jag tror. Det enda jag vet är att man mår väldigt bra av att sjunga gospel. Och det känns rätt riskfritt.