I år är det 70 år sen Hitler tog livet av sig i bunkern i Berlin.

 

Nazisternas illdåd glider allt längre in i minnets dunklare vrår.

Men så läste jag notisen om den återfunna konstgömman och plötsligt vaknade intresset igen.

 

Det var i en nergången lägenhet i München som tyska polisen hittade ett mörklagt rum, fyllt med konst.

Lägenhetsinnehavaren hette Cornelius Gurlitt, var 79 år fyllda och son till en tysk konsthandlare .

Polisen kom gubben Gurlitt på spåren vid en gränskontroll mellan Tyskland och Schweiz då han råkade ha en osedvanligt stor summa pengar med sig.

Det märkliga var att gubben Gurlitt inte fanns i några register. Han hade aldrig betalat skatt, han hade aldrig hade haft ett arbete. Han existerade strängt taget inte i det moderna Tysklands rullor.

Gurlitts försörjning, livet igenom, hade nämligen bestått i att då och då sälja någon av de tavlor som hans far, död i en bilolycka på 50-talet, lämnat efter sig.

I lägenheten, som i övrigt var full med skräp och rutten mat, fann polisen över 1 400 konstverk beslagtagna av nazisterna under 30- och 40-talen. Samlingen värderades till nio miljarder kronor och innehöll dittills okända verk av Picasso, Chagall och Matisse.

Hitler var besatt av konst, opera och kultur. Det är väl känt hur bygget av den nationalsocialistiska staten regisserades in i minsta detalj. Nya storslagna monument, torg och platser byggdes för att ge skådespelen den rätta inramningen, varje parad var en teaterföreställning i syfte att slå fast den germanska rasens överlägsenhet. På de mest krystade sätt försökte Hitlers historiker ”bevisa” att tidigare landvinningar, uppfinningar och högtstående kulturer egentligen var germanska.

Är det någon enda positiv egenskap man ska tillskriva denna förfärlige man så var det att han såg kulturens enorma kraft. Han såg konstens, musiken och teaterns förmåga att tala till människans alla sinnen och på så sätt skapa gemensamma visioner om en utopisk värld. Tyvärr i onda syften.

När ledande Sverigedemokrater i höstas började prata om att styra den svenska kulturen bort från mångkultur och samtidskonst ringde otäckt välbekanta klockor.

Bara uppbygglig konst med ”rätt” budskap skulle få anslag. Konst som ingen begriper sig på har inget existensberättigande.

 

Efter att ha läst Anders Rydells utmärkta Augustnominerade ”Plundrarna” står det klart inte bara hur enormt omfattande nazisternas konstjakt var utan också vad som egentligen låg bakom. Visst handlade det om girighet, men ännu mer om ideologi. En önskan om att skriva om historien och regissera den efter egna syften.

Lika mycket som Hitler älskade och idealiserade klassiska mästare som Rembrandt, Vermeer och van Dyck, lika mycket hatade han modernister som Picasso, Van Gogh och Chagall. Deras verk var så provocerande undermåliga att de skulle beslagtas och förintas. Det ordnades till och med offentliga utställningar för att håna och bespotta ”degenererad” konst.

Konstkännarnas roll under kriget tycks ha varit lika viktig som officerarnas. Varje ny tysk landvinning följdes direkt av en välorganiserad apparat som katalogiserade och beslagtog konstsamlingar från judiska familjer och affärsmän. Tågvagn efter tågvagn med tiotusentals föremål skickades till Tyskland för att fylla Hitlers nya museer, medan dess judiska ägare flydde hals över huvud eller dog i koncentrationslägren.

Det var först strax före millennieskiftet som världen kom överens om ett regelverk för att återlämna stulen konst. Och det visade sig förstås vara extremt komplicerat. Särskilt som många stulna tavlor än idag hänger på museer runt om i världen. Tavlorna hade med tiden hamnat hos mindre nogräknade konsthandlare som när åren gick vågat sig på att börja sälja.

Moderna Museet i Stockholm är ett av de museer som under flera år vägrade att återlämna en stulen tavla med argumentationen att tavlan, Blumengarten, var köpt i god tro. Mycket pinsamt.

Var landar då allt detta i nutid?

Tja, det finns förstås många aspekter. Men en tydligt falskskorrande och närmast komisk del i kråksången är hur okunniga det får ledande Sverigedemokrater att framstå. Ty i partiets kulturpolitik ivras bara för folkdräkter, hembygdsföreningar, 50-talets folkhemsideal och att konst inte ska förarga. Om det är en vision att slåss för är det hög tid för SD:s ledargarnityr att sätta sig i skolbänken med en svensk ordbok.

Gubben Gurlitt försvann förresten efter razzian, men dök upp igen på ett sjukhus för en akut hjärtoperation. Han dog. Törs man hoppas av skam?

Carin Hjulström