Carin Hjulström

"När det måste bli nåt vettigt sagt"

Paris

Nu är det hans tur att se världen

Grabben fyllde nyss tjugo. I paketet från mig låg en begagnad ryggsäck med pengar i, ett bidrag till sommarens tågluffning. När jag hörde talas om att drömmen fanns hos honom var beslutet inte svårt att fatta. Jag kunde helt enkelt inte tänka mig en bättre tjugoårspresent. Det hade inte bara med resandets berikande egenskaper att göra, utan också med mig. För omedelbart började minnena bubbla upp. Paris, Rom, Aten, spanska fiskebyar, grekiska övärlden. Och den där sömniga franska småstaden där vi hoppade av utan att ens veta var vi var och en stund senare satt i en bil med tre killar på väg mot ett landsbygdsdisco bara de lovade dyrt och heligt att inte våldta oss.

Tre luffningar gjorde jag. På nummer ett var jag bara sexton och reste med min första pojkvän som hade blont, lockigt hår, kunde sjunga och spela gitarr. Andra gången åkte jag med en arbetskompis från sommarjobbet på Gotland. Hon var rikemansdotter, van att få som hon ville och skulle absolut låta klippa ny frisyr på fin salong i Paris. Med på köpet kom också hennes familjs australiensiska utbytesstudent, som under sitt år i Sverige redan hade lyckats gå upp trettio kilo. Tredje gången gillt var jag färdig journalist och reste med ny kollega och gammal barndomsvän. Som en åsna mellan två hötappar.

Det var1972 som tjugo europeiska länder enades om att sälja billiga månadsbiljetter till ungdomar under 21. Succén var omedelbar. Tågen fylldes av ryggsäckskånkande ungdomar. Satsningen permanentades och åldersgränsen höjdes. Under en månads tid kunde man hoppa på vilket tåg som helst. Fanns ingen sittplats fick man stå. Billigt var det. Jag tror mitt första kort kostade runt sjuhundra kronor.

Det utvecklades olika skolor i hur man skulle resa. Vissa lät impulserna styra helt fritt och for kors och tvärs för att få ut max av biljetten. Andra planerade noga för att hitta smartaste resvägen. Sevärdheter, storstad och en rejäl portion sol och bad brukade ingå. Monument som lutande tornet i Pisa, Parthenon i Aten, Notre Dame och Eiffeltornet i Paris var närmast obligatoriska.

Reskassan skulle vara skral. Jag minns att pojkvännen och jag räknade med att leva på hundra kronor om dagen. Det skulle räcka till boende, mat och nöjen. Ha ha. Kalkylen sprack förstås direkt. Vi kom fram till att enda sättet att få pengarna att räcka var att äta feta och mättande saker, som donuts, så att vi mådde illa och inte kunde äta mer.

Att ringa hem och be om mer pengar fanns inte på kartan. I alla fall inte för mig. På första resan ringde jag hem en gång på en hel månad. Jag skämdes när jag begärde collect call och visste att jag skulle få bannor för den onödiga kostnaden när jag kom hem. Mycket var annorlunda då.

Av resan med pojkvännen minns jag mest ett uppvaknande i Atens hamnstad Pireus. Vi var ett helt gäng tågluffare som hade anlänt mitt i natten efter att ha åkt båt från Italien. Allt var mörkt och dött. I brist på sovplats rullade vi ut sovsäckarna på en rund gräsplätt nära kajen. Jag lyckades somna trots det hårda underlaget och vaknade några timmar senare av ett herrans oväsen, orsakat av att vi befann oss mitt i en kraftigt trafikerad rondell. Det första jag såg när jag öppnade ögonen var en vit liten hund som stod och pissade på den som sov intill. På jyckens sida stod textat med sprayfärg: KUK. Jag hoppades att det var en grekisk förkortning.

Från resa nummer två minns jag den ensamstående franska matematikprofessorn som så generöst erbjöd oss husrum i släktens lägenhet på Rivieran. Vi bjöds på mat och intellektuella diskussioner och pratade sinsemellan om vilken enorm tur vi hade haft. Mitt i natten vaknade vi, den ena efter den andra, först av vägglös, sedan av ett ihärdigt tafsade från den kärlekskranke matematikern. Vi drog förstås. Och som vanligt hamnade vi i Paris.

Det var där min väninna satsade halva reskassan på att gå till en tjusig frisörsalong strax intill Place de la Concorde. Jag och den oavbrutet ätande australiensiskan satt vid obelisken och väntade i timmar. Så kom hon. Vi höll vi på att missa henne helt. Kvinnan som kom gående mot oss såg ut som en sextioårig fransk dam, med högt fluffat hår i en missklädsam rödlila ton. Australiensiskan föreslog att vi skulle trösta vår panka, desillusionerade väninna med en rejäl bakelse.

Nu sitter jag här med en kartbok från 70-talet, där länderna fortfarande heter Jugoslavien och Öst- och Västtyskland. Fingret följer en tänkt resrutt. Hur skulle jag åka idag? Skulle jag börja med Berlin, Prag och kanske Split för att sedan dra ner till grekiska övärlden? Eller vore det roligare att starta i Genève och sedan åka vidare mot Madrid och Lissabon?

Grabben och hans kompisar kanske skulle uppskatta om jag mötte upp i Paris? Eller också… inte.

 

 

 

 

Pappa i Paris

Vi åkte till Paris, min pappa och jag. Han kom flygandes från Stockholm. Jag från Göteborg. Vi skulle ses vid biljettluckan för snabbtåget in till stan. Men han var inte där. Där jag stod fanns inte han och där han stod fanns inte jag.

Det var förstås den jävla Charles de Gaulle som hade krånglat till det med alla sina flygplatsterminaler. Elementärt kan tyckas, men inte desto mindre komplicerat. Hur som helst krånglade jag mig via buss och tåg fram till rätt ställe och där stod han och vinkade glatt med kepsen. Det kändes som om vi båda hade varit borttappade långt mer än en timme.

Det var inte första gången vi skulle på resa, bara han och jag. För trettio år sedan for vi till Dubrovnik i ett försök att reparera vår såriga far-dotter-relation. Vi hade knappt setts sedan skilsmässan. Han hade lämnat Göteborg för Stockholm och skulle bli pappa igen. Jag minns att det sved. Vi hade dubbelrum då. Det kändes som att dela rum med en främling. Solen sken på det forna Jugoslavien medan han ringde till sitt nya hem för att fråga om gravidmagen.

Nu klev vi av snabbtåget i centrala Paris för att leta efter en taxi. Först på väg upp för tunnelbanans alla trappor såg jag det jag inte har velat förstå tidigare – att starka, kvicka pappa plötsligt såg trött och tagen ut. Skör och mager, åldrad, snart 75. Sådant som inte syns via telefon. Precis som ärret efter pacemakern.

Jag ville inte att han skulle bära väskan själv, men han skulle förstås. Vi kom upp vid Boulevard Saint Michel. Han sökte med blicken efter taxi och gick… rakt ut i gatan. Jag såg bussen komma, såg chaufförens skräckslagna min, hörde gnisslet av bromsarna. Och jag skrek: Pappa, akta!!!

– Det här börjar inget vidare, sa han irriterat när jag lyckats få honom upp på trottoaren. Det var faktiskt grönt.
Jo jo, det är möjligt, men mitt hjärta pickade i alla fall hårt, hårt när vi äntligen satt i taxin.

Gudskelov var hotellet just så parisiskt pittoreskt som vi hade drömt om och vi fick varsitt vackert enkelrum med bjälkar i taket. Någon timme senare satt vi på Les Deux Magots och åt och skrattade åt dagens missöden precis som Sartre, Picasso och Hemingway gjort före oss.

Fyra dagar – bara pappa och jag. Ofta har jag hört honom berätta om sina skrivperioder på caféer i Paris. Om museer, teatrar, kyrkor, parker, butiker och restauranger han brukat besöka.

Jag behövde göra research för nya boken. Vill du visa mig ditt Paris? var frågan jag ställde någon gång runt nyår. Nej, svarade han. Det är för sent, jag orkar inte längre.

Ledsen. Jag måste medge att jag blev det. Men, så för någon månad sedan ringde han och sa: Jag behöver bryta känslan av att vara nyopererad. Jag vill åka. Fast jag måste kunna vila.

Vinglig var han, och trött blev han, men så såg jag också på stegräknaren att vi gick närmare en mil per dag. Han visade mig det absurda och skräckinjagande skelettmuseet i Les Jardins des Plantes, han tog med mig på fransk fars på Odeonteatern, han bjöd på café crème och crème bruleé vid just det bord på Le Depart Saint Michel där han skrivit så mycket och vi fikade oss igenom Brasserie Lipp, Café Sarah Bernard och Philippe Starck-stället vid Kulturhuset. Vi beställde rödvin till luncherna, gick i trendiga bokshoppar, utforskade kyrkorum och vandrade längs boulevarderna. Jag hjälpte honom att välja skjorta på favoritbutiken Hollington. När fötterna värkte tog vi tunnelbana till hotellet, upp på rummet och vila, sedan ut igen. Vi pratade och pratade, och gick tysta länge också. Och under något av alla dessa samtal fick jag veta att han inte är rädd för att dö och att han tycker att han har levt ett fantastiskt liv, ett liv han har fått ägna åt det han vill – teatern.

Sista kvällen åkte han ensam på fransk teater i en förort. Jag gick ensam på jazzklubb i Quartier Latin. Både lite oroliga men ändå stolta över den andre.

Ett pling i min mobil när jazzbandet hade paus. Sms från pappa. ”Jag tycker vi har det väldigt bra här i Paris, du och jag.” Där satt jag, fånigt leende.

Att få vara, prata, lyssna sig mätt innan det är för sent är en nåd att stilla bedja om. En investering för livet, bättre än vilken aktie som helst. ”Till Paris” må vara en enkel melodi, men den fungerar.