Det finns ett hål upp ur underjorden. Jag tror att det är därifrån de kommer, råttorna. När man täpper till med grus och makadam uppstår snart ett nytt hål en bit därifrån. De finns överallt i avloppsrör, kloaker och ledningar. Tränger sig på, äter sig in.

En metafor för valutgången. I allra högsta grad. Men också en realitet hemma hos mig. Något krafsar i mina väggar. Och det är väldigt obehagligt.

Jag önskar att jag kunde snacka med fanskapet, som en Dr Doolittle. ”Gå ut och lek i skogen. Ät hos någon annan idag.” Men nej, ingen råtta lyssnar på mig.

Och inte har jag någon hjälp av hunden, som enligt rasbeskrivningen ändå är framavlad för att fånga möss. Hon tittar bara förundrat när något springer över tassarna på henne. Lätt deprimerad är hon också sedan hennes äldre hundkompis gick bort i våras.

Så jag gjorde två saker. Ett: satte ut en fälla på en hylla i källaren. Två: Började grunna på om jycken kanske skulle få en ny hundkamrat.

Några veckor senare dök annonsen upp på Blocket. Det var en spansk hittehund, importerad av en seriös hundförening, noga veterinärundersökt och med eget EU-pass. Dessutom ljuvligt söt. Det blev kärlek vid första ögonkastet och min deprimerade jycke var som valp på nytt.

Hon fick heta Zelda och var en klassisk gatukorsning. Ingen visste förstås vad hon hade varit med om i livet. Jag googlade på spanska raser och kom fram till att hon troligen hade en betydande del ratonero bodeguero i sig – en liten spansk råttfångarras som används i vinkällare och på barer. Saker och ting kunde inte vara mer perfekt.

Redan första dagen hemma i trädgården visade hon en fantastisk talang. Precis där jag sett de läskiga gynnarna stod hon och darrade av upphetsning.

Men, som alla vet, blir det sällan som man har tänkt sig. Oväntade saker hände.

Jag for till Mollösund över helgen, lämnade gammelhunden hemma med sonen, och tog med den nya för att få lite särskild matte-jycke-tid. Vi skulle bonda. Och det gjorde vi verkligen. Hon vek inte ett steg från min sida, förutom när hon lät sig bäddas ner i en barnvagn av fyraåringen vi besökte. Allt var solsken. Tills vi gick på promenad.

En familj gick förbi med en väska och Zelda… gick till attack. Hon hängde i kopplet, råskällde och visade tänderna som den värsta hyena. Jag bad om ursäkt och förklarade att ingen visste vad lilla Zelda varit med om.

Nåväl. Vi gick till badplatsen. Zelda låg på filten och gosade med fyraåringen och mig när min färgstarka väninna från Brasilien anslöt med sitt pick och pack. Vi hade skojat om att hon och hunden borde kunna prata spanska. Så hon sa några ord och, plötsligt, blev hunden hysterisk. Den kastade sig fram och högg tänderna i benet på henne!

Allt blev kaos. Sedan pinsamt tyst.

– Din hund är rasist, sa väninnan lugnt.

Samma dag for jag tillbaka till jourhemmet och lämnade tillbaka den ljuvliga lilla hunden som måste ha varit med om något förskräckligt eftersom hon var så rädd och hatisk mot mörkhyade människor.

Och råttan då? Vad hände med den? Jodå, en förmiddag hördes kraftigt prasslande från källaren. För högt för att bara vara en råtta. Mer som en hyperaktiv apa.

Det tog en halvtimme innan jag vågade mig ner. Redan på håll såg jag att prylar for kors och tvärs och ner på golvet. Hela fällan for runt. Hjälp, den lever! Och den är skitförbannad!

Vem fanken ska lösa det här, tänkte jag? Det är ju jag som är ju vuxen här. Kvinnor kan och allt det där. Så jag tog på mig stövlar, jacka, glasögon och handskar och beväpnade mig med ficklampa, hink, en stor stekspade och en rejäl grilltång. Planen var att fösa ner hela ekipaget i hinken, lägga något tungt över och sedan fundera vidare över den slutgiltiga lösningen.

Jag smög fram med tång och hink i högsta hugg. Råttan vände sig mot mig, satte sig på rumpan av pur förvåning, spände blicken i mig och skrek: Piiip! Samtidigt visade den med en nick mot fällan att den satt fast med tassen. Under någon sekund hade vi… ögonkontakt. Jag ska inte säga att den var söt, men det fanns något märkligt Disney-mänskligt över den. Som i Råttatouille.

Inte bli blödig nu, tänkte jag och sträckte darrande fram den stora grilltången och knep till. Ett än mer hjärtskärande skri hördes, och så ett rassel och som i ultrarapid såg jag hur råttan slingrade sig ur fällan.

Jag såg den kravla ner bakom hyllor och bråte med sin skadade tass.

Där stod jag, rädd och besviken, och såg enormt löjlig ut. Märkligt nog har den inte synts till sedan dess.

Vad kan man då lära av denna historia? Förmodligen ingenting. Eller att rädsla kan skapa obegriplig och missriktad vrede och att till och med en råtta kan vara människa innerst inne. Eller också att man kan skrämma skadedjur på flykten om man bara ser tillräckligt fånig ut.

Carin Dr Doolittle Hjulström