Carin Hjulström

"När det måste bli nåt vettigt sagt"

väninna

Det krafsar i mina väggar

Det finns ett hål upp ur underjorden. Jag tror att det är därifrån de kommer, råttorna. När man täpper till med grus och makadam uppstår snart ett nytt hål en bit därifrån. De finns överallt i avloppsrör, kloaker och ledningar. Tränger sig på, äter sig in.

En metafor för valutgången. I allra högsta grad. Men också en realitet hemma hos mig. Något krafsar i mina väggar. Och det är väldigt obehagligt.

Jag önskar att jag kunde snacka med fanskapet, som en Dr Doolittle. ”Gå ut och lek i skogen. Ät hos någon annan idag.” Men nej, ingen råtta lyssnar på mig.

Och inte har jag någon hjälp av hunden, som enligt rasbeskrivningen ändå är framavlad för att fånga möss. Hon tittar bara förundrat när något springer över tassarna på henne. Lätt deprimerad är hon också sedan hennes äldre hundkompis gick bort i våras.

Så jag gjorde två saker. Ett: satte ut en fälla på en hylla i källaren. Två: Började grunna på om jycken kanske skulle få en ny hundkamrat.

Några veckor senare dök annonsen upp på Blocket. Det var en spansk hittehund, importerad av en seriös hundförening, noga veterinärundersökt och med eget EU-pass. Dessutom ljuvligt söt. Det blev kärlek vid första ögonkastet och min deprimerade jycke var som valp på nytt.

Hon fick heta Zelda och var en klassisk gatukorsning. Ingen visste förstås vad hon hade varit med om i livet. Jag googlade på spanska raser och kom fram till att hon troligen hade en betydande del ratonero bodeguero i sig – en liten spansk råttfångarras som används i vinkällare och på barer. Saker och ting kunde inte vara mer perfekt.

Redan första dagen hemma i trädgården visade hon en fantastisk talang. Precis där jag sett de läskiga gynnarna stod hon och darrade av upphetsning.

Men, som alla vet, blir det sällan som man har tänkt sig. Oväntade saker hände.

Jag for till Mollösund över helgen, lämnade gammelhunden hemma med sonen, och tog med den nya för att få lite särskild matte-jycke-tid. Vi skulle bonda. Och det gjorde vi verkligen. Hon vek inte ett steg från min sida, förutom när hon lät sig bäddas ner i en barnvagn av fyraåringen vi besökte. Allt var solsken. Tills vi gick på promenad.

En familj gick förbi med en väska och Zelda… gick till attack. Hon hängde i kopplet, råskällde och visade tänderna som den värsta hyena. Jag bad om ursäkt och förklarade att ingen visste vad lilla Zelda varit med om.

Nåväl. Vi gick till badplatsen. Zelda låg på filten och gosade med fyraåringen och mig när min färgstarka väninna från Brasilien anslöt med sitt pick och pack. Vi hade skojat om att hon och hunden borde kunna prata spanska. Så hon sa några ord och, plötsligt, blev hunden hysterisk. Den kastade sig fram och högg tänderna i benet på henne!

Allt blev kaos. Sedan pinsamt tyst.

– Din hund är rasist, sa väninnan lugnt.

Samma dag for jag tillbaka till jourhemmet och lämnade tillbaka den ljuvliga lilla hunden som måste ha varit med om något förskräckligt eftersom hon var så rädd och hatisk mot mörkhyade människor.

Och råttan då? Vad hände med den? Jodå, en förmiddag hördes kraftigt prasslande från källaren. För högt för att bara vara en råtta. Mer som en hyperaktiv apa.

Det tog en halvtimme innan jag vågade mig ner. Redan på håll såg jag att prylar for kors och tvärs och ner på golvet. Hela fällan for runt. Hjälp, den lever! Och den är skitförbannad!

Vem fanken ska lösa det här, tänkte jag? Det är ju jag som är ju vuxen här. Kvinnor kan och allt det där. Så jag tog på mig stövlar, jacka, glasögon och handskar och beväpnade mig med ficklampa, hink, en stor stekspade och en rejäl grilltång. Planen var att fösa ner hela ekipaget i hinken, lägga något tungt över och sedan fundera vidare över den slutgiltiga lösningen.

Jag smög fram med tång och hink i högsta hugg. Råttan vände sig mot mig, satte sig på rumpan av pur förvåning, spände blicken i mig och skrek: Piiip! Samtidigt visade den med en nick mot fällan att den satt fast med tassen. Under någon sekund hade vi… ögonkontakt. Jag ska inte säga att den var söt, men det fanns något märkligt Disney-mänskligt över den. Som i Råttatouille.

Inte bli blödig nu, tänkte jag och sträckte darrande fram den stora grilltången och knep till. Ett än mer hjärtskärande skri hördes, och så ett rassel och som i ultrarapid såg jag hur råttan slingrade sig ur fällan.

Jag såg den kravla ner bakom hyllor och bråte med sin skadade tass.

Där stod jag, rädd och besviken, och såg enormt löjlig ut. Märkligt nog har den inte synts till sedan dess.

Vad kan man då lära av denna historia? Förmodligen ingenting. Eller att rädsla kan skapa obegriplig och missriktad vrede och att till och med en råtta kan vara människa innerst inne. Eller också att man kan skrämma skadedjur på flykten om man bara ser tillräckligt fånig ut.

Carin Dr Doolittle Hjulström

 

Valår varje år

Jag har en speciell väninna. Varje gång jag tänker på henne påminns jag om att det är valår – inte bara i år.

Jag träffade henne första gången på ett barnkalas i ett av stadens mest exklusiva villaområden. Hon var gift med en jurist och bodde i en enorm kåk med pool i bästa läge. Utanför stod fina bilar i vilka de många barnen skjutsades till olika aktiviteter.

Jag trodde att jag visste ungefär vilken typ av person hon var.

Det visade sig där på kalaset att hon hade en häst. En isländsk sådan. Och när hon talade om den fick hon något förklarat i blicken. Förresten hade familjen en extra kuse, ifall något barn, någon make eller vän skulle vilja rida med ut i skogen. Ja ja, jag fattar sorten, tänkte jag.

Vi blev i alla fall vänner. Jag följde med henne till stallet. Det var inga skruttiga ök det handlade om, det var dyra djur med tjusiga gångarter.

Vi red och pratade, pratade och red. Hon hade vant sig vid att finnas till för familjen och alla andra. Men hästarna var hennes egen dröm. Varje år unnade hon sig också att åka till Island på turridning, för där fanns de allra bästa hästarna. Ibland köpte hon med sig några nya hem. Vissa har råd, tänkte jag.

Vad som skulle hända sedan hade ingen – absolut inte jag och kanske inte heller hon – kunnat föreställa sig.

För plötsligt gjorde hon ett val. Ett udda sådant.

I juni åkte jag för att hälsa på. För att komma till hennes nya hem får man först ta flyget till Reykjavik och sedan buss i nordvästlig riktning i närmare fem timmar. Landskapet övergår successivt från kargt och lavasvart till böljande gröna kullar, fjäll med snö på topparna, slingrande älvar och milsvida hedar med betande får och hästar. När man ser Midfjordur på vänster sida svänger man av mot Hvammstangi. Byn har 590 invånare och är mest känd för sin stickfabrik och sina sälsafaris. I trädgårdarna mellan husen betar hästar.

Där, i ett nyrenoverat hus precis intill havet, tar min väninna emot med öppna armar, tillsammans med den tystlåtne hästbonde som är en av anledningarna till att hon nu befinner sig i en annan del av världen.

Tolv andra kvinnor i min ålder – svenskor och danskor – är också med i turistbussen. Alla får de något förklarat i blicken när de pratar om Island och hästar med namn som Örn, Gladur och Ormur.

Jag har ingen aning om vad jag ska förvänta mig av en vecka hos min väninna i Hvammstangi. Det enda jag vet är att jag kommer att få rida och bada i badtunna precis intill fjorden.

Sju nyinredda rum och hundra hästar väntar på oss. Och en val. Jo, faktiskt. Det är en knölval som varje kväll roar sig med att spruta vatten och slå med stjärtfenan i fjorden utanför altanen. Vi ser den så ofta att ingen orkar bry sig till slut.

Min väninna har lärt sig flytande isländska. Hästbonden, Steinbjörn, kan varken svenska eller engelska. Det enda jag hör honom säga är ”Komma, komma” när vi ska rida åt ett visst håll. Men hästar kan han. Och, jäklar, vad vi får rida!

Vi ska driva en flock om åttio lösa hästar dryga tretton mil på fem dagar. Hästarna kommer från olika gårdar och ska under sommaren bygga upp sina muskler, lära sig att gå i flock och så småningom ridas till. De bästa blir tävlingshästar, de näst bästa finfina turhästar och de sämsta… tja, jag vet inte. Många av de föl vi ser på hedarna går till slakt. Man äter föl på Island.

Vi rider mellan två och tre mil om dagen, genom floder och havsvikar, över berg och nerför raviner. Under lunchpausen byter vi inte bara hästar utan också skavsårsplåster och kläder eftersom vi är våta upp till midjan. Vi färdas i ett, med svenska ridmått, galet högt tempo i obanad terräng där ingen kunde tro att hästar kunde gå. Som små tappra soldater bär de oss genom hav, över sten och berg. Och mellan förtrupp och eftertrupp rusar den lyckliga flocken av lösa hästar. Vi är helt enkelt isländska cowboys.  Ett slags urinvånare som gör det nordbor har gjort i tusentals år. Det ÄR speciellt.

En kväll får jag äntligen min väninna för mig själv en stund. Hon är trött av att jobba dygnet runt, men stolt. Det är hon som har köpt kåken och ordnat med renoveringen. Tack vare henne är det nu full tillströmning av självförverkligande medelålders kvinnor till en liten by på nordvästra Island.

Det exklusiva villaområdet i Göteborg känns mycket avlägset.

I fjorden utanför sprutar valen som en påminnelse om att vi alla har ett val. Varje år.

Carin Hjulström