Carin Hjulström

"När det måste bli nåt vettigt sagt"

Carin Hjulström

Då tänker jag på Paolo Roberto

Bildningsdomino. Smaka på ordet. Det ser vid första anblicken ut lite som Bingolotto men är något helt annat. Bildningsdomino finns visserligen inte som sökord på Google, men jag har hört Svenska Akademiens sekreterare Sara Danius och Jessica Gedin prata om det i Babel, alltså måste det existera.

Hur som helst älskar jag det.

Första gången jag upplevde fenomenet i vuxen ålder var nog när jag gjorde TV-program med Paolo Roberto. Vi gjorde en serie talkshows om manligt och kvinnligt (man gjorde sådant på 90-talet) och Paolo strödde bevingade citat omkring sig vart han gick. Hans favorit var det om Ceasar som alltid hade en slav sittande bakom sig på triumfvagnen som viskade i hans öra: Memento mori. Kom ihåg att du är dödlig. Vad han ville säga med citatet förstod jag inte riktigt. Och varför tilläts förresten den där slaven säga något sådant till den romerske kejsaren? Kunskapslucka! Det där måste jag ta reda på omgående. Jag ville för guds skull inte vara punschigare än en boxare. Med andra ord; jag knuffades iväg att söka ny kunskap, att läsa på, få veta mer.

Jag fick samma knuff häromkvällen när jag såg Jessica Gedins samtal med Sara Danius om Nobelpristagaren i litteratur, XX Ishiguro. De pratade om att Ishiguro var tydligt inspirerad av Proust. Jaha, tänkte jag generat och lite surt. Vad fan gjorde Proust som var så märkvärdigt att jag borde ha det levande i minnet? Irriterad började jag leta på nätet efter det jag glömt om den proustska gärningen. Och i samma stund hade jag än en gång sugits in i just detta fenomen, bildningsdomino, vilket alltså betyder att man sugs allt längre in spännande korridorer med hemliga dörrar bakom vilka det gömmer sig ny kunskap. Komiskt i sammanhanget var insikten om att Proust inflytande över Ishiguro lär ha gällt just hans intresse för människans minnen.

Proust menade att minnet var porten till lyckan. Genom att isolera sig och försöka återskapa minnen från förr kunde man uppnå ett bättre liv. (Vad som hände om man hade en olycklig barndom förtalte inte nätversionen.) Proust levde som han lärde och stängde sålunda in sig de sista XX åren av sitt liv och skrev på sitt stora verk ”På spaning efter den tid som flytt”.

Vår nye Nobelpristagare Ishiguro sysselsätter sig med hur nationer hanterar kollektiva minnen, som till exempel efter ett krig eller en katastrof. Och han vill diskutera vilket ansvar vi nu levande har i förhållande till vår egen historia.

Den frasen tar. Eller hur? Hur har vi hanterat våra nationella minnen de senaste tjugo, trettio åren? Palmemordet. Estoniakatastrofen. Backabranden. Finanskrisen. Svininfluensan. Terrorattackerna. Flyktingkrisen. Alla de där orden beskriver kollektiva upplevelser. Ändå har vi var och en starka personliga minnen kopplade till varje händelse. Så minnena av en och samma händelse är ändå mycket olika. Förstå hur svårt det är att skriva ett helt lands historia.

Årets bokmässa hade bildning som tema. Jag fastnade vid ärkebiskop Antje Jackelens samtal med Tysklands förre förbundspresident Joachim Gauck.

Något som också slog an hos mig var hans uppmaning till politiker och kulturarbetare att försöka tala samma språk som ”konsumisterna”, det vill säga människor som är mer intresserade av att konsumera än att förstå omvärlden.

Det var då jag kom att tänka på Paolo Roberto. Att varje person som knuffar till en annan in i kunskapens vindlande värld gör något bra. Det kan vara en lärare, förälder, granne, idrottsledare eller vän som får den första dominobrickan i rörelse. När brickorna väl börjar falla går det som fort!

Bildningsdomino är ju nästan vad hela livet går ut på. Nyfikenhet med en riktning. Bildning behöver inte vara att ha läst en massa böcker och stoltsera med det man vet, bildning är kanske också att alltid vilja veta lite mer.

Och den som börjar leva framåtlutat inser att det är mycket mer spännande att falla framåt än bakåt. Och när man en dag ser tillbaka på sitt liv kommer dessutom lyckan – för att nu lite flott relatera till Proust, ni vet – att vara oändligt mycket större än om man aldrig undersökte något annat än den nya modellen på Playstation. För den dagen vi är gamla kommer det minnet att vara kännas extremt stenålders. Rätta mig om jag har fel.

 

Små, små saker vi alla grunnar på

Det finns saker som är så små att det inte känns lönt att diskutera dem. Ändå brottas vi med dem i vår inre monolog nästan varje dag. Där ligger de och krånglar och svider.

Jag tänker exempelvis på hållplatskonflikten, den om man ska stanna eller gå. Man väntar på bussen. En spårvagn glider in och stannar på hållplatsen och tar upp hela ytan. Bussen närmar sig, glider in bakom vagnen, stannar och dörrarna öppnas. Några väntande skyndar snabbt bakåt, förbi hela spårvagnen, för att kliva på bussen. Några står kvar, mitt på, vilsna, andra stressar framåt mot hållplatsens framkant. För bussen stannar väl en gång till? Vad gäller egentligen? Vem vet, inte jag.

Eller de nya fiffiga kundkorgarna i livsmedelsbutikerna. De där med hjul som är så praktiska och lätthanterliga tills man kommer fram till kassan med sin alldeles för tunga och plötsligt väldigt ohanterliga vagn. Ska man försöka lyfta upp skrället på hyllan vid bandet som inte alls är avpassad för hjulförsedda korgar eller böja sig ner för varje vara? Upp och ner. Böj och sträck. Och sedan, var gör man av korgvagnen? Ska man backa tillbaka till det höga hjulkorgstorn som stod före kön och krångla upp den eller bara låta korg-fan stå, på rent trots? Vem vet, inte jag.

För att inte tala om när man försöker boka en läkartid eller förnya ett recept på en vårdcentral där en telefonsvarare leder till knappval som leder till en digital e-tjänst med inloggningsuppgifter som skulle ha skickats efter per post och när ingen finns att fråga om hur man får prata med en helt vanlig MÄNNISKA. Är det smidigt? Vem vet, inte jag.

Eller när man ska skriva in sitt personnummer för att köpa en flygbiljett. Ska århundradesiffrorna vara med eller inte och ska det vara streck framför de fyra sista siffrorna och den där första nollan i telefonnumret, ska den vara med? Och bindestrecket, och det där med + 46 – ska det i så fall vara med mellanslag eller utan? Små jävla underliga frågor som snurrar runt i den inre sfären. Vad säger myndigheten för enhetlighet? Jaså, den finns inte. Det var kanske tur med tanke på hur vi har det med resurserna.

Jag sitter på en vinglig pall i förbutiken på Ica och funderar på e-handelns explosionsartade tillväxt och att det gamla kontorsutrymmet bakom kassan uppenbarligen inte alls är anpassat för anstormningen av paket. Och förbutiksarbetarna verkar inte på något vis uppskatta att gräva fram stora, tunga kollin ur oändamålsenliga lager. Massor av folk i kö. En äldre dam säger att hon har fått paket och kan säga från vem, men hon har svårt att gå, har glömt blanketten hemma och någon mobil har hon inte. Då går det inte, förklarar personalen. Hon frågar vem som kan hjälpa henne. Hon får svaret att hon får kontakta Postnord på nätet. Det kan jag inte, säger tanten. Nähä, säger personalen. Då var det nästa!

Och nästa frågar efter ett paket som skulle ligga till och MED dagens datum, vilket visar sig betyda absolut ingenting eftersom någon okänd stjärna på Postnord har fått för sig att hämta det tidigare på grund av platsbrist på förbutikens lager. Och var paketet befinner sig kan ingen svara på.

Ändå hämtas det förstås ut paket efter paket med skor och kläder som ju sedan ska hem och provas. När det ska bytas blir det enkla plötsligt krångligt för då är det blanketter på rd kan också ha fått för siger en masse, atanke på resursfördelningen, men ändå.tjärna på postnord kan också ha fått för sigpå längden och tvären som ska tejpas på ett särskilt sätt och fyllas i även på nätet med personnummer med eller utan århundrade, telefonnummer med och utan nollor och streck och så förstås tillbaka till samma ställe och köa och lämna in paketet till samma förbutiksanställd som tar emot med en blick som betyder ”jag haaatar paket”.

Kanske kunde man ha haft några trevliga provrum i anslutning till förbutiken, tänker jag? Då kunde man ha provat sina nya kläder och skor där och redan i butiken bestämt sig för om varorna ska skickas tillbaka. Då skulle man ju slippa åka hem, packa upp, prova, bli besviken och sedan åka tillbaka igen och ta ny nummerlapp. Men om det skulle fungera med provrum i förbutiken måste alltihop förstås byggas om och byggas ut och kanske till och med göras lite mysigt. Då funkar det inte med en vinglig pall, trängsel och trött personal. Och då kanske det mer skulle börja likna de butiker som man inte skulle behöva gå till för att handla i från början? Var det meningen? Vem vet, inte jag.

Världen håller andan. Vad skjuter Nordkorea upp nästa gång? Det finns väldigt många mycket viktigare saker att tänka på. Det vet jag i alla fall. Och vad är en missad buss i det stora hela? Jag tror att jag går framåt.

 

Carin Hjulström

 

 

 

Hur har du det i storstan?

Hur har du det i storstan? Sedan jag lastade bilen full och drog till Stockholm återkommer frågan gång på gång.

Komiskt för mig, för där jag befinner mig nu finns inte tillstymmelse till citypuls. Tvärtom. Jag bor i en mix av bullerby, botanisk trädgård och Trägudars land. Jag ska förklara.

Jag visste ingenting om den plats dit jag flyttade för fyra månader sedan. Jag hade bara en underlig idé. Jag ville bo på ett slott eller en herrgård med vackra omgivningar. Stället skulle ligga utanför Stockholm och ha goda kommunikationer.

Efter ett par månaders research hade jag lokaliserat några projekt där gamla gods omvandlats till bostadsrätter. Där fanns allt från enorma slottsliknande våningar på Lennartsnäs för dryga sju miljoner till pyttelägenheter på Wenngarns slott som kostade mindre än en etta i Majorna.

Jag granskade satellitbilder, läste på om kommuner, områden och kommunikationer och hittade till slut ett gods med anor från 1300-talet, bara ett par hundra meter från Mälaren. Här hade släkter som Taube, Sparre och Lagercrantz levt och verkat innan stället i början av 1900-talet blev skola för fattiga barn. I huvudbyggnaden, ritad av Ivar Tengbom som också är arkitekten bakom det blå konserthuset vid Hötorget, fick pojkarna lära sig om lantbruk och hantverk och flickorna om sömnad och barnavård. Eleverna bodde i röda hus med vita knutar med namn som Haga, Tuna, Birka, Kyrktorpet och Sjöstugan.

När fattiga barn inte längre kallades fattiga barn blev gården trädgårdsmästarutbildning. Stora växthus och femhundra äppelträd av olika sorter skvallrar om den tiden, liksom de parkliknande omgivningarna där lindar, ekar, hängbjörkar och valnötsträd lutar sig över ovanliga buskar och växter. Små skyltar i metall visar de latinska namnen precis som i en botanisk trädgård. De gröna skatbona i trädtopparna var alls inga fågelbon utan vilt växande mistel. På riktigt. Aldrig sett förut. Här finns de överallt.

Från huvudbyggnaden leder en sexhundra meter lång lindallé ner till badbryggan i Mälaren. Åkrar och ängar omkring. Vackert som en saga. Jag bestämde mig på tio minuter.

Men åter till trägudarna. Femtio meter från min balkong står en tusenårig runsten. Jag började utforska mitt nya område och fann en trakt som till och med är äldre än Birka.

Redan under bronsåldern – långt före Kristi födelse – bodde det människor här. Då stod vattnet i Mälaren tjugo meter högre, så det som idag är höjder och rullstensåsar var då öar och holmar och de bördiga sädesfälten låg helt under vatten. På några ställen, nära dåtidens strandlinje, är gravrösena så många att hagarna ser ut som puckelpister.

Högst upp på åsen går en mer än tusenårig ”processionsväg” i exakt nord-sydlig riktning. När begravningsföljet vandrade den femhundra meter långa stenlagda vägen fram till gravbålet på kanten av åsen måste södersolen och elden ha smält samman med havet och himlen.

Utsikten finns kvar än idag. Det är märkligt, för i den blickriktningen finns inga bebyggda öar. Det man ser är i total avsaknad av tidsmarkörer – bara rullstenar, mossa, träd, vatten, himmel och en tusen år gammal labyrint som förmodligen skulle ge bronsåldersfolket god fiskelycka. Jag hade kunnat befinna mig i en helt annan tidsålder och ser nästan Jan Fridegårds trälar Holme och Ausi på flykt med sitt nyfödda barn. Där uppe på toppen hörs bara vinden och fåglarna. Och ibland något enstaka flygplan på väg mot Arlanda, ett par mil bort. Forntid möter nutid och det lokala det globala.

Bullerbyn då? Den kom som en överraskning. Men när alla är nyinflyttade är intresset stort för att lära känna sina grannar. I den lokala Facebook-gruppen ”Vi är byn” kan jag läsa om allt från vilka som är nyinflyttade till varför det är strömavbrott och när grannen tänker köra ner sin mobila bastu till sjön för allmänt bad. Jag kan också läsa om när grannens boxer är försvunnen och att den lokala ölbryggaren har planer på att starta spritdestilleri med tillhörande bar.

I ett av växthusen samlas hobbyodlare och driver upp ruccola, tomater, pumpor, potatis, basilika och dill. Min tur att vattna.

Jo, visst saknar jag utsikten över Rådasjön ibland. Och gospelkören, vännerna och barnen. Men annars har jag det … bra! Och nu när jag har lärt mig att hitta både till pendelparkeringen och sopsorteringen är det egentligen bara grävlingarna och vildsvinen som skrämmer. Eller att svalan som byggt bo under taknocken ska flyga in genom balkongdörren av misstag. Den hetsiga storstan i ett nötskal.

 

Carin Hjulström

 

 

 

Det blir alltid ganska mycket allvar

Vi sitter allra längst bak i salongen. På scenen pågår ett teaterstycke ingen av oss begriper. Pjäsen är förmodligen en komedi. Vi drar den slutsatsen eftersom publiken skrattar då och då. Vi vet inte vad föreställningen heter, än mindre vad den handlar om. Den är på polska. Vi befinner oss på Teatr Bagatela i Krakow och pappa sitter på sätet intill mig, framåtlutad, oavbrutet nyfiken, försöker förstå. Vi är kanske lika där, i den närmast patologiska nyfikenheten.

Jag tankar pappa-närvaro. Det gäller att passa på.

Vi går i pausen. Senare äter vi middag på Pod Baranem – en riktigt gammaldags restaurang med vita dukar, rökavdelning, kypare som de var förr i tiden och foton på stamgästerna på väggarna. Nobelpristagaren Wislawa Szymborska bland andra.

Vi pratar om stort och smått. Men det blir alltid ganska mycket allvar, om hur man borde leva sitt liv för att vara nöjd den dag slutet närmar sig. Och vad kärlek egentligen är. Jag säger att kärlek kanske är att ge vad den andra behöver, inte bara det man själv vill ge. Han har inte sett det så tidigare, säger han. Och vi funderar på vad villkorslös kärlek egentligen betyder.

Vi talar om hur det var när jag var liten, och när han var liten. Hur oändligt stort behov man som barn hade av föräldrarnas bekräftelse. Och hur vi båda upplever att vi fick för lite av den varan från våra fäder – även om han inte reflekterade över det då. Det var ju andra tider. Pappa gjorde på sitt sätt och släppte nästan kontakten med föräldrahemmet när han blev vuxen, i förvissningen om att det var så det skulle vara.

Jag också, på mitt sätt. Men sedan har jag, som så många andra, ägnat ett helt liv åt att som vuxen försöka ta igen det jag inte fick som barn.

På planet hem från underbara Krakow tittar jag med en särskild blick på barnfamiljerna. Jag ser en liten pojke, kanske åtta år, och tänker på hur utlämnad han är till sina föräldrar. Alla värderingar de har, politiskt och religiöst, uppförandekoder, studieteknik, vanor, syn på andra människor – allt kommer den pojken att få från sin mamma och pappa. Och detta ska han sedan antingen leva med eller revoltera mot.

Förälderns makt är så stor. Det är dagens barn som kommer att sitta hos framtidens terapeuter och efter många, långa sessioner inse varför de är som de är och att allt förmodligen handlade om att få pappas eller mammas kärlek och uppmärksamhet.

Vad är det att vara en bra förälder? Hur många vet det när första barnet föds? Vad kommer mina barn att älta den dag de tycker att det är dags att ta itu med sin barndom? Jag tror inte att mina föräldrar grunnade så mycket på föräldraskapet. Det blev väl som det blev.

Man behöver körkort för att köra bil men inte för att skaffa barn – hur många gånger har man inte diskuterat den frågan? Varje gång jag läser om föräldrar som slår sina ungar eller låter dem växa upp i miljöer med allt från sprit och droger till fundamentalism och hakkors, väcks ämnet till liv igen. Hur ska människor som knappt kan ta hand om sig själva kunna ta hand om ett oskyddat barn?

Det är fan inte lätt. Klart alla ska få skaffa barn.

När jag gick i skolan hade vi ett ämne som hette Barnkunskap. Jag tror inte att det finns kvar. Med tanke på hur svårt det är att vara förälder hade det nog varit på sin plats med en allmän kurs i föräldraskap någon gång under skolåren. Om föräldrarna inte klarar av att förmedla schyssta värderingar till barnet är det väl ändå rimligt att ungen någon gång under uppväxten får en chans att lära sig hur det skulle kunna vara?

Jag har alltid velat vara en förälder som är nära. Som lyssnar och ger stöd, men också motstånd. Som uppmuntrar, men utmanar. Som inte skjutsar och curlar in absurdum, vågar sätta gränser, men öppnar dörrar. Jag har säkert gjort tusen och åter tusen fel, men jag har i alla fall varit där. Nära. Kanske har jag till och med tankat mina barn överfulla med mamma-kontakt. Någon mamma-brist fick de aldrig.

Jag hoppas att mina ungar och jag i framtiden kan ha det som jag numera har det med pappa – efter allt vi har tagit oss igenom. Att vi kan prata om stort och smått, resa ihop då och då, gå på en föreställning man inte begriper och ändå ha trevligt, äta och strosa. Innan det är för sent.

Hittar just biljetten till pjäsen. Den hette ju Najdrozszy! Googlar titeln i förhoppning om att finna något om handlingen, men nej, hittar noll. Gissar att det var något med relationer. Det brukar ju vara det.

 

Carin Hjulström

Nu också i Stockholm

Carin Hjulström har nu också en bas i Stockholm. Samma mailadress och telefonnummer.

Att vara eller inte vara …

Att vara eller inte vara … i Göteborg.

Att flytta eller inte flytta … till Stockholm.

Frågeställningen har hängt mig i hasorna hela arbetslivet. Ska man jobba på där man är och inte svika sitt ursprung eller tillåta sig att följa strömmen och bege sig dit godsaker finns i överflöd?

Det är dubbelt. Att ge sig av kan vara att ge upp, men också att våga gå vidare.

Allt skulle vara annorlunda om jag hade haft mitt hjärta och min gärning i fordonsindustrin. Om jag ville arbeta med framtidens smarta bilar hade Göteborg varit den mest lockande platsen i Sverige med spetskompetens, spännande sammanhang och internationella karriärmöjligheter inom räckhåll. Eller om jag hade brunnit för shipping. Då hade jag tyckt att Göteborgs hamn – Skandinaviens största – var den absolut mest attraktiva arbetsplatsen i norra Europa.

För visst är det många näringar som bubblar av kraft och pondus i Göteborg. Men när det kommer till vissa kreativa branscher är det inte riktigt så.

Raden av namn som av olika skäl gett sig av från stan är lång – från Kent Andersson till Per Andersson. Båda personifierade de Göteborg. Ändå flyttade de till Stockholm. Till och med Håkan Hellström provade. Gudskelov tog han sitt förnuft till fånga och flyttade hem igen. Håkan ska bo i Haga och spela på Ullevi och hör sen!

Tacka vet jag Peter Apelgren, Annika Andersson och Triple and touch som alltid varit trogna sitt Västsverige.

Just så har även jag, patriotiskt, hyllat överlevarna. De som inte går med på att åderlåta stan till förmån för Stockholm. Med en dåres envishet har jag hävdat att det går att leva ett spännande och kreativt liv med utgångspunkt från Avenyn. Det är väl bara bra att inte vara en del av kindpussandet i Stockholm och stå fri från 08-perspektivet? Det bästa med Stockholm är ju tåget tillbaka till Göteborg, Sveriges framsida! Det vet varenda kotte.

Men nu är som sagt inte alla branscher som den tunga industrin. Det går inte att blunda för att den göteborgska mediebranschen inte förmår erbjuda några alternativa karriärvägar.

Den som har jobbat på GP eller GT i hundra år, för att sedan tvingas sluta i något av alla oräkneliga sparpaket, har ingenstans att gå vidare. I Göteborg finns inga jobb som press-sekreterare på myndigheter, departement eller riksdagspartier. Inga magasin eller mediahus.

Den som lasas ut från SR eller SVT har inga andra spännande dörrar att knacka på, för det finns inga andra tv-kanaler, inga andra arbetsgivare. Jo, förresten. Vi har ju Bingolotto. I åratal har samma människor vandrat fram och tillbaka mellan Bingot och Debatt, förlåt Opinion Live. In och ut. Ut och in.

Det finns förstås lysande undantag. Som reklambyrån Forsman Bodenfors, designbyrån Stylt och spelutvecklingsföretagen. Gemensamt för dem är att de har satsat internationellt, utan att ta omvägen om Stockholm. Mycket imponerande, men kräver att man är fler än en.

Jag är femtiotre år. Jag har levt hela mitt liv i den här staden (även om jag tekniskt sett bor i Mölndal). I tjugosju år har jag bott i samma hus vid samma sjö och tagit samma buss in till samma Aveny.

Ska jag bara vara här? Aldrig prova något annat för att jag är så säker på att det här är det bästa?

Medan jag grunnar på detta hittar jag ett gammalt lustigt tidningsklipp: ”Göteborgare tar över Stockholm! Var femte nyinflyttad stockholmare kommer numera från Göteborg och i snitt flyttar sju göteborgare om dagen dit. Detta har lett till att såväl ordvitsande som ordet ”gött” har blivit vanligare i huvudstaden.”

Ja, utan ordvitsande och det som är ”gött” vore det förstås svårt att leva. Plötsligt börjar en tanke ta form – det kanske är dags för mig att se vad som finns att hämta på ”andra sidan”? Man kan lämna och komma tillbaka. Det bästa med att resa bort är att en dag komma hem.

Om jag hyr ut ett rum hemma kan jag kanske provbo och med egna ögon se hur det är? Bara för att ha gjort det.

Sedan går det fort. Jag hittar en lya där, och hyr ut gästrummet här. Sedan packar jag in hunden och datorn i bilen och sätter kurs mot Stockholm.

Kanske blir det fantastiskt, kanske blir det förfärligt. Men jag gör i alla fall ett försök. Häng med! Fortsättning följer. Och please, Göteborg, wish me luck! Jag har alltid mitt hjärta kvar här.

 

Carin Hjulström

Allt jag inte gjorde

Det sägs att när man ligger på sitt yttersta kommer man inte ångra det man gjorde, bara det man INTE gjorde.

Men jag börjar undra om det stämmer.

När jag ser tillbaka på mitt liv är jag uppriktigt glad och tacksam över en massa saker som jag INTE gjorde.

Jag blev till exempel inte balettdansös, som jag drömde om som liten flicka. Efter att ha sett Alexander Ekmans briljanta tv-uppsättning av ”En midsommarnattsdröm” i helgen inser jag att den precision och grace som de dansarna gav uttryck för hade min kropp aldrig – oavsett ansträngning – kunnat prestera. Jag hade blivit en kass och klumpig ballerina och jag hade redan slitit ut min kropp och gått i pension.

Jag blev ju inte heller fotomodell (ja, skratta ni) som jag och mina tjejkompisar drömde om när vi var elva-tolv eftersom man då fick något slags objektivt kvitto på att man var söt. Eller ännu hellre snygg eftersom söt var något småtjejer var och snygg blev man när man kom i tonåren. Tänk om jag hade försökt mig på en karriär där självsvält och droger är vardag och allt går ut på att andra människor ska tycka att man är vacker och mager nog för att duga till att sälja någons varumärke. Som tjugo centimeter för kort, tjugo kilo för tung och alldeles för glad för att bli bra på svåra modefoton hade jag inte blivit något annat än en katastrof. Varumärken hade gått i konkurs.

Inte blev jag ridlärare heller. Gudskelov. Som jag hade fått stå och frysa i kalla ridhus för en usel lön. Och inte veterinär, trots alla drömmar om att bota hundvalpar och flaskmata moderlösa kalvar. Nu, när jag har sett på tv att en modern veterinär kan vara tvungen att stycka en dödfödd kalv medan den ligger kvar inuti i kon (jo, det är säkert!) är jag djupt tacksam att jag slapp.

Men läkare då? Ångrar jag ändå inte att jag valde bort mitt absoluta drömyrke? Snälla nån, det går ju inte en dag utan att man läser i media om de förfärliga förhållandena på våra vårdcentraler och sjukhus. Tänk att tvingas uppleva nedskärning efter nedskärning och omorganisationer på löpande band och – hemska tanke – mitt i stressen råka felbehandla en patient som kanske till och med dör. Och allt blod. Och all jour. Puh, tänker jag.

Operasångerska ska vi bara inte tala om. Hur kunde jag ens tänka tanken? Visst, jag gillar att sjunga högt och starkt, men gillar jag opera? Nej, inte särskilt. Man hör ju inte vad de sjunger. Stå där kväll efter kväll, utklädd till Birgit Nilsson, och undra.

”Inte” behöver alltså inte vara fel. Det kan rentav vara rätt, vilket också får allt mer stöd i forskning som menar att alltför positivt tänkande kan vara direkt skadligt.

I Barbara Ehrenreichs ”Gilla läget: hur allt gick åt helvete med positivt tänkande” och Bob Knights ”The power of negative thinking” drivs tesen att en viss mån av pessimism är positiv.

Och det finns efterfrågan. Studiecirkeln ”Negativt tänkande” här i Göteborg blev fulltecknad på nolltid. Kursledaren, som är psykolog och doktorand i praktisk filosofi, menar att ”det behövs en motkraft till det positiva tänkandets tyranni, som blivit en farlig samhällsnorm på både individ- och samhällsnivå”.

Våra förfäder var ständigt förberedda på motgångar – var det inte missväxt så var det pest eller kolera. Det ska vi vara glada för. Att tänka negativt och föreställa sig värsta tänkbara scenario – till exempel inför en storm eller flodvåg – kan vara helt avgörande för utfallet.

Även i arbetslivet borde negativa tankar uppmuntras. Om ingen vågar ställa kritiska frågor på grund av risken att kallas nejsägare görs ingen riskanalys – med it-bubblor och finanskrascher som följd.

Den som enbart tänker positivt har helt enkelt inte tillräckligt bra verktyg för att hantera livet.

Så det verkliga carpe diem eller mindfulness handlar alltså om att inte bara se det vackra och mysiga – utan att också se och acceptera det fula och smärtsamma. Livet är inte roligt alla gånger. Det är också lidande. Fråga Buddha.

Hur som helst är jag alltså riktigt nöjd med ganska många saker jag INTE gjorde.

Fast vänta nu … är det verkligen ett tecken på negativt tänkande, eller blir det snarare tvärtom?

Fasen också, nu tänkte jag positivt igen. Det var väl inte bra?

 

Carin Hjulström

 

Mamma tackar och hälsar

De brukar ha namn som Sven, Tomas, Anders eller Monika – de främmande människor som tar kontakt med mig via Facebook, e-mail eller i affären. De undrar om de får skicka en hälsning till sin gamla fröken?

Den gamla fröken är alltså inte jag. Det är min mamma, som under trettiosju år var lärare på Sörgårdsskolan i Mölndal.

Som förskolebarn utgick jag självklart från att hon var den bästa fröken i världen, eftersom hon var min mamma. Som tonåring förutsatte jag på motsatt vis att hon förmodligen var världens tjatigaste fröken, eftersom hon var min mamma.

Själv har jag aldrig haft henne som lärare, men det står allt mer klart för mig att hon, på riktigt, måste ha varit något alldeles speciellt.

För det är det de säger, alla de där som tar kontakt med mig, att det var tack vare henne de hade så lätt för sig i gymnasiet, tack vare henne de nu är ingenjörer, sjuksköterskor, bibliotekarier eller vad de nu blivit. De säger att hon såg igenom den truliga, blyga eller bråkiga högstadieelev som just han eller hon var. De berättar om roliga lektioner, om en fröken som verkade älska att stå på den upphöjda lilla scenen vid katedern och spela ut sitt register, som försåg dem med böcker, tog med dem på teater och öppnade dörrar. Och att det bästa hon visste verkade vara att se ungdomar häpna när de såg världen växa och upptäcka hur roligt det var att lära sig nya saker.

När jag tänker tillbaka på min egen skolgång finns det förstås sådana lärare även där. Fröknar och magistrar som gjorde lektionerna till ett äventyr, som fick en att glömma att det var dubbeltimme och nästan känna separationsångest när det ringde ut.

Fast alldeles i början var det viktigaste att fröken var snäll. Och snällare lärare än fröken Röök fick man leta efter. Alltid leende, snäll och tålmodig, aldrig otäckt sträng.

Bland högstadiets många ämneslärare minns jag bara de mest udda. Som religionsmagistern som försökte uppfostra oss med skämtsamma bibelord som ”du skall icke hava begärelse till din nästas papper” när det vankades skriftligt prov. Och musikläraren, med platåskor och för korta jeans, som satte ihop ett blandband med kända klassiska kompositörer och symfonier som vi borde kunna och pumpade ut musiken i uppehållsrummet i veckor. Den kunskapen sitter än.

Åren på gymnasiet präglades av möten med akademiker som kanske hade hoppats på en tjusigare karriär inom universitetet men nu fick nöja sig med gymnasielärartiteln. Talangen och föreläsningskarisman skymde gudskelov oftast bitterheten. Inte minst hos eleganta historieläraren Raoul som berättade om skeenden i världen så spännande att vi satt som tända ljus och matematikläraren Assar som aldrig tröttnade på att förklara differentialekvationer för tröga studenter som borde vetat bättre än att välja naturvetenskaplig linje. En kompakt äldre dam i vit rock och Margaretaflätor gjorde också ett outplånligt intryck genom att berätta om en biologilaboration som gick så snett att den därefter blev förbjuden. Va? Fatta! (En grupp elever skulle titta i mikroskop på sin egen kromosomuppsättning för att själva kunna se att flickorna var xx och pojkarna xy. Men en av pojkarna visade sig ha uppsättningen xxy och fick inför alla sina klasskamrater veta att han hade Klinefelters syndrom vilket leder till kvinnligare former, outvecklat manligt könsorgan och sterilitet. Glömmer det aldrig!)

Var och en som har gått i skolan vet att ALLT kommer an på lärarens kunskap och förmåga att nå ut. Morgontrötta hormonstinna ungdomar är ingen lek, det vet vi alla, men de bästa lärarna älskar sin scen och fortsätter att inspirera, locka, utmana och ställa krav.

Idag slåss många om en plats i rampljuset, drömmer om ett liv på scenen och att få bekräftelse från hängivna fans. Och så kastar de sig in i en stenhård musikbransch och slutar – i bästa fall – som ett lördagsavbrott i shoppinglunken på Frölunda Torg.

Tänk om hälften av dem som nu söker till Idol istället satsade på att bli stjärnor i en annan bransch där det finns massor av scener, riktiga jobb med en fast lön och, framför allt, en stor skara unga som kan bli lojala fans om showen funkar.

Kanske är det dags för ett ”Lärarnas Idol” där jury och tv-tittare vaskar fram de unga män och kvinnor som kan göra Sverige till en kunskapsnation igen.

Sven, Tomas, Anders, Monika och alla andra – mamma tackar och hälsar. Själv vill jag tacka skolan för en väldans massa kunskap. Önskar bara att jag kom ihåg allt.

 

Carin Hjulström

 

Vilken tur att jag inte …

Det sägs att när man ligger på sitt yttersta kommer man inte att ångra det man gjorde, bara det man INTE gjorde.

Men jag börjar undra om det stämmer.

När jag ser tillbaka på mitt liv är jag uppriktigt glad och tacksam över en massa saker som jag INTE gjorde.

Jag blev till exempel inte balettdansös, som jag drömde om som liten flicka. Efter att ha sett Alexander Ekmans briljanta tv-uppsättning av ”En midsommarnattsdröm” i helgen inser jag att den precision och grace som de dansarna gav uttryck för hade min kropp aldrig – oavsett ansträngning – kunnat prestera. Jag hade blivit en kass och klumpig ballerina och jag hade redan slitit ut min kropp och gått i pension.

Jag blev ju inte heller fotomodell (ja, skratta ni) som jag och mina tjejkompisar drömde om när vi var elva-tolv eftersom man då fick något slags objektivt kvitto på att man var söt. Eller ännu hellre snygg eftersom söt var något småtjejer var och snygg blev man när man kom i tonåren. Tänk om jag hade försökt mig på en karriär där självsvält och droger är vardag och allt går ut på att andra människor ska tycka att man är vacker och mager nog för att duga till att sälja någons varumärke. Som tjugo centimeter för kort, tjugo kilo för tung och alldeles för glad för att bli bra på svåra modefoton hade jag inte blivit något annat än en katastrof. Varumärken hade gått i konkurs.

Inte blev jag ridlärare heller. Gudskelov. Som jag hade fått stå och frysa i kalla ridhus för en usel lön. Och inte veterinär, trots alla drömmar om att bota hundvalpar och flaskmata moderlösa kalvar. Nu, när jag har sett på tv att en modern veterinär kan vara tvungen att stycka en dödfödd kalv medan den ligger kvar inuti i kon (jo, det är säkert!) är jag djupt tacksam att jag slapp.

Men läkare då? Ångrar jag ändå inte att jag valde bort mitt absoluta drömyrke? Snälla nån, det går ju inte en dag utan att man läser i media om de förfärliga förhållandena på våra vårdcentraler och sjukhus. Tänk att tvingas uppleva nedskärning efter nedskärning och omorganisationer på löpande band och – hemska tanke – mitt i stressen råka felbehandla en patient som kanske till och med dör. Och allt blod. Och all jour. Puh, tänker jag.

Operasångerska ska vi bara inte tala om. Hur kunde jag ens tänka tanken? Visst, jag gillar att sjunga högt och starkt, men gillar jag opera? Nej, inte särskilt. Man hör ju inte vad de sjunger. Stå där kväll efter kväll, utklädd till Birgit Nilsson, och undra.

”Inte” behöver alltså inte vara fel. Det kan rentav vara rätt, vilket också får allt mer stöd i forskning som menar att alltför positivt tänkande kan vara direkt skadligt.

I Barbara Ehrenreichs ”Gilla läget: hur allt gick åt helvete med positivt tänkande” och Bob Knights ”The power of negative thinking” drivs tesen att en viss mån av pessimism är positiv.

Och det finns efterfrågan. Studiecirkeln ”Negativt tänkande” här i Göteborg blev fulltecknad på nolltid. Kursledaren, som är psykolog och doktorand i praktisk filosofi, menar att ”det behövs en motkraft till det positiva tänkandets tyranni, som blivit en farlig samhällsnorm på både individ- och samhällsnivå”.

Våra förfäder var ständigt förberedda på motgångar – var det inte missväxt så var det pest eller kolera. Det ska vi vara glada för. Att tänka negativt och föreställa sig värsta tänkbara scenario – till exempel inför en storm eller flodvåg – kan vara helt avgörande för utfallet.

Även i arbetslivet borde negativa tankar uppmuntras. Om ingen vågar ställa kritiska frågor på grund av risken att kallas nejsägare görs ingen riskanalys – med it-bubblor och finanskrascher som följd.

Den som enbart tänker positivt har helt enkelt inte tillräckligt bra verktyg för att hantera livet.

Så det verkliga carpe diem eller mindfulness handlar alltså om att inte bara se det vackra och mysiga – utan att också se och acceptera det fula och smärtsamma. Livet är inte roligt alla gånger. Det är också lidande. Fråga Buddha.

Hur som helst är jag alltså riktigt nöjd med ganska många saker jag INTE gjorde.

Fast vänta nu … är det verkligen ett tecken på negativt tänkande, eller blir det snarare tvärtom?

Fasen också, nu tänkte jag positivt igen. Det var väl inte bra?

 

Carin Hjulström

 

Vad ska man tro på?

”Nu ska solens alla rara strålar komma att lysa över dig. Det ska vara ett tecken på att du ska få det gott i allt som rör kärlek. Glädjen finns hos dig och du verkar vara både sund och frisk.”

Hemmets Journals horoskop för mitt stjärntecken jungfrun, nu under vecka 40, kändes kanske inte så trovärdigt men ändå uppmuntrande.

– Vad står det om mitt? frågar mannen på andra sidan bordet. Fisken.

– Det står att … ”Förändringar i din kärlek kan komma nu. Du kan bli ledsen, du kan bli glad. Vilket vet du bäst själv.”

– Åh, säger han syrligt. Jag kan bli ledsen, jag kan bli glad? Snacka om helgardering! Tror du på den där skiten?

– Inte ett skvatt, säger jag. Men det är ändå kul att läsa.

Han skakar på huvudet.

– Ingenting kan få mig att tro på sådant trams. Vem fan har förresten bestämt att jag ska vara fisk?

– Du menar vilka stjärntecken som är vilka?

– Exakt, säger han.

– De gamla babylonierna antar jag. Såvida det inte var egyptierna eller perserna. Jag minns inte riktigt.

– Men att jag skulle vara just fisk. Hur kom de fram till det?

– Det beror väl på hur solen stod när du föddes, försöker jag.

– Jamen, babylonierna levde ju för evigheter sedan. De kunde väl inte veta hur solen skulle stå när jag föddes? Och varför just fisk?

– Ingen aning. De utarbetade bara ett system som bygger på att människan påverkas av hur solen, månen och några av planeterna står i förhållande till varandra när en människa föds.

– Och om det blir planerat kejsarsnitt då? Om ungen föds en vecka före utsatt tid. Vad händer då?

– Fråga inte mig.

– Vem ska jag fråga då? Och vem bestämde vilka jävla planeter som skulle räknas med?

– Kanske var Venus, Mars, Jupiter och några till de enda planeter stjärntydarna kunde se med blotta ögat.

Han drack ur det sista ur kaffekoppen.

– Och i förhållande till varandra, säger han tillgjort. Vad menas med det?

– Det har kanske med vinklarna mellan himlakropparna att göra, försöker jag. Trettio graders vinkel, sextio grader och så vidare…

Han lägger armarna i kors över bröstet.

– Och vem bestämde det då? Att det skulle vara just de vinklarna? Trettio grader istället för kanske … tjugofyra eller femtiotvå?

– Det var inte jag som uppfann astrologin.

– Nä nä, men man måste väl få fråga?

– Man måste väl få svara, säger jag.

– Finns det överhuvudtaget några vetenskapligt belägg för astrologi och horoskop? fortsätter han.

– Tror inte det. Förr var det sammankopplat med astronomi och matematik, men nu räknas det som en pseudovetenskap.

– Det var då för väl, säger han och tycks pusta ut. Att de ens iddes komma på skiten.

Egentligen orkar jag inte prata mer, men jag kan inte låta bli.

– Det är väl inte så konstigt, säger jag. Solen har dyrkats i nästan alla religioner och filosofier runt om i världen. Stjärntydare förekommer till och med i Bibeln. Är det inte naturligt att människor har försökt förstå sina liv och velat se in i framtiden?

– Äh, säger han. Gud då? Var kommer han in i bilden?

– Gud? Tja, vissa trodde nog att gud var en synonym för solen.

– Så gud eller solen eller kanske något slags öde har bestämt våra liv och liksom ”skrivit” om det i stjärnorna genom olika vinklar? Snacka om långsökt sätt att kommunicera. Jävligt dålig PR-byrå.

– Det är i alla fall vad astrologerna tror, tror jag. Vissa trodde också att människan var ett slags mikrokosmos som var en spegelbild av världsalltets makrokosmos. Det som fanns i det ena fanns också i det andra.

Han gapskrattar.

– Det där är banne mig löjligare än de där psykopaternas idéer om att småpojkar vill gifta sig med sin mamma och flickor med sin pappa!

Han försöker dricka ur koppen igen trots att den redan är tom.

– Du menar kanske psykoanalytikerna, Freud och Jung? Att mamman och pappan var inblandade trodde stjärntydarna redan för flera tusen år sedan. Solen visar relationen till pappan och månen till mamman.

– Du skojar? Det var ta mig tusan det dummaste jag har hört! Vad säger den där skitläran om hur jag är som person då? Ge mig fiskens personlighet!

Jag bläddrar bland tidningar och länkar tills jag hittar en generell beskrivning:

– Fiskarna är förvirringens och otillfredsställelsens stjärntecken. Obesvarade frågor, osäkerhet och hjälplöshet hör stjärntecknet till.

Tystnaden lägrar sig.

– Det var som fan, säger han till sist. Står det något om pengar och spel?

Jag letar lite till.

– För vecka 40 står det ”I spel med hästar har du lyckan och vinner en slant. Din ekonomi ska vara god nu.”

– På riktigt, frågar han?

– Ja. Titta själv, säger jag.

– Det är ju så förbannat idiotiskt att man får lust att lämna in en Harry Boy. Men säg inget till någon. Lova.

 

Carin Hjulström