Andra lång står det på en hylla i ett skåp hemma hos mig. Hur kan ett urgöteborgskt uttryck ha hamnat i ett mer än hundra år gamla hus utanför Stockholm? Andra lång? Varje gång jag läser de orden, handskrivna med tuschpenna, far mina tankar i väg till en annan tid och en annan plats. För på Andra Långgatan, just i korsningen med Värmlandsgatan, låg på det glada åttiotalet Journalisthögskolan i Göteborg där jag efter strävsamt pluggande hade lyckats komma in direkt efter gymnasiet.

Vem och hur var jag då?

Frågan får extra näring av Anders Hansens nya serie ”Din personlighet”. Tanken bakom tv-programmen är förstås att vi alla ska börja fundera på hur vi är. I ett avsnitt ställer han frågan om personligheten kan förändras under livet eller om man helt enkelt är som man är? Jodå, forskning visar att stora livsomvälvande händelser – som att man är med om en olycka eller vinner mycket pengar – absolut kan förändra en människa men att personen sedan långsamt glider tillbaka till hur man var innan.

Den egenskap de allra flesta önskar att de hade i sin personlighet är, enligt Hansen, att vara extrovert – att våga prata och ta för sig. Skälet är att vårt moderna samhälle inte belönar den som är introvert eftersom man behöver ta i för att synas och höras i bruset.

Jag minns att jag som barn utvecklade en extrovert sida. Med en pappa som var skådespelare och regissör och en mamma som var lärare var jag van vid att både föräldrarna och familjens vänner – Kent Andersson, Sven Wollter, Viveca Seldahl och många andra – drog historier så att skrattsalvorna ekade runt middagsbordet. Konkurrensen om uppmärksamheten var stenhård. Därför blev mitt högsta mål att bli sedd och jag gjorde det genom att vara duktig. Helst av allt hade jag velat vara ett underbarn, fast det var jag inte, jag fick slita för kunskaperna på vanligt vis.

Hos oss var det normalt att ta plats och våga kasta sig ut. Att storebrorsan och jag startade popband var helt logiskt. Vi ville synas, höras och uttrycka oss. Självklart skulle vi stå på scen! Så blev brorsan också artist, skådespelare och regissör medan jag blev journalist och programledare (och långt senare också författare).

Men idag känner jag inte igen mig i bilden som extrovert. Jag tar allt mindre plats i större sällskap och kan ibland trivas med att stå i ett hörn. När jag tänker efter vet jag precis när det började och det var just vid en livsomvälvande händelse. Året var 2002 (men det hade säkert börjat långt tidigare). På produktionsbolaget där jag arbetade gick företagskulturen ut på att jobba jämt och jag hade tre olika yrkesroller, vilket förstås var alldeles för mycket. Utöver det hade jag små barn, en tv-karriär och en man som även han gjorde karriär inom media.

Det började med att jag allt oftare inte visste var jag var eller vart jag var på väg. Jag började blanda ihop saker, missade grejer, slutade sova. Bara jag klarar mig till semestern, tänkte jag, då försvinner säkert känslan av att ständigt vara jagad och alltid ligga efter. Och duktig som jag var klarade jag mig förstås till sommaren, men sedan lade sig ett tungt sjok av grå hopplöshet över mig. Jag kunde knappt se ut från mitt eget dystra fängelse och ville bara gömma mig och få gråta. Ett mail eller ett telefonsamtal fick pulsen att slå i taket eftersom jag var livrädd för att någon skulle märka: 1. Att jag var sjuk, 2. Att jag fortfarande levde vilket skulle få personen att fortsätta ringa eller maila, en direkt mardröm. Inuti mig utvecklades en strategi som gick ut på att använda så lite energi som möjligt. Det enklaste var att … sluta prata. För vad skulle jag säga? Jag hade ändå inget att bidra med. När jag någon gång under den här perioden trots allt träffade folk satt jag mest tyst. Det sjuka var att jag samtidigt provade (fråga mig inte hur jag fixade det) för programledarrollen i talkshowen 21.30. Jag fick jobbet och skulle därmed direktsända mig ur en utbrändhet. Jag minns de första redaktionsmötena som absurda. Den extroverta, rappa, snabba och ständigt glada Carin lyste med sin frånvaro. Jag satt på händerna för att inte visa hur mycket de skakade. I övrigt teg jag. Två direktsändningar i veckan och tom på … typ allt. Den här gången hade jag tagit mig vatten över huvudet och jag undrade hur redaktionen faktiskt kunde tro på att jag skulle lyckas.

Det var en udda liten detalj som räddade mig. På den tv-kamera som ligger ut i sändning lyser alltid en liten röd lampa. Jag hade sett den så många gånger genom åren som programledare och helt plötsligt svarade hjärnan med att liksom ta ett jätteskutt igång och hoppa upp på banan igen. Privat var jag fortfarande tystlåten, men i jobbet kom min tidigare personlighet sakta tillbaka. Det gick. Jag klarade det. Kanske var jag till och med, på ett bra sätt, mer lyssnande och eftertänksam än tidigare. Det är över tjugo år sedan nu, men det finns fortfarande kvar en mer introvert sida där jag helst ligger lågt och inte orkar möta folk eller ta plats i en grupp. Och det är ganska skönt. För att vara ständigt extrovert kostar på och är det något livet har lärt mig är det att man måste hushålla med sin energi.

Minnena av universitetsåren på Andra lång vindlar sig vidare samtidigt som jag återigen undrar hur det urgöteborgska uttrycket hamnade i min klädkammare? Med nageln skrapar jag bort lite mer av den gamla tapeten på hyllkanten och där står: Vita lång. Vita kort. Andra lång. Jag kan inte hejda ett gapskratt! Så måste det ju vara! Det här var hyllan för vita långbyxor, vita kortbyxor och …  andra långbyxor. Tänk, en egen avdelning bara för vita kortbyxor. En annan tid ett annat liv!

 

Carin Hjulström

 

 

 

Visst är det här den bästa tiden? Vi är mitt emellan hägg och syrén, björkarna står ljusgröna, skogsbackarna lyser ännu vita av vitsippor och solen värmer inte bara på låtsas. Våren prunkar för fullt och ändå har vi allting framför oss!

Så här års älskar jag skogen ännu mer än vanligt, för nu börjar tiden av stigfinneri. Har man en gång orienterat vet man hur besatt man kan bli av att hitta rätt bland sänkor, punkthöjder och sankmarker. Att veta exakt var man befinner sig på kartan är magi på gränsen till mani. Varje gång jag går i clinch med skogen slås jag av hur många stigar som är till förvillelse lika riktiga stigar, men som ändå inte finns med på kartan. De senaste åren kan de ha skapats av pandemidesperata, nyfrälsta skogsbesökare som penetrerat skogarna med sina nyinköpta Trangia-kök och ambitiösa grillbufféer för hela släkten. Men oftast är det inte så. Oftast är de smala stigarna genom orörd terräng ett verk av … rådjuren. Häromdagen hörde jag några äldre män baktala de vackra djuren. ”De äter upp alla växter och sprider fästningar överallt. Skjut av de jävlarna”, sa den ena gubben till den andra. Jag ville ge svar på tal, men bedömde att chansen att vinna en gubb-diskussion var för liten.

Men om de – som jag – hade läst den självlysande lilla berättelsen ”Rådjursmannen” av Geoffroy Delorme hade de kanske tänkt annorlunda. Boken är en internationell bestseller men har i Sverige gått rätt obemärkt förbi. Den bygger på en sann historia om en fransk liten pojke som känner sig annorlunda och ensam och i sitt utanförskap söker han sig ut i naturen. En dag, i Louivierskogen i Normandie, träffar han på ett nyfiket rådjur. Mötet blir avgörande för honom och redan under skoltiden börjar han tillbringa alltmer tid i skogen – sover under bar himmel och äter det som naturen ger. Hans familj förstår sig inte på honom. Snart bestämmer han sig för att flytta ut i skogen helt och hållet och leva utan kontakt med människor. Han spanar på rådjuren och de tittar nyfiket tillbaka. Han lär sig att skilja på dem och ger dem egna namn. Rådjuret han döper till Daguet börjar följa efter honom överallt. Successivt vill Geoffroy inte bara vara nära rådjuren – han vill leva likadant. Han börjar äta samma kost, svampar och blad av hallon, björnbär och rölleka. Då och då visar rådjuren vägen till någon köksträdgård där de gräver upp morötter, potatis, mangold och andra mer näringsrika grödor. Geoffroys familj försöker tala sonen till rätta, men lyckas inte. Några gånger i månaden smyger han hem på nattliga besök till familjens kök för att äta vad som finns i kylskåpet, plocka med sig lite konserver, ta en dusch och ibland sova några timmar i sin gamla säng. Men han tvättar inte sina kläder, vill inte komma tillbaka till sina vänner rådjuren med annan doft. Med tiden får hans mage allt svårare att smälta vanlig, processad mat och han tycker att fabrikstillverkat bröd smakar illa. I en grop i skogen gömmer han torra kläder, vatten och batterier till sin kamera. Men var sover han? Det visar sig att han nu också vill sova som sina vänner. Och rådjur har inget fast bo. De sover på olika platser och bara en stund i taget. Geoffroy vänjer sig vid att sova sittande på huk, i ett snår, någon timme då och då. Vilken tortyr. Jag hade dött.

Åren går, han blir accepterad i gruppen, får till och med vara med vid en födsel, men är också med om att några av hans vänner skjuts av jägare. En natt när han kommer hem till familjens hus för att vittja kylskåpet är låsen utbytta. Att bli utestängd tar honom hårt. Nu får hans kropp inte längre vanlig mat eller några timmars riktig vila.

Efter sju år i skogen är han i mycket dåligt fysiskt skick. Han är trött, svag och sjuk av brist på näring och sömn. Samtidigt ska området där han lever med sina vänner exploateras. Han kan inte förstå hur djurens rättigheter till sitt hem, sitt liv i skogen förbises så totalt. Rådjuren har funnits i Europa i över 500 000 år.

En dag möter Geoffroy en kvinna med en hund. Av någon anledning börjar han berätta för henne om sitt liv med rådjuren och om alla bilder han tagit i skogen. Hon uppmanar honom entusiastiskt att ställa ut fotona. Några månader senare återupptar han motvilligt kontakten med civilisationen eftersom hans kropp helt enkelt inte klarar mer. Här går det fort i boken och slutet kommer närmast abrupt. Geoffroy Delorme ska ställa ut sina foton på ett galleri i en by nära Louivier. På vernissaget är hans sinnen på helspänn, han har ångest och hjärtklappning av alla människor. Bland vernissagebesökarna ser han en siluett han känner igen. Det är hon – kvinnan med hunden! Något uppstår, något jag gärna hade velat veta mer om. Geoffroy är inte längre ensam och en tid senare presenterar han henne till och med för sin familj i skogen. Vilken story, tänker jag, och kommer för alltid att se på rådjuren jag möter i skogen med en än mer respektfull blick.

 

Carin Hjulström

Jag varvar läsningen av Lydia Sandgrens gula tegelstensroman ”Samlade verk” med en kortare text i Expressen om koderna på Stockholms tjusigaste stadsdel, Östermalm. Det är bestsellerförfattaren Denise Rudberg som berättar om vad som gäller. En av de outtalade koderna är att aldrig ta av sig skorna när man går in hos någon. Strumpläst eller barfota är pinsamt fel. Att tala väl är förstås också viktigt. Om man använder svordomar görs det aldrig negativt. Ska det sväras ska det vara positivt. Man kan alltså säga ”Det var jävligt trevligt på midsommar” eller ”Vilken förbaskat god whisky”, men inte ”Jag är jävligt förbannad på skattetrycket.”

Lite längre ner i texten förklarar Denise Rudberg vad som absolut inte går hem på Östermalm: göteborgare. Jag tror först att jag läst fel, men det står faktiskt så. Den göteborgska överklassen ses helt enkelt inte som tillräckligt fin. Göteborgska företagsledare ses som buffliga och lite okultiverade, som inte alls förstår vikten av att ha en försiktig framtoning. Som att pengar bara ska finnas, okommenterade, och läggas på exklusiv mat, fina viner, gods på landsbygden, jaktresor och familjesammankomster. Och finkultur förstås. Att inte tillägna sig kultur och bildning anses som bonnigt. Bara vår dialekt, göteborgskan, uppges reta östermalmarna eftersom den symboliserar Göteborg som en stolt arbetarstad.

Med detta i bakhuvudet känns det som en triumf att Sveriges mest finkulturella litteraturpris – Augustpriset för bästa roman – går till Lydia Sandgren för debutromanen ”Samlade verk”. I nästan 700 sidor går huvudkaraktären Martin Berg, en misslyckad författare och senare bokförläggare, gata upp och gata ned i Vasastan, Lorensberg, Haga och Majorna. Och tänka sig att Martin Berg vid sina besök i Stockholm knappt hittar till Centralstationen eller vet hur man tar sig till de coola ställena på Södermalm. Mycket uppfriskande.

”Samlade verk” har väckt het debatt. Medan vissa recensenter har kallat den en magnifik och kraftfull debut gick till exempel DN:s Åsa Beckman ut och menade att romanen är full av klyschor om konstnärligt skapande och inte alls förtjänar kritikens sprakande superlativer och genanta övertolkningar. Lång är den hur som helst. Och nog kan jag hålla med om att det är många hundra sidor där Martin Bergs liv som ung student i Göteborg på 80-talet bara pågår. Han går till universitetsbiblioteket, han går ut och dricker öl, han drömmer om att skriva en roman, han tar med en tjej hem från krogen, han pluggar för en tenta, han åker till Paris med vännerna, försöker än en gång skriva en bok, går till biblioteket, startar ett bokförlag osv. Det är ofta underhållande och välfångat, ibland ganska enahanda. Det är faktiskt snudd på unikt att ingen klåfingrig förläggare övertalat författaren att stryka bort ett par hundra sidor. Men kanske beror det på att Lydia Sandgren har valt att gestalta en i nu-planet medelålders man. Och nog har Lars Noréns dagböcker, Ulf Lundells Vardagar och Karl-Ove Knausgårds Min kamp jämnat marken för att skriva om manliga liv i dess minsta och mest repetitativa beståndsdelar. Jag tror det.

Det som fascinerar mig allra mest i Lydia Sandgrens elva år långa bokprojekt är ändå att hon som nu 33-årig kvinna valt att skriva om en medelålders man som var ung på 80-talet. Tänk er själva, elva år med en man på 80-talet. Obegripligt, men kul. Det som drog in även mig i ”Samlade verk” var förstås miljöerna och tiden. Jag rörde mig också i Göteborgs innerstad och nattliv de där åren. Jag gick på rockklubben Errols och på svartklubben Draupner. Ungefär samtidigt som bokens karaktärer ska se bandet Attentat på Sprängkullen befann jag mig i en musikstudio med just Attentat för att göra körpålägg. Medan Martin Berg drack öl med mystiska flickvännen Cecilia och geniförklarade konstnären Gustaf Becker intervjuade jag Paul och Linda McCartney i ett omklädningsrum på Scandinavium, såg Princes privata klubbspelning på Park Lane och for till Paris över dagen för att intervjua Eurythmics. Hade karaktärerna funnits på riktigt hade jag tveklöst intervjuat Martin Becker om hans nystartade bokförlag och Gustaf Becker om hans konstnärskap.

Så för mig var den största behållningen av ”Samlade verk” att än en gång få uppleva hur det var att en sen natt ha missat sista vagnen hem till Strömmensberg och tvingas gå ända från Magasinsgatan.

Och vips fick ju nu Östermalmsmänniskorna en finkulturell göteborgare att välkomna in i salongerna, med eller utan skor. Varför nu Lydia skulle vilja hänga där när hon har en egen pulserande stad att röra sig i. Ett stort grattis till denna envisa, begåvade och roliga göteborgsförfattarinna för en lång, men jävla härlig läsupplevelse.

 

Carin Hjulström

Under sommaren har jag märkt att jag ofta dröjer vid sidor i tidningen som jag tidigare bläddrade förbi – minnesrunorna. Det är fascinerande att läsa om hur människors liv har gestaltat sig. Nu i veckan har jag läst om Hellen som avlidit 87 år gammal efter en tids sjukdom. Uppväxt i Stockholm, med tre syskon, tillbringades vintrarna i Vålådalen och somrarna i Torekov. Efter en examen som samhällsvetare vid Uppsala universitet hamnade hon i New Delhi för Sidas räkning och kom sedan att tillbringa många av sina levnadsår utomlands i länder som Etiopien, Somalia och Indien. Hon underhöll släkt och vänner med en uppskattad och årligen återkommande julgransplundring.

Jag har läst om Monica som for till Tyskland som au pair när hon var 19, förälskade sig i en tysk, startade skönhetssalong, fick fyra barn och varje sommar återvände till släkten på Tjörn men blev sitt nya hemland trogen. Och om en Torgil som hade den ovanliga texten i dödsannonsen: ”Så kan det gå”.

Under pandemin har vi väl alla fått en mer ödmjuk inställning till livet och insett hur skört allt är. När livskraftiga män som Adam Alsing och Claes Borgström rycktes bort mitt i steget fick vår osårbarhet en oväntad blödande rispa.

En dag ska livet rinna ur även min kropp. Hur det nu ska ske. Det är också sådant man undrar. Kommer jag att vara beredd? Kommer det att göra ont? Kommer jag att känna mig nöjd och så att säga färdig? Eller blir det som för den 96-årige bonden som i dödsannonsen efter sin jämngamla hustru skrev ”Varför?”

Under sensommaren tog jag mig något motvilligt an Marie Nilsson Linds ”Josas bok”. Jag trodde att jag visste vad den skulle handla om – artisten Josefin Nilssons tragiska relation med en välkänd skådespelare, som ledde till att hon efter många års fysiskt och psykiskt lidande tog sitt liv. Men boken är så mycket mer. Det är en fängslande livsruna om en begåvad, ung kvinnas liv, från en komplicerad uppväxt i en dysfunktionell lantbrukarfamilj, till ett vibrerande artisteri och en förbrännande livsstil. Men det är minst lika mycket Maries egen historia. Och lika underbar läsning som det är att följa Ainbusks första stapplande steg på revyscenen, till den första egna krogshowen, samarbeten med Lill Lindfors och Babben Larsson, utsålda hus, listplaceringar, förstasideslöp och omskrivna samarbeten med Benny Andersson. Lika smärtsamt är det att läsa om resan utför – de ekonomiska konsekvenserna av en krogshow som totalfloppade för att lokalen var för stor och låg för långt från stan. Hur tjejerna i åratal tvingades ta varenda spelning för att försöka betala tillbaka skulderna. Hur det ständiga turnerandet, kraven på nytt material och nya shower med ekonomiskt risktagande till slut bröt ner skaparglädjen och istället skapade panikångest, depressioner och mörker. Att tvingas höra arrangörer be dem tona ner de utlevande inslagen eftersom de ju faktiskt inte var purunga längre och att det, typ, blev lite osmakligt. Slutet är förstås väntat och sorgligt, men framför allt är Josas bok en fantastisk minnesruna över priset för konstnärligt skapande och av djup kärlek till en lillasyster. Jag träffade Josefin några gånger. Hon var i mitt sommarhus på Gotland. Jag minns henne som självlysande. Josas bok berörde mig på djupet för allt kom så nära.

Jag kan inte låta bli att fundera på vad det skulle stå i en minnesruna över mig. ”Vi minns Carin som glad, smart, rolig och omtänksam. Hon växte upp i Göteborg, flyttade till Stockholm vid 53 års ålder och tillbringade sina sista år …” Ja, det där sista vet jag ju inte än.

Det värsta vore kanske om ingen skrev något alls. Eller?

Lokaltidningen Redwood Falls Gazette i Minnesota publicerade för två år sedan en minnesruna som väckte stort uppseende. Den gällde Kathleen Dehmlow Schunk, som dött vid 80 års ålder. ”Kathleen föddes den 19 mars 1938, gifte sig 1957 med Dennis Dehmlow och fick barnen Gina och Jay.1962 blev hon gravid med sin makes broder, Lyle Dehmlow, flyttade med honom till Kalifornien och övergav de två barnen.” Minnesrunan avslutas: ”Hon kommer inte att saknas av Gina och Jay, som anser att jorden är en bättre plats utan henne.”

Texten delades mer än 100 000 gånger på Twitter och reaktionerna blev så starka att lokaltidningen valde att ta bort annonsen. Sonen Jay blev intervjuad i Daily Mail om varför han och systern skrivit en sådan runa.

”Vi ville äntligen få sista ordet.”

Det finns alltså all anledning att i dessa tider vara extra snäll mot sina närmaste. Särskilt mot dem som kan tänkas skriva ens runa.

 

Carin Hjulström

 

 

 

 

Hur hade det gått för Lisa Minelli utan z eller för Lena Filipsson utan Ph? Det får vi aldrig veta.

Jag vet inte hur många gånger i livet jag har fått förklara att jag stavar Carin med C. Min mamma hävdade nämligen att C är vackrare än K, både form- och ljudmässigt. (Hur man nu kan hävda att en bokstav är vackrare än en annan, men så var det i alla fall.) Enligt familjelegenden skulle jag vara uppkallad efter Erik XIV vackra hustru Karin Månsdotter. Att hon stavade med K talades det tyst om.

Redan från första klass fick jag påpeka att jag minsann hette Carin med C. För underligt nog stod det att jag hette Karin Hjulström med K på varenda klasslista. Varje gång måste jag förklara för fröken att det var fel för jag hette Carin med C. När jag blev något äldre kunde jag inflika att jag stavade som den kända regissören Carin Mannheimer. Det kändes skönt att det fanns någon mer som stavade som jag.

I högstadiet fick jag en bästis som hette Karin med K. Jag vågade aldrig berätta för henne att C var en vackrare bokstav än K för då kanske hon skulle bli ledsen. Lustigt nog blev även min bästa vän på Journalisthögskolan en Karin med K. Jag minns en absurd situation när jag följde med henne för att titta på en etta i Lunden. Det var 80-tal, mitt i vintern och smällkallt ute. Jag hade köpt en superbillig kaninpäls med enorma axelvaddar på Ohlssons päls i Olskroken. Allt för att hålla värmen. Karin tyckte den var fin och frågade om det var okej att hon köpte en likadan. På visningen råkade vi båda ha våra gigantiska pälsar på oss och presenterade oss för mäklaren som Karin och Carin. Han såg på oss med flackande blick och stigande förvåning varvid jag försökte jag underlätta för honom genom att förklara att jag var Carin med C medan hon som var intresserad av lägenheten var Karin med K. Lustigt nog köpte hon lägenheten och bodde där i många år. Pälsarna blev däremot snart ett fall för Myrorna.

Det var bekymmersamt att det hela tiden stod fel i mina papper. Varje gång jag skickade efter ett personbevis stod det att jag hette Karin Hjulström. Till slut åkte jag pastorsexpeditionen vid Örgryte Nya Kyrka för att reda ut saken. När jag förklarade mitt problem för kvinnan på expeditionen sa hon att vi borde titta på grundhandlingen som lämnats in då föräldrarna skrivit in mitt namn. Äntligen, tänkte jag! Äntligen ska allt bli rätt och jag ska få heta mitt Carin med C utan problem.

Så döm om min förvåning när kvinnan lade fram ett dokument ifyllt för hand av min pappa. Där, minsann, stod det att jag heter Karin Astrid Maria Hjulström.

Jag? Skulle jag heta Karin? Det var ju just hon jag inte var?

När jag frågade pappa hade han inte ens något minne av att ha skrivit in mitt namn på pastorsexpeditionen, än mindre att ha stavat med K. Själv kände jag mig blåst, förd bakom ljuset.

Till stavningsbekymren kom förstås också att det skulle vara Hjulström med Hj. Några år senare adderade jag ytterligare en komplikation med att det skulle vara Livh med vh, inte hv, f ,fv eller bara v. Och inget bindestreck. Och att ändra namn var på den här tiden så dyrt och komplicerat att tanken aldrig slog mig.

På körkort och i pass har jag protesterat mot det förtryckta K genom att konsekvent ändå skriva under med C. Men på senare år har ju flygbolag och passkontrollanter blivit extremt noga med att namnen på biljetter och pass måste vara rätt stavade. Alltså började jag känna mig tvingad att också skriva under med K. Det såg inte bara larvigt ut, det kändes helt fel.

Men så en dag i våras när inspirationen till skrivandet tröt gick jag in på Skatteverkets hemsida och studerade hur man gör när man byter namn. Och hur otroligt det än kan låta var det så enkelt att jag plötsligt – efter alla dessa år – hade bytt till Carin med C på bara några minuter.

Snart fick jag ett registerutdrag med posten där det står att jag, från och med den 28 april, heter Carin Astrid Maria Hjulström Livh. Halleluja!

Nu är mitt enda problem att både pass och körkort blivit ogiltiga. För där heter jag inte bara Karin med K utan har också skrivit under som Karin. Trolöshet mot huvudman på alla punkter.

Och denna bagatell kom jag att tänka på för att nyhetsuppläsaren på Rapport kallar Belarus diktator för Alexandr Lukasjenka, medan andra nyhetsmedier säger Lukasjenko. Jag undrar hur han stavar sitt namn när han rätteligen skriver under sin avskedsansökan som Belarus president och Europas siste diktator.

 

Carin Hjulström

Vi går på fikapromenad i parken, väninnorna och jag. En av dem håller på att tömma sin pappas hem sedan han har flyttat till ett vårdboende. Fadern är en mycket beläst intellektuell och väggarna i hans hem är täckta av bokhyllor med avancerad litteratur på tyska, franska, engelska och svenska som han samlat på sedan universitetsåren. Här finns en skatt av tankar och kunskap.

Men på vårdhemmet finns förstås ingen plats för sådant. Inför försäljningen av lägenheten ombeds min väninna att göra sig av med alla böcker, utom en hylla som stajlisten tycker kan få stå kvar som dekorelement. När min vän har packat ner alla böcker räknar hon till etthundrasextio papperskassar. Hon ringer ett antikvariat som vänligt avböjer eftersom ingen köper böcker i coronatider. De kan tyvärr inte lagra så många böcker som de inte vet om de kan sälja. Motvilligt och med sorg i hjärtat kontaktar hon Myrorna som erbjuder sig att komma och titta. Väl där inser personen den enorma omfattningen, räknar ut hur många ton etthundrasextio papperskassar väger och kommer fram till att fyrtio kassar är vad Myrornas bil klarar av. Kvar står en exklusiv och värdefull samling i etthundratjugo kassar.

Min väninna börjar söka efter priser på bortforsling och destruktion av böcker. Destruktion? Utan böcker, ingen kunskap, ingen klokskap, ingen utveckling! Det skär i en att ens höra henne berätta. Förr fanns bland fattigt folk en dröm om att utbildning kunde leda till ett bättre liv. Kunskap var makt och med den kunde även människor som kom från svåra förhållanden konkurrera om viktiga poster i samhället och bli lärare, läkare, jurister, politiker eller myndighetspersoner. Vart tog det vägen? Hur kunde vi på bara några generationer förlora bildning som ideal? Nu sätts snarare tilltron till att vinna Robinson, Big Brother eller Paradise Hotel, etablera sig som influencer eller youtuber och tjäna pengar på reklamsamarbeten om allt mellan himmel och jord. För att några år senare podda bittert om hur branschen krossat dem och beklaga sig över att media bara vill ha nytt blod och nya naiva kandidater som också skryter om att de aldrig har läst en bok.

Jag måste läsa. Just nu läser jag amerikanska bestsellern ”Där kräftorna sjunger”, av romandebuterande Delia Owens, 75 år gammal. Boken handlar om lilla Kya Clark som växer upp i North Carolinas våtmarker under fruktansvärda omständigheter. En misshandlande alkoholiserad far driver först modern, sedan alla äldre syskon på flykt från deras plåtskjul långt in i träskmarken. Kya, sex år, tvingas se alla familjemedlemmar hon älskar lämna hemmet. Hon blir kvar, ensam. Ibland är pappan hemma, full och galen, men snart försvinner också han. Som tur är har han lärt Kya att köra båt och fiska. Från sex års ålder får hon klara sig helt själv och försöka försörja sig genom att sälja musslor till en vänlig båtmacksföreståndare. Av människorna i den närbelägna byn Barkley Cove ses hon som en träskunge man ska akta sig noga för. Efter en enda dag i skolan flyr hon tillbaka ut till skjulet i våtmarken där ingen kan håna henne.

Det här hade kunnat bli en sorglig eländesskildring. Men det som gör att det inte blir det är att en pojke i våtmarken lär Kya att läsa. Han ger henne också sina gamla böcker. Med böckernas hjälp kan hon lära sig om alla växter och djur i våtmarken och hon börjar också samla in och teckna av det hon ser. Många år senare blir hennes illustrationer och samlade verk utgivna i bokform.

Historien om Kya Clark hade sett helt annorlunda ut om det inte vore för hennes törst på kunskap. Genom att utbilda sig själv fick hon något att leva för, istället för att gå under i ältande av sin miserabla situation.

Och många är ju de verkliga författare, vetenskapsmän och politiker som lyckats ta sig från fattigdom och svåra förhållanden genom att söka sig till böckerna. Från Albert Camus till Caitlin Moran, som växte upp i en liten stuga med sju syskon, där det lokala biblioteket blev hennes räddning.

Hur slutade då historien om min väninna med alla böckerna? Jo, precis när hon accepterat det sorgliga i att betala för bortforsling och destruktion ringde personen på antikvariatet och berättade att folk hade börjat köpa lite böcker igen och att de gärna tog hand om de resterande etthundratjugo kassarna.

Lägenheten ska nu säljas. Där finns en bokhylla kvar.

”Du får gärna sortera böckerna i färgordning efter ryggarna. Det ser trevligare ut”, säger stajlisten till väninnan.

Så blev bildningsidealet yta. Ska man skratta eller gråta?

 

Carin Hjulström

 

Jag befinner mig i självvald exil i Stockholm. Men varje dag läser jag min GP och funderar på vilka göteborgsgator mina barn trampar på just denna dag. Stockholmare tror att alla göteborgare är som Håkan Hellström och att det är i Majorna och Slottsskogen som det skapas bestående minnen. Inte för mig. Håkan Hellström får ha sitt Majorna i fred, för när jag tänker på Göteborg tänker jag varken på Vinga eller Slottsskogen… jag tänker på en stig mellan Bertilssons stuga och den norra spetsen på Ugglemossen i de mer avlägsna delarna av Delsjöreservatet. En gång stigfinnare, alltid stigfinnare. Jag har levt flera år av mitt liv i Delsjöskogarna. Som hästtjej, som orienterare och motionär. Allra mest tycker jag om det otillgängliga området som kallas Knipeflågsbergen där man kan gå kilometer efter kilometer i riktig skog utan att möta någon. En av mina mest uppmärksammade krönikor här i GP handlade just om sökandet efter en stig som jag antog måste finnas. Efter åratal av funderingar beslöt jag mig en dag för att utforska området där jag tyckte att den borde gå. Jag hade hittat en intressant början i närheten av Bertilssons. Jag följde spåret upp för branta berg, ner i djupa dalar och över blöta mossar och sanka kärr. Ofta var det så gott som förvunnet, men så plötsligt uppstod det igen. Ett par timmar senare stod jag så vid Ugglemossens norra spets – fascinerad, stolt och ofantligt nöjd trots att det bara var en alldeles vanlig skogsstig. ”Min stig är inget speciellt, inget att skryta med för någon annan. Men jag hittade den själv. Heja Stig!” Så slutade min krönika då.

Om jag nu ska säga ett område i Stockholm som ligger mig varmt om hjärtat så blir det varken Stureplan, Gamla Stan eller Söders höjder … nej, det blir Ängsjöreservatet intill Mälaren en bit utanför staden. En gång stigfinnare, alltid stigfinnare. Precis som i Delsjön började jag genast fundera på var i mina nya omgivningar det borde gå stigar som inte finns med på kartan. Ser jag början på ett spår vill jag följa det och se ifall det leder någonvart. Många är nämligen djurstigar som har en tendens att upphöra lite när som helst och de kan rådjuren behålla för sig själva. Nyfikna pinschervalpen Ester är min ständiga följeslagare och jag tror att det var hon som hittade den här ingången. I en krök på en mindre skogsstig försvann hon alltid in till vänster. Kunde det vara något? Jag var tvungen att prova. Stigen var knappt synlig och gick i kuperad och stenig tallskog över vackra, vitmosseklädda hällar. Träden var låga och glesa så att solen nådde ner. Efter ett par kilometers vandring kom jag plötsligt ut på en grusväg med Upplandsledens trygga märkning. Lycka. Jag hade hittat min stig!

Vad jag inte visste var att det här dessutom skulle visa sig vara en mycket ovanlig stig. För så här var det: En av de första gångerna jag följde den tyckte jag mig se några tecken ristade i berget, just där vitmossan glesnade. Jag stannade inte till utan viftade bara bort det som en synvilla. Några vandringar senare tyckte jag mig faktiskt urskilja ett kors och några andra runliknande tecken, men jag fortsatte förbi ändå. Tredje gången var det nästan kväll och släpljuset gjorde att det jag trott mig se nu blev mycket tydligt. Det var ingen tvekan – visst var det tecken i berget! Det jag såg när jag försiktigt petade undan mossan var runskrift inristad i berghällen! Det pirrade i hela kroppen av spänning och upphetsning. Jag tog fram mobilen, plåtade och gjorde sedan en statusuppdatering på Instagram där jag skrev ”Vad tror ni? Äkta eller fejk?”

De första dagarna fick jag allmänt glada tillrop men inga svar.

Så plötsligt kom ett inlägg från en för mig okänd man som visste precis vad det gällde. Han skulle för länge sedan skriva en bok om runor i Uppland och hade därför rest runt och undersökt dem. Han kunde bekräfta att ”mina” runor var inristade direkt i ett bergartsskikt i hällen och äkta i allra högsta grad. Däremot var de inte från forntiden. De var från 1940-talet! I delar av landet ristade man alltså runor en bit in på 1900-talet. Mannen som skapat skriften var en fattig torpare, boende i trakten. Hans namn var Albert Tenglet och på berghällen har han skrivit: ”I ondskans tid, smädad av hatet, ensam, sjuk, fattig, utan hopp och utan vänner högg jag här ett minne. Albert Tenglet.”

Så min nya stig är faktiskt väldigt speciell. Mitt hjärta blöder över stackars Alberts öde (åh, han mådde inte så bra …) och glöder över att jag hittat en alldeles egen runstig.

Carin Hjulström

”Sommar, sommar, sommar, det är dans i folkets park …”

Ja, det är Sommar i P1 och Isabella Löwengrip berättar om sin makalösa resa som influencer och entreprenör.

Influencer, ja. Det är bara drygt tio år sedan vi fick lära oss nya begrepp som bloggare, youtuber, vloggare och nu … influencer. Det är inte så länge sedan våra liv gick sin stilla gång utan att speglas i sociala medier. Facebook kom till Sverige så sent som 2007, året därpå började man sälja smartphones, några år senare lanserades Instagram. Ett antal unga, begåvade personligheter förstod sig snabbt på tekniken och blev marknadsledande på populära sociala medieforum. Med sitt kunskapsförsprång skapade de mytomsusade versioner av sig själva där de levde superspännande liv, bar de mest exklusiva kläderna, skorna och väskorna, umgicks med de mest spännande kändisarna och reste på glammiga resor utomlands där livet självklart levdes i överflöd. Det var i sociala medier de trendigaste och mest moderna förnyarna fanns.

Isabella Löwengrip lyckades med just detta – att bygga ett helt varumärke kring sin egen persona och få företag att vilja betala för att få synas ihop med henne. Hon som blev mobbad för sin acne i skolan startade företag på löpande band och skapade till och med en egen hudvårdsserie.

Men åren gick. Det började gå inflation i alla Kissies, Kenzas och Rebecca Stellas som pimpade sina liv till perfektion inför imponerade följare. Köp de här kläderna, de här prylarna och åk på de här träningresorna så blir du mer lik oss som influerar och därmed lyckligare.

Sedan gick åren lite till. Och så kom Greta. Det var när Greta Thunberg dök upp med sina flätor, gympaskor och sin ändamålsenliga regnjacka och skapade verklig inspiration som förändringen blev uppenbar. Hallå? Nödvändiga beslut måste tas för att vi överhuvudtaget ha ett jordklot att bo på. Greta är på riktigt och hon vill något viktigt.

Plötsligt blir den gamla definitionen av influencer något så dammigt och passé att i alla fall jag nästan storknar. Själva idén med att uppmana sina följare att ständigt köpa nya kläder och nytt smink för att ”uttrycka sin sanna personlighet” är ju redan i grunden ett rejält bedrägeri. Medan Greta är sig själv och använder sin mycket speciella personlighet till att skapa opinion och försätta berg uppmanar den gamla sortens influencers sina följare att byta soffkuddar för att ”visa vem du är”.

Jag älskar realityserien ”Wahlgrens värld” och är lika bedårad av Bianca Ingrosso som alla andra. Men jag börjar äcklas av själva idén med att leva ett liv som går ut på att uppmuntra följarna att köpa, köpa, köpa mer saker vi inte behöver. Pernilla Wahlgren försöker ironisera genom att kalla nästa show för ”Hon kom. Hon sågs. Hon sponsrades.” och det är ju fyndigt, men den beska bismaken hänger kvar. Rent krasst handlar allt om att sälja varor vi inte behöver och det är just den sortens överkonsumtion som nu har ställt hela världen inför ett avgörande läge. Företag flyger ner svenska kändisar till rivieran. De äter och dricker, tar tusen selfies, får presenter och produkter och flygs sedan hem. Det känns bara … ofräscht. Allt är markörer för den livsstil Greta Thunberg så avväpnande har lyckats sticka hål på. Planeten håller inte för sådant.

Och med det i bakhuvudet – börjar inte hela idén med influencern, som den har sett ut hittills, att kännas extremt omodern? Är det inte så att den som med ett hårt fastnaglat leende fortsätter att hävda den överdådiga livsstilens överlägsenhet inte bara framstår som stötande utan också som direkt korkad? Jag vet att jag slår in en öppen dörr här, men det är ju så omodernt och otrendigt så att det skriker om det.

Isabella Löwengrip har gjort en enastående resa. Självklart behöver Sverige sina hängivna entreprenörer. Isabella beskriver sig som en företagare som låter drivkraften överskugga allt som kommer i dess väg, såväl barnafödande som kärleksrelationer och vänskapsband. Inget går upp mot entreprenörskapet. Det är själva livsinnehållet. Hon känner sig nu tvingad att lämna Sverige för att kunna bli världens mäktigaste affärskvinna.

Resonemanget står som en symbol för det gamla sättet att se på sig själv och sin roll i världen – att ytan är allt och att värdet räknas i följare och pengar (även om det nu verkar vara si och så med den saken eftersom Löwengrip tycks ha större kostnader för sin livsstil än intäkter, men det är en annan historia).

Vem vet? Hon kanske lyckas. Samtidigt tänker jag att hennes sätt att resonera tyder på att hon inte alls läser av signalerna i tiden. Hennes sätt att tänka är helt enkelt föråldrat. Uppvaknandet för den gamla sortens influencers kan komma att bli brutalt.

Carin Hjulström

 

 

 

Ute drillar fåglarna som tokiga.

I haven sjunger grönlandsvalarna jazz.

Men det finns en melodi som börjar skorra falskt, och det är sången om framgång.

Är det inte hög tid för förändring innan vi förlorar ännu fler?

Jag tänker på de framgångsrika, de fantastiskt begåvade, de unga som lyckas lägga världen för sina fötter, uppnår berömmelse, bekräftelse, rikedomar och lyx men som ändå trasas sönder inuti.

Närmare trehundratusen har sett dokumentären Aviici – True stories på SVT Play sedan dödsbeskedet kom. Porträttet kommer plågsamt nära. I en förfärlig scen sitter en nyopererad Tim Bergling i en taxi, helt neddrogad av smärtstillande mediciner och tvingas ändå ta ställning till vilka radiointervjuer han kan ge för att promota en spelning han helt uppenbart inte borde genomföra.

Några dagar tidigare såg jag Netflix dokumentär om Whitney Houston – den unga, svarta kvinnan med guldrösten som fick ett genombrott världen aldrig tidigare skådat. Whitney hade allt. Och alla omkring henne ville ha en del av kakan. Hon blev navet i en mångmiljonindustri som försörjde släkt, familj och vänner. De människor som borde ha sagt till henne att det snurrade för fort fortsatte istället att driva på för att säkra sin egen inkomst. I dokumentären lyfts en nedtystad homosexuell kärleksrelation, omöjlig i familjens religiösa kontext, fram som en av orsakerna till att hon tappade fotfästet. Ständigt pressad att prestera, ensam och rotlös på lyxiga hotellrum, utmärglad och tandlös dog hon av en överdos.

De börjar bli för många för att vi inte ska se mönstret. Internationella stjärnor som Heath Ledger, River Phoenix, Brittany Murphy, Michael Jackson, Amy Winehouse och Prince – såg sina liv som så smärtsamma att de överdoserade sig till lindring.

Extra sorgligt blir det när tragedier går i arv. Som brittiska programledaren Paula Yates som tog en överdos av heroin sedan hennes pojkvän, Michael Hutchence, sångare i INXS, avslutat sitt liv. I sängen intill Paula låg hennes fyraåriga dotter. Den äldre dottern, Peaches, kolumnist och fotomodell, tog sin överdos när hon var 25. Intill henne i sängen låg hennes elva månader gamla baby. Whitneys Houstons dotter Bobbi Kristina blev bara 23.

Lägger man till stjärnor som hängt ut över stupet men än så länge klarat att hålla sig vid liv kan listan göras hur lång som helst.

Den enda slutsats jag kan dra är att extrem framgång är ett mycket farligt tillstånd. Att flänga kors och tvärs över världen, ständigt prestera på högsta nivå, alltid känna pressen att leverera konstnärliga och ekonomiska resultat, att aldrig känna sig mer värd än sin senaste succé, alltid riskera att börja resan nedåt och göra alla i sin omgivning besvikna – det är en omänsklig livssituation. Vi är inte gjorda för ett sådant liv. Live fast and die young är inte hippt, bara hemskt.

Ändå är vi där och uppmuntrar prestationer redan hos små barn. Stolta föräldrar framhåller och bekräftar ungarnas framgångar i skolan och på idrottsplanen. Vi underblåser medvetet, eller omedvetet, pressen att bli något, att motsvara omvärldens förväntningar.

När ungarna växer upp vill vi att de ska bli vackra, välutbildade, vältränade och så småningom gärna ambitiösa småbarnsföräldrar, lyckade karriärister med ett vackert hem, god ekonomi och ett rikligt socialt umgänge. Maxa livet på alla plan, hela tiden. Carpe diem för helvete – fånga dagen – men bara om du samtidigt är perfekt och skyndar tillbaka in i framgångsfållan.

Framgångsinriktade uppdateringar på sociala medier gör mig allt mer illa till mods. Ser ni inte? ”Jag jagade en idé av lycka som inte var min egen” säger Tim Bergling i dokumentären.

När kommer motrörelsen? När börjar vi på riktigt framhålla tillfredsställelsen i att gå och skrota, att inte göra något särskilt, på sin höjd bläddra i en bok, lösa ett korsord och prata om det som råkar komma upp? När börjar vi framhålla tid att fundera och reflektera som själva poängen med att leva?

Kan det vara så att framgången har ett pris som är så högt att betala att vi borde varna för det på samma sätt som för rökning och droger? Älskade unge – lyckas inte för bra i andras ögon. Sök bara din egen snälla blick. Och ta dig tid att lyssna på fåglarna.

 

Carin Hjulström

Det är måndag kväll och klockan är tio. Jag sitter vid ett skrivbord på ett hotellrum någonstans i Sverige, närmare bestämt i Henån. Det är novembermörkt ute och jag är hotellets enda gäst. I rondellen utanför kör en EPA-traktor varv efter varv i skyhög fart så att det skriker om däcken samtidigt som föraren blinkar med helljus och extralampor. Mitt över gatan lyser en skylt om en grillrestaurang. Den är stängd, liksom thaikrogen två hus bort. Christers pizzeria hade öppet till nio men köket var stängt när jag steg in kvart i.

Jag har pratat om mitt författarskap på Henåns bibliotek. Det är nästan fullsatt. Publiken är vaken och mycket delaktig. Vi pratar om hur idéer föds och blir romaner. Eller krönikor för den delen. Efteråt kommer många fram och vill prata och köpa böcker. Det finns paralleller mellan en ort som Henån och min första bok ”Finns inte på kartan” om ett litet samhälle som får kämpa för att inte dö när många flyttar därifrån.

Någon hänger sig kvar och berättar om en gård som har gått i arv i generationer. Ägarinnan är nästan hundra år, men hon bor kvar och klarar sig helt själv. Marken ligger förstås för fäfot. Ingenting är vidgjort på huset de senaste femtio åren. Det är flera kilometer till närmaste asfalterade väg, så trots att det lyser i fönstren om kvällarna är det ingen som ser det – så ensligt ligger gården.

Kvinnan som är nästan hundra blev aldrig gift och aldrig mor. Hon har levt ensam hela sitt långa liv, ändå är hon känd i bygden som oavbrutet positiv. En som gläds åt att solen tittar fram efter välbehövligt regn och blir exalterad över kantarellerna som stått sig trots nattfrosten. Snart kommer hon att prata om hur vackert det är när skogen pudras vit av snö trots att hon har sett det nästan hundra gånger. Och till våren kommer ju stararna, blåsipporna och syrenerna.

Huset är illa åtgånget – vattenledningarna fryser på vintern, kök och badrum omoderna. Några krämpor har hon, ägarinnan, men inte värre än att hon ser som sitt ansvar att titta till väninnor som mår sämre.

Gården är som en tysk sanndröm om pittoresk svensk landsbygdsidyll. Men en dag kommer det att vara över. Då sitter hon inte längre på sin farstukvist och ler åt koltrastarna. Avlägsna släktingar långt bort i storstan kommer att ärva. Vad ser de i det gamla hemmanet? En guldklimp att älska, rusta och vårda eller ett ruckel att röja? Det är långt från allfarvägar och attraktiva arbeten. Får man sälja något som har gått i arv i generationer – har man ett moraliskt ansvar?

Min bästa väninna grubblar också. Dödsboet efter hennes mamma står i numera i kartonger i Mölndalsvillan – foton, brev, urklipp, diplom, minnen som går tillbaka till i början av 1800-talet. En mor som sparat sin mormors och farmors gamla arvesaker, ting som minner om tidigare släktleds liv och gärningar. Vad ska jag göra med allt? frågar hon. Ställa det i en låda och låta åren gå? Kanske, säger jag valhänt.

Men då kommer ju min dotter, att tvingas överväga samma fråga när hon en dag tar över efter mig. Plus all den skit jag kommer att lämna, fortsätter hon. Hon visar sparade gamla insändare till lokaltidningen, program från släktbegravningar med förteckning över de sörjande. Flera kassettband med mammans egenhändigt hopknåpade kåserier – sända i lokalradion – sparade på idag ospelbara kassettband. En mors röst. Har jag rätt att vara den som släpper taget om allt? frågar hon.

Jag kommer att tänka på linneskåpet i mitt sommarhus. Där ligger min mormors gamla blus, en kofta, en sjal och en handväska. Inget av det kommer någonsin att användas igen. Det är för omodernt, nött och slitet. Hur länge ska det sparas?

Att vara den som säljer marken, avverkar skogen, skänker bort de handvävda linnedukarna och de gamla fotoalbumen är att bryta linjen, skapa hack i släktleden. Att sprida för vinden det någon har samlat, att sluta vårda det någon har vårdat är lite som att häda. Det tynger, svider, värker och bränner.

Men även de ståtligaste träd faller ju och blir mull en dag. Liksom vi. Kanske måste även rester av liv tillåtas att multna, skingras och vittra bort. Det är förfärligt men måste nog få vara det.

Vid midnatt har EPA-traktorn bränt klart och det är tyst och mörkt vid Henåns enda rondell, någonstans i Sverige.

Carin Hjulström

Det kan ha varit sommaren när jag skulle fylla fyra år. Eller kanske fem. Så fort jag vaknat smög jag ner till vardagsrummet i mormors och morfars stora hus på Gotland. För där – i en solstrimma på röllakansmattan – låg min första kärlek. Peggy. Den ljusbruna taxen lyfte lojt på huvudet och gäspade vänligt när jag lade mig tätt intill hennes varma, mjuka kropp och låtsades att hon var min.

Men hund var inte bara onödigt, det var dessutom omöjligt rent praktiskt, sa mina föräldrar. Men så hade vi inbrott i huset i Örgryte. Lillebrorsan kom hem när tjuvarna var där och blev förstås rädd för att gå hem själv. Vi fick låna boxern Fia på obestämd tid av pappas kollega. Fia skulle möta oss när vi kom hem från skolan. Vad vi inte visste var att Fia hade långt gången cancer och tillbringade sina ensamma timmar med att äta eterneller och kräkas överallt i huset. När vi gick ut med henne rymde hon. Några timmar senare kom hon hem och kräktes ännu mer. En granne frågade om vi visste vem som kunde ha tagit deras julskinka som stod på svalning i fönstret. Ingen aning, ljög vi.

Min första egna hund hette Buster och var en kolsvart tibetansk terrier. Buster firade sin första jul genom att smita ut i köket och dra ner en enkilosring med rökt korv och käka upp den medan vi intet ont anande åt sill i matsalen. Korven kom sedan upp och ut under olika mindre trevliga former. Att han föll för korven kunde jag förstå, men han hade också mer svårsmälta favoriträtter. Som utedass och bajamajor. När han kom därifrån och slickade sig om munnen var han svårälskad. Sedan blev han hanhundsilsk, flög på varenda jycke av hankön. Jag tvingades gå emellan när han hade muckat gräl med en pitbullterrier. Bråket slutade med att jag fick ett hugg i handen – av min egen hund. Med två blöjbarn hemma insåg jag att vi alla skulle må bättre av att Buster fick en ny mer stresstålig familj.

Sedan kom Texas, som min dotter köpte för sina sparpengar när hon fyllde tio. Ljuvliga Texas åt och drack men blev bara smalare och smalare och visade sig ha valpdiabetes. Veterinären sa att konstant vård och medicinering inte var ett värdigt liv för en valp. Jag åkte till Blå Stjärnan och såg den söta valpen somna in. Alla grät och vi bestämde att barnen fick stanna hemma från skolan nästa dag. På förmiddagen den elfte september 2001 satt vi framför teven och såg i realtid hur flygplanen flög in i de två tornen. Inte bara i den lilla världen var allting helt fel och upp och ner.

Efter Texas kom Pixie. En smart och lydig dvärgschnauzer men helt ointresserad av främlingar och väldigt avigt inställd till barn. Två år senare fick hon en kompis från samma kennel – Molly. Molly var söt som en smällkaramell, men ärligt talat lite korkad. Hur som helst dyrkade hon Pixie, som var mer skeptisk. Till slut blev de kompisar och det gick elva år. Så en eftermiddag drack Pixie plötsligt upp hela vattenskålen i ett svep och stod sedan bara och skakade. Veterinären konstaterade akut livmoderinflammation. Hela buken full med var. Bara någon timme senare tvingades vi hastigt säga hej då.

Molly blev ensam kvar. Deprimerad, ville bara sova, orkade knappt gå med på promenad. Men tiden gick och hon repade sig. Hon flyttade med mig till Stockholm. Vi gick i skogen varje dag. Hon sprang lös och spred sitt glada skall och sin kärlek till alla som ville ha den. Tills stroken kom.

En varm och solig vårdag förra året tog jag med mig Molly ner till bryggan för sista gången. På den plana ängen intill badplatsen kunde hon fortfarande röra sig utan att ramla. Jag hade med mig ett paket leverpastej och lät henne äta hur mycket hon ville. Jag klappade hennes sträva päls och försökte trots gråten ta lite kort och filmer. Sedan åkte vi till veterinären. I rummet stod ett stearinljus och brann. En sköterska kom och rakade Mollys framben, satte dit en slang och sprutade in något lugnande. Hunden blev sömnig och smärtfri. Jag höll henne i famnen en lång stund. Veterinären kom med sprutan. Jag nickade. Strax därpå somnade hon in medan mina tårar rann.

Några veckor senare började ändå njuta av mitt nya fria liv. Inga rastningar att passa. Skönt! Jag hade haft min beskärda del av hund. Livet var fritt och enkelt och jag styrde min tid helt själv. Perfekt ju.

Det gick ett år. Sedan kom våren. Jag gick ner till bryggan. Och varje gång jag tog klivet ut på bryggan mindes jag den där dagen med Molly och leverpastejen.

Vad som sedan hände vet jag inte. Plötsligt satt jag och stirrade på Kennelklubbens hemsida och läste på om olika raser. Började knarka annonser på Blocket. Kanske, kanske någon gång tänkte jag. Men i alla fall ingen valp. Alldeles för jobbigt. Men så plötsligt satt jag ändå där och glodde på rubriken valpkullar väntas. Absolut ingen valp, tänkte jag medan jag skrev ett mail och bad om att få tinga en tik.

Det är nu tre veckor sedan mellanpinscherfröken Ester Hjulström kom och gjorde hemmet till ett slagfält. Kiss på golvet, avbitna sladdar, söndertuggade strumpor och svårartade bitmärken på såriga händer. Men mitt i kaoset somnar hon i min famn och hennes varma mjuka kropp förflyttar mig till Peggy i ljusstrimman på Gotland. Och det är kärlek.

 

Carin Hjulström

 

Nästan varje dag möts jag av frågan: Varför är du inte på SVT längre? När ser vi dig i rutan igen? Varje gång känner jag hur pulsen ökar och trycket över bröstet kommer tillbaka. Måste hitta på några bra svepskäl, inte bara säga som det är. Så har jag hållit på sedan 2008.
Men så läser jag Lina Thomsgårds och Daniel Sjölins berättelser om vad som hände när de arbetade på SVT:s kulturprogram ”Kobra” respektive ”Babel”. De värvades som frontfigurer, uppmuntrades att arbeta halvt ihjäl sig i lojalitet med sina respektive produktioner, för att sedan när de bad om rättigheter som borde gälla alla anställda få veta att de inte var önskvärda längre.

När jag har läst klart sprider sig en känsla av befrielse. Äntligen! Äntligen vågar någon ta bladet från munnen. Och jag inser att även jag har något att berätta – en historia jag har tryckt ner i åratal för att den gör så ont. För att jag skäms över hur SVT har behandlat mig och skäms över att jag lojalt har skyddat företaget.

Thomsgårds och Sjölins berättelser är så lika min egen. Om arbetsförhållanden som går ut på att man ska leverera av bara helvete, alltid stå för den stora kreativa insatsen, hänge sig totalt åt programmet och självklart ta alla smällar massmedialt utan att ha tillstymmelse till trygghet i ryggen när avtalet löper ut. För avtalen löper alltid ut. SVT har satt i system att suga ut det gottigaste ur sina frilansprofiler och sedan kasta dem på programledartippen.

Jag gjorde mina första program 1986. Då var jag 23 år och nybakad journalist, beredd att arbeta hur hårt som helst för att uppnå mina drömmar. Redan från start fick jag förklarat för mig att det var korta kontrakt som gällde. Lönen var en normal journalistlön, fast bara för den korta tid projektet gällde. In och jobba hårt, därefter ut igen. Ring inte oss, vi ringer dig. Programmen gick bra. ”Gig”, ”Fredags-Exter”, ”Carin med C”. Jag ledde ”Melodifestivalen” helt själv och 6.3 miljoner tittade när Carola gjorde comeback. Men aldrig någonsin talades det om en anställning. Jag tänkte och hoppades att erbjudandet skulle komma om jag bara var bra nog. Att ställa krav fanns inte på kartan, då skulle jag klassas som besvärlig och diskvalificera mig själv från framtida uppdrag. Det ville jag ju inte.

Under alla de år jag var SVT Göteborgs mest profilerade kvinnliga programledare erbjöds jag inte en enda gång en tjänst eller en anställning. Då hade jag ändå visat att jag inte bara kunde programleda utan också att jag kunde skapa nya format, skriva manus och producera. Men varje gång en ny säsong kom på tal var det alltid den korta projektanställningen som kom fram. Två veckor innan ett projekt var slut kom meddelandet som talade om att passerkort och inloggning snart skulle upphöra att fungera. Ibland fick man som projektanställd vara med på jullunchen, oftast inte.

När SVT 2003 skulle dra igång en ny direktsänd talkshow fick jag testa för jobbet som alla andra och fick det. Än en gång hade jag visat att jag pallade för trycket. När programmet gick ut i rutan skulle man ”tävla” mot Stockholm och Malmö som också skulle köra varsin säsong av ”21.30” och därefter skulle publikintervjuer och analys av tittarsiffrorna avgöra vilken programledare som skulle få fortsätta. De andra programmen kom inte i närheten av siffrorna för det ”21.30” jag gjorde för SVT Göteborg. Jag slet som en oxe och levererade med råge. Jag gjorde över etthundrasextio ”Carin 21.30” med fina tittarsiffror och recensioner. Jag hamnade på topplistor och innelistor, höll budget och var på det hela tagen en rasande duktig flicka. I den vanliga världen brukar ett lyckat projekt, där alla är nöjda med resultatet och man håller budget, betyda att man kör vidare. Allt annat vore ju kompetensförstöring. Men inte på SVT.

2008 tog kontraktet i vanlig ordning slut och passerkortet slutade att fungera. Sedan hände … ingenting. ”SVT skriker efter kvinnliga programledare” stod det på löpsedlarna titt som tätt. Journalisterna ringde och frågade vilka program jag skulle göra härnäst. Men min telefon var tyst. Varför ringde de inte? Jag hade ju presenterat nya idéer.

Jag fattade ingenting. Och jag kunde omöjligen svara på omgivningens förundrade frågor. Från att ha varit en av SVT Göteborgs mest produktiva programledare som hela tiden levererat det jag blivit anlitad för var det som om jag inte fanns. Under tjugotvå år gav jag SVT allt jag hade. Precis som Thomsgård och Sjölin kan jag instämma i att man som programledare förväntas stå längst fram och hålla fanan med SVT:s emblem högt, men aldrig, aldrig vänta sig något i gengäld. Tvärtom matades jag hela tiden med tal om hur tacksam jag skulle vara för att jag fick arbeta på SVT och att det alltid fanns tvåtusen andra som ville ha jobbet ifall galoscherna inte passade.

Lina Thomsgård använde uttrycket ”man är inte längre flavour of the week”. Just så kändes det. Jag var bara 45, men tydligen förbrukad.

Det kan inte vara meningen att ett skattefinansierat public service-företag ska bete sig värre än skrupulösa hårdkommersiella aktörer. Det är inte bara oetiskt och ohederligt, det är också väldigt korkat. Tänk så mycket talang och erfarenhet som kastas bort.
Jag har ljugit länge nog om varför jag inte längre är på SVT. Nu kan sanningen sägas – ur ett personalpolitiskt hänseende behandlades jag som skit. Och kanske gick publiken miste om många bra program.

Carin Hjulström

”Helvetet har aldrig varit så hett som nu”.

Jag hittar den märkliga formuleringen på nätet av en slump. Om det nu fortfarande finns, helvetet. För nog har det talats ganska lite om det på sistone?

Jag sitter i en kyrkbänk i Skoklosters slottskyrka vid Mälaren och solen står som ett rakblad in genom de blyinfattade fönstren. Det är många minusgrader ute men inne i kyrkan är det varmt. Jag har sjungit gospel med min nya kör. Nu vidtar högmässans rutiner. Prästen sjunger a cappella långa stycken. Ibland ska vi stå, ibland sitta ner, ibland svara på prästens frågor i unison talkör. Upplägget är vackert men känns mer rituellt än jag minns det från barndomens enstaka kyrkobesök med skolan. Jag försöker att inte bli rastlös, tänker att jag kan se det som sägs som affirmationer, uppmuntrande självinstruktioner. För budskapet kretsar kring samma idé hela tiden – välj att gå i ljuset, någon lyser upp din väg, du är aldrig ensam bara du tror och hoppas på det goda. Fraserna kunde vara sådana där små textlappar man kan riva ut ur tidningar som Amelia och Tara och sätta på kylskåpet för att hela tiden intala sig att tro på det goda och se livet positivt.

I ett fattigt liv för hundra år sedan kan jag verkligen förstå att man behövde påminna sig om detta varje vecka. Kanske behöver man det även nu, men varför är det då så tomt i kyrkbänkarna? Och varför är medelåldern så hög bland dem som ändå sitter där?

Min föräldrageneration tyckte att det var tråkigt att gå i kyrkan. Förmodligen för att det var väldigt tråkigt. Gudstjänster och sammankomster var entoniga, trista och repetitativa. Att sitta i hårda kyrkbänkar och huka under en sträng och dömande gud var för många en sövande pina. Men man var tvungen att sitta där, för alternativet var värre. Att hamna i helvetet.

Frikyrkans gladare tilltal med sång och begripligt språk var bättre på att locka de yngre och delvis var det väl därför svenska kyrkan tvingades förändra sitt tonläge. Mindre skuld, skam och domedag. Mer hopp och ljus.

Sedan försvann ju helvetet från den svenska kristendomen, oklart hur, och med det kanske hotet om vad som skulle hända om man inte gick i kyrkan. Folk fick andra intressen, andra saker att tro på. Plötsligt ansåg vi oss inte behöva de påminnelser om ljuset som varit en självklarhet i över tusen år. Kanske peppar vi oss på annat sätt nuförtiden.

När rättegångarna mot Paristerroristen Salah Abdeslam och Stockholmsterroristen Rakhmat Akilov satte igång förra veckan började jag fundera över de vardagliga rutiner som följer med livet som hängiven islamist. Bönen.

Vad får unga och medelålders män att frivilligt lägga sig på knä och be fem gånger per dag? Tänk er en grupp vanliga trötta gymnasiegrabbar i vilken svensk stad som helst. Vad skulle kunna få dem – som förmodligen skulle skolka från ett studiebesök i en vanlig svensk kyrka för att det verkade sjukt tråkigt – att acceptera att knäböja och rabbla religiösa böner många gånger per dag, vecka efter vecka, år efter år? Tillgången på tjejer i livet efter detta? Oklart.

Svensk säkerhetspolis anger olika faktorer som lockar unga att bli fundamentalister; sökande efter spänning, grubblerier om livets mening och utstöttas sökande efter en gruppgemenskap. De socioekonomiska skälen är många. Men jag funderar också på om behovet av struktur och påminnande positiva budskap kan vara en nyckel.

Längtan efter krav, regler, rutiner och en form för själva livet tycks vara universell. Ligg inte bara kvar i soffan och tänd ännu en cigg. Gör något. Schemalagd tillvaro. Umbäranden för ett högre syfte. Rabbla, rabbla, rabbla. Samma ritual igen och igen. Likheterna med meditationens tankefrigörande mantran och människors hysteriska tränande är slående, bortsett från att innehållet är helt olika.

Jag hittar inget årtal för när man i svenska kyrkan slutade att tala om helvetet. Men de facto är det så. Kanske har dagens upplysta människor svårt att tro att en kärleksfull gud skulle skicka någon ner dit.

Men enligt en undersökning av tidningen Dagen för några år sedan (där jag också hittade det inledande citatet) lever helvetet kvar i det tysta hos många kyrkliga ledare. Över åttiotre procent av präster och pastorer tror att helvetet existerar. Man pratar bara inte om det.

Just den här dagen i Skokloster kyrka finns ingenting som påminner om helvetet. Allt är frid och vackert.

Det är när man slår på mobilen och går in på nyheterna som helvetet dyker upp. Kanske har det helt enkelt utlokaliserats. Frågan är av vem.

 

Carin Hjulström

 

Jag hade fastnat framför Wahlgrens värld. Mor och dotter skulle iväg någonstans när Bianca frågade efter ett ”skoho”. ”Ett vad?” undrade mamma Pernilla. Ett ”skoho” upprepade Bianca. ”Herregud, har du sagt det hela ditt liv? Det heter skohorn vet du väl?” sa Pernilla. ”Och vad är det för fel på skoho?” kontrade dottern avväpnande på döttrars vis.

För egen del var jag hela min uppväxt övertygad om att det hette ”poliojumper”. Vad skulle det annars heta?

Språk är både vardagsvara och dynamit. Ett eget språk har alla. Vissa kämpar för att ha ett rikt och målande, andra skiter i vilket så länge det går att göra sig förstådd. Var och en väljer ord och uttryck och vad man fyller sina meningar med för mening.

Redan Pippi Långstrump tyckte att det var kul med ord som låter som om de finns även om de inte gör det. Pippi gillade ”spunk”. Och visst är det ovanligt distinkt och bra? Som jag minns det kom Pippi, Tommy och Annika fram till att det kunde vara ljudet som hördes när man sparkade på en tom konservburk.

Men det kan också betyda något annat. När en mamma på ridskolan sa att min dotter hade ”spunk” visste jag inte om jag skulle bli smickrad eller heligt förbannad. Så småningom fick jag klart för mig att i deras släkt betydde ”spunk” att ha det där lilla extra.

Rintagilitet tycker jag också låter som om det finns. Är inte det något viktigt finansiellt? Kanske hur mycket man har kvar när räntan på bostadslånet är betalad men man ännu inte har betalat amorteringen? Andra förslag?

Sedan finns det ord som bara ligger och väntar på att bli använda men som vi tror inte är korrekta nog. Som ordet ”färst”. När jag skulle programleda Andra chansen för tusen år sedan insåg jag att det kunde bli nödvändigt att inte bara prata om vilken artist som hade fått färre röster än de övriga utan också vem som hade fått ”färst”. En språkvetare ringdes upp i direktsändning och förklarade att det inte finns några hinder att använda denna böjningsform som till och med grammatiskt är helt korrekt. Bara att sätt igång! Man kan alltså ha färst rätt på provet. Eller färst fel. Datorns autokorrigeringsprogram markerar inte ens med rött när jag skriver det. Köttfärst finns däremot inte.

Det där med autokorrigeringsprogram är ju annars ett kapitel för sig. Det är lätt hänt att man slappnar av och tror att programmet sköter stavningen. Jag begriper fortfarande inte hur min granne kunde bli ”sekretare” istället för sekreterare i mailet jag skickade ut till hela bostadsrättsföreningen. Sekretare – stackars människa! Förlåt!

Om man ser ett ord felstavat tillräckligt många gånger börjar man till sluta tveka om vad som egentligen är rätt. I de tjusigaste spalter blandas numera sätt och sett ihop i en märklig röra; ”Normalt sätt gör vi inte så här” istället för ”normalt sett”. Men Gått nytt år är den värsta stavning jag sett i år.

Vissa ord kan man unna sig att gena på. Jag skriver till exempel sällan också i sms och mail. Jag tycker att ”oxå” är snyggare och går fortare att skriva. Dessutom kan det näppeligen missförstås, vilket förstås är viktigt. Jag är förresten inte ensam om att älska ord som näppeligen – adverbet som kan bytas ut mot svårligen eller sannolikt inte.

Om man vill få språket att låta som om man vore Leif GW Persson är det bara att vara flitig med gammaldags uttryck som emellertid, oomkullrunkelig, i sinom tid och till yttermera visso och sedan krydda med hejiga slanguttryck som ”inte ett jota” och ”smaka på sin egen medicin”. Då blir det humoristiskt och folkligt men ändå akademiskt och förtroendeingivande. Fredrik Lindström gör ju likadant, mixar fult och fint. Han vet exakt varför det heter som det heter men använder själv värsta språket. Enligt Lindström blir allt dessutom roligare om man vågar vara specifik. Det är således skojigare att säga ”han mumsade på en finsk pinne” än ”han mumsade på en kaka”. Tja, döm själva.

I alla familjer finns gamla felsägningar som lever kvar för att de har en alldeles egen historia. Det är oftast något ungarna sa när de var små.

I min familj säger vi fortfarande macka med lö, lola och gaspetti (macka med smör, overallen och spagetti) liksom duddar, blobba och kastet (stövlar, gå och jobba och staket).

Själv kommer jag hädanefter alltid att kalla ett skohorn för ett ”skoho” för att det gör mig lite extra glad.

Glad spunk på er allihopa!

 

Carin Hjulström

 

Vanlig fråga: Hur kommer man på en krönika?

Enkelt svar: Funderar koncentrerat på vad man själv och andra tycks tänka på mest just nu. Vilka är samtalsämnena framför andra?

Mörkret förstås. Mörkret är alltid nummer ett så här års. Ännu mer i Stockholm än i Göteborg eftersom solen går ner en trekvart tidigare i huvudstaden. I Göteborg pratar man mer om gråvädret, regnet och blåsten. I Stockholm är det mörkret. Själv håller jag stenhårt fast i en känsla av duktighet, att vi snart har klarat det. Om bara några veckor vänder det och än har vi inte gått under. Så länge man inte nämner januari och februari fungerar illusionen rätt hyggligt.

Decemberstress är annars ett säkert uppslag. Fakirtidiga lussefiranden, glöggkalas och julfester. Mat, sötsaker och alkohol i orimliga mängder. Gott och trevligt men samtidigt en påminnelse om vår tids sjuka frosseri som ingen egentligen vill ha eller mår bra av. Slitet ämne dock, tänker jag och lägger det åt sidan.

Att de flesta passar ganska dåligt i mössa är en tanke som far genom mitt huvud. Jag lovar att närmare sjuttiofem procent av befolkningen upplever sig se dum eller töntig ut när mössan kommer på. Jag vet inte vad det är som händer med ansiktet. Frisyrens förmildrande omständigheter försvinner, proportionerna blir fel, anletsdragen ser hopklämda och konstiga ut. Såvida man inte är hipp förstås. Eller hipster om nu sådana finns kvar. Egentligen är det obegripligt att en ungdomskultur gjorde mössan till sin revoltsymbol. Hur gick det till? Mössan var ju det yttersta tecknet på att man följde föräldrarnas anvisningar om att för guds skull inte bli kall om öronen för då kunde man bli förkyld och tvingas vara hemma från skolan. Var det förresten därför alla barn, i alla fall på min tid, inte ville ha mössa? Mössrebeller. Roligt ord, magert ämne …

Pyntet är ett säkert kort. När är det okej att börja julpynta och när ska granen in? Äkta eller plast, kungs eller vanlig? En avlägsen bekant vägrar riktig gran för att det är synd att ”slakta” träden. Jodå, trauman finns att hämta överallt. Och hur mycket el drar inte alla dessa ljusanordningar som numera hänger kors och tvärs i retsamt omatchande färger? Julen som miljöförstörare är en stark kandidat, särskilt som forskare upptäckt att vi borde bojkotta glittret eftersom det blir mikroplaster som inte bryts ner i naturen på miljarders miljarder år. Tänk på det, lusse lelle.

Käcka prylar är ett annat ämne i halkans tider. Där faller jag själv i farstun. Jag är rädd att det är ett tydligt ålderstecken men jag är fortfarande så frimodig att vågar vara öppen med det. Reflexspray är ett exempel på en typiskt käck pryl. Man kan spraya den på baksidan av ungarnas jackor utan att de märker det! Coola ungdomar har ingen aning om att de syns i mörkret! Ha!

Kängor med inbyggda broddar är också fruktansvärt käckt. Jag känner en tydlig dragning. Det är nära nu. Tidigare år har jag gått bananas på ryggsäcken som är en kylbag. Har den dessutom inbyggda hjul och går att dra som rullväska så går jag helt i taket och köper upp hela lagret för att ge bort till folk jag känner. Förlåt, alla. Mer en sommargrej, kanske.

Vad har vi mer? Jo, om man ska gå ”all in” på julen eller protestera mot prylhetsen. Blir det berg av lego och elcyklar under granen eller blir det getter i Afrika och katastrofpaket? Eller tacos och trisslott.

Bland bättre bemedlade finns alltid pratet om att ”lätta upp” vintern med en solresa. Men om man åker över jul, kommer inte resten av året i otakt då? Man blir liksom vilse bland högtiderna. Vissa smällar tar hårdare än andra.

Mer då? Jo, störst av allt så här års är … tröttheten. Att det enda man vill är att sova. ”Det jag ser fram emot mest av allt just nu är sömnen” står det i min dagbok. Jösses vad deprimerande tänker jag. Men vid närmare eftertanke är sömn ett väldigt bra intresse. Sömn skadar ingen annan. Sömn är miljövänligt. Sömn är njutning. Och tänk, sömn är gratis!

Så jag laddar ner gratisappen Sleep cycle och lägger mobilen i sängen för att få veta hur jag har det med sömnen. Nästa morgon får jag hela min rubbade sömncykel i ett stiligt diagram, samt meddelandet: ”Period av snarkning, elva minuter. Vill du lyssna på din snarkning?” Va? Nä! Eller? Jo, det är klart att jag vill! Kostar 299 kronor. Men, vad fan. Det är ju rena natta!

Mina vänner, det är mörkt nu, men det blir ljusare igen.

 

Carin Hjulström

 

Det var en vanlig dag i augusti och jag steg på pendeltåget på en sommarödslig perrong. ”Observera att tåget inte går till Stockholms Central utan stannar på den nya stationen Stockholms City.”

Nog hade jag sett byggstöket i gångtunneln under Centralen många gånger och reflekterat över att Odenplan länge varit omgärdat av byggplank, men jag hade aldrig reflekterat över vad resultatet skulle bli.

Bondgårdarna längs Mälarens stränder susade förbi och efter Sundbyberg sprakade det till i högtalaranläggningen igen. ”Nu kommer tåget att åka ner i den nya tunneln under jord. Nästa stopp är Odenplan. Därefter Stockholm City.” Det blev mörkt utanför fönstret. Ett par minuter senare steg jag förundrad av på en splitter ny station, långt ner i underjorden. Glasdörrar slöt sig bakom mig, tåget rullade iväg med en svagt swish. Jag befann mig som i en modern katedral. Rymligt, fräscht, upplyst, konst på väggar och tak, guider i gula västar som visade vägen. Jag tog den långa rulltrappan uppåt och var plötsligt på T-centralen vid Sergels torg, utan att ha behövt trängas i Centralstationens långa, otrygga tunnlar. I stället hade jag alla tunnelbanelinjer inom räckhåll och hela staden utanför svängdörrarna.

Är det alltså det här det handlar om? Regionförstoring? Avstånden minskar, möjligheterna att välja ökar. Jag kan bo på landet och jobba mitt i stan utan att ta bilen. Man behöver inte ens bo i en närförort, det räcker att bo i närheten av de snabba pendellinjerna.

Vi har länge matats med budskap om att urbaniseringen är en urkraft som inte går att hejda. Att staden liksom vinner över landet. Och det är ju änna sorgligt. Är det rimligt att vissa människor trängs i dyra, artificiella innerstadsmiljöer medan folk som inte har råd tvingas bo i stenökenliknande förorter medan landsbygden glesnar och förtvinar?

Det är där regionförstoringen kommer in i bilden. På ett bra sätt. Jag promenerade genom innerstan och tog rulltrappan ner vid Odenplan. Vips befann jag mig på min perrong ute på landet igen. Så funkar Citybanan och så tror jag att det blir med Västlänken. Västlänken kommer att göra det möjligt att välja ett helt annat boende om man så vill. Till och med ett annat liv. Närmare naturen, kanske i en småstad. Och storstaden kommer inte längre att vara full av bilar och höginkomsttagare. Staden kommer att vara tillgänglig för alla som reser längs snabba tåglinjer och enkelt kan ta sig vidare vart som helst.

Ända sedan min mormor frågade om jag ville ta över hennes och morfars gamla hus i en liten by på södra Gotland har jag grunnat på hur och var jag vill bo. Jag var nitton år. Mormors enda krav var att jag flyttade till Gotland permanent. Hur hade mitt liv blivit då? Var man bor präglar ju hela livet. Storstad eller landsbygd? Förort eller småstad? Som ung var city det mest attraktiva. Helst mitt i smeten. Manhattan för de modiga, Avenyn för oss andra.

Jag tackade nej till mormors erbjudande och hamnade i en minitvåa på ett blåsigt Strömmensberg, på höjden ovanför Härlanda fängelse. Dusch i källaren och ingen hiss.

Sedan kom livet emellan med heltidsjobb, familj, barn, hund och hus. Bygga till, hämta barn, köpa sommarhus. Ständig expansion.

Så ramlar tjugo år iväg och plötsligt har ungarna flyttat hemifrån. Där står man och kan välja sitt liv igen. Mitt i smeten-suget har bleknat. Vad ska jag göra i den intensiva staden? Fika, dricka vin, gå på teater och utställningar förstås … men nästa morgon? Ska jag titta ut på husen mittemot och göra om samma sak igen? Vännerna pratar inte längre om Manhattan och Avenyn, utan om att flytta till Mollösund, Käringön eller Värmland. För första gången kan jag till och med se lockelsen i småstaden … Alingsås, Sigtuna, Borgholm.

Vad vill man se utanför fönstret för att trivas? Är sushirestaurangen om hörnet och möjligheten att köpa take away-kaffe i farten viktigare än obrutna ängsvyer och en kolsvart natthimmel där varje stjärnfall syns?

Med snabb och smart kollektivtrafik blir valen både fler och enklare. År av byggstök går fortare än man tror och sedan har vi en stad, utan störande biltrafik, som många fler kan ha glädje av. Vem skulle förresten komma på att ta bilen till jobbet i Paris eller London?

Åker hem till Göteborg och hjälper dottern att flytta in i första egna lägenheten. I Härlanda, nedanför mitt gamla berg. Mycket mysigare och inte alls lika blåsigt. Det är bara tidens vingslag som får luften att skälva.

Carin Hjulström

Bildningsdomino. Smaka på ordet. Det ser vid första anblicken ut lite som Bingolotto men är något helt annat. Bildningsdomino finns visserligen inte som sökord på Google, men jag har hört Svenska Akademiens sekreterare Sara Danius och Jessica Gedin prata om det i Babel, alltså måste det existera.

Hur som helst älskar jag det.

Första gången jag upplevde fenomenet i vuxen ålder var nog när jag gjorde TV-program med Paolo Roberto. Vi gjorde en serie talkshows om manligt och kvinnligt (man gjorde sådant på 90-talet) och Paolo strödde bevingade citat omkring sig vart han gick. Hans favorit var det om Ceasar som alltid hade en slav sittande bakom sig på triumfvagnen som viskade i hans öra: Memento mori. Kom ihåg att du är dödlig. Vad han ville säga med citatet förstod jag inte riktigt. Och varför tilläts förresten den där slaven säga något sådant till den romerske kejsaren? Kunskapslucka! Det där måste jag ta reda på omgående. Jag ville för guds skull inte vara punschigare än en boxare. Med andra ord; jag knuffades iväg att söka ny kunskap, att läsa på, få veta mer.

Jag fick samma knuff häromkvällen när jag såg Jessica Gedins samtal med Sara Danius om Nobelpristagaren i litteratur, XX Ishiguro. De pratade om att Ishiguro var tydligt inspirerad av Proust. Jaha, tänkte jag generat och lite surt. Vad fan gjorde Proust som var så märkvärdigt att jag borde ha det levande i minnet? Irriterad började jag leta på nätet efter det jag glömt om den proustska gärningen. Och i samma stund hade jag än en gång sugits in i just detta fenomen, bildningsdomino, vilket alltså betyder att man sugs allt längre in spännande korridorer med hemliga dörrar bakom vilka det gömmer sig ny kunskap. Komiskt i sammanhanget var insikten om att Proust inflytande över Ishiguro lär ha gällt just hans intresse för människans minnen.

Proust menade att minnet var porten till lyckan. Genom att isolera sig och försöka återskapa minnen från förr kunde man uppnå ett bättre liv. (Vad som hände om man hade en olycklig barndom förtalte inte nätversionen.) Proust levde som han lärde och stängde sålunda in sig de sista XX åren av sitt liv och skrev på sitt stora verk ”På spaning efter den tid som flytt”.

Vår nye Nobelpristagare Ishiguro sysselsätter sig med hur nationer hanterar kollektiva minnen, som till exempel efter ett krig eller en katastrof. Och han vill diskutera vilket ansvar vi nu levande har i förhållande till vår egen historia.

Den frasen tar. Eller hur? Hur har vi hanterat våra nationella minnen de senaste tjugo, trettio åren? Palmemordet. Estoniakatastrofen. Backabranden. Finanskrisen. Svininfluensan. Terrorattackerna. Flyktingkrisen. Alla de där orden beskriver kollektiva upplevelser. Ändå har vi var och en starka personliga minnen kopplade till varje händelse. Så minnena av en och samma händelse är ändå mycket olika. Förstå hur svårt det är att skriva ett helt lands historia.

Årets bokmässa hade bildning som tema. Jag fastnade vid ärkebiskop Antje Jackelens samtal med Tysklands förre förbundspresident Joachim Gauck.

Något som också slog an hos mig var hans uppmaning till politiker och kulturarbetare att försöka tala samma språk som ”konsumisterna”, det vill säga människor som är mer intresserade av att konsumera än att förstå omvärlden.

Det var då jag kom att tänka på Paolo Roberto. Att varje person som knuffar till en annan in i kunskapens vindlande värld gör något bra. Det kan vara en lärare, förälder, granne, idrottsledare eller vän som får den första dominobrickan i rörelse. När brickorna väl börjar falla går det som fort!

Bildningsdomino är ju nästan vad hela livet går ut på. Nyfikenhet med en riktning. Bildning behöver inte vara att ha läst en massa böcker och stoltsera med det man vet, bildning är kanske också att alltid vilja veta lite mer.

Och den som börjar leva framåtlutat inser att det är mycket mer spännande att falla framåt än bakåt. Och när man en dag ser tillbaka på sitt liv kommer dessutom lyckan – för att nu lite flott relatera till Proust, ni vet – att vara oändligt mycket större än om man aldrig undersökte något annat än den nya modellen på Playstation. För den dagen vi är gamla kommer det minnet att vara kännas extremt stenålders. Rätta mig om jag har fel.

 

Det finns saker som är så små att det inte känns lönt att diskutera dem. Ändå brottas vi med dem i vår inre monolog nästan varje dag. Där ligger de och krånglar och svider.

Jag tänker exempelvis på hållplatskonflikten, den om man ska stanna eller gå. Man väntar på bussen. En spårvagn glider in och stannar på hållplatsen och tar upp hela ytan. Bussen närmar sig, glider in bakom vagnen, stannar och dörrarna öppnas. Några väntande skyndar snabbt bakåt, förbi hela spårvagnen, för att kliva på bussen. Några står kvar, mitt på, vilsna, andra stressar framåt mot hållplatsens framkant. För bussen stannar väl en gång till? Vad gäller egentligen? Vem vet, inte jag.

Eller de nya fiffiga kundkorgarna i livsmedelsbutikerna. De där med hjul som är så praktiska och lätthanterliga tills man kommer fram till kassan med sin alldeles för tunga och plötsligt väldigt ohanterliga vagn. Ska man försöka lyfta upp skrället på hyllan vid bandet som inte alls är avpassad för hjulförsedda korgar eller böja sig ner för varje vara? Upp och ner. Böj och sträck. Och sedan, var gör man av korgvagnen? Ska man backa tillbaka till det höga hjulkorgstorn som stod före kön och krångla upp den eller bara låta korg-fan stå, på rent trots? Vem vet, inte jag.

För att inte tala om när man försöker boka en läkartid eller förnya ett recept på en vårdcentral där en telefonsvarare leder till knappval som leder till en digital e-tjänst med inloggningsuppgifter som skulle ha skickats efter per post och när ingen finns att fråga om hur man får prata med en helt vanlig MÄNNISKA. Är det smidigt? Vem vet, inte jag.

Eller när man ska skriva in sitt personnummer för att köpa en flygbiljett. Ska århundradesiffrorna vara med eller inte och ska det vara streck framför de fyra sista siffrorna och den där första nollan i telefonnumret, ska den vara med? Och bindestrecket, och det där med + 46 – ska det i så fall vara med mellanslag eller utan? Små jävla underliga frågor som snurrar runt i den inre sfären. Vad säger myndigheten för enhetlighet? Jaså, den finns inte. Det var kanske tur med tanke på hur vi har det med resurserna.

Jag sitter på en vinglig pall i förbutiken på Ica och funderar på e-handelns explosionsartade tillväxt och att det gamla kontorsutrymmet bakom kassan uppenbarligen inte alls är anpassat för anstormningen av paket. Och förbutiksarbetarna verkar inte på något vis uppskatta att gräva fram stora, tunga kollin ur oändamålsenliga lager. Massor av folk i kö. En äldre dam säger att hon har fått paket och kan säga från vem, men hon har svårt att gå, har glömt blanketten hemma och någon mobil har hon inte. Då går det inte, förklarar personalen. Hon frågar vem som kan hjälpa henne. Hon får svaret att hon får kontakta Postnord på nätet. Det kan jag inte, säger tanten. Nähä, säger personalen. Då var det nästa!

Och nästa frågar efter ett paket som skulle ligga till och MED dagens datum, vilket visar sig betyda absolut ingenting eftersom någon okänd stjärna på Postnord har fått för sig att hämta det tidigare på grund av platsbrist på förbutikens lager. Och var paketet befinner sig kan ingen svara på.

Ändå hämtas det förstås ut paket efter paket med skor och kläder som ju sedan ska hem och provas. När det ska bytas blir det enkla plötsligt krångligt för då är det blanketter på rd kan också ha fått för siger en masse, atanke på resursfördelningen, men ändå.tjärna på postnord kan också ha fått för sigpå längden och tvären som ska tejpas på ett särskilt sätt och fyllas i även på nätet med personnummer med eller utan århundrade, telefonnummer med och utan nollor och streck och så förstås tillbaka till samma ställe och köa och lämna in paketet till samma förbutiksanställd som tar emot med en blick som betyder ”jag haaatar paket”.

Kanske kunde man ha haft några trevliga provrum i anslutning till förbutiken, tänker jag? Då kunde man ha provat sina nya kläder och skor där och redan i butiken bestämt sig för om varorna ska skickas tillbaka. Då skulle man ju slippa åka hem, packa upp, prova, bli besviken och sedan åka tillbaka igen och ta ny nummerlapp. Men om det skulle fungera med provrum i förbutiken måste alltihop förstås byggas om och byggas ut och kanske till och med göras lite mysigt. Då funkar det inte med en vinglig pall, trängsel och trött personal. Och då kanske det mer skulle börja likna de butiker som man inte skulle behöva gå till för att handla i från början? Var det meningen? Vem vet, inte jag.

Världen håller andan. Vad skjuter Nordkorea upp nästa gång? Det finns väldigt många mycket viktigare saker att tänka på. Det vet jag i alla fall. Och vad är en missad buss i det stora hela? Jag tror att jag går framåt.

 

Carin Hjulström

 

 

 

Hur har du det i storstan? Sedan jag lastade bilen full och drog till Stockholm återkommer frågan gång på gång.

Komiskt för mig, för där jag befinner mig nu finns inte tillstymmelse till citypuls. Tvärtom. Jag bor i en mix av bullerby, botanisk trädgård och Trägudars land. Jag ska förklara.

Jag visste ingenting om den plats dit jag flyttade för fyra månader sedan. Jag hade bara en underlig idé. Jag ville bo på ett slott eller en herrgård med vackra omgivningar. Stället skulle ligga utanför Stockholm och ha goda kommunikationer.

Efter ett par månaders research hade jag lokaliserat några projekt där gamla gods omvandlats till bostadsrätter. Där fanns allt från enorma slottsliknande våningar på Lennartsnäs för dryga sju miljoner till pyttelägenheter på Wenngarns slott som kostade mindre än en etta i Majorna.

Jag granskade satellitbilder, läste på om kommuner, områden och kommunikationer och hittade till slut ett gods med anor från 1300-talet, bara ett par hundra meter från Mälaren. Här hade släkter som Taube, Sparre och Lagercrantz levt och verkat innan stället i början av 1900-talet blev skola för fattiga barn. I huvudbyggnaden, ritad av Ivar Tengbom som också är arkitekten bakom det blå konserthuset vid Hötorget, fick pojkarna lära sig om lantbruk och hantverk och flickorna om sömnad och barnavård. Eleverna bodde i röda hus med vita knutar med namn som Haga, Tuna, Birka, Kyrktorpet och Sjöstugan.

När fattiga barn inte längre kallades fattiga barn blev gården trädgårdsmästarutbildning. Stora växthus och femhundra äppelträd av olika sorter skvallrar om den tiden, liksom de parkliknande omgivningarna där lindar, ekar, hängbjörkar och valnötsträd lutar sig över ovanliga buskar och växter. Små skyltar i metall visar de latinska namnen precis som i en botanisk trädgård. De gröna skatbona i trädtopparna var alls inga fågelbon utan vilt växande mistel. På riktigt. Aldrig sett förut. Här finns de överallt.

Från huvudbyggnaden leder en sexhundra meter lång lindallé ner till badbryggan i Mälaren. Åkrar och ängar omkring. Vackert som en saga. Jag bestämde mig på tio minuter.

Men åter till trägudarna. Femtio meter från min balkong står en tusenårig runsten. Jag började utforska mitt nya område och fann en trakt som till och med är äldre än Birka.

Redan under bronsåldern – långt före Kristi födelse – bodde det människor här. Då stod vattnet i Mälaren tjugo meter högre, så det som idag är höjder och rullstensåsar var då öar och holmar och de bördiga sädesfälten låg helt under vatten. På några ställen, nära dåtidens strandlinje, är gravrösena så många att hagarna ser ut som puckelpister.

Högst upp på åsen går en mer än tusenårig ”processionsväg” i exakt nord-sydlig riktning. När begravningsföljet vandrade den femhundra meter långa stenlagda vägen fram till gravbålet på kanten av åsen måste södersolen och elden ha smält samman med havet och himlen.

Utsikten finns kvar än idag. Det är märkligt, för i den blickriktningen finns inga bebyggda öar. Det man ser är i total avsaknad av tidsmarkörer – bara rullstenar, mossa, träd, vatten, himmel och en tusen år gammal labyrint som förmodligen skulle ge bronsåldersfolket god fiskelycka. Jag hade kunnat befinna mig i en helt annan tidsålder och ser nästan Jan Fridegårds trälar Holme och Ausi på flykt med sitt nyfödda barn. Där uppe på toppen hörs bara vinden och fåglarna. Och ibland något enstaka flygplan på väg mot Arlanda, ett par mil bort. Forntid möter nutid och det lokala det globala.

Bullerbyn då? Den kom som en överraskning. Men när alla är nyinflyttade är intresset stort för att lära känna sina grannar. I den lokala Facebook-gruppen ”Vi är byn” kan jag läsa om allt från vilka som är nyinflyttade till varför det är strömavbrott och när grannen tänker köra ner sin mobila bastu till sjön för allmänt bad. Jag kan också läsa om när grannens boxer är försvunnen och att den lokala ölbryggaren har planer på att starta spritdestilleri med tillhörande bar.

I ett av växthusen samlas hobbyodlare och driver upp ruccola, tomater, pumpor, potatis, basilika och dill. Min tur att vattna.

Jo, visst saknar jag utsikten över Rådasjön ibland. Och gospelkören, vännerna och barnen. Men annars har jag det … bra! Och nu när jag har lärt mig att hitta både till pendelparkeringen och sopsorteringen är det egentligen bara grävlingarna och vildsvinen som skrämmer. Eller att svalan som byggt bo under taknocken ska flyga in genom balkongdörren av misstag. Den hetsiga storstan i ett nötskal.

 

Carin Hjulström

 

 

 

Vi sitter allra längst bak i salongen. På scenen pågår ett teaterstycke ingen av oss begriper. Pjäsen är förmodligen en komedi. Vi drar den slutsatsen eftersom publiken skrattar då och då. Vi vet inte vad föreställningen heter, än mindre vad den handlar om. Den är på polska. Vi befinner oss på Teatr Bagatela i Krakow och pappa sitter på sätet intill mig, framåtlutad, oavbrutet nyfiken, försöker förstå. Vi är kanske lika där, i den närmast patologiska nyfikenheten.

Jag tankar pappa-närvaro. Det gäller att passa på.

Vi går i pausen. Senare äter vi middag på Pod Baranem – en riktigt gammaldags restaurang med vita dukar, rökavdelning, kypare som de var förr i tiden och foton på stamgästerna på väggarna. Nobelpristagaren Wislawa Szymborska bland andra.

Vi pratar om stort och smått. Men det blir alltid ganska mycket allvar, om hur man borde leva sitt liv för att vara nöjd den dag slutet närmar sig. Och vad kärlek egentligen är. Jag säger att kärlek kanske är att ge vad den andra behöver, inte bara det man själv vill ge. Han har inte sett det så tidigare, säger han. Och vi funderar på vad villkorslös kärlek egentligen betyder.

Vi talar om hur det var när jag var liten, och när han var liten. Hur oändligt stort behov man som barn hade av föräldrarnas bekräftelse. Och hur vi båda upplever att vi fick för lite av den varan från våra fäder – även om han inte reflekterade över det då. Det var ju andra tider. Pappa gjorde på sitt sätt och släppte nästan kontakten med föräldrahemmet när han blev vuxen, i förvissningen om att det var så det skulle vara.

Jag också, på mitt sätt. Men sedan har jag, som så många andra, ägnat ett helt liv åt att som vuxen försöka ta igen det jag inte fick som barn.

På planet hem från underbara Krakow tittar jag med en särskild blick på barnfamiljerna. Jag ser en liten pojke, kanske åtta år, och tänker på hur utlämnad han är till sina föräldrar. Alla värderingar de har, politiskt och religiöst, uppförandekoder, studieteknik, vanor, syn på andra människor – allt kommer den pojken att få från sin mamma och pappa. Och detta ska han sedan antingen leva med eller revoltera mot.

Förälderns makt är så stor. Det är dagens barn som kommer att sitta hos framtidens terapeuter och efter många, långa sessioner inse varför de är som de är och att allt förmodligen handlade om att få pappas eller mammas kärlek och uppmärksamhet.

Vad är det att vara en bra förälder? Hur många vet det när första barnet föds? Vad kommer mina barn att älta den dag de tycker att det är dags att ta itu med sin barndom? Jag tror inte att mina föräldrar grunnade så mycket på föräldraskapet. Det blev väl som det blev.

Man behöver körkort för att köra bil men inte för att skaffa barn – hur många gånger har man inte diskuterat den frågan? Varje gång jag läser om föräldrar som slår sina ungar eller låter dem växa upp i miljöer med allt från sprit och droger till fundamentalism och hakkors, väcks ämnet till liv igen. Hur ska människor som knappt kan ta hand om sig själva kunna ta hand om ett oskyddat barn?

Det är fan inte lätt. Klart alla ska få skaffa barn.

När jag gick i skolan hade vi ett ämne som hette Barnkunskap. Jag tror inte att det finns kvar. Med tanke på hur svårt det är att vara förälder hade det nog varit på sin plats med en allmän kurs i föräldraskap någon gång under skolåren. Om föräldrarna inte klarar av att förmedla schyssta värderingar till barnet är det väl ändå rimligt att ungen någon gång under uppväxten får en chans att lära sig hur det skulle kunna vara?

Jag har alltid velat vara en förälder som är nära. Som lyssnar och ger stöd, men också motstånd. Som uppmuntrar, men utmanar. Som inte skjutsar och curlar in absurdum, vågar sätta gränser, men öppnar dörrar. Jag har säkert gjort tusen och åter tusen fel, men jag har i alla fall varit där. Nära. Kanske har jag till och med tankat mina barn överfulla med mamma-kontakt. Någon mamma-brist fick de aldrig.

Jag hoppas att mina ungar och jag i framtiden kan ha det som jag numera har det med pappa – efter allt vi har tagit oss igenom. Att vi kan prata om stort och smått, resa ihop då och då, gå på en föreställning man inte begriper och ändå ha trevligt, äta och strosa. Innan det är för sent.

Hittar just biljetten till pjäsen. Den hette ju Najdrozszy! Googlar titeln i förhoppning om att finna något om handlingen, men nej, hittar noll. Gissar att det var något med relationer. Det brukar ju vara det.

 

Carin Hjulström

Det sägs att när man ligger på sitt yttersta kommer man inte att ångra det man gjorde, bara det man INTE gjorde.

Men jag börjar undra om det stämmer.

När jag ser tillbaka på mitt liv är jag uppriktigt glad och tacksam över en massa saker som jag INTE gjorde.

Jag blev till exempel inte balettdansös, som jag drömde om som liten flicka. Efter att ha sett Alexander Ekmans briljanta tv-uppsättning av ”En midsommarnattsdröm” i helgen inser jag att den precision och grace som de dansarna gav uttryck för hade min kropp aldrig – oavsett ansträngning – kunnat prestera. Jag hade blivit en kass och klumpig ballerina och jag hade redan slitit ut min kropp och gått i pension.

Jag blev ju inte heller fotomodell (ja, skratta ni) som jag och mina tjejkompisar drömde om när vi var elva-tolv eftersom man då fick något slags objektivt kvitto på att man var söt. Eller ännu hellre snygg eftersom söt var något småtjejer var och snygg blev man när man kom i tonåren. Tänk om jag hade försökt mig på en karriär där självsvält och droger är vardag och allt går ut på att andra människor ska tycka att man är vacker och mager nog för att duga till att sälja någons varumärke. Som tjugo centimeter för kort, tjugo kilo för tung och alldeles för glad för att bli bra på svåra modefoton hade jag inte blivit något annat än en katastrof. Varumärken hade gått i konkurs.

Inte blev jag ridlärare heller. Gudskelov. Som jag hade fått stå och frysa i kalla ridhus för en usel lön. Och inte veterinär, trots alla drömmar om att bota hundvalpar och flaskmata moderlösa kalvar. Nu, när jag har sett på tv att en modern veterinär kan vara tvungen att stycka en dödfödd kalv medan den ligger kvar inuti i kon (jo, det är säkert!) är jag djupt tacksam att jag slapp.

Men läkare då? Ångrar jag ändå inte att jag valde bort mitt absoluta drömyrke? Snälla nån, det går ju inte en dag utan att man läser i media om de förfärliga förhållandena på våra vårdcentraler och sjukhus. Tänk att tvingas uppleva nedskärning efter nedskärning och omorganisationer på löpande band och – hemska tanke – mitt i stressen råka felbehandla en patient som kanske till och med dör. Och allt blod. Och all jour. Puh, tänker jag.

Operasångerska ska vi bara inte tala om. Hur kunde jag ens tänka tanken? Visst, jag gillar att sjunga högt och starkt, men gillar jag opera? Nej, inte särskilt. Man hör ju inte vad de sjunger. Stå där kväll efter kväll, utklädd till Birgit Nilsson, och undra.

”Inte” behöver alltså inte vara fel. Det kan rentav vara rätt, vilket också får allt mer stöd i forskning som menar att alltför positivt tänkande kan vara direkt skadligt.

I Barbara Ehrenreichs ”Gilla läget: hur allt gick åt helvete med positivt tänkande” och Bob Knights ”The power of negative thinking” drivs tesen att en viss mån av pessimism är positiv.

Och det finns efterfrågan. Studiecirkeln ”Negativt tänkande” här i Göteborg blev fulltecknad på nolltid. Kursledaren, som är psykolog och doktorand i praktisk filosofi, menar att ”det behövs en motkraft till det positiva tänkandets tyranni, som blivit en farlig samhällsnorm på både individ- och samhällsnivå”.

Våra förfäder var ständigt förberedda på motgångar – var det inte missväxt så var det pest eller kolera. Det ska vi vara glada för. Att tänka negativt och föreställa sig värsta tänkbara scenario – till exempel inför en storm eller flodvåg – kan vara helt avgörande för utfallet.

Även i arbetslivet borde negativa tankar uppmuntras. Om ingen vågar ställa kritiska frågor på grund av risken att kallas nejsägare görs ingen riskanalys – med it-bubblor och finanskrascher som följd.

Den som enbart tänker positivt har helt enkelt inte tillräckligt bra verktyg för att hantera livet.

Så det verkliga carpe diem eller mindfulness handlar alltså om att inte bara se det vackra och mysiga – utan att också se och acceptera det fula och smärtsamma. Livet är inte roligt alla gånger. Det är också lidande. Fråga Buddha.

Hur som helst är jag alltså riktigt nöjd med ganska många saker jag INTE gjorde.

Fast vänta nu … är det verkligen ett tecken på negativt tänkande, eller blir det snarare tvärtom?

Fasen också, nu tänkte jag positivt igen. Det var väl inte bra?

 

Carin Hjulström

 

”Nu ska solens alla rara strålar komma att lysa över dig. Det ska vara ett tecken på att du ska få det gott i allt som rör kärlek. Glädjen finns hos dig och du verkar vara både sund och frisk.”

Hemmets Journals horoskop för mitt stjärntecken jungfrun, nu under vecka 40, kändes kanske inte så trovärdigt men ändå uppmuntrande.

– Vad står det om mitt? frågar mannen på andra sidan bordet. Fisken.

– Det står att … ”Förändringar i din kärlek kan komma nu. Du kan bli ledsen, du kan bli glad. Vilket vet du bäst själv.”

– Åh, säger han syrligt. Jag kan bli ledsen, jag kan bli glad? Snacka om helgardering! Tror du på den där skiten?

– Inte ett skvatt, säger jag. Men det är ändå kul att läsa.

Han skakar på huvudet.

– Ingenting kan få mig att tro på sådant trams. Vem fan har förresten bestämt att jag ska vara fisk?

– Du menar vilka stjärntecken som är vilka?

– Exakt, säger han.

– De gamla babylonierna antar jag. Såvida det inte var egyptierna eller perserna. Jag minns inte riktigt.

– Men att jag skulle vara just fisk. Hur kom de fram till det?

– Det beror väl på hur solen stod när du föddes, försöker jag.

– Jamen, babylonierna levde ju för evigheter sedan. De kunde väl inte veta hur solen skulle stå när jag föddes? Och varför just fisk?

– Ingen aning. De utarbetade bara ett system som bygger på att människan påverkas av hur solen, månen och några av planeterna står i förhållande till varandra när en människa föds.

– Och om det blir planerat kejsarsnitt då? Om ungen föds en vecka före utsatt tid. Vad händer då?

– Fråga inte mig.

– Vem ska jag fråga då? Och vem bestämde vilka jävla planeter som skulle räknas med?

– Kanske var Venus, Mars, Jupiter och några till de enda planeter stjärntydarna kunde se med blotta ögat.

Han drack ur det sista ur kaffekoppen.

– Och i förhållande till varandra, säger han tillgjort. Vad menas med det?

– Det har kanske med vinklarna mellan himlakropparna att göra, försöker jag. Trettio graders vinkel, sextio grader och så vidare…

Han lägger armarna i kors över bröstet.

– Och vem bestämde det då? Att det skulle vara just de vinklarna? Trettio grader istället för kanske … tjugofyra eller femtiotvå?

– Det var inte jag som uppfann astrologin.

– Nä nä, men man måste väl få fråga?

– Man måste väl få svara, säger jag.

– Finns det överhuvudtaget några vetenskapligt belägg för astrologi och horoskop? fortsätter han.

– Tror inte det. Förr var det sammankopplat med astronomi och matematik, men nu räknas det som en pseudovetenskap.

– Det var då för väl, säger han och tycks pusta ut. Att de ens iddes komma på skiten.

Egentligen orkar jag inte prata mer, men jag kan inte låta bli.

– Det är väl inte så konstigt, säger jag. Solen har dyrkats i nästan alla religioner och filosofier runt om i världen. Stjärntydare förekommer till och med i Bibeln. Är det inte naturligt att människor har försökt förstå sina liv och velat se in i framtiden?

– Äh, säger han. Gud då? Var kommer han in i bilden?

– Gud? Tja, vissa trodde nog att gud var en synonym för solen.

– Så gud eller solen eller kanske något slags öde har bestämt våra liv och liksom ”skrivit” om det i stjärnorna genom olika vinklar? Snacka om långsökt sätt att kommunicera. Jävligt dålig PR-byrå.

– Det är i alla fall vad astrologerna tror, tror jag. Vissa trodde också att människan var ett slags mikrokosmos som var en spegelbild av världsalltets makrokosmos. Det som fanns i det ena fanns också i det andra.

Han gapskrattar.

– Det där är banne mig löjligare än de där psykopaternas idéer om att småpojkar vill gifta sig med sin mamma och flickor med sin pappa!

Han försöker dricka ur koppen igen trots att den redan är tom.

– Du menar kanske psykoanalytikerna, Freud och Jung? Att mamman och pappan var inblandade trodde stjärntydarna redan för flera tusen år sedan. Solen visar relationen till pappan och månen till mamman.

– Du skojar? Det var ta mig tusan det dummaste jag har hört! Vad säger den där skitläran om hur jag är som person då? Ge mig fiskens personlighet!

Jag bläddrar bland tidningar och länkar tills jag hittar en generell beskrivning:

– Fiskarna är förvirringens och otillfredsställelsens stjärntecken. Obesvarade frågor, osäkerhet och hjälplöshet hör stjärntecknet till.

Tystnaden lägrar sig.

– Det var som fan, säger han till sist. Står det något om pengar och spel?

Jag letar lite till.

– För vecka 40 står det ”I spel med hästar har du lyckan och vinner en slant. Din ekonomi ska vara god nu.”

– På riktigt, frågar han?

– Ja. Titta själv, säger jag.

– Det är ju så förbannat idiotiskt att man får lust att lämna in en Harry Boy. Men säg inget till någon. Lova.

 

Carin Hjulström

 

 

 

 

 

Till slut hade jag tittat på bilderna av Azorernas fantastiska vulkansjöar så många gånger att det kändes som om jag redan hade sett dem.

Om jag någon gång skulle komma i väg till den lilla ögruppen i Atlanten skulle det egentligen mest handla om att bocka av en synupplevelse jag redan hade haft. Med den skillnaden att bilderna på datorn var tagna i bästa tänkbara väder och mest fördelaktiga vinkel. Jag var less på Azorerna utan att ens ha varit där.

Efter att ha konsumerat femtioelva historiska dokumentärer om Machu Picchu känns det lite likadant. ”Not been there, but done that”.

Säkert har många fler än jag besökt ”orörda paradisöar” i Thailand för att upptäcka att man delar upplevelsen med ett par hundra tjattrande och selfie-fotograferande japaner, kineser och ryssar. Under OS i Rio lär det ha varit fem timmars kö för att ens komma upp till Jesusstatyn, där tiotusentals turister trängdes för att ta de obligatoriska bilderna. Detta samtidigt som flashiga helikopterbilder på statyn, vyerna och berget vevades i TV och på bildskärmarna tusentals gånger varje dag.

Är det inte något konstigt med det? Onödigt, liksom. Som om vi har blivit avbocknings-turister.

Vi reser bara mer och mer. Och eftersom vi har hektiska liv vill vi förstås ha garanterat lyckade upplevelser den korta tid vi är iväg. Vi bor gärna på hotellkedjor som vi vet att vi gillar, äter på restauranger vi fått rekommenderade och kollar in alla sevärdheter man bör se. Och plåtar dem förstås.

Men var vi egentligen där? Det ytliga resandet går fort, vi vet vad vi får och det smakar ungefär likadant överallt. Ungefär som på McDonalds.

Men det ytliga resandet gör heller inte anspråk på någon djupare förståelse för resmålets kultur och människorna som bor där. Så kanske det måste bli det i globaliseringens tidevarv, tänker jag. Hur skulle det annars vara?

Därför känner jag mig närmast påkommen när en professor vid Princetonuniversitetet påpekar i en debattartikel att vi inte alls befinner oss i globaliseringens tidevarv. Va? Vad stod det? Det kan väl inte stämma?

Jo, Harold James, professor i historia och internationella relationer, menar att globaliseringen har varit på tillbakagång de senaste tjugo åren! Redan i slutet av nittiotalet blev stater och människor så rädda för alla de möjligheter som verklig globalisering skulle åstadkomma (hjälp, hjälp, japanska bilar kommer att översvämma de amerikanska vägarna!) att en grogrund för nationalism och isolationism uppstod. Det är isolationismen, inte globaliseringen, som är vår tids tydligaste trend. Oupps.

Och Harold James tror att det har att göra med vårt frekventa resande, och framför allt HUR vi reser.

Den tydligaste symbolen för det ytliga resandet är de gigantiska kryssningsfartyg som är så populära nu. Reseföretagen fraktar tiotusentals passagerare runt i Karibien eller Medelhavet och då och då erbjuds några timmars besök i land – Suckarnas bro i Venedig, check. Parthenon i Aten, check. Lutande tornet i Pisa, check. Sedan återvänder resenärerna till sin trygga hytt med barerna, restaurangerna, poolerna, skridskobanan, klätterväggen och den tropiska regnskogen inom bekvämt avstånd.

De historiska platserna slits ner av dessa horder av besökare och områdena runt omkring har sedan länge förvandlats till charmlösa marknadsplatser. Resenärernas upplevelse präglas mer av turistströmmarna i sig än av den kultur de tror sig uppleva.

Förr tog det tid att resa. Lång tid. Därför var man också tvungen att stanna ett bra tag när man väl kom fram. När Winston Churchills besökte Franklin Roosevelt i Washington strax efter USA:s inträde i andra världskriget stannade han i mer än tre veckor. Närmare bestämt bodde Churchill hos Roosevelt i Vita huset i 24 dygn! Så fick också den färska alliansen mellan England och USA tid att verkligen fördjupas. Och de vann kriget.

Princeton-professor James menar att vi måste förändra vårt förhållningssätt till resande. Först när vi stannar längre och lär känna folk på plats kan vår rädsla för främlingar och andra kulturer påverkas. Han tror till och med att om världens ledare tillbringade mer tid ihop och verkligen lärde känna varandra skulle förståelsen mellan folken öka och världen bli en bättre plats att leva på.

Det är ju en helt jävla galen tanke. Fast jag gillar den.

 

Carin Hjulström