Jag ser dem på TV flera gånger i veckan – hundarna, hästarna, katterna, marsvinen, kaninerna och deras oroliga hussar och mattar. I program som Veterinärerna och SOS Djur är ingen krämpa är för liten eller för stor för att behandlas. Inga ansträngningar ska sparas för att familjens älskade medlem ska bli bra igen. Pengar pratar man aldrig om. Den ekonomiska faktorn existerar inte.

Verkligheten ser annorlunda ut. Det vet jag, och många andra.

Det är lördag och jourtaxa. Den lilla tiken och jag sitter i ett väntrum fullt av djurägare. Hon är trött och slö, äter inte, dricker mycket. Jag har redan på fredagen ringt en djurklinik. Kom in eller avvakta, är rådet. Skulle det vara livmoderinflammation är hon ändå för gammal för operation, säger de. Barnen och jag har ställt in oss på att det är försent. Hunden är gammal. Vi har gråtit och kramat adjö.

Det blir lördag och svårt att bara avvakta, så vi åker till ett jouröppet djursjukhus. I väntrummet läser jag ett reportage i tidningen Djurskyddet om unga hunden Eskil och hans matte. Eskil har problem med att bakbenen låser sig och veterinären har rekommenderat operation. Med skruvar i lederna ska Eskil bli bra. Men skruvarna hamnar fel och för ytligt, vävnaderna blir inflammerade och matte och hund dras in i en spiral av veterinärbesök och galopperande kostnader. Snart har de besökt kliniken närmare femtio gånger och lagt över 100 000 kronor på veterinärvård. Men det högsta priset, det värsta för matte, det är skammen: ”Ibland tänker jag att det bästa för alla skulle vara att avsluta detta. Men jag skäms så fruktansvärt över att ens tänka på att blanda in pengar i beslutet.”

Tiken och jag får äntligen komma in. Det tas prover, görs röntgen och ultraljud.

– Om vi inte opererar kan hon dö, säger veterinären med blicken fäst mot provsvaren på dataskärmen.

– Så det är livmoderinflammation? säger jag.

– Förmodligen. Värdena är inte så dåliga, men hon kan ju snabbt bli sämre, säger veterinären allvarligt.

– Den veterinärklinik jag ringde igår sa att man inte opererar så gamla hundar?

– Jodå. Operationer kan gå bra även på en gammal hund. Det kommer att kosta runt 25 – 30 000 kronor. Ja, och så är det ju helg förstås, säger veterinären och ler urskuldande.

– Kan man inte medicinera? frågar jag.

– Risken är stor att inflammationen kommer tillbaka, så vi brukar inte göra det. Jag föreslår operation idag eller senast imorgon. Vi lägger in henne här nu direkt och så får vi se när vi hinner operera. Det kan bli på måndag också.

– Och hon måste ligga inne? frågar jag.

– Det är förstås säkrast att vi har henne under uppsikt. Jag skriver ett pris på, tja, 35 000 kronor. Det kostar ju liksom vad det kostar.

– Jag har nog bara försäkring upp till 17 000 kr, säger jag förvirrat.

– Sen tillkommer självrisken, plus tjugo procent av beloppet. Då skriver jag 35 000 kr här, så kan du bara signera.

Tystnaden mellan veterinärens fråga och mitt svar är kanske tre-fyra sekunder.

Jag önskar att hunden ska titta på mig och ge mig ett svar, men det gör hon inte. Veterinären ger mig en blick som om hon inte förstår problemet. Jag känner pressen att utan diskussion godta erbjudandet. Pengar och djur – så märkligt skamfyllt att tala om. Plötsligt, nytt läge. Sorg vrängs till ångest.

De senaste åren har sällskapsdjur blivit big business. Riskkapitalbolag har köpt upp en stor del av landets veterinärkliniker, som Evidensia och AniCura. Poängen är förstås att tjäna pengar. Bland annat genom merförsäljning, som att få djurägarna att köpa så många behandlingar som möjligt vid varje tillfälle – röntgen, ultraljud, provtagningar. Alla krämpor måste utredas noga så att man kan utesluta vad det inte är. Allt medan notan tickar på.

Den medicinska utvecklingen går så fort att åkommor som förr ansågs obotliga nu är möjliga att behandla. Och i djurprogrammen, sponsrade av riskkapitalägda veterinärkedjor, ser vi svårt sjuka djur räddas och familjer gråta av glädje. Priset får vi aldrig veta. Solklart är dock att vårdkostnaderna skenar, vilket får försäkringsbolagen att tokhöja premierna och ändra villkoren så att djurägarna måste betala mer ur egen ficka.

För annars? Annars väntar skammen.

Väl hemma i TV-soffan ser jag en magsjuk sköldpadda ordineras en operation. Familjen säger storgråtande ja. Är det etiskt försvarbart? Är det rimligt?

Jag vet inte. Och den gamla 35 000-kronorstiken ger mig inga svar. Hon bara ligger där vid mina fötter och snarkar obekymrat.

 

Carin Hjulström

 

 

 

 

 

 

I år missade jag den precis. Sammankomsten med stor S. Medan jag befann mig i en radiostudio, i direktsändning och nyhetsläge, träffades en skara speciellt inbjudna i gotländska Hablingbo. Turen hade kommit till det gamla hus som ägs och bebos av textildesignern Kerstin Boulogner med make.

Jag var som sagt inte där, men gissar att det gick till ungefär som härom året hemma hos författaren Marianne Cederwall i Ala: Finaste kaffeservisen framdukad, nybryggt kaffe, te och saft, bullar och sju sorters kakor och spetsdukar på trädgårdsborden i bersån.

Då kände jag ingen alls. Marianne hade kommit fram och presenterat sig på en boksignering i Västerås och påpekat att vi faktiskt var både författarkollegor och sommargotlänningar. Och, dessutom, ägare till var sitt kapell.

Strax därefter fick jag inbjudan till Kapellmästarna – gruppen det handlar om. Just detta, att vi äger ett kapell eller missionshus på Gotland, är det som förenar oss.

Trots våra olika åldrar och bakgrund brukar det inte vara några svårigheter att hitta samtalsämnen. ”Vad var det för sorts frikyrka i ert?” ”Har ni altaret kvar?” ”Fanns det indraget vatten?”

Medlemskapet går i stort sett ut på att ses och fika i något av kapellen en gång per sommar OCH att erbjuda toalettbesök och ett glas saft för kapellmästare som är på genomresa i socknen. Inget krångel. Fritt som i frikyrka.

Gotland är känt som Sveriges kyrkotätaste landskap med över hundra medeltida stenkyrkor i bruk. Men att det också kryllar av missionshus och kapell är kanske inte lika välbekant.

Husen är ofta höga, byggda av trä och centralt belägna mitt i socknen. Vissa är fortfarande i bruk och nyttjas av baptister, metodister eller andra aktiva frikyrkoförsamlingar. Andra har sålts vidare, ofta efter årtionden av förfall. En del kåkar har genom åren fått tjäna som militärförläggning, flyktingboende eller förråd. Nu är sommarhus det populäraste användningsområdet. Och jag är inte ensam om att ha fallit för den rymd och frid ett avdankat kapell kan erbjuda – Sofia Wistam och Fredrik Wikingsson är andra som blivit förälskade i gotländska kapell.

Frikyrkligheten kom till Sverige i mitten på 1800-talet. Sjömän som seglat till Amerika fascinerades av den amerikanska metodismens friare hållning och tog den med sig hem. Bort med hierarkier och prästerskapsledd liturgi. Fram för väckelse och en nära ”egen” kontakt med Gud. Svenskarna som levde fattigt och torftigt hungrade efter hopp, glädje och framtidstro och tog emot de frikyrkliga idéerna med öppna armar. Folkbildningsideal, nykterhetsivrande och arbetarrörelse växte fram parallellt.

På Gotland fick de nya religiösa idéerna snabbt fäste. Frikyrkan predikade som sagt människans likhet inför Gud. Och att församlingens medlemmar – oavsett om man var herre eller dräng – åkte häst och vagn TILLSAMMANS till mötena var något helt nytt och alldeles oerhört.

I dessa enkelt byggda trähus lyssnade man på predikningar, sjöng, bad och tog del av föredrag om världen och allehanda ting. Glädje, utblick, bildning och hopp om egenmakt istället för en präst som mässade i stenkyrkan intill.

Men alla frikyrkor var inte av det öppna, fria slaget.

Den första frikyrkan på ön grundades av snickaren Jöns Hjorter som efter ett syndfullt leverne hängde undan spelmansfiolen och blev predikant. Hjorterianismen förordade ett ytterst pietistiskt liv. Inget prat på väg till kyrkan. Knarrande skor var förbjudna eftersom ljudet kunde föra tankarna till dans. Blommor i fönstren var inte att tänka på. Hjorters kapell står fortfarande kvar men är idag minnesmärkt och bebos, gudskelov, inte av någon.

Mitt hus är från början ett metodistkapell och byggt någon gång runt 1909. Varje år stannar det till folk och frågar om det möjligen är något föredrag, någon konstutställning eller konsert på gång. De första gångerna stod jag lite som ett fån och viftade undan frågorna med ett leende. Men nu, sedan jag genom Kapellmästarnas lilla hobbygrupp lärt mig mer om kapellens historia, har jag börjat fundera på om jag kanske har ett ansvar mot huset jag bor i, en plikt mot alla som varit verksamma där genom åren?

Någon församling tänker jag inte starta, men kanske kan det vara dags att återuppta den gamla folkbildnings- och mötestraditionen. Att inbjuda till sång, glädje och bildning är väl ett semesterprojekt så gott som något?

Kapellmästare Carin Hjulström

 

Jag ligger i den mjuka vita sanden på en handduk som egentligen är för liten. Det gör ingenting, för sanden är het och vinden ljum. Till och med havet är varmt. Inget sjögräs, ingen tång, inga alger – bara solskimrande blågrönt vatten som sakta rullar in över perfekt vågformad sandbotten.

Jag tänker på cykelturen bort till kyrkan. I min socken på Gotland ligger kyrkan mitt i byn. Hagmarkerna omkring är öppna, sikten vidsträckt och kyrkogården liksom lite upphöjd. Jag föreställer mig att man skulle ha väldigt bra utsikt om man låg begravd där.

Jag skulle kunna fråga Sune, bonden på gården intill, om det bara gick. Under hela sitt liv bodde han med utsikt över de där ängarna och kyrkan. Nu vilar han intill kyrkan, någon kilometer från gården, med fri sikt mot sina gamla ägor. Liksom kvar hemma.

Det där är ju inte alla förunnat i dessa flyktingströmmarnas tidevarv – att få födas, leva och dö på samma plats. Kanske är det avundsvärt, kanske inte? Möjligen något enahanda. Men jag är säker på att återkommandet påverkar oss.

Det är på somrarna jag åldras. Inte så att jag blir äldre, snarare så att jag känner alla mina år. Verkligen känner dem i mig.

Det har säkert med ängarna att göra, men framför allt med stränderna och havet. Samma stränder som när jag var barn. Samma hav.

När jag sluter ögonen och hör vågskvalpet kan jag vara precis hur gammal eller ung som helst. I den här sanden, under den här solen, på den här stranden har jag legat i hela mitt liv. Om jag stänger ögonlocken en stund är jag sex år och pirrigt uppspelt inför skolstarten. Är min skolväska fin nog, kommer jag att känna igen några på uppropet, kommer fröken att vara snäll eller sträng? Kanske sätter jag mig upp på handduken och frågar jag mamma om jag får bada en gång till innan vi går hem och äter fil och korvmackor till lunch. Eller så frågar jag pappa om han kan hjälpa mig att hitta en bra dyksten. Det hände nog inte ofta att han hjälpte mig att leta, men eftersom tanken slår mig borde det ha hänt.

Jag kan också vara fjorton och lyssna intensivt efter det omisskännliga ljudet av segel som slår i vinden och hoppas på att nittonåriga Peter ska stå borta vid windsurfinguthyrningen och se ut som om han har så tråkigt att han kan tänka sig att prata med mig. Jag är i puberteten, orolig för att håret ser fett ut trots att det är nytvättat och fingrar oroligt på hakan för att kolla om det kommit någon ny finne sedan jag gick hemifrån. Jag vill så gärna vara vuxen fast jag inte riktigt vet hur. Jag vet bara att jag vill vara med och räknas och att det är irriterande och sorgligt att Peter tycker att jag är för liten. Fem år senare ska jag komma att säga att han är passé, att det finns killar inom musiken och journalistiken som är mer intressanta än en långhårig, windsurfande stockholmare. Om jag nu nånsin vågade säga det. Kanske tänkte jag det bara…

En fluga landar på min mage. Jag viftar bort den och känner hur rund den är. Jag är runt trettio, gravid med mitt andra barn och oavbrutet trött av att jaga en pigg tvååring dagarna i ända och samtidigt fajtas med de hormonstormar som rasar i min kropp. Jag känner mig svullen och vätskefylld som en vattenmelon och får ta sats för att komma upp från handduken, rulla ner till strandkanten och vada ut i havet. Men i vattnet är jag fortfarande lätt. Kanske dyker jag och söker med undervattensblicken efter dykstenen. Den måste ha varit vit. Jag har alltid tyckt bäst om kalkvita dykstenar.

Jag kan också vara trettiosex och aldrig ens hinna sluta ögonen för att jag måste sanda av badrockar, lösa konflikter om hinkar och armpuffar, duka fram saft och kex och titta i evighet på barn som tror att de kan simma – vilket de givetvis inte kan, men ett visst mått av bedrägeri ingår trots allt i att vara en bra förälder.

Jag kan också vara fyrtiotvå och få ligga helt ifred på handduken men veta inombords att beslutet jag tagit kommer att förändra allt. Att uppbrott och avsked väntar. Det är vad jag vill men ändå inte förstår.

Eller som nu, femtiotvå. Lite ung, lite gammal, fortfarande likadan inuti. I alla fall här i sanden på stranden intill samma gamla hav även om talesättet säger att vattenmolekylerna där ute inte är desamma – man kan inte gå ner i samma flod två gånger.

Det är augusti. Det är dags att sätta sig upp på handduken och söka med blicken efter en ny dyksten. Sen ska jag gå ner till vattnet, kastar mitt enkla mål så långt ut jag vågar. Och sen dyker jag.

Carin Hjulström

ur Göteborgs-Posten ”Världens Gång”

”Vi kanske borde starta en kommunal dejtingsajt”.

Orden kom från Johan Nyhus, socialdemokratisk kommunpolitiker i Göteborg, på ett seminarium om fastighets- och bostadsmarknaden.

Nyhus var förstås snabb med att påpeka att idén bara var ett skämt, men nog fanns det ett stråk av allvar i botten.

Alla vet att det saknas bostäder. Det är värst i storstäderna, men även på riktigt små orter kan man tvingas stå i kö i fem, tio år för att få en hyresrätt. Utveckling som hade kunnat ske blir därför inte av. Utan människor, ingen tillväxt.

Inom de närmaste fyra åren måste 460 000 nya hyres- och bostadsrätter byggas för att möta efterfrågan från nyanlända flyktingar och ungdomar som vill flytta hemifrån.

Det är så vi är vana att få problemet beskrivet för oss. Därför kom Boverkets utspel förra veckan som en överraskning. Boverkets utredare menar nämligen att det inte alls är brist på bostäder. Problemet är att den boyta som finns – de bostäder och de kvadratmeter som redan existerar – är så ojämlikt fördelade.

Vi har som bekant flest ensamhushåll i världen. I Sverige bor 38 procent ensamma. Utredaren stack ut hakan genom att påpeka det orimliga i att många människor bor betydligt större än de behöver medan andra står utan bostad. Hans förslag var att överväga en omfördelning av befintliga bostäder. Gulp! Lätt att säga. Enormt svårt att genomföra. Vem skulle acceptera att myndigheterna lade sig i hur ens bostad ska disponeras? Inte många.

Nej, då är Johan Nyhus förslag mer tänkvärt. Hur kan myndigheterna få fler att vilja dela bostad så att nya ytor frigörs? Det handlar om attityder. När jag växte upp brukade min mormor säga ”Bind dig inte. Häng inte upp ditt liv på någon karl. Det blir bara elände.”

Jag kan förstå att hon sa så. På den tiden fanns all anledning, framför allt för kvinnor, att sträva mot självständighet och frihet. Min generation har omfamnat det sättet att tänka. I vår kultur att det är negativt att vara beroende av någon annan. Man ska i alla lägen sträva efter oberoende, inte krångla in sig med andra människor.

En vän till mig har arbetat med kriminalvårdsfrågor för FN i Afrika. Där ser fängelsepersonalen förstås med stora ögon på den höga materiella standarden i svenska fängelser, men när de inser att svenska fångar bor i varsin cell, ensamma, blir de helt förfärade. Det är ju det värsta straffet av alla.

Den oberoendekultur vi i Sverige har utvecklat sedan 1970-talet visar nu sina baksidor. Överallt i landet sitter ensamma människor. De rår sig själva, kan ha det precis som de vill och har väldigt gott om plats men känner sig också obehövda och övergivna. Att leva i ett vacuum, utan social kontext, leder ofta till psykiska och fysiska problem. Och det gäller oavsett ålder. Den som blir deprimerad orkar inte gå ut och röra på sig, skapa sociala kontakter eller tillgodogöra sig kultur – just det som ökar känslan av välbefinnande och mening. Det ensamma livet i lägenheten blir en ond cirkel.

Man kan till och med fråga sig om det är vettigt att skilsmässobarn ska ha egna rum hos båda föräldrarna när forskning tyder på att barn kan må lika bra eller bättre om de delar rum med ett syskon upp till puberteten.

Johan Nyhus är något på spåren med sin knasiga idé. Vi måste utmana den rädsla för beroende som håller på att förgöra oss. Vi behöver ju varandra! Ända sedan artens uppkomst för hundratusen år sedan har vi levt i flock. Forskningen visar att människor som lever ensamma har en betydligt kortare livslängd än de som har en livskamrat. För män är skillnaden hela sju år. Beröring är det mest läkande som finns. Social samvaro förlänger livet.

Ur en samhällsekonomisk synvinkel finns här massor att hämta: Vi skulle få högre livskvalitet och förlänga medellivslängden. Vi skulle leva mer klimatsmart eftersom vi delar på såväl mat som prylar och på så sätt gör av med mindre energi. Vi skulle lösa den akuta bostadskrisen, slippa bygga tillfälliga modulhus och istället kunna satsa på vettiga, hållbara bostäder. Dessutom skulle tillväxten öka eftersom ett ökat samboende skulle frigöra lägenheter så att fler människor kan flytta till orter där företagen vill anställa och växa.

Jag tror att våra barnbarnsbarn kommer att se tillbaka på vår tid som en helt bisarr epok. Hur kunde vi acceptera ett samhälle där nästan halva befolkningen levde så isolerat att de blev sjuka medan andra inte hade någonstans att bo?

Så Nyhus, tipsa Stefan Löfvén om att inrätta någon typ av relationsminister. Vi har allt att vinna!

Dessutom är det ju härligt med kärlek.

 

Carin Hjulström

 

 

 

 

 

 

Jag hade köpt en ny bäddmadrass.

Den gamla stuvade jag in i bakluckan för vidare transport till tippen. Det var egentligen inget fel på den, men den hade varit med länge och kändes solkig.

Väl i bilen slogs jag av tanken på att stanna till vid romernas läger vid Kallebäcksmotet och fråga om någon ville ha den. Eller… nej, det kanske skulle uppfattas som nedvärderande och ofint?

Så jag körde förbi. Körde på som vanligt, kan man säga.

Kanske är det påminnelsen om den uppenbara orättvisan som gör det så komplicerat. Möta blicken eller inte? Ge ett medkännande leende eller se upptagen ut? Försöka läsa av om lidandet är äkta, känna i fickan efter växel…

De som överlevt Estonia talar ofta om den skuld de känner för att de klarade sig. På samma sätt skäms jag när jag ser tiggaren.

Livet är inte rättvist. Några har fötts på solsidan, andra inte. Jag har haft tur. Det har inte du. Vi ska bemöta andra människor som vi själva vill bli bemötta, samtidigt som det ligger djupt rotat i oss att försvara det som är vårt.

Det är passiviteten som gör mig mest illa till mods. Tanken på att bara sitta eller ligga framåtlutad på knä framför en pappmugg. Timme efter timme. Dag efter dag. Fötter som somnar, knän som domnar och apati och förnedring som äter sig in. Inget att se fram emot. Ingen högkonjunktur att hoppas på.

Det är svårt att prata om, nästan farligt. Så många grynnor och skär att köra på. Jag är livrädd just nu. Tänk om jag skriver något fel, något som kan missuppfattas? Vem vill riskera att uppfattas som fördomsfull eller politiskt inkorrekt? Det är enklare att tiga.

Fast… det går ju inte. Ibland tänker jag att det är bättre att det blir lite rätt än helt fel och att tystnad och förnekelse måste vara det sämsta alternativet.

Så låt oss prata om tiggarna. Och låt oss förlåta oss själva om vi råkar uttrycka oss på ett sätt som inte är PK. För vi måste nog gå till botten med vad vi tycker om att människor saknar land, hem och rättigheter.

Och, förresten, vem har rätt till ett land? Vem har sagt att just detta är vårt? Är det bara av hävd eller har alla människor egentligen, innerst inne, samma rätt till jorden?

Jag såg en statusuppdatering på Facebook i somras. Frågan löd: Varför kommer tusentals thailändare till Sverige för att plocka bär när här finns massor av arbetslösa, tiggande romer?

Inlägget möttes av massiv kritik. Det ansågs fördomsfullt och politiskt inkorrekt. Och det kanske det var. Kanhända är den här gruppen så van att inte få jobb att de inte ens orkar eller vågar försöka. Och efter tusen nej infinner sig passiviteten. Det vet varenda kotte.

Jag tänker på byteshandel som vi människor ägnat oss åt sedan stenåldern. I byteshandeln finns en jämvikt. Du får mitt och jag får ditt, båda blir nöjda.

I tiggandet finns inget sådant byte. Där är det bara skulden som är handelsvaran. Den gör oss båda, både tiggaren och mig, illa till mods.

Därför blev jag glad när jag häromveckan hade åkt till Ikea – ensam, min idiot – för att köpa nya garderober. När jag körde ut min överlastade kundvagn satt där en yngre man och sträckte fram handen. Jag mötte hastigt hans blick men hade fullt sjå att styra ekipaget. När jag kom framtill bilen insåg jag att jag hade tagit mig vatten över huvudet. Paketen var astunga.

Då kom han gående över parkeringen. Med en gest visade han att han kunde hjälpa till. Det var som en skänk från ovan. Som tur var hade jag kontanter på mig. Det tog väl fem minuter att lasta in. Jag fick hjälp och han fick betalt. Vi log mot varann. Det var faktiskt en schysst deal för oss båda.

Nu i veckan såg jag en man som satt vid Kopparmärra och flätade vackra korgar. Han var duktig, såg stolt ut. Vid Drottningstorget stod ett gäng gatumusikanter. Musiken var uppsluppen, stämningen glad och internationell. En känsla värd att betala för.

Utanför varje Hemköpsbutik sitter tiggaren och skramlar med sin pappmugg samtidigt som gamla människor kämpar med sina matkassar. Där finns en tjänst att erbjuda och en tjänst att våga ta emot. Back to basics. Byteshandel istället för passivitet. Vi behöver ju varann.

Jag då? Är jag så jävla bra? Nej. Jag är lika vilsen som alla andra. Bäddmadrassen hamnade i en återvinningslåda till slut.

Då slapp jag ju ta tag i problematiken.

Carin Hjulström

 

Jag ligger i soffan och glor på Aktuellt. Krig i Syrien, konflikt i Ukraina, ebola i Afrika. Hot om terrordåd av muslimska fundamentalister, drunkningskatastrofer med båtflyktingar, tiggare på gator och torg. Fattigdom, förtryck och fördumning.

Ett rasistiskt parti har just blivit Sveriges tredje största.

Claes Elfsberg pratar på om stridigheter som tilltar, antal döda som stiger och oroligheter som sprider sig.

Det är lätt att tappa sugen, att tänka att allt verkligen är på väg åt fel håll.

Nyheter måste förstås vinklas. Vi journalister drar saker till sin spets, förenklar och förtydligar så att mottagaren snabbt ska förstå budskapet. Vi berättar helt enkelt en historia. Och det greppet – storytelling – har spridit sig inom all annan sorts kommunikation de senaste åren. Det är storyn som säljer företaget, produkten, ideologin, partiet eller fördomen.

Det ska vara tydliga budskap som är lätta att ta till sig och som folk till och med klarar att sprida vidare i bekantskapskretsen och samtidigt verka lite smarta och pålästa.

Berättelsen om världen är just nu en nedåtgående spiral av ödesmättat elände. Mitt i denna centrifug är det lätt att glömma att det också finns andra sätt att beskriva vart vi är på väg.

Det är ingen lätt match, men det finns gudskelov de som försöker.

Som Hans Rosling, vår världsberömde professor i internationell hälsa, som i åratal har åkt jorden runt med sina statistikföreläsningar om befolkningsutvecklingen. Jag blir lika fascinerad varje gång han påpekar hur vi i västvärlden TROR att resten av världen ser ut – till exempel att en indisk familj består av fattiga, outbildade vuxna med i genomsnitt sex barn som lever i svält och fattigdom – och sedan förklarar att en genomsnittlig indisk familj numera utgörs av två vuxna och två barn som går i skolan, har mat på bordet och hopp om ett gott liv.

Sprudlande av extas berättar han om hur dramatiskt spädbarnsdödligheten sjunker, hur utbildningsnivåerna stiger och att tillgången på mat och sjukvård aldrig har varit så god. Världen har strängt taget aldrig varit så bra som nu. Och den blir bara bättre!

Budskapet i Per Schlingmanns och Kjell A Nordströms bok, Urban Express, gör mig också lite skönt uppåt. Det här är herrar som vet vikten av att skapa en story (Schlingmann låg ju bakom konstruktionen av De nya moderaterna och Nordström har turnerat världen runt med föreläsningen Funky Business). De utgår också från statistik och fokus ligger på vad den snabba urbaniseringen kommer att leda till.

Att jordens befolkning flyttar till megacities är förstås inget nytt, men Schlingmann och Nordström konstaterar att de som först lämnar landsbygden för storstaden är … kvinnorna. Överallt syns samma mönster. Kvinnorna bryter upp och flyttar till städerna för att utbilda sig, göra karriär, skaffa sig inflytande och ett bra liv. Och en hög lön. I New York har unga singelkvinnor till och med högre genomsnittlig årsinkomst än motsvarande singelmän. Barn och familj? Det får vänta.

Utvecklingens förlorare blir följaktligen lågutbildade män i glesbygd som vägrar inse att tiderna har förändrats. Män som inte ens vill bli räddade utan hellre sitter kvar och porrsurfar, spelar nätkasino, dricker för mycket alkohol och hoppas på nya bidrag. Grattis.

Vilken är då berättelsen om Sverige i tiggarnas och de hemlösas tidevarv? Jag funderar på det när jag går på en interaktiv teaterföreställning för ungdomar i en högstadieskola i Ale.

Det är stökigt i publiken. Pratigt, bråkigt. Skådespelarna tvingas bryta flera gånger för att be de störande vara tysta eller gå ut. Ord som ”blatte” och ”kärring med gardin” far genom luften. Det känns hopplöst deprimerande.

I skolvalet i Ale röstar 60 procent på Sverigedemokraterna, hör jag någon säga.

60 procent?! Herregud! Ja, då fattar man ju. Så illa är det alltså.

Eller… vänta nu, finns det kanske en annan bild?

På nätet finns en databas där man kan se resultatet i årets skolval, kommun för kommun, skola för skola.

Och guess what? Betydligt FÄRRE röstade på SD i skolvalet i Ale än i svenska riksdagsvalet.

Tänk så lätt det hade kunnat bli en smaskig story. Fast det är tvärtom. SD tappar. SD förlorar. SD backar! I just det här fallet handlar det bara om stökiga elever och en lam lärare. Inget annat.

Det är så lätt att förföras av det enkla. Men det finns nästan alltid en annan och sannare berättelse om man bara orkar vända på perspektivet.

Det går alltså uppåt för världen. Inte bara med tro och hopp. Utan på riktigt. Hör du det, Claes Elfsberg!

Carin Hjulström