Bildningsdomino. Smaka på ordet. Det ser vid första anblicken ut lite som Bingolotto men är något helt annat. Bildningsdomino finns visserligen inte som sökord på Google, men jag har hört Svenska Akademiens sekreterare Sara Danius och Jessica Gedin prata om det i Babel, alltså måste det existera.

Hur som helst älskar jag det.

Första gången jag upplevde fenomenet i vuxen ålder var nog när jag gjorde TV-program med Paolo Roberto. Vi gjorde en serie talkshows om manligt och kvinnligt (man gjorde sådant på 90-talet) och Paolo strödde bevingade citat omkring sig vart han gick. Hans favorit var det om Ceasar som alltid hade en slav sittande bakom sig på triumfvagnen som viskade i hans öra: Memento mori. Kom ihåg att du är dödlig. Vad han ville säga med citatet förstod jag inte riktigt. Och varför tilläts förresten den där slaven säga något sådant till den romerske kejsaren? Kunskapslucka! Det där måste jag ta reda på omgående. Jag ville för guds skull inte vara punschigare än en boxare. Med andra ord; jag knuffades iväg att söka ny kunskap, att läsa på, få veta mer.

Jag fick samma knuff häromkvällen när jag såg Jessica Gedins samtal med Sara Danius om Nobelpristagaren i litteratur, XX Ishiguro. De pratade om att Ishiguro var tydligt inspirerad av Proust. Jaha, tänkte jag generat och lite surt. Vad fan gjorde Proust som var så märkvärdigt att jag borde ha det levande i minnet? Irriterad började jag leta på nätet efter det jag glömt om den proustska gärningen. Och i samma stund hade jag än en gång sugits in i just detta fenomen, bildningsdomino, vilket alltså betyder att man sugs allt längre in spännande korridorer med hemliga dörrar bakom vilka det gömmer sig ny kunskap. Komiskt i sammanhanget var insikten om att Proust inflytande över Ishiguro lär ha gällt just hans intresse för människans minnen.

Proust menade att minnet var porten till lyckan. Genom att isolera sig och försöka återskapa minnen från förr kunde man uppnå ett bättre liv. (Vad som hände om man hade en olycklig barndom förtalte inte nätversionen.) Proust levde som han lärde och stängde sålunda in sig de sista XX åren av sitt liv och skrev på sitt stora verk ”På spaning efter den tid som flytt”.

Vår nye Nobelpristagare Ishiguro sysselsätter sig med hur nationer hanterar kollektiva minnen, som till exempel efter ett krig eller en katastrof. Och han vill diskutera vilket ansvar vi nu levande har i förhållande till vår egen historia.

Den frasen tar. Eller hur? Hur har vi hanterat våra nationella minnen de senaste tjugo, trettio åren? Palmemordet. Estoniakatastrofen. Backabranden. Finanskrisen. Svininfluensan. Terrorattackerna. Flyktingkrisen. Alla de där orden beskriver kollektiva upplevelser. Ändå har vi var och en starka personliga minnen kopplade till varje händelse. Så minnena av en och samma händelse är ändå mycket olika. Förstå hur svårt det är att skriva ett helt lands historia.

Årets bokmässa hade bildning som tema. Jag fastnade vid ärkebiskop Antje Jackelens samtal med Tysklands förre förbundspresident Joachim Gauck.

Något som också slog an hos mig var hans uppmaning till politiker och kulturarbetare att försöka tala samma språk som ”konsumisterna”, det vill säga människor som är mer intresserade av att konsumera än att förstå omvärlden.

Det var då jag kom att tänka på Paolo Roberto. Att varje person som knuffar till en annan in i kunskapens vindlande värld gör något bra. Det kan vara en lärare, förälder, granne, idrottsledare eller vän som får den första dominobrickan i rörelse. När brickorna väl börjar falla går det som fort!

Bildningsdomino är ju nästan vad hela livet går ut på. Nyfikenhet med en riktning. Bildning behöver inte vara att ha läst en massa böcker och stoltsera med det man vet, bildning är kanske också att alltid vilja veta lite mer.

Och den som börjar leva framåtlutat inser att det är mycket mer spännande att falla framåt än bakåt. Och när man en dag ser tillbaka på sitt liv kommer dessutom lyckan – för att nu lite flott relatera till Proust, ni vet – att vara oändligt mycket större än om man aldrig undersökte något annat än den nya modellen på Playstation. För den dagen vi är gamla kommer det minnet att vara kännas extremt stenålders. Rätta mig om jag har fel.

 

Det finns saker som är så små att det inte känns lönt att diskutera dem. Ändå brottas vi med dem i vår inre monolog nästan varje dag. Där ligger de och krånglar och svider.

Jag tänker exempelvis på hållplatskonflikten, den om man ska stanna eller gå. Man väntar på bussen. En spårvagn glider in och stannar på hållplatsen och tar upp hela ytan. Bussen närmar sig, glider in bakom vagnen, stannar och dörrarna öppnas. Några väntande skyndar snabbt bakåt, förbi hela spårvagnen, för att kliva på bussen. Några står kvar, mitt på, vilsna, andra stressar framåt mot hållplatsens framkant. För bussen stannar väl en gång till? Vad gäller egentligen? Vem vet, inte jag.

Eller de nya fiffiga kundkorgarna i livsmedelsbutikerna. De där med hjul som är så praktiska och lätthanterliga tills man kommer fram till kassan med sin alldeles för tunga och plötsligt väldigt ohanterliga vagn. Ska man försöka lyfta upp skrället på hyllan vid bandet som inte alls är avpassad för hjulförsedda korgar eller böja sig ner för varje vara? Upp och ner. Böj och sträck. Och sedan, var gör man av korgvagnen? Ska man backa tillbaka till det höga hjulkorgstorn som stod före kön och krångla upp den eller bara låta korg-fan stå, på rent trots? Vem vet, inte jag.

För att inte tala om när man försöker boka en läkartid eller förnya ett recept på en vårdcentral där en telefonsvarare leder till knappval som leder till en digital e-tjänst med inloggningsuppgifter som skulle ha skickats efter per post och när ingen finns att fråga om hur man får prata med en helt vanlig MÄNNISKA. Är det smidigt? Vem vet, inte jag.

Eller när man ska skriva in sitt personnummer för att köpa en flygbiljett. Ska århundradesiffrorna vara med eller inte och ska det vara streck framför de fyra sista siffrorna och den där första nollan i telefonnumret, ska den vara med? Och bindestrecket, och det där med + 46 – ska det i så fall vara med mellanslag eller utan? Små jävla underliga frågor som snurrar runt i den inre sfären. Vad säger myndigheten för enhetlighet? Jaså, den finns inte. Det var kanske tur med tanke på hur vi har det med resurserna.

Jag sitter på en vinglig pall i förbutiken på Ica och funderar på e-handelns explosionsartade tillväxt och att det gamla kontorsutrymmet bakom kassan uppenbarligen inte alls är anpassat för anstormningen av paket. Och förbutiksarbetarna verkar inte på något vis uppskatta att gräva fram stora, tunga kollin ur oändamålsenliga lager. Massor av folk i kö. En äldre dam säger att hon har fått paket och kan säga från vem, men hon har svårt att gå, har glömt blanketten hemma och någon mobil har hon inte. Då går det inte, förklarar personalen. Hon frågar vem som kan hjälpa henne. Hon får svaret att hon får kontakta Postnord på nätet. Det kan jag inte, säger tanten. Nähä, säger personalen. Då var det nästa!

Och nästa frågar efter ett paket som skulle ligga till och MED dagens datum, vilket visar sig betyda absolut ingenting eftersom någon okänd stjärna på Postnord har fått för sig att hämta det tidigare på grund av platsbrist på förbutikens lager. Och var paketet befinner sig kan ingen svara på.

Ändå hämtas det förstås ut paket efter paket med skor och kläder som ju sedan ska hem och provas. När det ska bytas blir det enkla plötsligt krångligt för då är det blanketter på rd kan också ha fått för siger en masse, atanke på resursfördelningen, men ändå.tjärna på postnord kan också ha fått för sigpå längden och tvären som ska tejpas på ett särskilt sätt och fyllas i även på nätet med personnummer med eller utan århundrade, telefonnummer med och utan nollor och streck och så förstås tillbaka till samma ställe och köa och lämna in paketet till samma förbutiksanställd som tar emot med en blick som betyder ”jag haaatar paket”.

Kanske kunde man ha haft några trevliga provrum i anslutning till förbutiken, tänker jag? Då kunde man ha provat sina nya kläder och skor där och redan i butiken bestämt sig för om varorna ska skickas tillbaka. Då skulle man ju slippa åka hem, packa upp, prova, bli besviken och sedan åka tillbaka igen och ta ny nummerlapp. Men om det skulle fungera med provrum i förbutiken måste alltihop förstås byggas om och byggas ut och kanske till och med göras lite mysigt. Då funkar det inte med en vinglig pall, trängsel och trött personal. Och då kanske det mer skulle börja likna de butiker som man inte skulle behöva gå till för att handla i från början? Var det meningen? Vem vet, inte jag.

Världen håller andan. Vad skjuter Nordkorea upp nästa gång? Det finns väldigt många mycket viktigare saker att tänka på. Det vet jag i alla fall. Och vad är en missad buss i det stora hela? Jag tror att jag går framåt.

 

Carin Hjulström

 

 

 

Hur har du det i storstan? Sedan jag lastade bilen full och drog till Stockholm återkommer frågan gång på gång.

Komiskt för mig, för där jag befinner mig nu finns inte tillstymmelse till citypuls. Tvärtom. Jag bor i en mix av bullerby, botanisk trädgård och Trägudars land. Jag ska förklara.

Jag visste ingenting om den plats dit jag flyttade för fyra månader sedan. Jag hade bara en underlig idé. Jag ville bo på ett slott eller en herrgård med vackra omgivningar. Stället skulle ligga utanför Stockholm och ha goda kommunikationer.

Efter ett par månaders research hade jag lokaliserat några projekt där gamla gods omvandlats till bostadsrätter. Där fanns allt från enorma slottsliknande våningar på Lennartsnäs för dryga sju miljoner till pyttelägenheter på Wenngarns slott som kostade mindre än en etta i Majorna.

Jag granskade satellitbilder, läste på om kommuner, områden och kommunikationer och hittade till slut ett gods med anor från 1300-talet, bara ett par hundra meter från Mälaren. Här hade släkter som Taube, Sparre och Lagercrantz levt och verkat innan stället i början av 1900-talet blev skola för fattiga barn. I huvudbyggnaden, ritad av Ivar Tengbom som också är arkitekten bakom det blå konserthuset vid Hötorget, fick pojkarna lära sig om lantbruk och hantverk och flickorna om sömnad och barnavård. Eleverna bodde i röda hus med vita knutar med namn som Haga, Tuna, Birka, Kyrktorpet och Sjöstugan.

När fattiga barn inte längre kallades fattiga barn blev gården trädgårdsmästarutbildning. Stora växthus och femhundra äppelträd av olika sorter skvallrar om den tiden, liksom de parkliknande omgivningarna där lindar, ekar, hängbjörkar och valnötsträd lutar sig över ovanliga buskar och växter. Små skyltar i metall visar de latinska namnen precis som i en botanisk trädgård. De gröna skatbona i trädtopparna var alls inga fågelbon utan vilt växande mistel. På riktigt. Aldrig sett förut. Här finns de överallt.

Från huvudbyggnaden leder en sexhundra meter lång lindallé ner till badbryggan i Mälaren. Åkrar och ängar omkring. Vackert som en saga. Jag bestämde mig på tio minuter.

Men åter till trägudarna. Femtio meter från min balkong står en tusenårig runsten. Jag började utforska mitt nya område och fann en trakt som till och med är äldre än Birka.

Redan under bronsåldern – långt före Kristi födelse – bodde det människor här. Då stod vattnet i Mälaren tjugo meter högre, så det som idag är höjder och rullstensåsar var då öar och holmar och de bördiga sädesfälten låg helt under vatten. På några ställen, nära dåtidens strandlinje, är gravrösena så många att hagarna ser ut som puckelpister.

Högst upp på åsen går en mer än tusenårig ”processionsväg” i exakt nord-sydlig riktning. När begravningsföljet vandrade den femhundra meter långa stenlagda vägen fram till gravbålet på kanten av åsen måste södersolen och elden ha smält samman med havet och himlen.

Utsikten finns kvar än idag. Det är märkligt, för i den blickriktningen finns inga bebyggda öar. Det man ser är i total avsaknad av tidsmarkörer – bara rullstenar, mossa, träd, vatten, himmel och en tusen år gammal labyrint som förmodligen skulle ge bronsåldersfolket god fiskelycka. Jag hade kunnat befinna mig i en helt annan tidsålder och ser nästan Jan Fridegårds trälar Holme och Ausi på flykt med sitt nyfödda barn. Där uppe på toppen hörs bara vinden och fåglarna. Och ibland något enstaka flygplan på väg mot Arlanda, ett par mil bort. Forntid möter nutid och det lokala det globala.

Bullerbyn då? Den kom som en överraskning. Men när alla är nyinflyttade är intresset stort för att lära känna sina grannar. I den lokala Facebook-gruppen ”Vi är byn” kan jag läsa om allt från vilka som är nyinflyttade till varför det är strömavbrott och när grannen tänker köra ner sin mobila bastu till sjön för allmänt bad. Jag kan också läsa om när grannens boxer är försvunnen och att den lokala ölbryggaren har planer på att starta spritdestilleri med tillhörande bar.

I ett av växthusen samlas hobbyodlare och driver upp ruccola, tomater, pumpor, potatis, basilika och dill. Min tur att vattna.

Jo, visst saknar jag utsikten över Rådasjön ibland. Och gospelkören, vännerna och barnen. Men annars har jag det … bra! Och nu när jag har lärt mig att hitta både till pendelparkeringen och sopsorteringen är det egentligen bara grävlingarna och vildsvinen som skrämmer. Eller att svalan som byggt bo under taknocken ska flyga in genom balkongdörren av misstag. Den hetsiga storstan i ett nötskal.

 

Carin Hjulström

 

 

 

Vi sitter allra längst bak i salongen. På scenen pågår ett teaterstycke ingen av oss begriper. Pjäsen är förmodligen en komedi. Vi drar den slutsatsen eftersom publiken skrattar då och då. Vi vet inte vad föreställningen heter, än mindre vad den handlar om. Den är på polska. Vi befinner oss på Teatr Bagatela i Krakow och pappa sitter på sätet intill mig, framåtlutad, oavbrutet nyfiken, försöker förstå. Vi är kanske lika där, i den närmast patologiska nyfikenheten.

Jag tankar pappa-närvaro. Det gäller att passa på.

Vi går i pausen. Senare äter vi middag på Pod Baranem – en riktigt gammaldags restaurang med vita dukar, rökavdelning, kypare som de var förr i tiden och foton på stamgästerna på väggarna. Nobelpristagaren Wislawa Szymborska bland andra.

Vi pratar om stort och smått. Men det blir alltid ganska mycket allvar, om hur man borde leva sitt liv för att vara nöjd den dag slutet närmar sig. Och vad kärlek egentligen är. Jag säger att kärlek kanske är att ge vad den andra behöver, inte bara det man själv vill ge. Han har inte sett det så tidigare, säger han. Och vi funderar på vad villkorslös kärlek egentligen betyder.

Vi talar om hur det var när jag var liten, och när han var liten. Hur oändligt stort behov man som barn hade av föräldrarnas bekräftelse. Och hur vi båda upplever att vi fick för lite av den varan från våra fäder – även om han inte reflekterade över det då. Det var ju andra tider. Pappa gjorde på sitt sätt och släppte nästan kontakten med föräldrahemmet när han blev vuxen, i förvissningen om att det var så det skulle vara.

Jag också, på mitt sätt. Men sedan har jag, som så många andra, ägnat ett helt liv åt att som vuxen försöka ta igen det jag inte fick som barn.

På planet hem från underbara Krakow tittar jag med en särskild blick på barnfamiljerna. Jag ser en liten pojke, kanske åtta år, och tänker på hur utlämnad han är till sina föräldrar. Alla värderingar de har, politiskt och religiöst, uppförandekoder, studieteknik, vanor, syn på andra människor – allt kommer den pojken att få från sin mamma och pappa. Och detta ska han sedan antingen leva med eller revoltera mot.

Förälderns makt är så stor. Det är dagens barn som kommer att sitta hos framtidens terapeuter och efter många, långa sessioner inse varför de är som de är och att allt förmodligen handlade om att få pappas eller mammas kärlek och uppmärksamhet.

Vad är det att vara en bra förälder? Hur många vet det när första barnet föds? Vad kommer mina barn att älta den dag de tycker att det är dags att ta itu med sin barndom? Jag tror inte att mina föräldrar grunnade så mycket på föräldraskapet. Det blev väl som det blev.

Man behöver körkort för att köra bil men inte för att skaffa barn – hur många gånger har man inte diskuterat den frågan? Varje gång jag läser om föräldrar som slår sina ungar eller låter dem växa upp i miljöer med allt från sprit och droger till fundamentalism och hakkors, väcks ämnet till liv igen. Hur ska människor som knappt kan ta hand om sig själva kunna ta hand om ett oskyddat barn?

Det är fan inte lätt. Klart alla ska få skaffa barn.

När jag gick i skolan hade vi ett ämne som hette Barnkunskap. Jag tror inte att det finns kvar. Med tanke på hur svårt det är att vara förälder hade det nog varit på sin plats med en allmän kurs i föräldraskap någon gång under skolåren. Om föräldrarna inte klarar av att förmedla schyssta värderingar till barnet är det väl ändå rimligt att ungen någon gång under uppväxten får en chans att lära sig hur det skulle kunna vara?

Jag har alltid velat vara en förälder som är nära. Som lyssnar och ger stöd, men också motstånd. Som uppmuntrar, men utmanar. Som inte skjutsar och curlar in absurdum, vågar sätta gränser, men öppnar dörrar. Jag har säkert gjort tusen och åter tusen fel, men jag har i alla fall varit där. Nära. Kanske har jag till och med tankat mina barn överfulla med mamma-kontakt. Någon mamma-brist fick de aldrig.

Jag hoppas att mina ungar och jag i framtiden kan ha det som jag numera har det med pappa – efter allt vi har tagit oss igenom. Att vi kan prata om stort och smått, resa ihop då och då, gå på en föreställning man inte begriper och ändå ha trevligt, äta och strosa. Innan det är för sent.

Hittar just biljetten till pjäsen. Den hette ju Najdrozszy! Googlar titeln i förhoppning om att finna något om handlingen, men nej, hittar noll. Gissar att det var något med relationer. Det brukar ju vara det.

 

Carin Hjulström

Det sägs att när man ligger på sitt yttersta kommer man inte att ångra det man gjorde, bara det man INTE gjorde.

Men jag börjar undra om det stämmer.

När jag ser tillbaka på mitt liv är jag uppriktigt glad och tacksam över en massa saker som jag INTE gjorde.

Jag blev till exempel inte balettdansös, som jag drömde om som liten flicka. Efter att ha sett Alexander Ekmans briljanta tv-uppsättning av ”En midsommarnattsdröm” i helgen inser jag att den precision och grace som de dansarna gav uttryck för hade min kropp aldrig – oavsett ansträngning – kunnat prestera. Jag hade blivit en kass och klumpig ballerina och jag hade redan slitit ut min kropp och gått i pension.

Jag blev ju inte heller fotomodell (ja, skratta ni) som jag och mina tjejkompisar drömde om när vi var elva-tolv eftersom man då fick något slags objektivt kvitto på att man var söt. Eller ännu hellre snygg eftersom söt var något småtjejer var och snygg blev man när man kom i tonåren. Tänk om jag hade försökt mig på en karriär där självsvält och droger är vardag och allt går ut på att andra människor ska tycka att man är vacker och mager nog för att duga till att sälja någons varumärke. Som tjugo centimeter för kort, tjugo kilo för tung och alldeles för glad för att bli bra på svåra modefoton hade jag inte blivit något annat än en katastrof. Varumärken hade gått i konkurs.

Inte blev jag ridlärare heller. Gudskelov. Som jag hade fått stå och frysa i kalla ridhus för en usel lön. Och inte veterinär, trots alla drömmar om att bota hundvalpar och flaskmata moderlösa kalvar. Nu, när jag har sett på tv att en modern veterinär kan vara tvungen att stycka en dödfödd kalv medan den ligger kvar inuti i kon (jo, det är säkert!) är jag djupt tacksam att jag slapp.

Men läkare då? Ångrar jag ändå inte att jag valde bort mitt absoluta drömyrke? Snälla nån, det går ju inte en dag utan att man läser i media om de förfärliga förhållandena på våra vårdcentraler och sjukhus. Tänk att tvingas uppleva nedskärning efter nedskärning och omorganisationer på löpande band och – hemska tanke – mitt i stressen råka felbehandla en patient som kanske till och med dör. Och allt blod. Och all jour. Puh, tänker jag.

Operasångerska ska vi bara inte tala om. Hur kunde jag ens tänka tanken? Visst, jag gillar att sjunga högt och starkt, men gillar jag opera? Nej, inte särskilt. Man hör ju inte vad de sjunger. Stå där kväll efter kväll, utklädd till Birgit Nilsson, och undra.

”Inte” behöver alltså inte vara fel. Det kan rentav vara rätt, vilket också får allt mer stöd i forskning som menar att alltför positivt tänkande kan vara direkt skadligt.

I Barbara Ehrenreichs ”Gilla läget: hur allt gick åt helvete med positivt tänkande” och Bob Knights ”The power of negative thinking” drivs tesen att en viss mån av pessimism är positiv.

Och det finns efterfrågan. Studiecirkeln ”Negativt tänkande” här i Göteborg blev fulltecknad på nolltid. Kursledaren, som är psykolog och doktorand i praktisk filosofi, menar att ”det behövs en motkraft till det positiva tänkandets tyranni, som blivit en farlig samhällsnorm på både individ- och samhällsnivå”.

Våra förfäder var ständigt förberedda på motgångar – var det inte missväxt så var det pest eller kolera. Det ska vi vara glada för. Att tänka negativt och föreställa sig värsta tänkbara scenario – till exempel inför en storm eller flodvåg – kan vara helt avgörande för utfallet.

Även i arbetslivet borde negativa tankar uppmuntras. Om ingen vågar ställa kritiska frågor på grund av risken att kallas nejsägare görs ingen riskanalys – med it-bubblor och finanskrascher som följd.

Den som enbart tänker positivt har helt enkelt inte tillräckligt bra verktyg för att hantera livet.

Så det verkliga carpe diem eller mindfulness handlar alltså om att inte bara se det vackra och mysiga – utan att också se och acceptera det fula och smärtsamma. Livet är inte roligt alla gånger. Det är också lidande. Fråga Buddha.

Hur som helst är jag alltså riktigt nöjd med ganska många saker jag INTE gjorde.

Fast vänta nu … är det verkligen ett tecken på negativt tänkande, eller blir det snarare tvärtom?

Fasen också, nu tänkte jag positivt igen. Det var väl inte bra?

 

Carin Hjulström

 

”Nu ska solens alla rara strålar komma att lysa över dig. Det ska vara ett tecken på att du ska få det gott i allt som rör kärlek. Glädjen finns hos dig och du verkar vara både sund och frisk.”

Hemmets Journals horoskop för mitt stjärntecken jungfrun, nu under vecka 40, kändes kanske inte så trovärdigt men ändå uppmuntrande.

– Vad står det om mitt? frågar mannen på andra sidan bordet. Fisken.

– Det står att … ”Förändringar i din kärlek kan komma nu. Du kan bli ledsen, du kan bli glad. Vilket vet du bäst själv.”

– Åh, säger han syrligt. Jag kan bli ledsen, jag kan bli glad? Snacka om helgardering! Tror du på den där skiten?

– Inte ett skvatt, säger jag. Men det är ändå kul att läsa.

Han skakar på huvudet.

– Ingenting kan få mig att tro på sådant trams. Vem fan har förresten bestämt att jag ska vara fisk?

– Du menar vilka stjärntecken som är vilka?

– Exakt, säger han.

– De gamla babylonierna antar jag. Såvida det inte var egyptierna eller perserna. Jag minns inte riktigt.

– Men att jag skulle vara just fisk. Hur kom de fram till det?

– Det beror väl på hur solen stod när du föddes, försöker jag.

– Jamen, babylonierna levde ju för evigheter sedan. De kunde väl inte veta hur solen skulle stå när jag föddes? Och varför just fisk?

– Ingen aning. De utarbetade bara ett system som bygger på att människan påverkas av hur solen, månen och några av planeterna står i förhållande till varandra när en människa föds.

– Och om det blir planerat kejsarsnitt då? Om ungen föds en vecka före utsatt tid. Vad händer då?

– Fråga inte mig.

– Vem ska jag fråga då? Och vem bestämde vilka jävla planeter som skulle räknas med?

– Kanske var Venus, Mars, Jupiter och några till de enda planeter stjärntydarna kunde se med blotta ögat.

Han drack ur det sista ur kaffekoppen.

– Och i förhållande till varandra, säger han tillgjort. Vad menas med det?

– Det har kanske med vinklarna mellan himlakropparna att göra, försöker jag. Trettio graders vinkel, sextio grader och så vidare…

Han lägger armarna i kors över bröstet.

– Och vem bestämde det då? Att det skulle vara just de vinklarna? Trettio grader istället för kanske … tjugofyra eller femtiotvå?

– Det var inte jag som uppfann astrologin.

– Nä nä, men man måste väl få fråga?

– Man måste väl få svara, säger jag.

– Finns det överhuvudtaget några vetenskapligt belägg för astrologi och horoskop? fortsätter han.

– Tror inte det. Förr var det sammankopplat med astronomi och matematik, men nu räknas det som en pseudovetenskap.

– Det var då för väl, säger han och tycks pusta ut. Att de ens iddes komma på skiten.

Egentligen orkar jag inte prata mer, men jag kan inte låta bli.

– Det är väl inte så konstigt, säger jag. Solen har dyrkats i nästan alla religioner och filosofier runt om i världen. Stjärntydare förekommer till och med i Bibeln. Är det inte naturligt att människor har försökt förstå sina liv och velat se in i framtiden?

– Äh, säger han. Gud då? Var kommer han in i bilden?

– Gud? Tja, vissa trodde nog att gud var en synonym för solen.

– Så gud eller solen eller kanske något slags öde har bestämt våra liv och liksom ”skrivit” om det i stjärnorna genom olika vinklar? Snacka om långsökt sätt att kommunicera. Jävligt dålig PR-byrå.

– Det är i alla fall vad astrologerna tror, tror jag. Vissa trodde också att människan var ett slags mikrokosmos som var en spegelbild av världsalltets makrokosmos. Det som fanns i det ena fanns också i det andra.

Han gapskrattar.

– Det där är banne mig löjligare än de där psykopaternas idéer om att småpojkar vill gifta sig med sin mamma och flickor med sin pappa!

Han försöker dricka ur koppen igen trots att den redan är tom.

– Du menar kanske psykoanalytikerna, Freud och Jung? Att mamman och pappan var inblandade trodde stjärntydarna redan för flera tusen år sedan. Solen visar relationen till pappan och månen till mamman.

– Du skojar? Det var ta mig tusan det dummaste jag har hört! Vad säger den där skitläran om hur jag är som person då? Ge mig fiskens personlighet!

Jag bläddrar bland tidningar och länkar tills jag hittar en generell beskrivning:

– Fiskarna är förvirringens och otillfredsställelsens stjärntecken. Obesvarade frågor, osäkerhet och hjälplöshet hör stjärntecknet till.

Tystnaden lägrar sig.

– Det var som fan, säger han till sist. Står det något om pengar och spel?

Jag letar lite till.

– För vecka 40 står det ”I spel med hästar har du lyckan och vinner en slant. Din ekonomi ska vara god nu.”

– På riktigt, frågar han?

– Ja. Titta själv, säger jag.

– Det är ju så förbannat idiotiskt att man får lust att lämna in en Harry Boy. Men säg inget till någon. Lova.

 

Carin Hjulström

 

 

 

 

 

Till slut hade jag tittat på bilderna av Azorernas fantastiska vulkansjöar så många gånger att det kändes som om jag redan hade sett dem.

Om jag någon gång skulle komma i väg till den lilla ögruppen i Atlanten skulle det egentligen mest handla om att bocka av en synupplevelse jag redan hade haft. Med den skillnaden att bilderna på datorn var tagna i bästa tänkbara väder och mest fördelaktiga vinkel. Jag var less på Azorerna utan att ens ha varit där.

Efter att ha konsumerat femtioelva historiska dokumentärer om Machu Picchu känns det lite likadant. ”Not been there, but done that”.

Säkert har många fler än jag besökt ”orörda paradisöar” i Thailand för att upptäcka att man delar upplevelsen med ett par hundra tjattrande och selfie-fotograferande japaner, kineser och ryssar. Under OS i Rio lär det ha varit fem timmars kö för att ens komma upp till Jesusstatyn, där tiotusentals turister trängdes för att ta de obligatoriska bilderna. Detta samtidigt som flashiga helikopterbilder på statyn, vyerna och berget vevades i TV och på bildskärmarna tusentals gånger varje dag.

Är det inte något konstigt med det? Onödigt, liksom. Som om vi har blivit avbocknings-turister.

Vi reser bara mer och mer. Och eftersom vi har hektiska liv vill vi förstås ha garanterat lyckade upplevelser den korta tid vi är iväg. Vi bor gärna på hotellkedjor som vi vet att vi gillar, äter på restauranger vi fått rekommenderade och kollar in alla sevärdheter man bör se. Och plåtar dem förstås.

Men var vi egentligen där? Det ytliga resandet går fort, vi vet vad vi får och det smakar ungefär likadant överallt. Ungefär som på McDonalds.

Men det ytliga resandet gör heller inte anspråk på någon djupare förståelse för resmålets kultur och människorna som bor där. Så kanske det måste bli det i globaliseringens tidevarv, tänker jag. Hur skulle det annars vara?

Därför känner jag mig närmast påkommen när en professor vid Princetonuniversitetet påpekar i en debattartikel att vi inte alls befinner oss i globaliseringens tidevarv. Va? Vad stod det? Det kan väl inte stämma?

Jo, Harold James, professor i historia och internationella relationer, menar att globaliseringen har varit på tillbakagång de senaste tjugo åren! Redan i slutet av nittiotalet blev stater och människor så rädda för alla de möjligheter som verklig globalisering skulle åstadkomma (hjälp, hjälp, japanska bilar kommer att översvämma de amerikanska vägarna!) att en grogrund för nationalism och isolationism uppstod. Det är isolationismen, inte globaliseringen, som är vår tids tydligaste trend. Oupps.

Och Harold James tror att det har att göra med vårt frekventa resande, och framför allt HUR vi reser.

Den tydligaste symbolen för det ytliga resandet är de gigantiska kryssningsfartyg som är så populära nu. Reseföretagen fraktar tiotusentals passagerare runt i Karibien eller Medelhavet och då och då erbjuds några timmars besök i land – Suckarnas bro i Venedig, check. Parthenon i Aten, check. Lutande tornet i Pisa, check. Sedan återvänder resenärerna till sin trygga hytt med barerna, restaurangerna, poolerna, skridskobanan, klätterväggen och den tropiska regnskogen inom bekvämt avstånd.

De historiska platserna slits ner av dessa horder av besökare och områdena runt omkring har sedan länge förvandlats till charmlösa marknadsplatser. Resenärernas upplevelse präglas mer av turistströmmarna i sig än av den kultur de tror sig uppleva.

Förr tog det tid att resa. Lång tid. Därför var man också tvungen att stanna ett bra tag när man väl kom fram. När Winston Churchills besökte Franklin Roosevelt i Washington strax efter USA:s inträde i andra världskriget stannade han i mer än tre veckor. Närmare bestämt bodde Churchill hos Roosevelt i Vita huset i 24 dygn! Så fick också den färska alliansen mellan England och USA tid att verkligen fördjupas. Och de vann kriget.

Princeton-professor James menar att vi måste förändra vårt förhållningssätt till resande. Först när vi stannar längre och lär känna folk på plats kan vår rädsla för främlingar och andra kulturer påverkas. Han tror till och med att om världens ledare tillbringade mer tid ihop och verkligen lärde känna varandra skulle förståelsen mellan folken öka och världen bli en bättre plats att leva på.

Det är ju en helt jävla galen tanke. Fast jag gillar den.

 

Carin Hjulström

Jag ser dem på TV flera gånger i veckan – hundarna, hästarna, katterna, marsvinen, kaninerna och deras oroliga hussar och mattar. I program som Veterinärerna och SOS Djur är ingen krämpa är för liten eller för stor för att behandlas. Inga ansträngningar ska sparas för att familjens älskade medlem ska bli bra igen. Pengar pratar man aldrig om. Den ekonomiska faktorn existerar inte.

Verkligheten ser annorlunda ut. Det vet jag, och många andra.

Det är lördag och jourtaxa. Den lilla tiken och jag sitter i ett väntrum fullt av djurägare. Hon är trött och slö, äter inte, dricker mycket. Jag har redan på fredagen ringt en djurklinik. Kom in eller avvakta, är rådet. Skulle det vara livmoderinflammation är hon ändå för gammal för operation, säger de. Barnen och jag har ställt in oss på att det är försent. Hunden är gammal. Vi har gråtit och kramat adjö.

Det blir lördag och svårt att bara avvakta, så vi åker till ett jouröppet djursjukhus. I väntrummet läser jag ett reportage i tidningen Djurskyddet om unga hunden Eskil och hans matte. Eskil har problem med att bakbenen låser sig och veterinären har rekommenderat operation. Med skruvar i lederna ska Eskil bli bra. Men skruvarna hamnar fel och för ytligt, vävnaderna blir inflammerade och matte och hund dras in i en spiral av veterinärbesök och galopperande kostnader. Snart har de besökt kliniken närmare femtio gånger och lagt över 100 000 kronor på veterinärvård. Men det högsta priset, det värsta för matte, det är skammen: ”Ibland tänker jag att det bästa för alla skulle vara att avsluta detta. Men jag skäms så fruktansvärt över att ens tänka på att blanda in pengar i beslutet.”

Tiken och jag får äntligen komma in. Det tas prover, görs röntgen och ultraljud.

– Om vi inte opererar kan hon dö, säger veterinären med blicken fäst mot provsvaren på dataskärmen.

– Så det är livmoderinflammation? säger jag.

– Förmodligen. Värdena är inte så dåliga, men hon kan ju snabbt bli sämre, säger veterinären allvarligt.

– Den veterinärklinik jag ringde igår sa att man inte opererar så gamla hundar?

– Jodå. Operationer kan gå bra även på en gammal hund. Det kommer att kosta runt 25 – 30 000 kronor. Ja, och så är det ju helg förstås, säger veterinären och ler urskuldande.

– Kan man inte medicinera? frågar jag.

– Risken är stor att inflammationen kommer tillbaka, så vi brukar inte göra det. Jag föreslår operation idag eller senast imorgon. Vi lägger in henne här nu direkt och så får vi se när vi hinner operera. Det kan bli på måndag också.

– Och hon måste ligga inne? frågar jag.

– Det är förstås säkrast att vi har henne under uppsikt. Jag skriver ett pris på, tja, 35 000 kronor. Det kostar ju liksom vad det kostar.

– Jag har nog bara försäkring upp till 17 000 kr, säger jag förvirrat.

– Sen tillkommer självrisken, plus tjugo procent av beloppet. Då skriver jag 35 000 kr här, så kan du bara signera.

Tystnaden mellan veterinärens fråga och mitt svar är kanske tre-fyra sekunder.

Jag önskar att hunden ska titta på mig och ge mig ett svar, men det gör hon inte. Veterinären ger mig en blick som om hon inte förstår problemet. Jag känner pressen att utan diskussion godta erbjudandet. Pengar och djur – så märkligt skamfyllt att tala om. Plötsligt, nytt läge. Sorg vrängs till ångest.

De senaste åren har sällskapsdjur blivit big business. Riskkapitalbolag har köpt upp en stor del av landets veterinärkliniker, som Evidensia och AniCura. Poängen är förstås att tjäna pengar. Bland annat genom merförsäljning, som att få djurägarna att köpa så många behandlingar som möjligt vid varje tillfälle – röntgen, ultraljud, provtagningar. Alla krämpor måste utredas noga så att man kan utesluta vad det inte är. Allt medan notan tickar på.

Den medicinska utvecklingen går så fort att åkommor som förr ansågs obotliga nu är möjliga att behandla. Och i djurprogrammen, sponsrade av riskkapitalägda veterinärkedjor, ser vi svårt sjuka djur räddas och familjer gråta av glädje. Priset får vi aldrig veta. Solklart är dock att vårdkostnaderna skenar, vilket får försäkringsbolagen att tokhöja premierna och ändra villkoren så att djurägarna måste betala mer ur egen ficka.

För annars? Annars väntar skammen.

Väl hemma i TV-soffan ser jag en magsjuk sköldpadda ordineras en operation. Familjen säger storgråtande ja. Är det etiskt försvarbart? Är det rimligt?

Jag vet inte. Och den gamla 35 000-kronorstiken ger mig inga svar. Hon bara ligger där vid mina fötter och snarkar obekymrat.

 

Carin Hjulström

 

 

 

 

 

 

I år missade jag den precis. Sammankomsten med stor S. Medan jag befann mig i en radiostudio, i direktsändning och nyhetsläge, träffades en skara speciellt inbjudna i gotländska Hablingbo. Turen hade kommit till det gamla hus som ägs och bebos av textildesignern Kerstin Boulogner med make.

Jag var som sagt inte där, men gissar att det gick till ungefär som härom året hemma hos författaren Marianne Cederwall i Ala: Finaste kaffeservisen framdukad, nybryggt kaffe, te och saft, bullar och sju sorters kakor och spetsdukar på trädgårdsborden i bersån.

Då kände jag ingen alls. Marianne hade kommit fram och presenterat sig på en boksignering i Västerås och påpekat att vi faktiskt var både författarkollegor och sommargotlänningar. Och, dessutom, ägare till var sitt kapell.

Strax därefter fick jag inbjudan till Kapellmästarna – gruppen det handlar om. Just detta, att vi äger ett kapell eller missionshus på Gotland, är det som förenar oss.

Trots våra olika åldrar och bakgrund brukar det inte vara några svårigheter att hitta samtalsämnen. ”Vad var det för sorts frikyrka i ert?” ”Har ni altaret kvar?” ”Fanns det indraget vatten?”

Medlemskapet går i stort sett ut på att ses och fika i något av kapellen en gång per sommar OCH att erbjuda toalettbesök och ett glas saft för kapellmästare som är på genomresa i socknen. Inget krångel. Fritt som i frikyrka.

Gotland är känt som Sveriges kyrkotätaste landskap med över hundra medeltida stenkyrkor i bruk. Men att det också kryllar av missionshus och kapell är kanske inte lika välbekant.

Husen är ofta höga, byggda av trä och centralt belägna mitt i socknen. Vissa är fortfarande i bruk och nyttjas av baptister, metodister eller andra aktiva frikyrkoförsamlingar. Andra har sålts vidare, ofta efter årtionden av förfall. En del kåkar har genom åren fått tjäna som militärförläggning, flyktingboende eller förråd. Nu är sommarhus det populäraste användningsområdet. Och jag är inte ensam om att ha fallit för den rymd och frid ett avdankat kapell kan erbjuda – Sofia Wistam och Fredrik Wikingsson är andra som blivit förälskade i gotländska kapell.

Frikyrkligheten kom till Sverige i mitten på 1800-talet. Sjömän som seglat till Amerika fascinerades av den amerikanska metodismens friare hållning och tog den med sig hem. Bort med hierarkier och prästerskapsledd liturgi. Fram för väckelse och en nära ”egen” kontakt med Gud. Svenskarna som levde fattigt och torftigt hungrade efter hopp, glädje och framtidstro och tog emot de frikyrkliga idéerna med öppna armar. Folkbildningsideal, nykterhetsivrande och arbetarrörelse växte fram parallellt.

På Gotland fick de nya religiösa idéerna snabbt fäste. Frikyrkan predikade som sagt människans likhet inför Gud. Och att församlingens medlemmar – oavsett om man var herre eller dräng – åkte häst och vagn TILLSAMMANS till mötena var något helt nytt och alldeles oerhört.

I dessa enkelt byggda trähus lyssnade man på predikningar, sjöng, bad och tog del av föredrag om världen och allehanda ting. Glädje, utblick, bildning och hopp om egenmakt istället för en präst som mässade i stenkyrkan intill.

Men alla frikyrkor var inte av det öppna, fria slaget.

Den första frikyrkan på ön grundades av snickaren Jöns Hjorter som efter ett syndfullt leverne hängde undan spelmansfiolen och blev predikant. Hjorterianismen förordade ett ytterst pietistiskt liv. Inget prat på väg till kyrkan. Knarrande skor var förbjudna eftersom ljudet kunde föra tankarna till dans. Blommor i fönstren var inte att tänka på. Hjorters kapell står fortfarande kvar men är idag minnesmärkt och bebos, gudskelov, inte av någon.

Mitt hus är från början ett metodistkapell och byggt någon gång runt 1909. Varje år stannar det till folk och frågar om det möjligen är något föredrag, någon konstutställning eller konsert på gång. De första gångerna stod jag lite som ett fån och viftade undan frågorna med ett leende. Men nu, sedan jag genom Kapellmästarnas lilla hobbygrupp lärt mig mer om kapellens historia, har jag börjat fundera på om jag kanske har ett ansvar mot huset jag bor i, en plikt mot alla som varit verksamma där genom åren?

Någon församling tänker jag inte starta, men kanske kan det vara dags att återuppta den gamla folkbildnings- och mötestraditionen. Att inbjuda till sång, glädje och bildning är väl ett semesterprojekt så gott som något?

Kapellmästare Carin Hjulström

 

Jag ligger i den mjuka vita sanden på en handduk som egentligen är för liten. Det gör ingenting, för sanden är het och vinden ljum. Till och med havet är varmt. Inget sjögräs, ingen tång, inga alger – bara solskimrande blågrönt vatten som sakta rullar in över perfekt vågformad sandbotten.

Jag tänker på cykelturen bort till kyrkan. I min socken på Gotland ligger kyrkan mitt i byn. Hagmarkerna omkring är öppna, sikten vidsträckt och kyrkogården liksom lite upphöjd. Jag föreställer mig att man skulle ha väldigt bra utsikt om man låg begravd där.

Jag skulle kunna fråga Sune, bonden på gården intill, om det bara gick. Under hela sitt liv bodde han med utsikt över de där ängarna och kyrkan. Nu vilar han intill kyrkan, någon kilometer från gården, med fri sikt mot sina gamla ägor. Liksom kvar hemma.

Det där är ju inte alla förunnat i dessa flyktingströmmarnas tidevarv – att få födas, leva och dö på samma plats. Kanske är det avundsvärt, kanske inte? Möjligen något enahanda. Men jag är säker på att återkommandet påverkar oss.

Det är på somrarna jag åldras. Inte så att jag blir äldre, snarare så att jag känner alla mina år. Verkligen känner dem i mig.

Det har säkert med ängarna att göra, men framför allt med stränderna och havet. Samma stränder som när jag var barn. Samma hav.

När jag sluter ögonen och hör vågskvalpet kan jag vara precis hur gammal eller ung som helst. I den här sanden, under den här solen, på den här stranden har jag legat i hela mitt liv. Om jag stänger ögonlocken en stund är jag sex år och pirrigt uppspelt inför skolstarten. Är min skolväska fin nog, kommer jag att känna igen några på uppropet, kommer fröken att vara snäll eller sträng? Kanske sätter jag mig upp på handduken och frågar jag mamma om jag får bada en gång till innan vi går hem och äter fil och korvmackor till lunch. Eller så frågar jag pappa om han kan hjälpa mig att hitta en bra dyksten. Det hände nog inte ofta att han hjälpte mig att leta, men eftersom tanken slår mig borde det ha hänt.

Jag kan också vara fjorton och lyssna intensivt efter det omisskännliga ljudet av segel som slår i vinden och hoppas på att nittonåriga Peter ska stå borta vid windsurfinguthyrningen och se ut som om han har så tråkigt att han kan tänka sig att prata med mig. Jag är i puberteten, orolig för att håret ser fett ut trots att det är nytvättat och fingrar oroligt på hakan för att kolla om det kommit någon ny finne sedan jag gick hemifrån. Jag vill så gärna vara vuxen fast jag inte riktigt vet hur. Jag vet bara att jag vill vara med och räknas och att det är irriterande och sorgligt att Peter tycker att jag är för liten. Fem år senare ska jag komma att säga att han är passé, att det finns killar inom musiken och journalistiken som är mer intressanta än en långhårig, windsurfande stockholmare. Om jag nu nånsin vågade säga det. Kanske tänkte jag det bara…

En fluga landar på min mage. Jag viftar bort den och känner hur rund den är. Jag är runt trettio, gravid med mitt andra barn och oavbrutet trött av att jaga en pigg tvååring dagarna i ända och samtidigt fajtas med de hormonstormar som rasar i min kropp. Jag känner mig svullen och vätskefylld som en vattenmelon och får ta sats för att komma upp från handduken, rulla ner till strandkanten och vada ut i havet. Men i vattnet är jag fortfarande lätt. Kanske dyker jag och söker med undervattensblicken efter dykstenen. Den måste ha varit vit. Jag har alltid tyckt bäst om kalkvita dykstenar.

Jag kan också vara trettiosex och aldrig ens hinna sluta ögonen för att jag måste sanda av badrockar, lösa konflikter om hinkar och armpuffar, duka fram saft och kex och titta i evighet på barn som tror att de kan simma – vilket de givetvis inte kan, men ett visst mått av bedrägeri ingår trots allt i att vara en bra förälder.

Jag kan också vara fyrtiotvå och få ligga helt ifred på handduken men veta inombords att beslutet jag tagit kommer att förändra allt. Att uppbrott och avsked väntar. Det är vad jag vill men ändå inte förstår.

Eller som nu, femtiotvå. Lite ung, lite gammal, fortfarande likadan inuti. I alla fall här i sanden på stranden intill samma gamla hav även om talesättet säger att vattenmolekylerna där ute inte är desamma – man kan inte gå ner i samma flod två gånger.

Det är augusti. Det är dags att sätta sig upp på handduken och söka med blicken efter en ny dyksten. Sen ska jag gå ner till vattnet, kastar mitt enkla mål så långt ut jag vågar. Och sen dyker jag.

Carin Hjulström

ur Göteborgs-Posten ”Världens Gång”

”Vi kanske borde starta en kommunal dejtingsajt”.

Orden kom från Johan Nyhus, socialdemokratisk kommunpolitiker i Göteborg, på ett seminarium om fastighets- och bostadsmarknaden.

Nyhus var förstås snabb med att påpeka att idén bara var ett skämt, men nog fanns det ett stråk av allvar i botten.

Alla vet att det saknas bostäder. Det är värst i storstäderna, men även på riktigt små orter kan man tvingas stå i kö i fem, tio år för att få en hyresrätt. Utveckling som hade kunnat ske blir därför inte av. Utan människor, ingen tillväxt.

Inom de närmaste fyra åren måste 460 000 nya hyres- och bostadsrätter byggas för att möta efterfrågan från nyanlända flyktingar och ungdomar som vill flytta hemifrån.

Det är så vi är vana att få problemet beskrivet för oss. Därför kom Boverkets utspel förra veckan som en överraskning. Boverkets utredare menar nämligen att det inte alls är brist på bostäder. Problemet är att den boyta som finns – de bostäder och de kvadratmeter som redan existerar – är så ojämlikt fördelade.

Vi har som bekant flest ensamhushåll i världen. I Sverige bor 38 procent ensamma. Utredaren stack ut hakan genom att påpeka det orimliga i att många människor bor betydligt större än de behöver medan andra står utan bostad. Hans förslag var att överväga en omfördelning av befintliga bostäder. Gulp! Lätt att säga. Enormt svårt att genomföra. Vem skulle acceptera att myndigheterna lade sig i hur ens bostad ska disponeras? Inte många.

Nej, då är Johan Nyhus förslag mer tänkvärt. Hur kan myndigheterna få fler att vilja dela bostad så att nya ytor frigörs? Det handlar om attityder. När jag växte upp brukade min mormor säga ”Bind dig inte. Häng inte upp ditt liv på någon karl. Det blir bara elände.”

Jag kan förstå att hon sa så. På den tiden fanns all anledning, framför allt för kvinnor, att sträva mot självständighet och frihet. Min generation har omfamnat det sättet att tänka. I vår kultur att det är negativt att vara beroende av någon annan. Man ska i alla lägen sträva efter oberoende, inte krångla in sig med andra människor.

En vän till mig har arbetat med kriminalvårdsfrågor för FN i Afrika. Där ser fängelsepersonalen förstås med stora ögon på den höga materiella standarden i svenska fängelser, men när de inser att svenska fångar bor i varsin cell, ensamma, blir de helt förfärade. Det är ju det värsta straffet av alla.

Den oberoendekultur vi i Sverige har utvecklat sedan 1970-talet visar nu sina baksidor. Överallt i landet sitter ensamma människor. De rår sig själva, kan ha det precis som de vill och har väldigt gott om plats men känner sig också obehövda och övergivna. Att leva i ett vacuum, utan social kontext, leder ofta till psykiska och fysiska problem. Och det gäller oavsett ålder. Den som blir deprimerad orkar inte gå ut och röra på sig, skapa sociala kontakter eller tillgodogöra sig kultur – just det som ökar känslan av välbefinnande och mening. Det ensamma livet i lägenheten blir en ond cirkel.

Man kan till och med fråga sig om det är vettigt att skilsmässobarn ska ha egna rum hos båda föräldrarna när forskning tyder på att barn kan må lika bra eller bättre om de delar rum med ett syskon upp till puberteten.

Johan Nyhus är något på spåren med sin knasiga idé. Vi måste utmana den rädsla för beroende som håller på att förgöra oss. Vi behöver ju varandra! Ända sedan artens uppkomst för hundratusen år sedan har vi levt i flock. Forskningen visar att människor som lever ensamma har en betydligt kortare livslängd än de som har en livskamrat. För män är skillnaden hela sju år. Beröring är det mest läkande som finns. Social samvaro förlänger livet.

Ur en samhällsekonomisk synvinkel finns här massor att hämta: Vi skulle få högre livskvalitet och förlänga medellivslängden. Vi skulle leva mer klimatsmart eftersom vi delar på såväl mat som prylar och på så sätt gör av med mindre energi. Vi skulle lösa den akuta bostadskrisen, slippa bygga tillfälliga modulhus och istället kunna satsa på vettiga, hållbara bostäder. Dessutom skulle tillväxten öka eftersom ett ökat samboende skulle frigöra lägenheter så att fler människor kan flytta till orter där företagen vill anställa och växa.

Jag tror att våra barnbarnsbarn kommer att se tillbaka på vår tid som en helt bisarr epok. Hur kunde vi acceptera ett samhälle där nästan halva befolkningen levde så isolerat att de blev sjuka medan andra inte hade någonstans att bo?

Så Nyhus, tipsa Stefan Löfvén om att inrätta någon typ av relationsminister. Vi har allt att vinna!

Dessutom är det ju härligt med kärlek.

 

Carin Hjulström