Carin Hjulström

"När det måste bli nåt vettigt sagt"

Carin Hjulström

Valår varje år

24 augusti • 2014 • 13:12 Carin Hjulström

Jag har en speciell väninna. Varje gång jag tänker på henne påminns jag om att det är valår – inte bara i år.

Jag träffade henne första gången på ett barnkalas i ett av stadens mest exklusiva villaområden. Hon var gift med en jurist och bodde i en enorm kåk med pool i bästa läge. Utanför stod fina bilar i vilka de många barnen skjutsades till olika aktiviteter.

Jag trodde att jag visste ungefär vilken typ av person hon var.

Det visade sig där på kalaset att hon hade en häst. En isländsk sådan. Och när hon talade om den fick hon något förklarat i blicken. Förresten hade familjen en extra kuse, ifall något barn, någon make eller vän skulle vilja rida med ut i skogen. Ja ja, jag fattar sorten, tänkte jag.

Vi blev i alla fall vänner. Jag följde med henne till stallet. Det var inga skruttiga ök det handlade om, det var dyra djur med tjusiga gångarter.

Vi red och pratade, pratade och red. Hon hade vant sig vid att finnas till för familjen och alla andra. Men hästarna var hennes egen dröm. Varje år unnade hon sig också att åka till Island på turridning, för där fanns de allra bästa hästarna. Ibland köpte hon med sig några nya hem. Vissa har råd, tänkte jag.

Vad som skulle hända sedan hade ingen – absolut inte jag och kanske inte heller hon – kunnat föreställa sig.

För plötsligt gjorde hon ett val. Ett udda sådant.

I juni åkte jag för att hälsa på. För att komma till hennes nya hem får man först ta flyget till Reykjavik och sedan buss i nordvästlig riktning i närmare fem timmar. Landskapet övergår successivt från kargt och lavasvart till böljande gröna kullar, fjäll med snö på topparna, slingrande älvar och milsvida hedar med betande får och hästar. När man ser Midfjordur på vänster sida svänger man av mot Hvammstangi. Byn har 590 invånare och är mest känd för sin stickfabrik och sina sälsafaris. I trädgårdarna mellan husen betar hästar.

Där, i ett nyrenoverat hus precis intill havet, tar min väninna emot med öppna armar, tillsammans med den tystlåtne hästbonde som är en av anledningarna till att hon nu befinner sig i en annan del av världen.

Tolv andra kvinnor i min ålder – svenskor och danskor – är också med i turistbussen. Alla får de något förklarat i blicken när de pratar om Island och hästar med namn som Örn, Gladur och Ormur.

Jag har ingen aning om vad jag ska förvänta mig av en vecka hos min väninna i Hvammstangi. Det enda jag vet är att jag kommer att få rida och bada i badtunna precis intill fjorden.

Sju nyinredda rum och hundra hästar väntar på oss. Och en val. Jo, faktiskt. Det är en knölval som varje kväll roar sig med att spruta vatten och slå med stjärtfenan i fjorden utanför altanen. Vi ser den så ofta att ingen orkar bry sig till slut.

Min väninna har lärt sig flytande isländska. Hästbonden, Steinbjörn, kan varken svenska eller engelska. Det enda jag hör honom säga är ”Komma, komma” när vi ska rida åt ett visst håll. Men hästar kan han. Och, jäklar, vad vi får rida!

Vi ska driva en flock om åttio lösa hästar dryga tretton mil på fem dagar. Hästarna kommer från olika gårdar och ska under sommaren bygga upp sina muskler, lära sig att gå i flock och så småningom ridas till. De bästa blir tävlingshästar, de näst bästa finfina turhästar och de sämsta… tja, jag vet inte. Många av de föl vi ser på hedarna går till slakt. Man äter föl på Island.

Vi rider mellan två och tre mil om dagen, genom floder och havsvikar, över berg och nerför raviner. Under lunchpausen byter vi inte bara hästar utan också skavsårsplåster och kläder eftersom vi är våta upp till midjan. Vi färdas i ett, med svenska ridmått, galet högt tempo i obanad terräng där ingen kunde tro att hästar kunde gå. Som små tappra soldater bär de oss genom hav, över sten och berg. Och mellan förtrupp och eftertrupp rusar den lyckliga flocken av lösa hästar. Vi är helt enkelt isländska cowboys.  Ett slags urinvånare som gör det nordbor har gjort i tusentals år. Det ÄR speciellt.

En kväll får jag äntligen min väninna för mig själv en stund. Hon är trött av att jobba dygnet runt, men stolt. Det är hon som har köpt kåken och ordnat med renoveringen. Tack vare henne är det nu full tillströmning av självförverkligande medelålders kvinnor till en liten by på nordvästra Island.

Det exklusiva villaområdet i Göteborg känns mycket avlägset.

I fjorden utanför sprutar valen som en påminnelse om att vi alla har ett val. Varje år.

Carin Hjulström

Krönika

• •

”Fortsätt, när mörkret kommer och allt gör ont…”

2 augusti • 2014 • 09:51 Carin Hjulström

Varje kväll innan jag somnar måste jag lyssna på en sång. Det spelar ingen roll hur jag mår, hur trött jag är och kanske frusen, för när jag hör de första plockande tonerna från gitarren så blir jag alldeles varm och mjuk. Det är något med den där melodin och den oskuldsfulla pojkrösten som får mig att fyllas av bilder från min uppväxt. När Håkan sjunger: ”Änglarna har åkt på pisk, gårdarna är grönsvarta” ser jag mig själv liksom uppifrån i ett vårljust Göteborg. Året är 1980 och storebrorsan och jag vandrar över Överåsberget, ner mot E 6:an. Vi korsar den trafikerade bron vid spårvagnshallarna och svänger av mot Gårda. Ruffiga, skitiga Gårda. Det är där, i rivningskåkarna, replokalerna ligger, där band från halva stan skapar musik och väver drömmar. Jag hör jublet från en match borta på Gamla Ullevi och känner dofter av damm och gräs den första riktigt varma dagen som annonserar att det snart är sommar i stan.

Jag ser uppspelta bandmedlemmar, till fots kånkandes på ett astungt, gulmålat elpiano, köpt för en förmögenhet från någon som spelat med Nationalteaterns rockorkester. Genom hela Gårda bär vi det, sedan uppför alla trappor till vår korridor, vår lokal. Kanske blir vi världsberömda… kanske blir vi ingenting. Nervösa är vi, inför den stundande spelningen på Nya Ullevi. Fredsgala och fyrtiotusen på läktarna. Oro för att ljudanläggningen inte ska räcka till (vilket den inte heller gjorde, folk trodde att vi spelade punk). Där står pojkvännen jag just har gjort slut med, den första men inte den sista. Han är fortfarande kvar i bandet. Hur ska det bli nu?

Håkan sjunger vidare. ”Du kanske aldrig når dit du vill nå, men du når mig. Du kanske aldrig får den du vill få, men du får mig.” Här händer det att jag börja gråta. Inte för att jag är ledsen utan för att jag överväldigas av alla möjligheter som låg öppna för oss då och vetskapen om att det nu går att börja summera. Var hamnade vi? Hur blev våra liv? Vilka av dem vi växte upp med nådde dit de ville nå?

Jag upphör aldrig att fascineras av musikens förmåga att öppna sinnen och minnen. Plötsligt är jag bara där, då när ingen av oss visste vart vi skulle ta vägen och vad vi skulle leva av. Vi visste inte vilka vi var, inte om vi skulle överleva vår trettioårsdag.

När sången, som heter ”Valborg” klingar ut med violinernas pizzicato är jag så fylld av sentimentalitet att jag måste ha mer. En låt till. En som pekar mer framåt än bakåt. Och då blir det alltid ”Du är snart där”. Håkan Hellström igen, förstås. Helst versionen från Skansen i somras, när Helen Sjöholm och Tomas von Brömssen gästade. Texten och musiken öppnar nya dörrar. ”Fortsätt, när mörkret kommer och allt gör ont, fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod, som ett hjärta som vägrar sluta slå…”

Precis så kändes det att fylla femtio, tänker jag. Och kanske också sextio, sjuttio, åttio och nittio. Strax därpå kommer de fraser som har burit mig genom det senaste året. ”Där under träden, bakom stängslet, finns en stig för dig. Fortsätt.” Och då ser jag alltihop: träden, staketet jag ska över och den underbart lummiga stigen där bakom. Sedan kommer det allra vackraste, fraserna som bara strålar av ljus: ”Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än.”
Och där är det som om Håkan hjälper mig att se på de kommande fyrtio-femtio åren på ett helt nytt sätt. Det är klart att det bästa inte har hänt än! Det är kvar och ligger där framme och väntar. Bara fortsätt.

Att han sedan sjunger vidare: ”Ljug för mig, ljug för mig att allt det bästa inte hänt än”, det skiter jag i. För då har hoppet redan slagit rot.
Och nu är det som att alltihop – då och nu – smälter samman. Håkan på Ullevi i ett förhoppningsvis försommarvarmt Gårda. Då kommer jag att vara sjutton år, och femtio, samtidigt. Jag kommer att ha allt det bästa framför mig och samtidigt halva livet bakom mig.

Jag kanske aldrig får den jag vill få, men jag får dig, Håkan.

Carin Hjulström

 

 

Krönika

• • • •

Hellre färgglad gnuggis än outplånliga tatueringar

30 juli • 2014 • 10:52 Carin Hjulström

Jag ser Zlatans rygg kväll efter kväll. Jag ser Beckhams armar när han springer runt naken i reklamen och jag ser Patrik Sjöbergs urringning på fredagkvällarna.

Förmodligen är det meningen att jag ska tycka att de där tatueringarna är läckra och sexiga. Kanske ÄR de det, men det som far genom min hjärna är istället ord som: ogenomtänkt och ”stökigt”. Jävligt stökigt. De här tatuerade kropparna ser för mig ut som när man har kommit hem från affären och ställt upp alla matvaror på en köksbänk full med disk. Eller som soffbordet när man legat hemma och varit sjuk och det är tidningar, post, värktabletter, snytpapper, näsdroppar och halvfulla kaffekoppar vart man ser. Eller trädgården innan man orkat kratta upp efter vintern. Ja, ni fattar, rörigt, smutsigt… ofräscht. Jag vill helt enkelt städa. Jag vill gnugga, putsa och framför allt börja om!

Men för kroppar finns inga disktrasor som biter, inga krattor som får gruset att se ut som nytt. Det finns en märklig paradox i vår kultur som inte diskuterats alls. Nästan alla populärkulturella lifestyleprogram går ju ut på ”makeovers” – att göra om sitt hem, sin stil, sin vikt, sin frisyr. Ut med det gamla, in med det nya. Och är det något vi har fått lära oss är att man ska ha en enkel bas och förändra med detaljer. Satsa på enfärgat och förändra med kuddar, textilier och kanske en fondtapet.

Men de jävla tatueringarna? De sitter ju där för evigt! Att dränka kroppen i tatueringar är som att fylla sitt hem med stormönstrade tapeter intill de gamla, att ösa på med tavlor, pynt och utsmyckningar, brokadmönstrade tyger och grälla färger och sedan KLARLACKA över hela skiten så att inget någonsin går att ändra. Aldrig mer en ren vit vägg. På med mer mönster bara! Aldrig någon ny kyl och frys. Klarlacka över de fula gamla bara. Allt ska vara kvar, omöjligt att renovera.

Fast sedan, i framtiden, kommer förstås den där fernissan att ha åldrats så att skapelsen förändrat sin ursprungliga distinkta färg och form och allt ser bedagat och suddigt ut i en enda gröngrå röra. Som när man kommer in i ett hem som stått orenoverat sedan 70-talet.

Jag fattar det inte.

Och när vi nu har stajlister till precis allt, var är de där de allra bäst behövs? En hel generation (eller två) håller på att skapa kroppsliga inredningskatastrofer i paritet med radonförgiftning och mögelhus.

Varför, bland alla onödiga yrken som finns här i världen, finns det inga ”personal tatoo stajlists”? Varför finns inga proffs som på ett pedagogiskt sätt kan guida människor i vad en hudfärgad yta tål utan att bli förstörd för all framtid? Vilka symboler funkar ihop?  Vad är smakfullt och vad är bara tacky?

Det förvånar mig enormt att inte TV-kanalerna har insett att här finns en helt ny genre att exploatera. Bygglov kan bli Rygglov, Roomservice bli Bodyservice och Sommartorpet följs upp av Sommarkroppen. För att inte tala om Äntligen hemma som i ordens sanna bemärkelse skulle kunna bli Äntligen borta. Och tänk så många kändisar det finns att frossa i!

Jag må vara gammaldags, men jag tittar på Zlatans rygg och tänker vad vacker den hade varit om den var hudfärgad. Och att Patrik inte hade sett ut som en gammal kåkfarare om han hade kunnat nöja sig med några motiv istället för att, som småbarn gör, kladda runt på hela teckningen. Och Beckham. Fan vad snygg han hade varit om man hade fått se hans kropp som den verkligen ser ut.

Trendsättare som inte kan förnya sig – det är ju motsatsen till det de vill vara? Vad var det egentligen för fel med gnuggisar?

Carin Hjulström

 

 

Krönika

• • •

Nej, Google hjälper oss inte att se runt hörnen

22 juni • 2014 • 15:02 Carin Hjulström

Ibland önskar jag att jag hade samma egenskap som Leif GW Perssons polishjälte Lars Martin Johansson, han som var känd inom kåren för att kunna se runt hörn. För vem vill inte vara förberedd när framtiden kommer?

Minns ni när vi började prata om informationssamhället? Vi var rätt många som undrade vad vi egentligen skulle göra där ute på nätet. Det fanns ju redan bibliotek?

Men så upptäckte vi enkelheten i att googla och en ny värld öppnade sig. Just att googla blev synonymt med att både få överblick och kunna kika i varje vrå. Snart skulle precis allt vara sökbart. Alla skulle kunna läsa och veta allt om allting.

Och som vi googlade!  Vi var ju trygga i förvissningen om vi redan befann oss i framtiden och att inga fler hörn behövdes spejas runt.

Men det var före adwords, filterbubblan och big data.

För den som inte är i databranschen funkar det så här: Vilket företag som helst kan gå in på Google adwords, skriva en annons, välja ut ett antal relevanta sökord och så fort en dataanvändare söker på de orden visas annonsen intill resultatet. Och så tar Google förstås betalt. Inte konstigt alls.

Grejen är det material som knuffas undan av annonserna. Vi ser alltså inte längre allt, utan bara en bråkdel. Samtidigt tror vi fortfarande att vi ser rubbet.

Dagens sökmotorer läser ständigt av vad vi söker på och gör ett urval. Bara det som förväntas intressera oss visas på skärmen. Det är det som kallas filterbubblan. Mitt resultat på Google skiljer sig alltså väsentligt från ditt. Vi får således inte samma bild av verkligheten.

I dag är 98 procent av all världens information digitalt lagrad. Allt snabbare processorer utför blixtsnabba beräkningar efter allt smartare algoritmer och analyserar enorma mängder insamlade data i en svindlade takt. Det är anledningen till att Google vet vad vi vill söka efter redan innan vi knappat in orden. Och det innebär strålande tider för dem som vet hur man ska dra nytta av det.Det är det som kallas big data.

I boken ”Big data: A revolution that will transform the way we live, work and think”förklaras hur big data håller på att förändra vårt sätt att förstå världen.

Människan är van vid att söka förståelse i orsakssamband, att en sak leder till en annan. Men big data struntar i orsak och verkan och utgår enbart från statistik och sannolikhet. I översättningstjänsten Google Translate används till exempel inga grammatiska analyser. Allt bygger på statistiska samband mellan ordförekomster och meningskonstruktioner. Och våra värderingar följer efter tekniken! Forskarna märker nu att vi inte självklart söker svaren i resonemang om orsak och verkan utan i statistiken.

Här hemma märker vi mest av big data när vi utsätts för läskigt välriktad webbreklam. Skorna man har kollat på dyker plötsligt upp överallt. Det kan man kanske leva med. Problemet är att det som nu samlas in av Facebook, Google, CIA och NSA sparas på obestämd tid.

Historien borde ha lärt oss hur illa det kan gå. När Hollands föredömliga personregister hamnade i nazisternas händer på 40-talet användes de till att leta upp judar och skicka dem till utrotningsläger. Idag är möjligheterna att samla in persondata miljontals gånger större.

Ändå verkar de flesta rycka på axlarna. Det är liksom så här det är nuförtiden…

Och visst finns det också fördelar. Big data öppnar fantastiska möjligheter till exempel inom sjukvården. Om vi systematiskt sammanställer och analyserar all information som genereras på sjukhus runt om i världen går det att dra slutsatser om vilka behandlingar som funkar bäst och rädda massor av liv genom att sätta in rätt hjälp i exakt rätt ögonblick.

Men för att återgå till GW:s polishjälte, han som kunde se runt hörn. Vad skulle han ha sett om han fanns här och nu?

Jag gissar att han skulle säga att vi snart inte ser skogen för bara trän. Att vi måste fatta att googla inte längre är att gå till ett bibliotek utan att frivilligt besöka en tingeltangelmarknad där aggressiva försäljare inte bara försöker sälja tusen saker utan dessutom följer efter en hem.

Detta sker samtidigt som en hel generation har vant sig av med att läsa böcker och gå på bibliotek, för man litar på att helheten och sanningen finns på Google. Glappet som uppstår är enormt.

Kanske hade GW:s Lars Martin Johansson konstaterat att människan alltid har skapat nya genvägar. Kanske hade han anat att det kan komma att uppstå ett akut behov av ett ”rent” Google, en värld på webben där annonserna får maka på sig för det som inte är köpt.

Osannolikt, jag vet. Men drömma kan man fortfarande utan att lämna digitala spår. Även om just den här lagras för evigt i Googles databas.

Carin Hjulström

 

Krönika

• • • •

Nu är det hans tur att se världen

15 juni • 2014 • 12:47 Carin Hjulström

Grabben fyllde nyss tjugo. I paketet från mig låg en begagnad ryggsäck med pengar i, ett bidrag till sommarens tågluffning. När jag hörde talas om att drömmen fanns hos honom var beslutet inte svårt att fatta. Jag kunde helt enkelt inte tänka mig en bättre tjugoårspresent. Det hade inte bara med resandets berikande egenskaper att göra, utan också med mig. För omedelbart började minnena bubbla upp. Paris, Rom, Aten, spanska fiskebyar, grekiska övärlden. Och den där sömniga franska småstaden där vi hoppade av utan att ens veta var vi var och en stund senare satt i en bil med tre killar på väg mot ett landsbygdsdisco bara de lovade dyrt och heligt att inte våldta oss.

Tre luffningar gjorde jag. På nummer ett var jag bara sexton och reste med min första pojkvän som hade blont, lockigt hår, kunde sjunga och spela gitarr. Andra gången åkte jag med en arbetskompis från sommarjobbet på Gotland. Hon var rikemansdotter, van att få som hon ville och skulle absolut låta klippa ny frisyr på fin salong i Paris. Med på köpet kom också hennes familjs australiensiska utbytesstudent, som under sitt år i Sverige redan hade lyckats gå upp trettio kilo. Tredje gången gillt var jag färdig journalist och reste med ny kollega och gammal barndomsvän. Som en åsna mellan två hötappar.

Det var1972 som tjugo europeiska länder enades om att sälja billiga månadsbiljetter till ungdomar under 21. Succén var omedelbar. Tågen fylldes av ryggsäckskånkande ungdomar. Satsningen permanentades och åldersgränsen höjdes. Under en månads tid kunde man hoppa på vilket tåg som helst. Fanns ingen sittplats fick man stå. Billigt var det. Jag tror mitt första kort kostade runt sjuhundra kronor.

Det utvecklades olika skolor i hur man skulle resa. Vissa lät impulserna styra helt fritt och for kors och tvärs för att få ut max av biljetten. Andra planerade noga för att hitta smartaste resvägen. Sevärdheter, storstad och en rejäl portion sol och bad brukade ingå. Monument som lutande tornet i Pisa, Parthenon i Aten, Notre Dame och Eiffeltornet i Paris var närmast obligatoriska.

Reskassan skulle vara skral. Jag minns att pojkvännen och jag räknade med att leva på hundra kronor om dagen. Det skulle räcka till boende, mat och nöjen. Ha ha. Kalkylen sprack förstås direkt. Vi kom fram till att enda sättet att få pengarna att räcka var att äta feta och mättande saker, som donuts, så att vi mådde illa och inte kunde äta mer.

Att ringa hem och be om mer pengar fanns inte på kartan. I alla fall inte för mig. På första resan ringde jag hem en gång på en hel månad. Jag skämdes när jag begärde collect call och visste att jag skulle få bannor för den onödiga kostnaden när jag kom hem. Mycket var annorlunda då.

Av resan med pojkvännen minns jag mest ett uppvaknande i Atens hamnstad Pireus. Vi var ett helt gäng tågluffare som hade anlänt mitt i natten efter att ha åkt båt från Italien. Allt var mörkt och dött. I brist på sovplats rullade vi ut sovsäckarna på en rund gräsplätt nära kajen. Jag lyckades somna trots det hårda underlaget och vaknade några timmar senare av ett herrans oväsen, orsakat av att vi befann oss mitt i en kraftigt trafikerad rondell. Det första jag såg när jag öppnade ögonen var en vit liten hund som stod och pissade på den som sov intill. På jyckens sida stod textat med sprayfärg: KUK. Jag hoppades att det var en grekisk förkortning.

Från resa nummer två minns jag den ensamstående franska matematikprofessorn som så generöst erbjöd oss husrum i släktens lägenhet på Rivieran. Vi bjöds på mat och intellektuella diskussioner och pratade sinsemellan om vilken enorm tur vi hade haft. Mitt i natten vaknade vi, den ena efter den andra, först av vägglös, sedan av ett ihärdigt tafsade från den kärlekskranke matematikern. Vi drog förstås. Och som vanligt hamnade vi i Paris.

Det var där min väninna satsade halva reskassan på att gå till en tjusig frisörsalong strax intill Place de la Concorde. Jag och den oavbrutet ätande australiensiskan satt vid obelisken och väntade i timmar. Så kom hon. Vi höll vi på att missa henne helt. Kvinnan som kom gående mot oss såg ut som en sextioårig fransk dam, med högt fluffat hår i en missklädsam rödlila ton. Australiensiskan föreslog att vi skulle trösta vår panka, desillusionerade väninna med en rejäl bakelse.

Nu sitter jag här med en kartbok från 70-talet, där länderna fortfarande heter Jugoslavien och Öst- och Västtyskland. Fingret följer en tänkt resrutt. Hur skulle jag åka idag? Skulle jag börja med Berlin, Prag och kanske Split för att sedan dra ner till grekiska övärlden? Eller vore det roligare att starta i Genève och sedan åka vidare mot Madrid och Lissabon?

Grabben och hans kompisar kanske skulle uppskatta om jag mötte upp i Paris? Eller också… inte.

 

 

 

 

Krönika

• • •

Faran av körsång

2 maj • 2014 • 15:23 Carin Hjulström

Han är orolig för mig, min son. Inte bara så där lite klädsamt, utan faktiskt på riktigt. Han går igång, argumenterar och tjatar, vägrar liksom släppa ämnet.

Det som skrämmer honom är att jag skulle bli religiös. Ända sedan jag gick med i kyrkans gospelkör har han med jämna mellanrum uttryckt sina farhågor. Det sker ofta i samband med att jag råkar gnola på någon refräng eller använda uttryck som ”i vår församling”, ”på gudstjänsten i söndags” eller ”visste ni att alla oblater är glutenfria nuförtiden?”

– Du får fan inte gå och bli kristen morsan! säger han och höjer ett varningens finger.

– Svär inte, säger jag och frågar vad som i så fall skulle vara så fruktansvärt med det.

– Fattar du hur mycket skit det står i Bibeln? Folk slaktar varann till höger och vänster, de offrar sina barn till Gud och kvinnan ska tiga i församlingen. Tycker du att det är rätt kanske?

– Absolut inte. Men att sjunga i en gospelkör är inte samma sak som att tro på allt som står i Bibeln.

– Men ni sjunger ju om Gud och tro och sånt.

– Jo, men du pratar om Gamla Testamentet som skrevs för tretusen år sedan, av män, om män. Klart att en del konstigheter hamnade där.

– Som om det skulle vara något skäl?! Det gick inte en dag på IT-Media-linjen utan att det pratades källkritik. Utan tillförlitliga källor blev man underkänd. Och vad är Bibeln? En enda jättestor otillförlitlig källa!

– Visst, den är författad under en otroligt lång period och dessutom avskriven och översatt ett oändligt antal gånger men man kan inte bara vifta bort den, säger jag.

– Du hör väl hur otillförlitligt det låter? Bibeln hade blivit underkänd idag.
Varje gång vi har den här diskussionen tvingas jag fundera på två saker: dels vad jag kan och tycker om Bibeln, dels hur det egentligen påverkar mig att befinna mig i kyrkorummet och sjunga de där gospellåtarna.

Annika Borgs utmärkta lilla bok ”Bibeln på mitt sätt” är ett bra sätt att snabbt fräscha upp minnet. Bibeln är ju ändå den mest inflytelserika samling texter vi har i vår kultur och har inspirerat och provocerat i alla tider, från Bergman till Dylan och Madonna.

Borg lyfter inte bara fram de populära och älskade texterna, utan ägnar minst lika stort utrymme åt de problematiska och omdebatterade. ”Kan man vara feminist och kristen?” är en av frågorna hon ställer, liksom varför vissa ska vara härskarfolk och andra undersåtar. Och hon ägnar ett helt kapitel åt det hon kallar Bibelns svarta sidor. Som historien om Abraham och Sara som efter många år till sist lyckas få ett barn, sonen Isak.

En tid därefter satte Gud Abraham på prov: ”Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som ett brännoffer på ett berg.” Abraham tog med sonen till offerplatsen och pojken frågade: ”Far, här är eld och ved, men var är fåret som ska offras?” ”Min son, sade Abraham, Gud utser åt sig det får som ska offras.”

Inte förrän i allra sista stund visade sig en ängel och Abraham hejdades. Som tack för offerviljan sa Gud : ”Eftersom du inte vägrade mig din ende son ska jag välsigna dig och göra dina ättlingar talrika som stjärnorna på himlen.”

Vad Sara tyckte om att maken tänkte bränna hennes efterlängtade son på bål står det inget om. Inte heller vilket trauma Isak måste ha gått igenom. Det är en vidrig historia.

– Men det är inte sånt här man predikar om i kyrkan idag, försöker jag. På ”våra” gudstjänster pratas det om öppenhet, gemenskap, allas lika värde och rätten att vara sig själv. Inget dömande. Ingen skrämsel.

– Äh. Sånt kan man ju läsa i vilken självhjälpsbok som helst, säger han. Och det där att Eva skapades av Adams revben, hur försvarar du det?

Det gör jag inte. Istället refererar jag till den andra skapelseberättelsen, som Borg så klokt letat fram. Den som finns i första Mosebok men inte alls är lika känd som den berömda frasen om revbenet. Där står: ”Gud sade: Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. Till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.”

– Den har jag aldrig hört, säger han.

– Det är inte förrän man går till källan som man kan göra sin egen analys.
Sedan säger jag till honom att han inte behöver oroa sig. Jag har ännu ingen aning om vad jag tror. Det enda jag vet är att man mår väldigt bra av att sjunga gospel. Och det känns rätt riskfritt.

Krönika

• • • • •

Bananflugornas herrar

24 april • 2014 • 15:18 Carin Hjulström

I media är den otrogne alltid en man. Francois Hollande, Tiger Woods, Hugh Grant, Aston Kutcher… Kvinnorna lyser nästan helt med sin frånvaro. En av världens få kända äktenskapsbryterskor, Anna Karenina, var inte bara påhittad utan tvingades också av sin författare, Leo Tolstoj, att hoppa framför tåget för att sona sitt brott. De verkliga männen kliver däremot obekymrat vidare både i livet och karriären.

Ändå finns det statistik som säger att kvinnor är otrogna lika ofta som män. Enligt en undersökning i tidningen Amelia har mer än var fjärde kvinna varit otrogen och nästan tio procent har till och med en pågående parallell relation. Ändå talas det tyst om detta. Kanske är kvinnor bättre på att bevara sina hemligheter? Vad vet jag.

I djurvärlden är otrogna honor däremot ett välkänt och mycket vanligt fenomen. Polyandri förekommer hos nästan alla arter, även sådana som klassificerats som monogama.

Varför det är så vanligt har forskarna varit osäkra på, men en studie från Current Biology pekar på att det kan handla om arternas överlevnad.

I ett försök delade man in bananflugor i två grupper. Honorna i den ena gruppen fick bara para sig med en utvald hane. Honorna i den andra fick para sig med hur många som helst. Efter femton generationer hade populationen med honor som bara hade en bananhane helt dött ut.

Varför kan man undra? De monogama honorna hade ju tvingats para sig med sina hanar oavsett hur bra eller dåliga deras gener var. Det gjorde till exempel att en kromosom som gör att det bara föds döttrar kunde sprida sig vidare, vilket förstås fick till följd att gruppen dog ut. I det fria valet vinner däremot alltid livskraftiga gener framför livsodugliga. Honornas otrohet kan alltså vara avgörande för att rädda hela arten från utrotning. Sug på den.

Nu är det ju möjligen en viss skillnad på bananflugor och män, men ändå. Principen kanske säger något.
Vilken svensk man vill då svenska kvinnor helst vara otrogen med? Mikael Persbrandt vinner nästan alltid. Men en undersökning från i fjol redovisade ett överraskande och smått ironiskt resultat. På första plats, med över tjugo procent av rösterna, hamnade ingen mindre än bananflugornas herre – Sean Banan.

”Sean Banan är ingen hunk, men han är kul, och kvinnor vill ha roligt med sin älskare, konstaterade undersökningsmakarna.” Skratt är alltså ett underskattat afrodisiakum.

Jag hade en gång en chef med en speciell syn på relationer. Han förstod inte hur man kunde lova att vara någon trogen. ”Man har ju bara ett liv. Hur skulle man kunna lova någon att avstå från en fantastisk upplevelse i detta enda liv?” Att begränsa varandra på det sättet, menade han, vore mer omoraliskt än otroheten i sig. Jag var gift och småbarnsmamma och fullständigt oförstående inför resonemanget. Fortfarande tror jag att argumentationen är rätt ovanlig. Däremot florerar ju en utbredd frikortskultur. (För den som aldrig hört talas om begreppet innebär det att båda parter i ett förhållande utser ett ”frikort” som man har den andres medgivande att ha sex med om tillfälle skulle ges.)

Att välja en internationell storstjärna är förstås riskfritt. Jag gissar att Scarlett Johansson, Beyonce, Leonardo di Caprio och Justin Bieber är populära friplåtar. Om det däremot står Gina Dirawi, Anton Hysén eller Farmen-André kan den pikanta relationsuppgörelsen förstås sluta annorlunda. Och redan där – i diskussionen om var gränsen ska gå – kan konflikten börja.

Det är intressant att så många vill leka med tanken, intressant att otrohet är så vanligt, både bland mäktiga män och hemlighetsfulla kvinnor. Vad säger det om oss? Hur mycket handlar om lust och bekräftelse och hur mycket handlar om att man vill samla på sig erfarenheter för att ha något att tänka tillbaka på när man sitter på hemmet?

Kanske är det rätt och slätt god planering inför ålderdomen som får en fjärdedel av kvinnorna att vara otrogna. Eller ett omedvetet uppdrag att rädda släkten från utplåning.

Och männen? Varför håller de på och varför låter de sig avslöjas? Kanske för att visa att de bland alla bananflugor i flocken ändå är herre på täppan. Att bli tagen med byxorna nere visar ju ändå att man har något mellan benen.

Krönika

• • • •

Pappa i Paris

2 april • 2014 • 15:09 Carin Hjulström

Vi åkte till Paris, min pappa och jag. Han kom flygandes från Stockholm. Jag från Göteborg. Vi skulle ses vid biljettluckan för snabbtåget in till stan. Men han var inte där. Där jag stod fanns inte han och där han stod fanns inte jag.

Det var förstås den jävla Charles de Gaulle som hade krånglat till det med alla sina flygplatsterminaler. Elementärt kan tyckas, men inte desto mindre komplicerat. Hur som helst krånglade jag mig via buss och tåg fram till rätt ställe och där stod han och vinkade glatt med kepsen. Det kändes som om vi båda hade varit borttappade långt mer än en timme.

Det var inte första gången vi skulle på resa, bara han och jag. För trettio år sedan for vi till Dubrovnik i ett försök att reparera vår såriga far-dotter-relation. Vi hade knappt setts sedan skilsmässan. Han hade lämnat Göteborg för Stockholm och skulle bli pappa igen. Jag minns att det sved. Vi hade dubbelrum då. Det kändes som att dela rum med en främling. Solen sken på det forna Jugoslavien medan han ringde till sitt nya hem för att fråga om gravidmagen.

Nu klev vi av snabbtåget i centrala Paris för att leta efter en taxi. Först på väg upp för tunnelbanans alla trappor såg jag det jag inte har velat förstå tidigare – att starka, kvicka pappa plötsligt såg trött och tagen ut. Skör och mager, åldrad, snart 75. Sådant som inte syns via telefon. Precis som ärret efter pacemakern.

Jag ville inte att han skulle bära väskan själv, men han skulle förstås. Vi kom upp vid Boulevard Saint Michel. Han sökte med blicken efter taxi och gick… rakt ut i gatan. Jag såg bussen komma, såg chaufförens skräckslagna min, hörde gnisslet av bromsarna. Och jag skrek: Pappa, akta!!!

– Det här börjar inget vidare, sa han irriterat när jag lyckats få honom upp på trottoaren. Det var faktiskt grönt.
Jo jo, det är möjligt, men mitt hjärta pickade i alla fall hårt, hårt när vi äntligen satt i taxin.

Gudskelov var hotellet just så parisiskt pittoreskt som vi hade drömt om och vi fick varsitt vackert enkelrum med bjälkar i taket. Någon timme senare satt vi på Les Deux Magots och åt och skrattade åt dagens missöden precis som Sartre, Picasso och Hemingway gjort före oss.

Fyra dagar – bara pappa och jag. Ofta har jag hört honom berätta om sina skrivperioder på caféer i Paris. Om museer, teatrar, kyrkor, parker, butiker och restauranger han brukat besöka.

Jag behövde göra research för nya boken. Vill du visa mig ditt Paris? var frågan jag ställde någon gång runt nyår. Nej, svarade han. Det är för sent, jag orkar inte längre.

Ledsen. Jag måste medge att jag blev det. Men, så för någon månad sedan ringde han och sa: Jag behöver bryta känslan av att vara nyopererad. Jag vill åka. Fast jag måste kunna vila.

Vinglig var han, och trött blev han, men så såg jag också på stegräknaren att vi gick närmare en mil per dag. Han visade mig det absurda och skräckinjagande skelettmuseet i Les Jardins des Plantes, han tog med mig på fransk fars på Odeonteatern, han bjöd på café crème och crème bruleé vid just det bord på Le Depart Saint Michel där han skrivit så mycket och vi fikade oss igenom Brasserie Lipp, Café Sarah Bernard och Philippe Starck-stället vid Kulturhuset. Vi beställde rödvin till luncherna, gick i trendiga bokshoppar, utforskade kyrkorum och vandrade längs boulevarderna. Jag hjälpte honom att välja skjorta på favoritbutiken Hollington. När fötterna värkte tog vi tunnelbana till hotellet, upp på rummet och vila, sedan ut igen. Vi pratade och pratade, och gick tysta länge också. Och under något av alla dessa samtal fick jag veta att han inte är rädd för att dö och att han tycker att han har levt ett fantastiskt liv, ett liv han har fått ägna åt det han vill – teatern.

Sista kvällen åkte han ensam på fransk teater i en förort. Jag gick ensam på jazzklubb i Quartier Latin. Både lite oroliga men ändå stolta över den andre.

Ett pling i min mobil när jazzbandet hade paus. Sms från pappa. ”Jag tycker vi har det väldigt bra här i Paris, du och jag.” Där satt jag, fånigt leende.

Att få vara, prata, lyssna sig mätt innan det är för sent är en nåd att stilla bedja om. En investering för livet, bättre än vilken aktie som helst. ”Till Paris” må vara en enkel melodi, men den fungerar.

Krönika

•