Carin Hjulström

"När det måste bli nåt vettigt sagt"

Bort med kändisarna – in med vanlisarna

Renée Nyberg kommer insladdande till kaj på en vattenscooter och ber Måns Zelmerlöw att sätta sig bakom, riktigt nära.

Det som ser ut som ”Mia på Grötö” heter nu ”Renées brygga”, men konceptet är ungefär detsamma. Och programmet lockar alltså med superintressanta gäster… som Måns Zelmerlöw. Ja, heta programledarkollegorna Agneta Sjödin och Steffo Törnqvist kommer också.

När sedan Babben Larsson dyker upp i en trailer på en konkurrerande kanal och säger ”det är jag som är Babben, jag som är Babben, jag som är Babben” och berättar att en av de spännande gästerna i nya säsongen är… Måns Zelmerlöw, då säckar jag liksom ihop hemma i soffan. Jag orkar inte. Finns det inga andra?

Missförstå mig rätt. Det är inget fel på gästerna. Problemet är rundgången. Samma människor med samma sorts karriär har dragit sitt livs historia i olika underhållningsprogram så fruktansvärt många gånger att soppa kokt på en spik känns som en het chicken curry i jämförelse.

Vem har hittat på att artister och mediafolk skulle vara mer intressanta och relevanta än andra? Och framför allt – var ÄR de andra? De där som nu inte får plats?  Vanlisarna – vanliga människor som gjort något spännande och enastående.

Ja, jag vet att det kryllar av vanliga människor i dokusåporna. Det kanske är kul att veta exakt hur viktigt deltagarna tycker att det är att uppvakta sin partner med en blomma, hur ofta de tränar, om de kan måtta upp tre kilo råg i en hink eller grilla en flintastek. Men idéer? Politik? Värderingar? Livsåskådning? Inte ett ljud. Så mycket TV-tid och så oerhört lite vi får veta.

Det är synd. För jag tror att vanlisarna är vår största tillgång. Vi kan ana dem i dokumentärform ibland. Människoödena. Ofta i långsamt berättade entimmesprogram. Det är fint. Men det som förvånar mig är att ingen ger okända människor med bultande hjärtan, skarpa hjärnor och originella funderingar en modernare och mer aktuell plattform.

När SVT för drygt tio år sedan skulle satsa på direktsänd talkshow med flera program i veckan fick TV-produktionsbolaget där jag jobbade en förfrågan om ett ta fram en idé. Rätt snabbt kom vi fram till att Sverige förmodligen var alldeles för litet för att bygga showen helt på kändisar. Kändisarna skulle inte räcka till. Det skulle bli torftigt och enahanda.

Vi började därför snegla på utländska format som utgick från vanliga människor, som det ju finns betydligt fler av. Kanske fanns där något att inspireras av? Och vi hittade ”Jerry Sadowitz möter folket i New York” – en udda talkshow med en extremt kontroversiell brittisk-amerikansk ståupp-komiker som tillät sig att driva brutalt med precis allt, inklusive kön och etnicitet och ofta väldigt långt ifrån rumsrent.

I en lokal fanns en scen, ett skrivbord, två stolar och en publik som brann för att få lägga fram en tes, väcka en fråga eller berätta sin angelägna historia. Sadowitz valde självsvåldigt vem som skulle få ta plats i stolen. Gästen fick chansen att dra sin story. Men om snacket började gå tomgång eller om resonemanget haltade pinglade Sadowitz i en ringklocka och gästen fick tacka för sig och gå ut i kulissen. Programmet var en underlig blandning av speakers corner och talkshow som kändes befriande oförutsägbar. Drastiskt och extremt ojämnt, ja, men väldigt varierande, ofta intressant och för det mesta mycket underhållande.

Man borde kunna göra något liknande, fast på riktigt, tänkte vi. Begåvade, verbala människor med unika historier, spännande tankar och idéer i ett snabbt flöde under ledning av en vass och rolig programledare. Jag minns inte minns inte vad vi kallade konceptet och inte vilken komiker vi föreslog. Men hur som helst blev det inte så. Och uppenbarligen hade vi fel. Det gick visst att förlita sig på kändisarnas berättelser i en evig massmedia-cirkel. Kanske är det bara jag som är trött?

Men skam den som ger sig. Mer än någonsin tidigare tror jag på en talkshow med ovanliga vanliga människor – forskare, lärare, entreprenörer, livsresenärer – med intressanta livsöden och idéer i ett högt och underhållande tempo. Stoff, helt enkelt. Nytt, hett stoff.

Och vattenscooter? Allvarligt talat, är inte det lite 00-tal?

Carin Hjulström