”Helvetet har aldrig varit så hett som nu”.
Jag hittar den märkliga formuleringen på nätet av en slump. Om det nu fortfarande finns, helvetet. För nog har det talats ganska lite om det på sistone?
Jag sitter i en kyrkbänk i Skoklosters slottskyrka vid Mälaren och solen står som ett rakblad in genom de blyinfattade fönstren. Det är många minusgrader ute men inne i kyrkan är det varmt. Jag har sjungit gospel med min nya kör. Nu vidtar högmässans rutiner. Prästen sjunger a cappella långa stycken. Ibland ska vi stå, ibland sitta ner, ibland svara på prästens frågor i unison talkör. Upplägget är vackert men känns mer rituellt än jag minns det från barndomens enstaka kyrkobesök med skolan. Jag försöker att inte bli rastlös, tänker att jag kan se det som sägs som affirmationer, uppmuntrande självinstruktioner. För budskapet kretsar kring samma idé hela tiden – välj att gå i ljuset, någon lyser upp din väg, du är aldrig ensam bara du tror och hoppas på det goda. Fraserna kunde vara sådana där små textlappar man kan riva ut ur tidningar som Amelia och Tara och sätta på kylskåpet för att hela tiden intala sig att tro på det goda och se livet positivt.
I ett fattigt liv för hundra år sedan kan jag verkligen förstå att man behövde påminna sig om detta varje vecka. Kanske behöver man det även nu, men varför är det då så tomt i kyrkbänkarna? Och varför är medelåldern så hög bland dem som ändå sitter där?
Min föräldrageneration tyckte att det var tråkigt att gå i kyrkan. Förmodligen för att det var väldigt tråkigt. Gudstjänster och sammankomster var entoniga, trista och repetitativa. Att sitta i hårda kyrkbänkar och huka under en sträng och dömande gud var för många en sövande pina. Men man var tvungen att sitta där, för alternativet var värre. Att hamna i helvetet.
Frikyrkans gladare tilltal med sång och begripligt språk var bättre på att locka de yngre och delvis var det väl därför svenska kyrkan tvingades förändra sitt tonläge. Mindre skuld, skam och domedag. Mer hopp och ljus.
Sedan försvann ju helvetet från den svenska kristendomen, oklart hur, och med det kanske hotet om vad som skulle hända om man inte gick i kyrkan. Folk fick andra intressen, andra saker att tro på. Plötsligt ansåg vi oss inte behöva de påminnelser om ljuset som varit en självklarhet i över tusen år. Kanske peppar vi oss på annat sätt nuförtiden.
När rättegångarna mot Paristerroristen Salah Abdeslam och Stockholmsterroristen Rakhmat Akilov satte igång förra veckan började jag fundera över de vardagliga rutiner som följer med livet som hängiven islamist. Bönen.
Vad får unga och medelålders män att frivilligt lägga sig på knä och be fem gånger per dag? Tänk er en grupp vanliga trötta gymnasiegrabbar i vilken svensk stad som helst. Vad skulle kunna få dem – som förmodligen skulle skolka från ett studiebesök i en vanlig svensk kyrka för att det verkade sjukt tråkigt – att acceptera att knäböja och rabbla religiösa böner många gånger per dag, vecka efter vecka, år efter år? Tillgången på tjejer i livet efter detta? Oklart.
Svensk säkerhetspolis anger olika faktorer som lockar unga att bli fundamentalister; sökande efter spänning, grubblerier om livets mening och utstöttas sökande efter en gruppgemenskap. De socioekonomiska skälen är många. Men jag funderar också på om behovet av struktur och påminnande positiva budskap kan vara en nyckel.
Längtan efter krav, regler, rutiner och en form för själva livet tycks vara universell. Ligg inte bara kvar i soffan och tänd ännu en cigg. Gör något. Schemalagd tillvaro. Umbäranden för ett högre syfte. Rabbla, rabbla, rabbla. Samma ritual igen och igen. Likheterna med meditationens tankefrigörande mantran och människors hysteriska tränande är slående, bortsett från att innehållet är helt olika.
Jag hittar inget årtal för när man i svenska kyrkan slutade att tala om helvetet. Men de facto är det så. Kanske har dagens upplysta människor svårt att tro att en kärleksfull gud skulle skicka någon ner dit.
Men enligt en undersökning av tidningen Dagen för några år sedan (där jag också hittade det inledande citatet) lever helvetet kvar i det tysta hos många kyrkliga ledare. Över åttiotre procent av präster och pastorer tror att helvetet existerar. Man pratar bara inte om det.
Just den här dagen i Skokloster kyrka finns ingenting som påminner om helvetet. Allt är frid och vackert.
Det är när man slår på mobilen och går in på nyheterna som helvetet dyker upp. Kanske har det helt enkelt utlokaliserats. Frågan är av vem.
Carin Hjulström