Carin Hjulström

"När det måste bli nåt vettigt sagt"

fotomodell

Allt jag inte gjorde

Det sägs att när man ligger på sitt yttersta kommer man inte ångra det man gjorde, bara det man INTE gjorde.

Men jag börjar undra om det stämmer.

När jag ser tillbaka på mitt liv är jag uppriktigt glad och tacksam över en massa saker som jag INTE gjorde.

Jag blev till exempel inte balettdansös, som jag drömde om som liten flicka. Efter att ha sett Alexander Ekmans briljanta tv-uppsättning av ”En midsommarnattsdröm” i helgen inser jag att den precision och grace som de dansarna gav uttryck för hade min kropp aldrig – oavsett ansträngning – kunnat prestera. Jag hade blivit en kass och klumpig ballerina och jag hade redan slitit ut min kropp och gått i pension.

Jag blev ju inte heller fotomodell (ja, skratta ni) som jag och mina tjejkompisar drömde om när vi var elva-tolv eftersom man då fick något slags objektivt kvitto på att man var söt. Eller ännu hellre snygg eftersom söt var något småtjejer var och snygg blev man när man kom i tonåren. Tänk om jag hade försökt mig på en karriär där självsvält och droger är vardag och allt går ut på att andra människor ska tycka att man är vacker och mager nog för att duga till att sälja någons varumärke. Som tjugo centimeter för kort, tjugo kilo för tung och alldeles för glad för att bli bra på svåra modefoton hade jag inte blivit något annat än en katastrof. Varumärken hade gått i konkurs.

Inte blev jag ridlärare heller. Gudskelov. Som jag hade fått stå och frysa i kalla ridhus för en usel lön. Och inte veterinär, trots alla drömmar om att bota hundvalpar och flaskmata moderlösa kalvar. Nu, när jag har sett på tv att en modern veterinär kan vara tvungen att stycka en dödfödd kalv medan den ligger kvar inuti i kon (jo, det är säkert!) är jag djupt tacksam att jag slapp.

Men läkare då? Ångrar jag ändå inte att jag valde bort mitt absoluta drömyrke? Snälla nån, det går ju inte en dag utan att man läser i media om de förfärliga förhållandena på våra vårdcentraler och sjukhus. Tänk att tvingas uppleva nedskärning efter nedskärning och omorganisationer på löpande band och – hemska tanke – mitt i stressen råka felbehandla en patient som kanske till och med dör. Och allt blod. Och all jour. Puh, tänker jag.

Operasångerska ska vi bara inte tala om. Hur kunde jag ens tänka tanken? Visst, jag gillar att sjunga högt och starkt, men gillar jag opera? Nej, inte särskilt. Man hör ju inte vad de sjunger. Stå där kväll efter kväll, utklädd till Birgit Nilsson, och undra.

”Inte” behöver alltså inte vara fel. Det kan rentav vara rätt, vilket också får allt mer stöd i forskning som menar att alltför positivt tänkande kan vara direkt skadligt.

I Barbara Ehrenreichs ”Gilla läget: hur allt gick åt helvete med positivt tänkande” och Bob Knights ”The power of negative thinking” drivs tesen att en viss mån av pessimism är positiv.

Och det finns efterfrågan. Studiecirkeln ”Negativt tänkande” här i Göteborg blev fulltecknad på nolltid. Kursledaren, som är psykolog och doktorand i praktisk filosofi, menar att ”det behövs en motkraft till det positiva tänkandets tyranni, som blivit en farlig samhällsnorm på både individ- och samhällsnivå”.

Våra förfäder var ständigt förberedda på motgångar – var det inte missväxt så var det pest eller kolera. Det ska vi vara glada för. Att tänka negativt och föreställa sig värsta tänkbara scenario – till exempel inför en storm eller flodvåg – kan vara helt avgörande för utfallet.

Även i arbetslivet borde negativa tankar uppmuntras. Om ingen vågar ställa kritiska frågor på grund av risken att kallas nejsägare görs ingen riskanalys – med it-bubblor och finanskrascher som följd.

Den som enbart tänker positivt har helt enkelt inte tillräckligt bra verktyg för att hantera livet.

Så det verkliga carpe diem eller mindfulness handlar alltså om att inte bara se det vackra och mysiga – utan att också se och acceptera det fula och smärtsamma. Livet är inte roligt alla gånger. Det är också lidande. Fråga Buddha.

Hur som helst är jag alltså riktigt nöjd med ganska många saker jag INTE gjorde.

Fast vänta nu … är det verkligen ett tecken på negativt tänkande, eller blir det snarare tvärtom?

Fasen också, nu tänkte jag positivt igen. Det var väl inte bra?

 

Carin Hjulström