Carin Hjulström

"När det måste bli nåt vettigt sagt"

Låt oss slippa fråga ”Hur känns det?”

 

”Hur känns det?

De senaste tio åren har den gamla sportfrågan invaderat alla sorters mediesamtal. I början kändes det kanske fräscht, men nu står det mig upp i halsen.”

Läs hela krönikan…

Hur känns det?

Hur känns det?

Alltså – på riktigt – hur känns det när du hör den frågan?

Och skulle du få ur dig något begåvat om du själv skulle svara på frågan i just detta ögonblick?

Första gången jag reagerade på ”hur-känns-det-inflationen” var när Peter Jihde rapporterade från skidspåren vid OS i Salt Lake City. Guldhoppet Per Elofsson skidade sig bokstavligt talat in i väggen på jakt efter den tokdopade Johan Mühlegg. Elofsson tvingades bryta, var fysiskt och mentalt knäckt och där i målfållan stod Jihde med sin mikrofon och frågade: ”Hur tror du det känns för mig att stå här och se dig bli ifrånåkt på det här sättet?”

Vad skulle han svara? Elofsson hämtade sig aldrig.

De senaste tio åren har den gamla sportfrågan invaderat alla sorters mediesamtal. I början kändes det kanske fräscht, men nu står det mig upp i halsen.

Det stora problemet är att frågan sällan ger bra svar. Svaren följer hela tiden samma förutsägbara mönster. Kategori ett är de svar som följer efter framgång och kan appliceras till exempel på någon som fått sitt kök renoverat i ett bygg-tv-program, en person som kanske fått rätt mot Försäkringskassan eller en nykorad Idolvinnare.

Hur känns det? ”Underbart!” ”Fantastiskt!” ”Så jävla fett!”

Kategori två gäller vid motsatt företeelse, det vill säga motgång. Det kan gälla någon som har förlorat sin assistens-ersättning, någon som inte kommit iväg med sitt plan till Thailand eller haft inbrott och ringt polisen som inte hade tid att komma. Hur känns det? ”Jättejobbigt!” ”Fruktansvärt!” ”För jävligt.” Typ.

Kategori tre härbärgerar dem som inte ens kan komma på ett svar eftersom frågan inte är så lätt att svara på: ”Jag finner inga ord.” ”Det känns bara tomt.” Ärligt, men rekordtrist.

Men varför har vi då denna enorma vurm för känslan just nu?

Ett teknikfixerat samhälle i kombination med ett högljutt mediabrus är säkert några av orsakerna. Budskap väller över oss och kampen om vår uppmärksamhet är en strid på kniven. Det gäller att använda de starkaste medel som finns för att fånga sin mottagare.

I en tid när bildning och eftertanke inte är det verklighetens folk strävar efter får förnuftet stå tillbaka för något som ALLA kan ta till sig. Känsla! Oavsett utbildningsnivå vet alla hur glädje och sorg känns.

På varenda redaktion sitter gula post it-lappar med påminnelser om ”Human touch” och ”Kom ihåg: Berör!”

Nu menar jag inte att det var bättre förr, när vi aldrig såg någon som var berörd utan bara serverades torra beskrivningar av översvämningskatastrofen i Bangladesh eller svälten i Biafra.

Och visst är det positivt att vi har börjat lyssna på magkänslan, att vi har fattat att tidigare erfarenheter kan sända undermedvetna budskap som kan vägleda oss att fatta klokare beslut.

Men det börjar bli för mycket. Alldeles för mycket. Hur-känns-det-inflationen ger mig samma känsla som efter man ätit ett dignande julbord.

Programmet ”Bonde söker fru” är ett nästan komiskt bra exempel. Timme efter timme peppras bönderna och deras tilltänkta med personliga frågor. Men inte om det går att klara sig på att föda upp älgar, kameler eller hästar. Inte heller om utbildning, yrkesliv, livsåskådning, politiska värderingar, tidigare relationer, arbetsmarknad och kommunikationer. Och det är ändå saker som är rätt väsentliga för att en relation ska fungera. Istället ständigt samma fråga: Hur känns det?

Det är som om känslan har blivit helig.

Förnuft, tanke, logik och konsekvensanalyser förlorar hela tiden mot den heliga känslan. Hans Rosling satte fingret på en öm punkt under året som gick. ”Det handlar om hur ni inom media ställer frågorna.” Och så tog han som exempel ”Varför tar flyktingarna inte bara flyget till Europa?”

På det sättet satte han fokus på en fråga som medierna helt hade missat. I stället tillfrågades flyktingarna om hur det kändes att lämna sina hem, hur det kändes att komma till Sverige och hur det kändes att inte få plats på ett asylboende. Och Åsa Romson och Stefan Löfvén frågades om hur det kändes att strama åt flyktingpolitiken.

Kanske skulle världen bli en lite bättre plats om folk TÄNKTE lite mer och KÄNDE lite mindre?

Och om vi inom media på riktigt började ifrågasätta hur vi formulerar våra frågor.

Eller vad tror ni – hur känns det?

 

Carin Hjulström

 

 

Tänk på döden – snart får vi logga ut

Tänk på döden.

Generationer av göteborgare har en relation till den där inskriptionen vid kyrkogården intill Stampgatan. Jag passerade där på väg till journalisthögskolan och på väg därifrån. Jag såg skylten, men inte tänkte jag på döden. Inte på det sätt som jag gör nuförtiden.

Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta, skrev Tranströmer.

Nu går det knappt en dag utan att jag försöker föreställa mig ögonblicken eller timmarna INNAN jag faktiskt dör. Delvis har det förstås med åldern att göra. För varje gång någon man känner går bort (ett uttryck jag har hört att man inte ska säga till barn eftersom det verkar extremt förvirrande att alla är så ledsna när en person bara har gått ut en stund men i princip kan komma hem igen) gör sig tanken påmind. Nästa gång kan det vara min tur.

I mitt fall tror jag att funderandet också handlar om skrivandet. Författande går ju ut på att försöka leva sig in i hur andra tänker och känner. Att försätta sig i samma tillstånd som karaktären man skildrar är a och o för att en text ska få liv, kliva ut från papperet och bli till verkliga bilder i läsarens huvud. Så jag sugs in i föreställningen av hur livets allra sista timmar, minuter och sekunder skulle kunna vara.

Det finns en Pulitzervinnande bok, ”Tiden” av Paul Harding, som handlar om en man som ligger på sitt yttersta. Släkten är samlad runt om honom och utgör en fond och påminnelse om livet han levt. Läsaren får följa det märkliga lapptäcke av tankar, känslor och minnen som helt osorterat rusar genom den gamle mannens medvetande. Mest fascinerande är blandningen av högt och lågt. Att man antagligen inte alls bara minns de stora och viktiga händelserna i livet – som födseln av ett barn, ett bröllop eller en utmärkelse. Utan att också små, små, till synes obetydliga minnen som man kanske aldrig ens har formulerat för sig själv plötsligt tar form och plats. Ofta från barndomen. I Paul Hardings bok handlar det mycket om den lille pojkens relation till fadern. Ett svek, en lögn, en konflikt. Att bli åsidosatt eller straffad. Ögonblicksbilder av barnet gömt bakom en dörr, skakande av skräck inför faderns vrede. En knarrande bräda, en doft, en flisa i fingret. Återupplevandet på dödsbädden av små, små starka minnen.

Och jag funderar förstås på vad jag tror skulle kunna fara genom mitt medvetande när det närmar sig. Kanske besvikelsen över mammas ilska den gång jag hade sytt fast en hemmasydd blomma på en av hennes klänningar för att göra henne glad. Kanske skammen över skadeglädjen när jag medvetet kastade en basketboll på flickan som alltid fick vara lucia. Kanske skräcken när jag hittade min dotter under vattnet i badkaret, innan jag insåg att hon bara tränade på att hålla andan.

Ingen vet hur tankarna och minnena kommer att prioriteras när tiden verkligen är utmätt.

Jag såg nyskrivna pjäsen ”Here we go” i London förra veckan. Öppningsscenen var en begravningstillställning där en grupp människor pratade om hur de mindes den bortgångne. Mitt i allt ställde de sig sedan, en i taget, och berättade direkt mot publiken hur lång tid de hade kvar att leva och hur de skulle komma att dö. ”Jag dör om sju år, i bröstcancer”. ”Jag dör i en bilolycka om tjugotvå år”. ”Jag dör imorgon” (Det var änkan). Plötsligt såg jag bilden framför mig – hur vi alla går omkring som med en pratbubbla av osynliga siffror över huvudet. En siffra på antalet dagar och år vi har kvar i livet och en dödsorsak. Om vi kunde se vad som stod i bubblorna svävande ovanför oss – skulle vi då ändra vårt sätt att vara och göra andra prioriteringar än idag?

Det här var väl ändå inget muntert ämne, tänker du kanske nu. Kan hon inte skriva om något roligare? Jo, förstås. Men det märkliga är att när jag har ägnat en stund åt att tänka just på döden fylls jag av en överväldigande känsla av närvaro. Att varje stund räknas. Att tiden är utmätt hur vi än beter oss och att det gäller att försöka vara nära den och oss själva.

Snart är det över. Snart får vi inte vara med, inte se hur det går. Det är smärta, men också lättnad. Vi får vila. Logga ut. Koppla bort. Och vi gör det faktiskt tillsammans. Tillsammans med alla andra som inte heller är med längre, alla tidigare släkten. Och de – snart vi – är faktiskt många, många fler än de som är kvar. Så det finns säkert någon där vi kan fråga om vägen om det känns svårt att hitta i det nya.

Carin Hjulström

Det är kvinnor som bär världen

 

I helgen befann jag mig mitt i ett apokalyptiskt oväder i Nice. Medan regnet piskade mot rutan satt jag och min vän på rummet och diskuterade Anna Mannheimers senaste krönika. Den där Anna slår fast att det är enkelt att hitta den gemensamma nämnaren över vilka som inte kan följa våra svenska lagar, som slåss, bränner bilar, skjuter och våldtar. Hon skriver: Sverige, vi har ett resultat. Det är män! Det är alltid, alltid män.

Min vän och jag konstaterade att tankegången kanske inte är ny, men tål att upprepas eftersom Anna förstås har alldeles, alldeles rätt. Vem kan säga emot en sådan självklarhet?

Jag tycker bara att hon tar i för lite. Varför begränsa sig till Sverige? Låt blicken svepa över världen och inse att sakernas tillstånd är resultatet av männens värld. Både de erkända och de ökända är män. Kina, Indien, USA, Pakistan, Ryssland är bara början på listan över länder som styrs av mer eller mindre valda män.

Al Quaida består av män, talibanerna i Afghanistan likaså, precis som Boko Haram i Nigeria och IS i Syren. IS som vill skapa en fundamentalistisk stat genom att störta den syriske presidenten al-Assad som i flera år bombat sin egen befolkning. Och nu har Vladimir Putin i sin ambition att erövra ett slags tsaristisk gudastatus haft vänligheten att låta sina militära styrkor bomba rebellkontrollerade områden i Syrien i syfte att hjälpa den bombande al-Assad. På vägen passade rysk stridsflyg på att passera genom turkiskt luftrum utan tillstånd vilket fick Natos Jens Stoltenberg att gå i taket och världen att hålla andan. Rysslands kränkningar av Ukrainas fortsätter förstås, men det har man nästan glömt bort mitt i flyktingkatastrofen.

I Nordkorea fortsätter Kim Jong Un sitt farsartade, fruktansvärda terrorstyre med stridsspetsar vända mot Sydkorea. I Mexico har knarkkarteller dödat över 90 000 medan det i Italien och Japan är business as usual för maffiaklanerna. Till det kan vi också lägga namn som Joseph Fritzl och Anders Behring Breivik.

Det är inga svårigheter att hitta den gemensamma nämnaren. Det är män. Det är alltid, alltid män.

Det är lätt att bli matt, förkrossad och förtvivlad. Men bättre att bli förbannad. Jag blir lite glad av den isländske ministern som skapat en jämställdhetsrörelse bland män i EU. Han, som är far till fem söner, har fattat att jämställdhet aldrig kan vara en fråga enbart för kvinnor. Kvinnorna, ja. Var är de? Med plågsam insikt ser jag att det här var första gången i den här texten jag nämnde kvinnorna. Det vill gärna bli så. Först handlar det om det som händer i världen – männens värld – och först mot slutet handlar det om hur det här påverkar kvinnorna.

Jag vet att jag är priviligierad, men för många av världens kvinnor är livet ett slags ständigt scenarbetande i denna livets teater där alla viktiga roller spelas av män. Allt kvinnan gör syftar till att underlätta spelet på scenen. Serva, duka fram, torka rent, badda pannan och sedan se till att de stora aktörerna får sex och nödvändig vila.

Inte nog med att världens kvinnor har lägre status och äger en försumbar del av världens tillgångar, kvinnor ska också orka med ett fysiskt liv som männen inte är i närheten av.

Hon börjar menstruera redan i tioårsåldern, veckolånga smärtor som anses smutsiga och orena. I månad efter månad i närmare fyrtio år ska hon blöda, samtidigt som hon lever under hotet att utsättas för sexuella övergrepp när barnkroppen blir kvinna. Snart ska hon bära mannens barn, se sin kropp förvandlas och bli tung, föda under stor smärta, amma, kånka och fostra medan hon kanske är gravid igen. När hon äntligen kommer ur sin fertila ålder ska hon drabbas av klimakteriets plågor med benskörhet, depressioner och svettningar. Och dessutom – ännu lägre status. För en gammal kvinna är en meningslös kvinna. En kvinna utan en attraktiv kropp är överspelad.

Dagen efter ovädret som dödade tretton personer på Franska Rivièran sken solen som om ingenting hade hänt och vi sjöng i Svenska kyrkans Villa Ingeborg. Det var tre äldre kvinnor som ordnade arrangemanget, två yngre som skötte serveringen efteråt.

När jag satt i solen i villans vackra trädgård och såg kvinnorna springa och ordna med mer vin och bröd till alla fick jag plötsligt en inre bild av en man på en åsna. Mannen var för tung för det lilla djuret som ändå tappert bar honom över stenig mark, i piskande regn och brännande sol. I min bild var kvinnan åsnan. Hon bar. Han red.

Det är kvinnor som bär världen. Men även åsnor kan kasta av sin herre.

 

Carin Hjulström

 

 

Varför ingen kvalitetssäkring av politikerna?

Vem vill bli politiker?

Jag funderar på det ibland. Vem vill stå till svars, försöka förklara misslyckanden, anklagas för att bara prata, skylla ifrån sig och dessutom sko sig på samhället?

Ställ frågan vid ett fikabord och inte många har något gott att säga om politikerskrået.

Bilden förstärks i nya boken ”Den härskande klassen”. Där driver Veckans Affärers före detta chefredaktör, Bengt Ericson, tesen att något har gått väldigt snett med demokratin. Han menar att det offentliga partistödet har gjort partierna ekonomiskt oberoende av sina medlemmar. Eftersom partiväsendet själva beslutar om sitt eget mångmiljardstöd har det på så sätt skapats en samförståndskultur där politiker från olika läger har mer gemensamt med varandra än med de väljargrupper de säger sig företräda.

Rekryteringen till partierna sker nu, enligt Ericson, i huvudsak ur familjer där man av tradition engagerat sig politisk, vilket i princip handlar om tre (!) procent av befolkningen. Det avreglerade Sverige är dessutom ett av få länder som inte har några spärrar alls när det gäller vad professionella politiker kan ägna sig åt när karriären tar slut, vilket gör att politiken kan ses som början på en lönsam yrkesresa. Sedan Göran Perssons övergång till näringslivet har det strömhoppats över till PR-byråer, företagsledningar och styrelseuppdrag. Där kan politiker fritt kapitalisera på sina kontakter från den politiska tiden. Ideologernas förvandling till yrkesproffs skapar misstro bland medborgarna, menar Ericson som vill se en karenstid på minst ett år efter avslutade politiska uppdrag. Låter högst rimligt i mina öron.

Men det som stannar kvar hos mig när jag har funderat över yrkeskåren politiker en stund är inte i första hand avsaknaden av idealism – snarare bristen på kunskap. Inte hos alla givetvis. Många är säkert mycket kunniga. Jag tänker mer generellt.

Samtidigt som samhället och omvärlden blir allt mer komplex och ställer högre krav på oss som medborgare är politiken ett av de områden där ingenting förändrats, där inga nya högre krav har tillkommit.

Om vi backar tillbaka en livstid var bildning den självklara vägen att bli lyssnad på för den som inte hade namn eller pengar.

Kunskap var makt. Eller… är det så att kunskap VAR makt?

För hur ser det ut idag? Är det våra skarpaste och mest kunniga hjärnor som väljer politikerskrået? Känner vi stort förtroende för att våra folkvalda verkligen har koll på sin historia (så att den INTE upprepar sig), nationalekonomi, sociologi, statsvetenskap, statistik? Har vi kompetens-säkrat och kunskapslyft ”Den härskande klassen” som Ericson kallar dem?

Jag är osäker.

Jag skulle aldrig våga låta mig opereras av en kirurg utan fullgjord mångårig utbildning. Ingen får laga mina tänder utan legitimation. Det är självklart att ingen får köra bil utan körkort eller bygga skyskrapor utan att högutbildade ingenjörer noga beräknat hållfastheten.

Men vad krävs för att bli folkvald politiker? Tja… folkets förtroende förstås. Men behöver förtroende vara samma sak som kunskap? Faktiskt inte. Förtroende kan också den få som bekräftar ens världsbild, hur felaktig den än må vara. Får ”Jorden-är-platt-partiet” bara tillräckligt många röster ligger vägen till riksdagen öppen.

Hur kan ett land som vill vara ett av världens bästa när det gäller utbildning, välfärd, forskning, entreprenörskap, kultur och mycket annat INTE kvalitetssäkra gruppen som ska styra skutan?

Visst ska åsikter och ideologier brytas mot varandra i ett demokratiskt samhälle, men vem har nytta av att fakta och siffror blandas ihop med floskler och myter och uttalas som sanningar?

Allt blir så uppenbart när Hans Rosling dyker upp på sociala medier eller i tv och förklarar hur saker och ting förhåller sig. Statistik, hårda fakta, fingret på regelverkens ömma punkter.

Det är inte politikerförakt jag försöker underblåsa. Tvärtom! Jag vill känna större förtroende och respekt för våra folkvalda. Jag vill veta att de kan vad de pratar om och att deras åsikter och ideologi bygger på grundläggande kunskap mer än antaganden, känslor, hörsägen och felslut.

Lika väl som vi kan besluta om amorteringskrav för bolån eller legitimation för förskollärare borde vi kunna besluta om ett ”körkort” eller ”basår” för politiker som vill låta sig arvoderas av det allmänna. Då skulle vi kunna byta politikerföraktet mot politikerrespekt och uppmuntra de skarpaste hjärnorna att satsa på politiken.

Kan det vara nåt? Svar till signaturen ”Pånyttfödelse eller politiskt självmord?”

 

Carin Hjulström

 

 

 

 

 

 

 

 

Västlänken – silade mygg och svalda kameler

Det finns inga resurser.

Visst har vi hört det förut? Men nu kan vi slå fast, det gäller inte längre. I alla fall inte här i Göteborg. Tvärtom verkar vår stad hysa i det närmaste outtömliga tillgångar när det gäller engagemang, upprop, demonstrationer, debattartiklar, ja gud vet allt, i syfte att värna samhällets bästa.

 

Men all denna energi har inte plöjts ner för att stoppa segregationen, gängkrigen och skjutningarna. Inte heller för att jobba aktivt mot nyfattigdom och hemlöshet. Nej, nej. Dessa tusentals timmar och miljontals kilojoule har satsats på att älta ett nästan tio år gammalt beslut som är fattat i god demokratisk ordning.

Ja, nej, jag kan inte hålla mig längre. Det handlar om Västlänken, såklart.

Ser man till det oerhörda engagemang som har vaknat hos högutbildade medelålders och äldre män (för det är framför allt män som går igång på det här) är uppenbarligen resurser vårt minsta problem.

Så många djupt tänkande människor har lagt så mycket tid och energi på att försöka peka på vilka kostnadsberäkningar som eventuellt kunde ha gjorts på ett annat sätt, lista ut vilka dolda agendor politiker och tjänstemän i regionen kunde ha haft och uppskatta hur ”oerhört få” som skulle kliva av och på vid till exempel Västlänkens station i Haga. Allt detta samtidigt som vi står inför enorma utmaningar som verkligen kräver regionens resurser. Segregation, nyfattigdom, arbetslöshet, bostadsbrist… Nog är det lite pinsamt?

Minns ni när internet var nytt? Ingen kunde då föreställa sig exakt hur det skulle användas. Det utkristalliserade sig först när de digitala motorvägarna byggdes ut och användarna kunde pröva sig fram.

Minns ni när sms såg dagens ljus? Kortfattade textmeddelanden skapades för militära sammanhang där kort ljudlös ordergivning kunde vara till nytta. Ingen begrep då att det skulle snappas upp av unga människor och snabbt bli ett av de vanligaste sätten att kommunicera.

Att försöka förutspå framtidens användarmönster med hjälp av gammal kunskap går helt enkelt inte. Vi kan bara försöka skapa förutsättningar.

Självklart skulle förankring och kommunikation om Västlänkens nödvändighet ha gjorts annorlunda och skötts bättre. Men alla som på allvar satt sig in i vilka utmaningar vi står inför i framtiden, i konkurrens med andra regioner, ser den omedelbara nyttan med projektet. Vi kanske inte satsar hundra procent rätt, men vi skapar i alla fall förutsättningar.

Varför är man då emot? Tja, det är klart att om man tycker att vi ska fortsätta att ha det som vi har det eftersom det var bra förr – då blir Västlänken fullständigt obegriplig. Likadant om man inte riktigt orkat läsa på eller bryr sig mer om hundralapparna i den egna plånboken idag än om att skapa en hållbar och framgångsrik stad i framtiden.

Det är bisarrt att beslut som vi verkligen BORDE ha protesterat mot mer eller mindre har lämnats därhän. Varför hojtar inga arga gubbar om kommunaliseringen av skolan? Eller införandet av New Public Management inom vården? Rapporterna från PISA- och OECD visar ju nu de långsiktiga konsekvenserna. Det är, som Jan Björklund sa rakt ut, amatörer som sköter skolan idag, i den meningen att kommunala politiker i Sveriges 290 kommuner rimligen inte kan ha spetskompetens inom lärande och pedagogik.

NPM röstades igenom i riksdagen 1988 utan diskussion. Det var något Ronald Reagan hade provat i USA utan framgång. För varje år som går blir det allt tydligare hur dyrt och ineffektivt det var att börja betrakta sjuka människor som om de vore bilar som kunde skickas runt hur som helst i en fabrik med interndebiteringar och en helvetisk administration som följd.

Myggen silas, kamelerna sväljs. Idag framstår Frida Boisens och GT:s kampanj för en folkomröstning om trängselskatten inte bara som genant utan närapå omoralisk. Ren populism i ett illa maskerat försök att rädda ett sjunkande tidningsskepp. Resultatet? Att respekten för demokratiskt arbete sjönk till botten. En kampanj som bara gynnade alla andra regioner än den här. Och hur många unga människor i Göteborg ser politiker som ett spännande yrkesval idag?

 

Men istället för att gå runt och vara irriterad försöker jag tänka att vi har definierat en fantastisk resurs. Vi har alltså en stor grupp handlingskraftiga mogna män som är beredda att offra tid och energi, och till och med sin heder, för samhällets bästa.

Låt oss bara försöka styra in detta stadens nya gäng på en annan väg. En väg där målet är att göra nytta istället för att undergräva demokratiska principer, slita sönder partier och förstöra fikapauser och middagsbjudningar.

Låt oss ge dessa halvgoa gubbar en vänskaplig knuff i en gemensam riktning så att de kan göra GOTT för staden istället för att strö grus och sten på en taskigt underhållen tågräls.

Länge leve demokratin, för Göteborg, i framtiden!

 

Carin Hjulström